Att sluta se patienter som manipulativa.

Gick och tänkte mer på det där, att se patienter som manipulativa, och varför det blir så. Jag tror att nyckeln till den förståelsen ligger i det jag skrev om i ett tidigare inlägg, det som handlar om att läkare som aldrig träffat en patient förut gör en snabb bedömning av vad det är för sorts patient, vad hen har för problem, hur hen agerar och sånt. På kanske en kvart. Kanske utan att lyssna på nån bedömning nån annan gjort tidigare.

Jag har så svårt att se hur man kan tro att det är möjligt, men jag kan se hur det är inbyggt i strukturen. Att det inte handlar om läkare som värnar sin egen maktfullkomlighet och rätt att vara den som vet bäst. Inte särskilt ofta i alla fall, och kanske aldrig särskilt medvetet.

Det är nåt med hierarkin. Vem som har makt och vem som har ansvar. Vems kunskap man kan luta sig mot. Egentligen handlar det inte om att läkare bara ser läkarkunskap som värd nåt, ibland känns det så, som att läkare egentligen bara tycker att det är de som tillhör den egna kåren som fattat nåt alls. Fast så kan det ju vara med andra yrkesgrupper med. Psykologer kan väl se på läkare på ett liknande sätt tex. Så nåt särskilt bra svar är det väl inte, det som handlar om att läkare bara tror på läkare. För sanningen är att de situationer jag reagerat mest på, handlar om att läkare bara tror på sig själva.

Och kanske är det ändå logiskt så, om man sitter som behandlingsansvarig över nån man knappt träffat, som har öppenvårdskontakter man heller aldrig träffat, eller knappt. Och de där öppenvårdsbehandlarna skickar patienten vidare till en i slutenvården för att hen säger sig vara självmordsbenägen, och det är för många som säger att de är det, och alla kan inte få plats och om man är den som har ansvaret som blir av att låta nån stanna lite längre på en avdelning, eller låta den gå hem och ge plats för nån annan, och om det hela tiden så mycket handlar om liv och död. Och att aldrig riktigt ha tid att hinna förstå sig på patienterna och lära känna dem, för de är för många och det går för snabbt och..

Jag kan se att det finns en del problem där. I situationen. Och jag har ibland hört läkare som blir arga när man säger att de har makt, för själva ser de sig som maktlösa, som att de bara blir en kugge i det här maskineriet som vi alla kanske är kuggar av. Alla som jobbar i det, som behandlas i det eller är anhöriga i det. Jag kan förstå också det.

Men formellt är det läkare som har mest makt, och eftersom de har minst tid med patienter, så kanske det lätt råkar bli så att man får ta till de förutfattade meningarna för att klassificera, tolka, bedöma de patienter man möter. För att man ändå har det där formella ansvaret, den där uppgiften av att vara den som avgör.

Det är egentligen inte hos läkarna problemet ligger, tänker jag. Även om jag på ett sätt tycker att det är totalt obegripligt att nån alls kan tänka sig att använda fördomar som bedömningsinstrument, och vänta sig att alla andra sen ska finnas sig i och underordna sig de bedömningar och beslut man tagit. Men man ser väl inte det så, som att man lutar sig mot sina fördomar, även när det är det man gör.

Jag tänker att problemet kanske ligger i systemet. I det där att den som har minst kontakt med patienter har mest (formell) makt. Den som har avgörandet i sina händer.

Och det blir såklart värre när det är läkarbrist, när det är stor omsättning, när fler patienter hamnar hos samma läkare, för att alla måste ha en läkare.

Och det blir såklart värre av den historia hierarkin har, en historia formad av synen att vården är byggd som en tydlig pyramid med läkaren överst. Ordning och reda, och läkaren är överst och vet mest och är den man ska lyssna på.

