Jag har firat jul ensam ganska många gånger. Det har varit av olika skäl, nån gång för att jag helt enkelt varit för sjuk för att orka något annat. I år för att jag har min katt (så helt ensam är jag ju inte), och inte kan komma på nåt annat julfirande det skulle vara värt att ta slut på mig för. Kanske att vardagsdelen av livet är viktigare just nu, än dessa juldagar.
Några år var det en frihet, en nåd och en stilla lycka som sjöng i mig, att fira ensam. Jag ville verkligen det, jag önskade mig just det, jag gjorde mig en jul som utgick från mig själv och det var så innerligt skönt.
Det provocerar en del, det här att vara ensam på julen. Jag menar inte att alla som är ensamma vill det, jag tycker det är hemskt med alla som är ensamma mot sin vilja. Jag önskar att det fanns fler öppna julfiranden, ställen att mötas, platser där man kan slippa ifrån ensamheten. Men att vara ensam behöver inte vara sorgligt. Det kan vara det man längtar mest efter, vill och önskar. Det kan vara så att det är just en sån jul man drömmer om. Den tysta, stilla, där tankarna hinner nå ända till slutet utan att bli avbrutna (där bön och tro kan vara centralt, om man nu är sån som jag). Det kan vara det man av hela sitt hjärta vill. Jag vet. Jag har velat det, av hela det hjärta som är mitt. Detta året är det kanske mer kluvet, men det är ändå ett val.
Jag drömmer inte om såna där bullerbyjular, jag har testat också dem. Kanske att jag blev mätt på dem. Kanske att den längtan kommer tillbaka en annan gång. Men inte nu. Jag har den inte nu.
Och det verkar som att det inte riktigt är ok. Som att man är sorglig om man inte förstår att det är det man ska drömma om, satsa på att komma så nära som möjligt. Men jag vill ju inte. Är det inte sorgligare då att försöka pressa in mig i mallen för vad man ska vilja, än att faktiskt följa det jag vill?
Jag tänker att detta är något som handlar om mer än julen, men att det blir tydligast vid denna tiden. Alla dessa normer kring vad man ska längta, önska, vilja. Vad man ska tycka är det bästa.
Att vara onormativ kan ju vara ett val, men om man är sjuk kan man ha hamnat i en helt ofrivillig onormativitet. Och kanske är det något sorgligt. Att tvingas bli en som avviker. Ett bullerbyjulfirande skulle onekligen ta musten ur mig på.. kanske en halvtimme, eller möjligen en timme. Sen skulle jag syssla med att ha en flimrande hjärna, en värkande kropp, och bara stå ut tills det inte var ofint att gå hem igen. Det är inte ett val, det är hur jag är sjuk.
Men när normerna blir så starka. Som när en vän till mig med stor tydlighet förklarade att hon kommer tycka att det är sorgligt att jag sitter ensam, ett av de där åren när det var nåt jag verkligen önskade mig. Jag tänker att det är svårare att vara sjuk då, och att anpassa sina högtider, fester, dagar, sitt liv, vad det nu är som man inte klarar, så det blir bra för en. För det kommer finnas någon där och deklarera att det är synd om en, och att det är hemskt för en, när man gör det som är det bästa.
Och det är svårt, det där att försöka önska något som man kan, trots de begränsningar man har. Om det är man själv som sörjer och tycker att det är hemskt, så är det en annan sak. Det är så väldigt begripligt. Tomheten som blir när man inte kan nå det man önskar, den gör så ont. Men när någon står bredvid, granskar de val man gjort, det liv man har, det sätt man vill fira jul, leva, eller vad det nu är. När de struntar i att det är anpassat efter hur man mår och vad man själv behöver, och bara har den allmänna mallen att utgå från. När de synar en, och kommer fram till att man är sorglig. Var har vi hamnat då? Hur trång är världen, om det bara får finnas ett sätt som är rätt? Om det bara får finnas en längtan i jultid, om man nu ska fira. (Av nån anledning verkar det mindre provocerande att säga att man skiter i julen och kolla på tv hela dagen och strunta i allt, än att säga att man firar på sitt eget sätt, om det sättet är att fira ensam.)
Kanske överdriver jag nu. Ja, jag gör nog det. Det finns nog mer än ett sätt som är ok. Men det centrala i vad man ska önska, längta och vilja i julen, verkar vara gemenskap. Och det verkar inte finnas något sätt som är ok, som inte handlar om gemenskap. Som att ensamheten alltid är sorglig, hemsk, och nåt annat än hur det borde vara. Även om det handlar om att man inte fungerar i den sortens gemenskaper som finns kring jul. Även om man måste välja mellan andra och sig själv, och väljer sig själv.
Det är en så trång värld.
