Drömmen om öppen dialog.

Jag såg en film på youtube. Det var längesen, jag vet inte om jag tipsat om den förut. Det är en sån som inte riktigt släpper taget om mig. Det är en dokumentär (alltså inte bara ett kort klipp): OPEN DIALOGUE: an alternative Finnish approach to healing psychosis.

Det handlar om en finsk modell kring hur man kan bemöta och behandla människor som blir sjuka i psykossjukdomar. Och jag vet varför den kommer tillbaka till mig, vet varför det är en av dem som stannar kvar. För det finns saker där som är grundläggande i sånt jag längtat efter, behövt, önskat. Annat med, som idén att man ska vara på sjukhus så lite som möjligt, deras sätt att skapa hemvård som alternativ, och hur de förhåller sig till medicin. Men mest är det den öppna dialogen som drar i mig.

För att det är som att det är det enda vettiga. Och för att det är som en utopi. Att behandlare skulle föra en öppen dialog med en, ta sig tid att förklara sina tankar och hur man resonerar, att resonera med en och försöka komma fram till saker tillsammans med en. Och om det inte går så har man åtminstone fått chansen att förstå hur behandlarna tänkte.

Nej, jag har inte bara mött maktmissbruk och hemska saker i psykiatrin, jag har fått hjälp, blivit bra bemött, blivit respekterad, och med vissa har jag blivit insläppt i processerna kring hur man ska/kan tänka kring mig som sjukdomsfall, och vilka lösningar som är vettiga eller möjliga. Några har satt stort värde på mina tankar i det. Det har varit helt avgörande för mig, och för vad som blivit hjälp på riktigt.

Men trots det. Systemet är uppbyggt utifrån nåt helt annat. Man har ronder i slutenvården, där är patienterna inte med. Man har teammöten i öppenvården. Där är patienterna inte heller med. Och kanske kunde man ha det ändå, utan att det blir ett maktmedel. Men det skulle krävas att man satte sig ner med patienten efter, och förklarade hur man tänkt, och varför. Det är ett problem att läkaren har en sån maktposition, men samtidigt är så lite närvarande i behandlingen, för det är ju svårt att lösa det rent praktiskt, skulle läkare ta sig den tiden att förklara och diskutera sina idéer i varje sak, så skulle det behövas mycket mer läkartid för varje patient. Men kanske att det skulle gå att lösa om nån annan hade rollen att förklara och släppa in en i dialogen. Kanske skulle det vara ok om läkaren stod lite utanför, men som det är nu står läkaren lite utanför, men patienten nog minst lika ofta utanför.

Tar man med myndigheter i utopin om öppen dialog är sprickan i förhållande till verkligheten ännu större. Hur ofta har myndigheterna och behandlare diskuterat en som fall bakom ens rygg? Utan att berätta det för en? Hur ofta är man inte insläppt i deras processer kring vad som är bäst för en? Jag vet inte, jag vet bara hur förvånade mina myndighetspersoner varit när min ansvarige behandlare vägrat diskutera något med dem, om jag inte först godkänt att de ska diskutera just den saken. Hur myndighetspersonen liksom fascinerat brukar nämna det sen, när vi pratar nästa gång. Och jag vet hur det hänt sånt som sommaren förra året, när jag hade läkarsamtal, och möte med försäkringskassan bara några dagar senare, och läkaren ringt och diskuterat saker om mig och min framtid med försäkringskassan, utan att ha tagit upp samma saker med mig, eller släppt in mig i dialogen.

Det märks när någon av de inblandade tycker det är konstigt, när någon lyssnat på mig och tror att mina idéer och min kunskap om mig själv spelar roll. Men annars? Hur ofta har det hänt när jag varken haft en behandlare eller en myndighetsperson som bryr sig om mig? Ofta, är jag rädd.