Det pratas rätt mycket om personcentrerad vård nu. Och kanske skulle det vara en bra lösning, att lyssna mer på varje patient. Men jag vet inte, för mig räcker det inte riktigt. Om man i övrigt har kvar makt- och ansvarsfördelningen, hur ska man kunna skapa en personcentrerad vård på allvar? Jag kanske bara är negativ, jag vet inte. Men jag ser det som att det inte bara är patienternas kunskap som inte tas på allvar. Det handlar också om andra behandlare. Att inte lyssna på dem, att inte läsa vad som står i journalen, att inte tillskriva deras uppfattning nåt värde. Även om det är de som träffar patienterna mest. Och nej, alla kan inte göra en läkares bedömning, men sanningen är väl att en läkare inte heller har alla de kompetenser som finns inom psykiatrin. Inte den psykologiska kompetens som finns hos psykologer, inte den psykosociala kompetens som finns hos socionomer, inte kunskapen om omvårdnad som finns hos sjuksköterskorna, inte förmåga att behandla kroppen på det sättet sjukgymnaster har, inte den förmåga att se hur mycket hjälpmedel, anpassningar och liknande kan spela roll, som arbetsterapeuter har, och inte heller den kunskap som man kan få av att träffa patienten väldigt mycket, som skötare kan ha.

Jag har ofta upplevt det som att läkarens uppgifter tas över av nån annan när hen inte hinner med eller kan träffa patienter så ofta som det skulle vara möjligt. Alla sätter tex sina egna diagnoser på en, utifrån sin egen tro eller kunskap, och sen diskuterar de med läkaren, så tar läkaren sina fördomsglasögon på, och det är med dem det avgörs vilken diagnos man behandlas utifrån. Det är inte alltid det är så, men jag har varit med om det rätt ofta.

Och jag tänker att det på nåt sätt har hamnat ur led. Som att det är läkarnas kompetens som värderas högst och lyssnas mest på, och det är den sortens tolkningar andra grupper kan få för sig att försöka göra, för att det är som att det är det som är psykiatri "på riktigt". Som att det "egentligen" handlar om en läkarkunskap. Och det kan väl vara till en bra hjälp med de iakttagelser tex en skötare kan göra när man är inlagd, men jag vill verkligen inte att den som i praktiken diagnostiserar mig är skötare, och det är inte av förakt för någon skötare alls, men det är av respekt både för diagnoser och för utbildning.

Och kanske att man borde respektera varandras olika kunskaper mer? Se vad de andra och man själv har för roller, uppgifter, kunskaper? Allas uppgift är inte densamma, då skulle det ju vara dumt att ha nån annan yrkesgrupp än läkare alls i vården. Det handlar inte bara om kostnader att det finns olika yrkesgrupper. Det finns olika kunskap där. Hos de olika.

Och jag antar att ni vet det redan, det känns som att idiotförklara att skriva detta. Men jag upplever inte riktigt att man tar tillvara på det. Var och en använder sina kunskaper och sin kompetens i sitt möte med en patient, men samtidigt kan en annan behandlare helt avvisa, förakta och inte ta den kunskapen och kompetensen på allvar. Hur jag vet det? Det händer att man gör det inför patienter. Visar hur man föraktar allt utom det som är ens eget område.

Det finns så mycket vi och dom-ande i psykiatrin. Det är inte bara patienter vs behandlare. Det går kors och tvärs och hit och dit och allt är ett sånt jävla trassel att jag inte kan redogöra för det. Det är som att det viktigaste är att hålla sig till att det är ens egen grupp som har rätt och de andra som har fel.

Och det kan sluta med maktkamper som blir mellan patienter och läkare. Det är ett vi och dom. Och att sätta patienten i centrum kanske skulle kunna rubba på den obalansen. Eller så vänder den bara upp och ner på den. Jag vet inte. Men jag ser detta myller av vi och dom-ande, och eftersom det är överallt och på alla håll och kanter, förstår jag inte hur patienten som står mitt i alla dessa tilltrasslade förakt, hierarkiska uttryck och annat, på allvar ska kunna vara i centrum. För det är inte bara patientens kunskaper om sig själv som ses som mindre värda. Det kan vara alla andras, alla andra behandlares, anhörigas, allas. Alla som inte är just man själv. Och om man ska sätta patienten som person i centrum, vad blir då hens roll? Att samordna alla dessa personer som är behandlare med olika kunskaper, att få dem att lyssna på varandra och förstå poängen med de olika perspektiven? Att stå i denna sörja av interna konflikter och försöka nyansera bilden såpass mycket att alla tas på allvar?

Nej, så är det förstås inte tänkt. Men hur är det tänkt? Tänker man sig att alla redan respekterar de andra yrkesgrupperna, tror på de olika kunskapsområdenas värde, och tar hänsyn till detta i sina egna bedömningar, behandlingar och möten med patienter? Tänker man sig att man lyssnar på varandra, tar till sig varandras tolkningar och tillskriver dem och det perspektiv de bär på värde?

Den verklighet jag varit i ser inte ut så, mer än undantagsvis. För mig låter det där som ett luftslott. Och visst, personcentrerad vård i ett luftslott låter väl ganska trevligt, men jag är sån där jobbig typ som lever i verkligheten, och det är svårt då, att tro på en vård som bygger på ett luftslott.

Jag tror nog på en vård där det finns ett samarbete. Som att man är ett team, även om inte alla tvunget måste träffas samtidigt. Jag vet, man jobbar redan i team. Men jag menar att uppdatera detta, att se över hur man värderar olika yrkesgruppers kunskaper, om man tar alla på lika stort allvar, om alla ges samma tyngd. Och jag menar att man skulle lyfta in även patienten och anhöriga (när patienten vill det och det är möjligt) och ta också deras kunskaper på allvar. Och inte automatiskt placera kunskaperna enligt den rådande hierarkin, utan mer se det som att allas är lika mycket värda, bara har olika perspektiv och därför är kunskaper som kan fylla olika roller.

Låter det komplicerat och omständligt? Kanske att det är det. Fast.. Eftersom ni redan jobbar i team för det mesta borde ni väl inte se det som en omöjlighet att på allvar jobba som ett team? Det borde ligga nära till hands? Och patienten borde man väl egentligen redan lyssna på? Så i såna fall borde det ju inte vara nästan några förändringar alls som krävs för att nå dit? Vi borde i stort sett redan vara där.

Jag vet, jag var lite spydig nu. Men i teorin kanske vi redan är där, åtminstone nästan, men det kan finnas ett sånt väldigt glapp mellan den verklighet där patienter vårdas och behandlare jobbar, och det luftslott bilden av verksamheten är.

Jag tror i alla fall att det är där lösningen finns. I det med att samarbeta mer på allvar, jämställa allas kunskaper mer, och att även ta in patienten i samarbetet. Och i att dela upp även det formella ansvaret. Jag tror tex inte det är rimligt att läkare alltid ska vara behandlingsansvariga. Delvis för att det blir en överbelastning av läkare, det blir helt orimligt som det är nu, och delvis för att det inte alls är alla patienter som behöver läkarkunskapen mest i sin problematik. Kanske är psykologisk kunskap viktigare, eller det psykosociala mer centralt? Då borde någon med den kompetensen också kunna bli behandlingsansvarig, tycker jag.

Ja. Jag vill bryta upp hierarkin, och jag tror inte det räcker med personcentrad vård där allt ska utgå från patienten. Jag tror man måste bryta upp saker på allvar, inte bara ändra synen på patienten.

Varför jag kallat detta inlägget "Att sluta se patienter som manipulativa"? För att jag tror att lösningen kan ligga här, att ge utrymme för olika perspektiv och olika förståelser, och inte ha ett system som i så stor utsträckning skapar förutsättningar för fördomsbaserad vård. Jag tror att manipulerandet ofta ligger i betraktarens ögon när hen inte förstår vad som händer, och när det faktiskt sker manipulationer, tror jag det är ett uttryck för att ingen finns där och lyssnar på en och tar en på allvar. Om vården är byggd som ett team där också patienten ingår, ska hens kunskaper om sig själv värderas lika högt som nån annans kunskaper eller perspektiv. Hen kanske inte behöver skrika på samma sätt då, om hen redan tas på allvar och blir hörd.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.