Det handlar om en finsk modell kring hur man kan bemöta och behandla människor som blir sjuka i psykossjukdomar. Och jag vet varför den kommer tillbaka till mig, vet varför det är en av dem som stannar kvar. För det finns saker där som är grundläggande i sånt jag längtat efter, behövt, önskat. Annat med, som idén att man ska vara på sjukhus så lite som möjligt, deras sätt att skapa hemvård som alternativ, och hur de förhåller sig till medicin. Men mest är det den öppna dialogen som drar i mig.
För att det är som att det är det enda vettiga. Och för att det är som en utopi. Att behandlare skulle föra en öppen dialog med en, ta sig tid att förklara sina tankar och hur man resonerar, att resonera med en och försöka komma fram till saker tillsammans med en. Och om det inte går så har man åtminstone fått chansen att förstå hur behandlarna tänkte.
Nej, jag har inte bara mött maktmissbruk och hemska saker i psykiatrin, jag har fått hjälp, blivit bra bemött, blivit respekterad, och med vissa har jag blivit insläppt i processerna kring hur man ska/kan tänka kring mig som sjukdomsfall, och vilka lösningar som är vettiga eller möjliga. Några har satt stort värde på mina tankar i det. Det har varit helt avgörande för mig, och för vad som blivit hjälp på riktigt.
Men trots det. Systemet är uppbyggt utifrån nåt helt annat. Man har ronder i slutenvården, där är patienterna inte med. Man har teammöten i öppenvården. Där är patienterna inte heller med. Och kanske kunde man ha det ändå, utan att det blir ett maktmedel. Men det skulle krävas att man satte sig ner med patienten efter, och förklarade hur man tänkt, och varför. Det är ett problem att läkaren har en sån maktposition, men samtidigt är så lite närvarande i behandlingen, för det är ju svårt att lösa det rent praktiskt, skulle läkare ta sig den tiden att förklara och diskutera sina idéer i varje sak, så skulle det behövas mycket mer läkartid för varje patient. Men kanske att det skulle gå att lösa om nån annan hade rollen att förklara och släppa in en i dialogen. Kanske skulle det vara ok om läkaren stod lite utanför, men som det är nu står läkaren lite utanför, men patienten nog minst lika ofta utanför.
Tar man med myndigheter i utopin om öppen dialog är sprickan i förhållande till verkligheten ännu större. Hur ofta har myndigheterna och behandlare diskuterat en som fall bakom ens rygg? Utan att berätta det för en? Hur ofta är man inte insläppt i deras processer kring vad som är bäst för en? Jag vet inte, jag vet bara hur förvånade mina myndighetspersoner varit när min ansvarige behandlare vägrat diskutera något med dem, om jag inte först godkänt att de ska diskutera just den saken. Hur myndighetspersonen liksom fascinerat brukar nämna det sen, när vi pratar nästa gång. Och jag vet hur det hänt sånt som sommaren förra året, när jag hade läkarsamtal, och möte med försäkringskassan bara några dagar senare, och läkaren ringt och diskuterat saker om mig och min framtid med försäkringskassan, utan att ha tagit upp samma saker med mig, eller släppt in mig i dialogen.
Det märks när någon av de inblandade tycker det är konstigt, när någon lyssnat på mig och tror att mina idéer och min kunskap om mig själv spelar roll. Men annars? Hur ofta har det hänt när jag varken haft en behandlare eller en myndighetsperson som bryr sig om mig? Ofta, är jag rädd.
Och för att återgå till vården, så är det ju normalt där. Att diskutera patienten bakom stängda dörrar, och sen meddela mig beslutet. Inte alltid det som ligger bakom. Kanske inte ens vilken diagnos man tänker att jag har. När jag läste journaler från några år när jag haft mycket kontakt med psykiatrin insåg jag att de tagit beslut om mig och behandling av mig utifrån en preliminär diagnos de varken utrett eller berättat för mig att de tänkte att jag hade. I fyra år hade vården utgått från det. Utan att berätta det för mig. (När jag läste journalen hade jag fått reda på det, men inte att det funnits i grunden när det tagits beslut om mig under så lång tid.) Och inte släppte man in mig i nåt mer detaljerat heller, det fanns inte mycket till dialog där.
Med erfarenheterna av det i kroppen ser jag den där dokumentären, och minns den, nu långt efter att jag sett den. Jag tänker på hur stort behov jag har av att göra världen begriplig. Att det varit grundläggande i mitt tillfrisknande, att göra världen begriplig. Först då har den kunnat bli hanterbar. Och att det varit en av de saker som skadat mig mest i psykiatrin, att det begripliga förvägrats mig. Och då inte mest av mina symptom, när de luckrat upp konturerna av min verklighet har det varit ett helvete, men det var ingens ansvar. Att det kan verka som en principsak att inte släppa in mig i varför man tar de beslut man gör om mig, det är något annat. Att man medvetet undanhåller saker, för att man nog tänkt att det på nåt sätt skulle påverka behandlingen negativt om jag förstod hur man tänkte att den skulle fungera.
Det har haft en väldigt negativ effekt på mig att vara utelämnad till en värld som varit oförutsägbar, surrealistisk och omöjlig att förstå. Där dörrarna stängts om det jag behövt för att världen inte skulle vara ett kaos. Därför drömmer jag om den öppna dialogen. Igen. Därför återkommer tankarna från filmen. För att jag behövt att det vården förmedlade var begripligt, eftersom jag hade nog med kaos inifrån.
Det finns ett begrepp som är populärt nu; agentskap. Jag har skrivit om det förut. Att inte ha en öppen dialog är att ofta stänga dörrarna till de möjligheter till agentskap som skulle kunna finnas. Jag tror det är mycket olyckligt, eftersom agentskap är en av de faktorer som verkar vara viktigast vid läkande / tillfrisknande.
Det finns ett annat begrepp som inte är lika modernt, men jag tror det är allmänt vedertaget att det har betydelse; KASAM. Antonovskys idé om att de hälsobringande faktorerna är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Är man sjuk behöver man väl det hälsobringande, det borde vara självklart. Därför känns det så konstigt att ha en vård som inte släpper in patienten, där det är regel att prata bakom ryggen, över huvudet, diskutera, och sen meddela vad man bestämt. Att inte göra vad man kan för att erbjuda begriplighet. Även om man säkert gör det av god vilja, jag vill ändå tro det. Att man vill hjälpa patienter till ökad hanterbarhet. Det är fint. Men om det görs på bekostnad av begripligheten? Och när det inte ens skulle vara nödvändigt? Det är inte så fint.
Mig har det skadat.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar