5 april 2015

Vad är det egentligen, att vara en människa?

För ett tag sen läste jag om en meditation baserad på ACT-terapins* sätt att tänka. Och den skilde sig väl inte särskilt mycket från andra meditationer jag läst om, som handlar om att rikta uppmärksamheten och som är tänkta att användas i behandling. Den bara var lite tydligare, och plötsligt stod det helt klart för mig varför jag reagerar med så starka antikänslor på den typen av meditationer (och varför jag ser till att inte hamna i behandling hos någon som använder sig av såna, även om jag i grunden tror att tex ACT innehåller mycket vettigt, och själv använder acceptans som nåt helt grundläggande för att handskas med mitt liv).

Meditationen kallas ”self as observer”** och jag ska ge mig på ett försök att översätta och förkorta beskrivningen av hur den går till (var snäll och gå till källan om du vill ha en helt korrekt beskrivning av meditationen):

  • Flytta uppmärksamheten till din omgivning, och notera det du ser, hör eller med andra sinnen uppfattar. Försök känna den gräns som finns mellan ”dig” och världen.
  • Uppmärksamma de saker du har kontakt med. Kanske en stol du sitter i, golvet du har fötterna på, och liknande. Uppmärksamma skillnaden mellan dessa objekt du interagerar med, och det ”du” som uppmärksammar dem.
  • Uppmärksamma din kropp. Vi närmar oss nu objekt som är personligt relevanta för dig. Din kropp är din, men den är inte ”du”. Uppmärksamma hur du på olika sätt kan känna din kropp, och lägg märke till skillnaden mellan ”du” som observerar kroppen, och kroppen och de signaler kroppen ger dig för att uppmärksamma dig på olika saker.
  • Flytta uppmärksamheten till dina tankar och känslor. Du har investerat mycket kraft och tid på dem, och förmodligen har de ställt till en del bry för dig. Liksom kroppen försöker de uppmärksamma dig på saker som kan vara viktiga. Notera att de, likt kroppen, inte är ”du”. Du kan uppleva dina tankar och känslor, och samtidigt det ”du” som observerar dem.
  • Flytta din uppmärksamhet till dina idéer om vem du är; vilken typ av person du är, vad du tror och annat som rör vem du är. De sakerna är hur du beskriver dig själv, och olika etiketter du sätter på dig hör förmodligen hemma i olika roller, som i sin tur hör hemma i olika situationer. Notera hur det enda konstanta är något som ligger bakom dessa roller, idéer, uppfattningar o dyl. Se om du kan skilja på vad du tror om dig själv, och det ”du” som tror.
  • Slutligen, uppmärksamma det ”du” som är punkten varifrån alla dessa observationer gjorts. Det är den enda plats som egentligen kan kallas ”här” eller ”nu”. Detta är det enda som varit konstant genom hela ditt liv. Varken objekten i din omgivning, din kropp, dina tankar, känslor, eller dina uppfattningar om dig själv är något konstant. Bara detta ”här” eller ”du” som observerar. Därför är det kanske inte så att ditt ”själv” är innehållet från dina upplevelser, snarare är det så att ”du” är kontexten av ditt liv, kontexten där allt detta utspelas.
    Lägg märke till att alla dessa sakerna du kämpat med och försökt förändra inte är du. Se om du kan släppa taget om det, så behöver du inte lägga lika mycket kraft på allt detta psykologiska innehåll.

I källan är ”you” skrivet inom citationstecken på ungefär samma sätt som jag satt citationstecken kring ”du” i denna beskrivningen. Och kanske säger de där citationstecknen mig det mesta som handlar om det jag reagerar på. Det handlar inte om mig, det handlar om ”mig”. Som att detta att vara någon inte är något reellt. Och om jag nu möjligen är någon, så är det bara denna observerande punkt. En enda av alla mina funktioner får jag möjligen räkna som att den på riktigt är jag. Fast kanske ändå snarare ”jag” än jag.

Min tro ser ut såhär: Jag är min kropp, jag är alla signaler den sänder, jag är smärtan, välbehaget, upplevelserna. Jag är sinnena som tar in omvärlden, och när världen blir till intryck i mig, blir också de en del av mig. Jag är mina känslor, mina tankar, mina upplevelser. Jag är mina idéer, min tro, mina värderingar. Jag kan vara fylld av stormar av känslor, trassel av tankar, och det kan vara jobbigt, men jag ser dem som delar av mig. Jag ser det som att alltihop är jag, och för mig ligger lösningen där. Eftersom jag inte bara är mina känslor, är det möjligt att hitta strategier för att inte låta dem bli överväldigande och ohanterbara. Eftersom jag inte bara är mina värderingar kan jag använda intellektet för att låta det motsägelsefulla rymmas. Eftersom jag inte bara är min kropp kan jag förstå vad det är den försöker uppmärksamma mig på när den inte är i balans.

Och att det jag är på många sätt ständigt är i rörelse, utveckling, förändring, ändrar inte min känsla av att det är jag. Om det jag var, tvunget skulle vara något konstant, vad skulle jag då vara? En sten som ligger skyddad från vind och vatten och annat som kan nöta dess yta? Kan det inte vara så att det att befinna sig i förändring är en del av att vara levande, något som allt levande delar som ett villkor? Att födas, växa, åldras, dö. Att det händer saker på vägen. Olika saker beroende på om man är en blomma, ett träd, en katt eller en människa, men ändå, liv är väl rörelse? Så tror jag. Att räkna bort allt det jag är som inte är konstant, som något annat än jag, är väldigt märkligt för mig. Vad blir kvar? Ingenting? Är jag inget, en illusion?

Jag vet att det finns trosuppfattningar där den synen ligger närmare, men den uppfattningen är inte min. I min religiösa tro tänker jag mig att jag är en kropp som är fylld av ande. Jag tänker mig att jag är skapad i och av kärlek, med alla de funktioner jag har, och att det bortom det här med mänskliga funktioner bara är jag som kan vara jag, för jag har en diffus känsla av att vara något på ett djupare plan, och inte då att jag skulle vara bara denna observerande funktion, utan på ett annat sätt. Jag tror att vi alla är skapade till unika varelser, och att vi just därför är så väldigt viktiga och värdefulla. Jag vet, det är tro. Du behöver inte tro som jag, men så tror jag.

Och dessa olika saker jag tror, som handlar om vad det är att vara jag, de spelar också roll i det som kan räknas som behandling. I mitt läkande har det varit viktigt att börja se alltihop som jag. För att det varit först då jag lyckats få saker att falla på plats. Eftersom jag är kroppen, är det inte ok att utsätta min kropp för övergrepp, för det är att utsätta mig. Eftersom jag är känslor är det inte ok att bete sig hur som helst mot mig. Eftersom jag är tankar är det inte ok att manipulera eller försöka hjärntvätta mig. Eftersom allt är jag, och eftersom människor får inte kränkas, får inget av det jag är kränkas.

Jag går vilse när jag försöker tänka på allt utom just denna enda observerande funktion som objekt. När jag utsattes var jag ett objekt, inte en människa. Så känns det när jag tänker på det. Kanske är det därför. Jag har lagt så mycket kraft på att försöka återfå känslan av att vara en människa, inte ett objekt. För mig fungerar det inte då att försöka lösa något jobbigt med att se mig som ett objekt. Och för mig ligger frågan om varför just en enda funktion ska fråntas objektstatusen och ges människostatus väldigt nära. Vad är det med en förmåga att observera som är mer mänskligt än ett hjärta som slår, än en förtvivlan som river, en idé som tar uttryck? Jag förstår faktiskt inte det. Och min rädsla slår på och säger mig att om jag ser allt annat som objekt riskerar jag att se också den funktionen som ett objekt. Jag riskerar att tappa allt jag kämpat för som handlar om att jag är en människa. Och jag behöver det, se mig som en människa. För till skillnad från objekt får man inte kränka människor. Man får inte kränka mig. Inte kroppen, inte tankarna, känslorna, inte något annat heller. Inte min tro.

Inte heller denna tron, som handlar om vad det är att vara människa, vad det är att vara jag, får kränkas. Jag tillhör inte dem som på senare år börjat se allt som handlar om att inte tycka eller tänka likadant som kränkningar. Du behöver inte tro som jag. Jag gör vad jag kan för att försöka respektera andra människors tro. Men om du som är behandlare har en annan tro som rör detta om vad det är att vara människa, har du ingen rätt att köra över min tro genom att förklara för mig att jag har fel. En tro är en tro, eller hur? Din tro är inte mer en sanning än min. Det är inbyggt i fenomenet tro att det är en annan sak än en sanning.

Vad händer då i behandlingssituationer när den tro som behandlingen vilar på krockar med den som patienten bär på? Jag undviker som sagt behandlingssituationer där jag kan råka ut för denna typen av meditationer, men ni som använder dem, kollar ni innan hur patienternas tro ser ut, och respekterar om de inte vill delta i nåt som representerar en annan tro? Jag vet att inget i vården ska vara uppbyggt tex utifrån kristendom, islam eller en annan religion, men inte bara det är tro. Också detta är tro. Svaren på frågor som rör vad det är att vara människa. Det finns så många frågor i det, det finns så många uppfattningar. De är tro, uppfattningarna, svaren på frågorna.

Har du gjort tydligt för dig själv hur din tro ser ut? Är du uppmärksam och tänker igenom vilken tro behandlingsmetoder utgår från? Märker du när din eller behandlingens tro krockar med en patients, och hur handskas du med det? Låter du det finnas utrymme för olika sätt att tro i det behandlingsrum där du har makten?

Du behöver inte svara, jag behöver egentligen inte dina svar sålänge du inte är min behandlare. Men kanske behöver du själv dina svar, om du ska undvika att kränka en annan människas tro.



Jag gjorde ett tillägg till denna texten i ett nytt inlägg: Tro rätt tro fel.


* Du kan läsa mer om vad ACT är tex här.
** Jag hittade meditationen i boken Overcoming Depersonalization Disorder
av Fugen Neziroglu och Katharine Donnelly



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

6 kommentarer:

  1. Fantastiskt!
    JUST IDAG har jag läst om ACT - bl a "29 sidor mot stress" (http://www.bokus.com/bok/9789100125233/29-sidor-mot-stress/) som talbok och retat upp mig något fruktansvärt över precis det du beskriver!
    Jag kämpar för att INTE vara ett dött objekt, att INTE vara en observationspunkt.
    Kämpar för att integrera allt - inkl. negativa känslor, negativa händelser, negativa minnen - med mitt "jag".
    Kämpar för att vara hel, sammanhållen OCH mångfacetterad!
    Och tacka vet jag riktiga människor som terapeuter och samtalspartners.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, mycket märklig idé att man ska kunna komma ur ett sånt tillstånd genom att göra sig till ett objekt.

      Radera
  2. Är så himla kluven till det där. Har ju hållit på mkt med yoga. Det har hjälp mig ibland att "vara ett vittne till det som sker/det jag tänker/det jag känner/det jag upplever", men det driver mig samtidigt till vansinne det där att man inte är något, vem är jag då? vill jag hela tiden skrika.. Är jag ens ett vittne då? Eller är det bara en tanke om vem jag är? Hur blir jag annars det där vittnet, om jag inte tänker mig att jag är vittnet? Men jag är inte mina tankar.
    Men samtidigt, hur mycket jag än tänker att jag är, jag vet inte, bagare i Australien? så blir jag inte en bagare i Australien. Så nej, jag är verkligen inte alla mina tankar. Men några av dom borde väl ändå forma vem jag är? Eller? Nej, alldeles för rörigt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, förstår att det kan vara till hjälp, och förstår att det kan bli jobbigt.

      För mig är det olika saker att vara sina tankar och vara det man tänker. Jag är alla mina tankar, tänker jag, eftersom det är något som finns i mig, som skapas av mig och mina förmågor, som formar mig och mina val osv. För mig blir det konstigt att tänka bort dem, tänka att de minsann inte är jag bara för att de kan spreta åt så många olika håll och dessutom vara direkt osanna. För jag kan ju tänka att jag är en bagare i Australien, och jag tänker att den tanken är en del av mig, däremot tänker jag inte att den tanken bär på en sanning om vem jag är. Och jag är inte bara den tanken. För att komma fram till vem jag är behöver jag låta allt rymmas, en massa olika tankar, idéer, känslor, och också sinnesintryck och konkreta saker. Jag sitter tex här i min lägenhet i Landskrona och jag ägnar dagarna åt att plugga teologi, detta är två saker som starkt talar emot att tanken om att jag skulle vara en bagare i Australien är sann. Men även om den inte är sann är den en tanke, och i mitt sätt att se på mig så är tankarna en del av att vara jag.

      Det finns olika idétraditioner i det. Tror att yogan är rotad i en tradition där man har en annan syn på jaget.

      Radera
  3. En ljudbok om meditation som jag tycker är bra är "Science of Enlightenment" av Shinzen Young. Enligt honom är meditationer fokuserade på jaget väldigt avancerade. Om man gillar att se meditations teori i form av ekvationer skulle jag rekommendera boken av Shinzen. Jag tycker hans bok visar på hur meditationsövningar kan användas som avslappning, koncentrationsövningar eller teori övningar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipsen. Har inte möjlighet att fördjupa mig i något nytt nu, men alltid intressant att höra vad människor tycker är bra.

      Radera