Jag tycker det är svårt att finnas i den, att finnas i allt detta trånga, och jag tänker att om man har funktionsnedsättningar så kanske man krockar med ramarna lite oftare än andra. För att man inte passar in i dem. För att de inte fungerar för en. Jag tror att en värld som var mer tillåtande i stort, till att människor kan vara, vilja och önska olika, också hade varit lättare att leva i med sjukdom. För i det heterogena ryms lättare något som kan fungera för en, vem man än är, och hur man än är.
Vad har då detta med kreativitet att göra? Kanske bara att jag förknippar kreativitet med att våga tänka utanför de mallar man fått. Oavsett vad de handlar om. Att våga ta ett litet steg utanför det man fått automatiskt, och utforska det området med något som liknar lek.
Och kanske för att kreativitet kan vara en väg för att hitta sitt eget sätt att fira, om man nu vill fira. Andras fördömanden eller sorglig-förklaringar skyddar den inte mot, men kanske att den kan leda en närmare det som för en själv är ljus. Det som är ens egna längtan, och inte bara en kopia av den längtan som alla "ska" ha såhär i jultid.
Och jag tänker att det kan vara svårt. För att traditionerna kan sitta som hårda regler i en, det kan finnas så mycket som upprätthåller kontrollen, som gör det svårt att ta det där steget, bara en liten bit från hur det brukar vara. Och det finns ju alltid andra människor att förhålla sig till. Men jag tror det är möjligt. Att söka sig själv, även när det handlar om jul.
Är det svårt att veta hur man ska börja, så börja med vad som helst. Som bara inte är som det brukar. Alla steg är steg, liksom. Kanske är det dags för en sommartårta idag? Eller så kan du testa att klä om granen så den blir mer lik den som mumintrollen har, med pärlhalsband och snäckor och allting som är fint, men inte riktigt brukar användas som julgranspynt.
Eller så inser du att du inte vill, att det du har är det du önskar dig. Det är ju inte alltid förändring som behövs. Ibland behövs ingenting. Och ibland behövs bara att man ser att det man har, det är just det man vill ha.
Men vi är nog många som inte är där. Som tycker att julen är lite komplicerad ändå, och kanske inte vet varför, eller hur man vill göra annorlunda. Jag tror på lek då. Att tänja lite på något, och kanske hitta en öppning.
*
Dagens bonusmaterial: Tove Jansson läser granen och ett recept på sommartårta med jordgubbar och hallon. Inte testat just det receptet, är mest som exempel egentligen. Men den ser möjlig ut att göra på vintern. Eftersom jordgubbarna ska vara i ugnen så borde det gå lika bra med frysta (fast tina dem innan, annars kan det bli vattnigt), och hittar du inte färska hallon så tror jag det med kan gå bra med frysta av dem med. Brukar gå att få dem fina om man låter dem tina långsamt på ett fat.
Några år var det en frihet, en nåd och en stilla lycka som sjöng i mig, att fira ensam. Jag ville verkligen det, jag önskade mig just det, jag gjorde mig en jul som utgick från mig själv och det var så innerligt skönt.
Det provocerar en del, det här att vara ensam på julen. Jag menar inte att alla som är ensamma vill det, jag tycker det är hemskt med alla som är ensamma mot sin vilja. Jag önskar att det fanns fler öppna julfiranden, ställen att mötas, platser där man kan slippa ifrån ensamheten. Men att vara ensam behöver inte vara sorgligt. Det kan vara det man längtar mest efter, vill och önskar. Det kan vara så att det är just en sån jul man drömmer om. Den tysta, stilla, där tankarna hinner nå ända till slutet utan att bli avbrutna (där bön och tro kan vara centralt, om man nu är sån som jag). Det kan vara det man av hela sitt hjärta vill. Jag vet. Jag har velat det, av hela det hjärta som är mitt. Detta året är det kanske mer kluvet, men det är ändå ett val.
Jag drömmer inte om såna där bullerbyjular, jag har testat också dem. Kanske att jag blev mätt på dem. Kanske att den längtan kommer tillbaka en annan gång. Men inte nu. Jag har den inte nu.
Och det verkar som att det inte riktigt är ok. Som att man är sorglig om man inte förstår att det är det man ska drömma om, satsa på att komma så nära som möjligt. Men jag vill ju inte. Är det inte sorgligare då att försöka pressa in mig i mallen för vad man ska vilja, än att faktiskt följa det jag vill?
Jag tänker att detta är något som handlar om mer än julen, men att det blir tydligast vid denna tiden. Alla dessa normer kring vad man ska längta, önska, vilja. Vad man ska tycka är det bästa.
Att vara onormativ kan ju vara ett val, men om man är sjuk kan man ha hamnat i en helt ofrivillig onormativitet. Och kanske är det något sorgligt. Att tvingas bli en som avviker. Ett bullerbyjulfirande skulle onekligen ta musten ur mig på.. kanske en halvtimme, eller möjligen en timme. Sen skulle jag syssla med att ha en flimrande hjärna, en värkande kropp, och bara stå ut tills det inte var ofint att gå hem igen. Det är inte ett val, det är hur jag är sjuk.
Men när normerna blir så starka. Som när en vän till mig med stor tydlighet förklarade att hon kommer tycka att det är sorgligt att jag sitter ensam, ett av de där åren när det var nåt jag verkligen önskade mig. Jag tänker att det är svårare att vara sjuk då, och att anpassa sina högtider, fester, dagar, sitt liv, vad det nu är som man inte klarar, så det blir bra för en. För det kommer finnas någon där och deklarera att det är synd om en, och att det är hemskt för en, när man gör det som är det bästa.
Och det är svårt, det där att försöka önska något som man kan, trots de begränsningar man har. Om det är man själv som sörjer och tycker att det är hemskt, så är det en annan sak. Det är så väldigt begripligt. Tomheten som blir när man inte kan nå det man önskar, den gör så ont. Men när någon står bredvid, granskar de val man gjort, det liv man har, det sätt man vill fira jul, leva, eller vad det nu är. När de struntar i att det är anpassat efter hur man mår och vad man själv behöver, och bara har den allmänna mallen att utgå från. När de synar en, och kommer fram till att man är sorglig. Var har vi hamnat då? Hur trång är världen, om det bara får finnas ett sätt som är rätt? Om det bara får finnas en längtan i jultid, om man nu ska fira. (Av nån anledning verkar det mindre provocerande att säga att man skiter i julen och kolla på tv hela dagen och strunta i allt, än att säga att man firar på sitt eget sätt, om det sättet är att fira ensam.)
Kanske överdriver jag nu. Ja, jag gör nog det. Det finns nog mer än ett sätt som är ok. Men det centrala i vad man ska önska, längta och vilja i julen, verkar vara gemenskap. Och det verkar inte finnas något sätt som är ok, som inte handlar om gemenskap. Som att ensamheten alltid är sorglig, hemsk, och nåt annat än hur det borde vara. Även om det handlar om att man inte fungerar i den sortens gemenskaper som finns kring jul. Även om man måste välja mellan andra och sig själv, och väljer sig själv.
Det är en så trång värld.
Jag tycker det är svårt att finnas i den, att finnas i allt detta trånga, och jag tänker att om man har funktionsnedsättningar så kanske man krockar med ramarna lite oftare än andra. För att man inte passar in i dem. För att de inte fungerar för en. Jag tror att en värld som var mer tillåtande i stort, till att människor kan vara, vilja och önska olika, också hade varit lättare att leva i med sjukdom. För i det heterogena ryms lättare något som kan fungera för en, vem man än är, och hur man än är.
Vad har då detta med kreativitet att göra? Kanske bara att jag förknippar kreativitet med att våga tänka utanför de mallar man fått. Oavsett vad de handlar om. Att våga ta ett litet steg utanför det man fått automatiskt, och utforska det området med något som liknar lek.
Och kanske för att kreativitet kan vara en väg för att hitta sitt eget sätt att fira, om man nu vill fira. Andras fördömanden eller sorglig-förklaringar skyddar den inte mot, men kanske att den kan leda en närmare det som för en själv är ljus. Det som är ens egna längtan, och inte bara en kopia av den längtan som alla "ska" ha såhär i jultid.
Och jag tänker att det kan vara svårt. För att traditionerna kan sitta som hårda regler i en, det kan finnas så mycket som upprätthåller kontrollen, som gör det svårt att ta det där steget, bara en liten bit från hur det brukar vara. Och det finns ju alltid andra människor att förhålla sig till. Men jag tror det är möjligt. Att söka sig själv, även när det handlar om jul.
Är det svårt att veta hur man ska börja, så börja med vad som helst. Som bara inte är som det brukar. Alla steg är steg, liksom. Kanske är det dags för en sommartårta idag? Eller så kan du testa att klä om granen så den blir mer lik den som mumintrollen har, med pärlhalsband och snäckor och allting som är fint, men inte riktigt brukar användas som julgranspynt.
Eller så inser du att du inte vill, att det du har är det du önskar dig. Det är ju inte alltid förändring som behövs. Ibland behövs ingenting. Och ibland behövs bara att man ser att det man har, det är just det man vill ha.
Men vi är nog många som inte är där. Som tycker att julen är lite komplicerad ändå, och kanske inte vet varför, eller hur man vill göra annorlunda. Jag tror på lek då. Att tänja lite på något, och kanske hitta en öppning.
*
Dagens bonusmaterial: Tove Jansson läser granen och ett recept på sommartårta med jordgubbar och hallon. Inte testat just det receptet, är mest som exempel egentligen. Men den ser möjlig ut att göra på vintern. Eftersom jordgubbarna ska vara i ugnen så borde det gå lika bra med frysta (fast tina dem innan, annars kan det bli vattnigt), och hittar du inte färska hallon så tror jag det med kan gå bra med frysta av dem med. Brukar gå att få dem fina om man låter dem tina långsamt på ett fat.
(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar