19 juli 2015

Snälla. Säg att det är katastrof när det är det.

Sydsvenskan skriver om krisen i Malmöpsykiatrin, om hur självmorden inom slutenvården ökat. Ivo har granskat, och efter det återkommit till saken; "I sitt uttalande menade Ivo att det var oklart om sjukhuset hade dragit någon lärdom av självmorden som skett tidigare." Trots förbättrade rutiner har självmorden blivit fler.

Personalen berättar om usla arbetsvillkor, anställda säger att de inte längre kan göra det som krävs för att förhindra självmorden. Patienter berättar om kränkande bemötanden. Och cheferna? Vad säger cheferna? I den frågestund man hade med läsarna låter det som att det ändå inte är så farligt. Det låter som vanligt ungefär.

Problemen med för få vårdplatser i slutenvården ska lösas med att förbättra öppenvården. Problemen med bristande vårdutbud inom slutenvården ska lösas med öppenvården. Slutenvården ska fortfarande vara uppbyggd utifrån att man bara vårdas mycket korta perioder vid akuta tillstånd, även om det inte är så det ser ut i praktiken. Frågor om varför så få får komma till behandlingshem svaras det på med en hänvisning till störst del är socialtjänstens ansvar.

Man är medveten om att det finns problem och "har gjort en riskanalys som har resulterat i ett omfattande åtgärdsprogram. Implementeringen pågår nu." Man har utbildat personal i bemötandefrågor, man har etikombud på alla enheter. Man uppmanar medarbetare att rapportera avvikelser.

Jag har svårt att förstå mycket av de strukturella problemen, men kanske att jag ändå har svårast att förstå chefernas mediestrategi. Vad som än händer så är verksamheten i stort sett bra. De ger sken av att ha läget under kontroll, det är inte perfekt, men går framåt. Det stämmer inte så bra överens med den kritik som i de andra texterna framförs av patienter, anhöriga, personliga ombud, RSMH, anställda, Ivo. (Det fanns några texter till, men jag kunde inte läsa dem pga att jag inte betalat för nåt abonnemang.)

Man har gjort åtgärder, men det har ändå fortsatt bli värre. Och dåligt bemötande gör man till något som handlar om enskilda individer, och ska anmälas och utredas.

Jag är så trött på alltihop. Jag längtar efter en chef som säger att Nä.. fan. Det är nåt som gått vilse här, och vi vet inte riktigt vad, men det blir ju bara värre hela tiden och vi gör ju vad vi kan men vi verkar oförmögna att bryta den här negativa spiralen.

Och sen längtar jag efter ett lite mer ärligt samtal om strukturerna. Varför har man så svårt att få utbildad personal till sina tjänster? Malmö är ju en stad där många människor vill bo, det borde inte vara omöjligt att locka folk till staden, vad är då problemen? Man får det att låta som att det är svårt bara, som att det är fakta och något man inte kan göra något åt, mer än att söka människor med rätt utbildning.

Jag tror inte det är sant. Det kanske kunde varit sant om det var avbefolkad glesbygd, det kanske skulle vara svårt att locka människor till att bo där. Men Malmö? Nä, jag köper inte det. Vad är problemen då? Kanske arbetsförhållandena? Stämningen och situationen på avdelningarna som verkar helt ohållbar? Vad kan man göra för att på allvar förändra något?

Och vad gör man egentligen nu, för att hindra gruppmekanismer som ok:ar kränkande beteende? Får det några följder om det inte går så långt som till en anmälan? Gör man något för att påverka personal att i första hand ta patienters parti, istället för att hålla varandra om ryggen vad som än händer? Är inte en undermålig arbetsmiljö med en plågad personal ett sätt att motverka såna saker, något som kan stärka att personalen skyddar varandra? Och är det inte också något som ökar riskerna för att saker går ut över patienterna?

Om patienter inte pekar ut enskilda i personalen som de som beter sig kränkande, utan istället målar upp det som att de som beter sig ok är undantagen, är då verkligen det dåliga bemötandet en fråga som ska tas på individnivå, och om den inte ska det, räcker det verkligen med utbildningar i bemötande? Är det kunskap om vad som är bäst som i praktiken styr hur människor beter sig?

Hur kan man vända utvecklingen, skapa en bättre stämning, göra det till en mer lockande arbetsplats, få fler med rätt utbildning att söka sig dit och vilja stanna kvar? Hur kan man göra det till en mer hållbar plats för patienterna att vårdas på, och är det möjligt utan att också göra det till en bättre arbetsplats?

Har det redan gått för långt? Är det för sent att vända det? Vad kan man göra då? Finns det ett sätt att tvärbromsa? Ett sätt att börja om? Inte kan man låta förhållandena i psykiatrin bli ännu värre än nu, och ha chefer som anstränger sig mycket för att få det att framstå som att läget är under kontroll och att allt kommer lösa sig?


Texter i Sydsvenskan:



Text på bloggen:





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

4 kommentarer:

  1. Som patient inom psyk"vården" redan på 70-talet i Malmö, blir jag fruktansvärt ledsen över att ingenting verkar ha förändrats till det bättre. 40 år sen jag blev vanvårdad och så läser jag om hur det ser ut idag, samma visa. Inkompetent vård, i det stora hela och människor som far så illa... Bedrövligt. Finner inte ord.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är förfärligt. Önskar att det var annorlunda och kanske framförallt att det hände mer.

      Radera
    2. Har nog gett upp hoppet... bra att det finns andra med mer energi och drivkraft som iaf försöker förändra. Har även jobbat inom psykiatrin och det är inte något jag är stolt över tyvärr. Men intressant att uppleva det från olika håll. Men det fanns mycket okunskap och rädsla bland personalen, det var "dom och vi". Svårt att jobba med människor som har den inställningen. Så slutade jag också när inget ljus kunde ses.

      Radera
    3. Ja, verkar väldigt svårt att jobba i sån miljö. Känns tyvärr som att dom som faktiskt är vettiga slutar, blir så hopplöst att tro på att nåt kan förändras då.

      Radera