Och för att återgå till vården, så är det ju normalt där. Att diskutera patienten bakom stängda dörrar, och sen meddela mig beslutet. Inte alltid det som ligger bakom. Kanske inte ens vilken diagnos man tänker att jag har. När jag läste journaler från några år när jag haft mycket kontakt med psykiatrin insåg jag att de tagit beslut om mig och behandling av mig utifrån en preliminär diagnos de varken utrett eller berättat för mig att de tänkte att jag hade. I fyra år hade vården utgått från det. Utan att berätta det för mig. (När jag läste journalen hade jag fått reda på det, men inte att det funnits i grunden när det tagits beslut om mig under så lång tid.) Och inte släppte man in mig i nåt mer detaljerat heller, det fanns inte mycket till dialog där.

Med erfarenheterna av det i kroppen ser jag den där dokumentären, och minns den, nu långt efter att jag sett den. Jag tänker på hur stort behov jag har av att göra världen begriplig. Att det varit grundläggande i mitt tillfrisknande, att göra världen begriplig. Först då har den kunnat bli hanterbar. Och att det varit en av de saker som skadat mig mest i psykiatrin, att det begripliga förvägrats mig. Och då inte mest av mina symptom, när de luckrat upp konturerna av min verklighet har det varit ett helvete, men det var ingens ansvar. Att det kan verka som en principsak att inte släppa in mig i varför man tar de beslut man gör om mig, det är något annat. Att man medvetet undanhåller saker, för att man nog tänkt att det på nåt sätt skulle påverka behandlingen negativt om jag förstod hur man tänkte att den skulle fungera.

Det har haft en väldigt negativ effekt på mig att vara utelämnad till en värld som varit oförutsägbar, surrealistisk och omöjlig att förstå. Där dörrarna stängts om det jag behövt för att världen inte skulle vara ett kaos. Därför drömmer jag om den öppna dialogen. Igen. Därför återkommer tankarna från filmen. För att jag behövt att det vården förmedlade var begripligt, eftersom jag hade nog med kaos inifrån.

Det finns ett begrepp som är populärt nu; agentskap. Jag har skrivit om det förut. Att inte ha en öppen dialog är att ofta stänga dörrarna till de möjligheter till agentskap som skulle kunna finnas. Jag tror det är mycket olyckligt, eftersom agentskap är en av de faktorer som verkar vara viktigast vid läkande / tillfrisknande.

Det finns ett annat begrepp som inte är lika modernt, men jag tror det är allmänt vedertaget att det har betydelse; KASAM. Antonovskys idé om att de hälsobringande faktorerna är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Är man sjuk behöver man väl det hälsobringande, det borde vara självklart. Därför känns det så konstigt att ha en vård som inte släpper in patienten, där det är regel att prata bakom ryggen, över huvudet, diskutera, och sen meddela vad man bestämt. Att inte göra vad man kan för att erbjuda begriplighet. Även om man säkert gör det av god vilja, jag vill ändå tro det. Att man vill hjälpa patienter till ökad hanterbarhet. Det är fint. Men om det görs på bekostnad av begripligheten? Och när det inte ens skulle vara nödvändigt? Det är inte så fint.

Mig har det skadat.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

DID som en funktionsvariation? (Är integration ett självklart mål?)

I normkritiska kretsar har man börjat använda ordet funktionsvariation. Detta istället för funktionsnedsättning, funktionsstörning eller liknande, helt enkelt för att funktionsvariation är ett ord som inte rangordnar vilken variation som är den "korrekta", och inte heller har utrymme för att genom att klassa någon som funktionsnedsatt nästan automatiskt göra personen till problemet, istället för omgivningen som är anpassad för bara en viss typ av funktion. Gillar tänkandet, fast det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Tänkte bara att jag måste definiera ordet, eftersom det inte är helt vanligt och eftersom jag nu använder det. Du kan läsa lite mer om det tex här.

Det jag tänkte skriva om var DID. Måste man se det som en störning, nåt sjukt, ett problem? Något man bör lösa, bota, behandla?

Det ligger ju nära till hands att tänka så. Att ha bilden av vad det är att vara människa klar för sig själv. En människa är en person, ett medvetande, ett sinne, i en kropp. Som att det var något självklart, och som att det också var självklart att hamna så nära den bilden som möjligt.

Det finns inte så många saker som faktiskt är självklara. När nåt känns självklart kanske man bör stanna upp och fråga sig själv varför man tänker så. Vad det är man missat.

Vad gäller detta med DID, så tror jag att det man missat kanske är att DID kan vara ett sätt att ha förmåga till en hög funktion, trots att man skadats svårt. Att dela upp saker inuti är faktiskt väldigt funktionellt på många sätt, när det handlar om sånt som trauman. Att kunna växla över till en annan del som inte minns det som hänt och inte påverkas av det, kan vara ett sätt att klara av att ha ett jobb, en familj, fritidsintressen, engagemang, annat som brukar ses som sånt som gör ett liv innehållsrikt och bra.

Jag har lyssnat på några avsnitt av podden Multiplicity 101 som drivs (drevs? vet inte om det kommer komma fler avsnitt) av en aktivist-rörelse som hävdar att det inte är nåt sjukt med att vara multipel (alltså det motsvarar att ha DID, men i DID som begrepp ingår ju att det är en "disorder"/störning). Även om de inte använder ordet så ser de det som en funktionsvariation, inte en störning. Inte ett problem. Inte något man måste lösa. Bara ett sätt man kan vara. Och de tänker att det kan vara så av olika anledningar. Att det kan bero på att man splittrats pga tidig traumatisering, men att det också kan ha andra förklaringar. Kanske kan man födas så.

Jag vet inte om de har rätt i det. Fast jag tror de har rätt i att man inte tvunget behöver se det som sjukt. Inte på det sättet att man måste ha behandling om man har DID, försöka få det att sluta. Om någon inte mår dåligt av det kan det väl vara rimligt att tycka att omgivningen ska sluta med sina fördomar och bara låta personen (inklusive alla delar) vara som den är. Det kan som sagt ge tillgång till en hög funktionsnivå att vara flera inuti, och det är inte alls säkert att man kan behålla så hög funktion att börja bearbeta och försöka integrera någon med DID. Och även om det var så, även om man kunde garantera att någon kunde bibehålla sin funktionsnivå, så är det väl något djupt problematiskt just i det. Att försöka integrera någon med DID. Om inte viljan kommer från personen/systemet, varför ska man då försöka uppnå det? För vems skull sker då vården? För det normativa samhällets nerver, som inte klarar för stor funktionsavvikelse?

Ett samhälle har inte nerver, ett samhälle har människor, och varför ska någon bestämma över någon annan vad som blir bäst för den? Varför tro att det är bättre för alla att leva enligt principen att en person ska vara en kropp och ett medvetande?

Jag känner mig skeptisk till en del i den där podden, och till annat jag tidigare kommit i kontakt med som handlat om grupper som strider för rätten att inte integreras. Det jag tidigare kommit i kontakt med har mest känts som att integration setts som ett hot, som att delar varit rädda och inte förstått vad det betyder. Har läst sånt som att integration skulle vara att mörda delar, och att man inte vill att någon del av en ska dödas. Bygger man sin kamp för rätten till DID som funktionsvariation på den sortens rädslor kanske det skulle vara vettigare att skaffa mer kunskap och förståelse för integration, vad det är och vilka fördelar det kan ha, än att tillsammans föra en kamp mot dem som man tror är mördare.

I podden är det mycket det här med att det inte behöver bero på traumatisering som jag känner mig skeptisk till. Det kanske är sant, de kanske har rätt. Jag har bara svårt att tänka mig det, eftersom jag upplever det som att DID är en mycket stor påfrestning på det system en människa är. Det är mycket mer ansträngande att leva som flera inuti än som en enda. Kroppen är liksom byggd för en person. Alltså ett medvetande. En del. Att vara flera som trängs är att utsätta kroppen för en stor stress, och åtminstone för mig var det något som slet mycket på mig som helhet. Därför har jag svårt att tänka mig att splittring skulle skapas spontant, att man skulle kunna födas så, att det fullt ut kan vara en funktionsvariation, inte en form av skada. Men som sagt, det finns inte så mycket som är självklart, och jag bygger mycket av den skepsisen på min kunskap om mig själv och några få jag känner. Kanske kan det vara så, trots belastningen det innebär.

Just detta med belastning för systemet/personen som helhet kan faktiskt också vara ett argument mot integration. Att vara en inuti är en mindre belastning än att vara flera. Därmed är det inte sagt att det skulle vara en mindre belastning att fortsätta vara flera, än att göra det jobb som krävs för att integreras. Det kan vara ett väldigt massivt, tungt, djupt stressande, livsfarligt och ibland helt omöjligt jobb. Det är en mycket stor belastning.

Och förutom att jag tycker att man ska respektera varje människas vilja, och att det är en konstig idé att försöka leda någon som inte vill det till integration, så tänker jag att det där med belastningen kan vara något helt avgörande. Kanske orkar man helt enkelt inte göra det jobbet. Kanske bär man på för tunga saker, har skadats för svårt, klarar med nöd och näppe överleva, utan tyngden av ett sånt jobb. Jag tror det är viktigt att förstå att det kan vara så. Och att förstå att det ändå inte behöver vara omöjligt att få ett bättre liv. Med hjälp går det att hitta strategier för bättre samarbete, bättre ångesthantering, och annat som kan behövas för att nivån av kaos ska bli lägre.

Många som har DID plågas väldigt av det, har svårt att klara sin vardag, relationer, är inte i närheten av att klara ett jobb. Många balanserar hela tiden på gränsen till döden. Det är inte det jag vill säga med detta inlägget, att det inte finns den typen av problem, att det inte är värt att tas på allvar. Men jag brukar skriva om dem, om oss, om behovet av hjälp och sveket när de som skulle hjälpa istället är upptagna med att diskutera om problematiken ens finns.

Men jag vill också säga att det finns människor med DID som har hög funktion. Som faktiskt fungerar bra just pga att de är splittrade. Min uppfattning är att många faktiskt kan ha hög funktion under rätt många år, och då inte bara klara ett vardagsliv, utan verkligen vara engagerade, högpresterande och sociala. Och att systemet kan hamna i kaos och allt hemskt bubbla upp efter en kris av något slag. Ett dödsfall, en separation, att föda ett barn. Nåt sånt. För andra kommer kanske aldrig den där punkten när ens jag hamnar i kaos. Det finns säkert de som kan leva med DID och hög funktion hela sina liv.

Varför då se det som ett problem? Varför då definiera det som sjukt? Om någon faktiskt fungerar helt ok, är nöjd med sitt liv och inte lider, varför ska då någons förutfattade meningar döma hen som sjuk, försöka pressa hen till uppfattningen att hen borde sträva efter integration? Varför inte bara se det som en funktionsvaration?

För de flesta är det nåt mer kaosartat än så, något man behöver hjälp med, vård i, vård för. Men inte för alla. Och dessa som funkar helt ok, varför ska de tolkas utifrån problem som de inte har?



Är du mer intresserad av detta med personer med DID och hög funktionsnivå kan jag rekommendera boken I Am More Than One: How Women with Dissociative Identity Disorder Have Found Success in Life and Work av Jane Hyman.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Dom andra, dom som har problem och alltså inte är som vi är.

Tillbaka till det här med vi och dom. Igen. För det tar ju aldrig slut.

Med jämna mellanrum hör jag om någon som går en utbildning med syfte att jobba inom vården eller inom området för socialt arbete. Nån som sitter på en föreläsning som handlar om panikattacker och hur man kan handskas med dem, och så rätt vad det är får föreläsaren för sig att det är en bra idé att alla ska göra nån övning för att sätta kroppen i ett paniktillstånd, för att man i praktiken ska kunna se att det går att finnas i det och att det går över av sig själv sen.

Som om ingen i salen kan ha problem med panikångest, som om en sån övning inte kan dra upp saker som blir stora och ohanterbara för någon av eleverna, som om det är klart att det finns en skillnad. Ett vi och ett dom. De studerande och de panikdrabbande.

Eller någon som går en utbildning där eleverna gör kognitiva tester på varandra, för det är en arbetsuppgift de ska klara att göra senare, så då är det ju bra om de får träna på det. Bra tanke, men också den utgår från att det är helt okomplicerat, att det inte finns någon där som har kognitiva problem som kommer blottas för kurskamrater hen inte ville blotta dem för. Och det utgår från att ingen har så stora problem att ett sånt test är en prövning som är för stor för att orka klara, sådär i en undervisningssituation när man faktiskt inte är patient utan student, och där ens roll är helt annorlunda.

Jag har hört det om andra problem med. Hur det inte finns en beredskap för eller vetskap om att det kan finnas studenter i salen som har just de problemen man pratar om, diskuterar kring, lär ut saker om. Och hur det ibland kan bli sådär så att formen för undervisningen inte blir hanterbar för den som har just såna problem, men kanske oftare att beskrivningen av problemen och hur man ska hjälpa dem som har dem, är på ett sätt som kan vara jobbigt att höra. Eftersom det utgår från att ingen där har dem. Utgår från att det är de andra, ni vet, de som ingår i "dom" i "vi och dom"-indelningen. Ibland för att det är fördomsfulla och raljerande beskrivningar om hur "såna" är, men ibland bara det: att man beskriver det som om det handlade om någon annan.

Det kan ju vara så att man är både och. Det är så grundläggande att fatta det. Att det är möjligt att man tillhör både de drabbade och de hjälpande. Att dela in vården i vi och dom är alltid en illusion och kanske är jag naiv, men jag tänker ofta att man just på dessa utbildningar borde förstå det, borde veta, borde ha kunskap som säger hur många som lever med psykiska problem. Och det är så väldigt många som jobbar inom vården eller med socialt arbete, det är en så befängd idé att det inte skulle finnas människor där som lider av psykisk ohälsa. Eller kanske inte lider, inte hela tiden, för faktiskt kan man ha psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, psykiska problem, utan att det är ett ständigt lidande, utan att det är ett oavbrutet pågående kaos. Det kan finnas bra perioder med hög funktion, det kan vara långa perioder. Och det kan vara att man har metoder för att hålla ihop sig när man är på jobbet eller studerar. Man kan fungera helt ok, trots allt. Man kan klara studier, ett jobb. Det kanske inte ens är något som märks för dem som finns runt om.

Borde vi inte veta det? Borde inte de som undervisar på utbildningar som handlar om just detta veta just det, borde inte det vara något centralt?

Och det är såklart inte bara utbildningarna, jag hör ibland om människor som jobbar i vården som lider mer av uppdelandet av världen i vi och dom, än de problem de har, som att problemet i arbetet kan vara att identifiera sig med båda sidor, och att strukturerna säger att man tillhör bara den ena. Som att det kan vara en större sak än den psykiska problematiken i sig. Att det ses som så självklart att ingen som arbetar inom området har den typen av problem, att det ses som så självklart att utgå från att det inte finns någon av "oss" som räknar sig minst lika mycket till "dom".

Var går egentligen gränsen? Om man har en föreläsning om klamydia, visst skulle man tänka sig att en del av dem man pratar för är, varit eller kan komma att bli drabbade? Om man pratar om astma, cancer, diabetes? Stress? Jo, nog skulle man tänka att det kan finnas människor där som är berörda. Genom att själva ha problemen, eller att ha någon nära.

Men var går gränsen? Vid ångest? Depression? Traumatisering? Psykos? Kognitiva funktionsnedsättningar? Autismspektrumstörningar? Personlighetsstörningar?

Det där är nog inte någon av oss, som har det? Det är bara dom, de andra andra, de som inte är som vi. Dem man kan hålla lite på avstånd, bör hålla lite på avstånd, för att kunna förhålla sig professionellt till?

Vad händer när man låter denna inställningen finnas, när man låter utbildningar genomsyras av denna sortens stigmatisering? Såklart blir det skitjobbigt för dem som har en problematik, är elever, klarar sina kurser, och måste utsättas för nåt sånt som blir ohanterbart. Men på sikt, och i större perspektiv, vad gör det med synen på människor med psykiska problem, synen man har inom vården och inom socialt arbete, om man konsekvent utgår från att det är "dom" som har problem? Om man inte har med i sin världsbild att det kan lika gärna kan vara den som sitter bredvid en på lunchrasten, i föreläsningssalen, eller den student som skriver bäst på tentorna? Vad är det för syn man har, vad tror man om människor med problem, att vi kan klara och inte klara? Det uppenbara är ju att synen säger att ingen med någon form av psykisk problematik kan få för sig att gå en utbildning som handlar om att jobba med människor, och klara det helt ok. Vad är det mer vi förväntas att inte klara? Vad är det mer för saker som passivt tillskrivs oss när man inte tänker sig att vi också kan vara kompetenta, smarta, välfungerande (åtminstone i perioder)? Vilka bilder av oss har ni med er in i mötet med oss patienter, och hur påverkar de vården?

Jag återkommer till det där, synen som handlar om att inte tro på uppdelningen. Synen som handlar om att det inte är så himla stor skillnad mellan oss. Vi är människor, och det kan vara mycket små saker som gör att det är jag som är patient och du som är behandlare. Det är en syn som jag önskar att man lärde ut på utbildningarna. Både uttalat och mellan raderna. Jag önskar att man slutade med det här att göra människor med problem till något annat, någon annan, någon som absolut inte kan tänkas finnas i föreläsningssalen. Jag tror det man lär ut på utbildningar spelar stor roll, även det man lär ut mellan raderna. Som sånt, att man inte förväntar sig att någon med en psykisk problematik kan vara kompetent nog att klara en utbildning. Det skulle man väl inte precis lägga in en power point som sa, och det är nog svårt att hitta något faktaunderlag för det. Men att hela tiden säga det mellan raderna? Det verkar vara ok?

Om ni inte orkar hitta ett eget svar på den retoriska frågan kan ni få ett serverat: Nej. Det är inte ok. Ni måste ta tag i det och jobba bort det. Ni måste medvetandegöra vilken människosyn ni förmedlar på utbildningarna, och vilken syn på dem som ska få hjälp ni har med er och lär ut. Är det svårt att få syn på sina egna värderingar kan man nog relativt lätt hitta någon som har eller haft psykiska problem som sitter med på föreläsningarna och sen ger konstruktiv kritik. En liten timanställning för att skapa en humanisering där man i årtionden sysslat med att avhumanisera. Det skulle det väl kunna vara värt? Kanske skulle det påverka rätt mycket bara att ta in en patient i salen, kanske skulle du inte göra samma övningar eller säga samma saker då? Är det för dyrt eller jobbigt att ge en patient en sån handledande timanställning kan du ju försöka med tankeexperimentet att placera en hypotetisk patient i en av de tomma föreläsningsstolarna, och anpassa vad du säger utifrån det. Finns det saker du inte skulle säga, göra? Då borde du inte säga eller göra de sakerna. Den hypotetiska patienten kan finnas i vilken som helst av studenterna. Du kan inte veta det. Så du kan lika gärna räkna med att hen finns där. Hen som har just de problem du pratar om. Om du räknar med det kanske du förmedlar något vettigare mellan raderna, och dessutom riskerar du inte att göra dina studenter illa.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Dissociation – två olika grupper av problem?

Dissociation är ett begrepp som innehåller många olika tillstånd, och vad som ska räknas in i dissociationsbegreppet, och vilket perspektiv en eventuell syn kring dissociation som helhet ska ha, råder det rätt delade uppfattningar om. Begreppet har efterhand vidgats och kan inbegripa nästan alla symptom som rör förändrat medvetandetillstånd eller att man förlorar mental eller beteendemässig kontroll. Alla är inte överens om att allt ska räknas in, tvärtom är definitionerna av begreppen en enda röra av olika teorier som hävdar olika saker.

Detta i sig försvårar kommunikation kring dissociation, det är risk att man använder samma ord för olika saker, och att man också har olika syn på vad dissociation är eller beror på (om man nu har någon sån syn alls). Om någon refererar till att hen dissocierat kan det ibland betyda att hen försvann bort och kände sig helt frånvarande, en annan kan mena att hen låg och skakade i epilepsiliknande kramper och en tredje menar att en annan del av personligheten varit framme och att hen (delen som pratar) inte alls minns vad som hände under den tiden.



DSM och ICD

Att det inte finns någon gemensam helhetssyn blir tydligt bla genom att de två diagnossystem som används i Sverige klassificerar dissociation och vad som räknas som dissociation olika. I ICD-10 ser man dissociation som konversionstillstånd, och en hel rad tillstånd med funktionella neurologiska symptom räknas dit. Däremot räknas inte depersonalisering och derealisering in i den kategorin.

I DSM har man skilt på konversionstillstånd (som där kallas ”funktionell neurologisk störning”) och dissociativa tillstånd. Bland de dissociativa tillstånden räknar man med depersonalisation och derealisering.




Det dissociativa spektrumet

Ett vanligt sätt att se på dissociation är att se det som ett spektrum, där man tänker sig att det rör sig om olika svårighetsgrader av dissociation, som tar sig olika uttryck. I ena änden av spektrumet finns vardaglig och icke-patologisk dissociation, som highway hypnosis, dagdrömmande och liknande, och i den andra änden finns dissociativ identitetsstörning, vilket innebär att någons jag är splittrat i flera olika delar. Däremellan finns alla andra dissociativa uttryck, tex depersonalisation, somatoform dissociation och dissociativ amnesi.

Marlene Steinberg (som bla utvecklade SCID-D, ett diagnosiskt verktyg för dissociativa symptom) menar att det finns fem ryggradssymptom vid dissociation; amnesi, depersonalisation, derealisation, identitetsförvirring och identitetsvariation. Dessa fem symptom utgör grunden för tanken om det dissociativa spektrumet, och det är också denna synen som ligger till grund för hur man definierar dissociation i DSM. I stort ser man enligt denna modellen dissociation som ett enhetligt fenomen, där de olika dissociativa tillstånden beror på olika grad av dissociation.




Strukturell dissociation

Ett annat sätt att se på dissociation hittar man i teorin om strukturell dissociation. Där är en av grundtankarna att dissociation handlar om  att personligheten splittrats pga trauman. Man anser också att det är detta - att det ska finnas en splittring, en strukturell dissociation - som krävs för att någons problem ska definieras som dissociation.

Denna synen innebär att en del symptom som brukar klassas som dissociativa inte gör det. Det kan handla tex om de icke-patologiska tillstånden (dagdrömmar och liknande) eller trans. Att ”försvinna bort” när något är jobbigt, eller allvarligare former av depersonalisering och derealisering, räknas bara som dissociation om orsaken till dem är en splittring i personligheten. Man tänker sig att det annars rör sig om förändrade medvetandetillstånd. Förändrade medvetandetillstånd kan förekomma hos fullt friska personer, men det kan också förekomma i patologiska former, antingen som en del av en annan problematik, eller att något som i sig inte är sjukt (tex att dagdrömma) kan ta sig onormala former (tex om man dagdrömmer flera timmar om dagen och använder det för att avskärma sig från verkligheten). Inget av det räknas enligt denna teorin som dissociation.

Många av de sätt vi har att klassificera problem utgår från symptomen snarare än orsakerna. I strukturell dissociation utgår man från orsakerna, att dissociationen ska bero på trauman. Detta gör att man kan se dissociation som en grupp av problem som i och för sig kan vara av olika svårighetsgrad, men som det ändå kan vara vettigt att bemöta på liknande sätt och tex möjligt att använda liknande behandlingsformer för.




Bilaterala teorin; avskärmning och avtrubbning

En teori som kanske inte är lika känd, men som kommit på senare år, är den bilaterala teorin. Den bygger på att det i studier har visat sig att det finns skäl att tro att det som brukar räknas som dissociation i själva verket rör sig om två olika fenomen; avskärmning (compartmentalization) och avtrubbning (detachment).

”Vi definierar avtrubbning som ett förändrat medvetandetillstånd som karakteriseras av en känsla av att vara avskild från sig själv (som vid depersonalisation) eller världen (som vid derealisation). Vissa författare har föreslagit att det kan finnas en distinkt biologisk/fysiologisk grund för detta tillstånd. Det verkar uppstå vid intensiv skräck, och under vissa omständigheter kan det utvecklas till ett kroniskt eller återkommande tillstånd, kanske med miljöbetingade eller interpersonella utlösande faktorer. Avskärmning, å andra sidan, karakteriseras av en oförmåga att medvetet kontrollera handlingar eller kognitiva processer som man normalt kan kontrollera. Vid detta fenomen förblir känslomässiga processer eller information intakta i det kognitiva systemet, trots att de inte går att nå; på grund av det kan man betrakta dem som ”avskärmade”. Med detta synsättet är avtrubbning och avskärmning  olika i sitt slag, snarare än att det rör sig om olika grader av samma fenomen, ett synsätt som tydligt står i kontrast till det traditionella konceptet som rör det dissociativa spektrat.”

Från artikeln ”Are there two qualitatively distinct forms of dissociation? A review and some clinical implications”, Holmes mfl. (Min översättning.)


Avtrubbning kan vara både lindriga tillfälliga tillstånd som inte orsakar något lidande, och kroniska tillstånd som påverkar ens liv i stor utsträckning (tex som vid depersonalisationssyndrom). Det kan vara så att detta fenomen uppstår som en biologisk försvarsmekanism som har som syfte att undvika effekter man kan få vid överväldigande hotfulla situationer. Om man ska räkna dessa symptom som dissociation eller inte, är en av de saker som varit återkommande att man varit oense om när det rört sig om att definiera och klassificera dissociation. I detta synsättet räknar man alltså det som en av två olika typer.

Det man här räknar till avskärmning är dissociativ amnesi och ”oförklarliga” neurologiska symptom av den typ som brukar räknas som konversionstillstånd; tex att man blir oförmögen att röra sig, tappar känsel, har kramper eller pseudo-hallucinationer. Man tänker sig också att andra tillstånd där dissociativ amnesi är en central del kan räknas till denna gruppen, tex fugue eller DID, men anser att detta behöver undersökas mer.


Spelar det nån roll om det är ett eller två fenomen?

Även om det rör sig om två olika typer av dissociation, så handlar det om en form av dissociativa spektrum, där svårighetsgraderna och uttrycken för både avtrubbning och avskärmning kan vara olika. De förekommer också ofta samtidigt. Faktum är att när man gjort undersökningar där man skapat statistik över ifall de två olika grupperna av symptom förekommer hos en grupp av människor, har det visat sig att det är fenomen som ofta överlappar varandra, och att många har symptom från båda grupperna. Vid vissa tillstånd är det typiskt att man har symptom från båda grupperna, tex vid PTSD, men det finns också tillstånd där man bara brukar ha symptom från den ena gruppen, tex vid somatoform problematik (avskärmning) eller vid depersonalisation (avtrubbning).

Man kan ju då fråga sig varför det spelar så stor roll ifall man ser det som ett eller två spektrum, om det ändå är så att symptomen överlappar varandra och många har symptom både från avtrubbnings-gruppen och från avskärmnings-gruppen?

Om det klargörs ifall det faktiskt rör sig om två olika fenomen kan det underlätta i kommunikationen kring dissociativ problematik, och det kan bli tydligare att samma behandlingsmetoder inte fungerar eller är lämpliga vid alla olika typer av dissociation. Vid avskärmning handlar det om att man behöver nå och integrera (när det är lämpligt och möjligt) det material som avskärmats. Vid avtrubbning behöver behandling istället handla om att försöka begränsa avtrubbningen och få den att upphöra, och att förebygga så avtrubbningen inte triggas igång. Vid tillstånd där det förekommer både avskärmning och avtrubbning kan synen att det rör sig om två olika saker vara till hjälp tex för att inte det ena ska tappas bort i behandlingen.






Källor:

Are there two qualitatively distinct forms of dissociation? A review and some clinical implications
Av Holmes, Brown, Mansell, Fearon, Hunter, Frasquilho och Oakley


Different Types of “Dissociation” Have Different Psychological Mechanisms
Av Richard J. Brown


Feeling unreal, Depersonalization Disorder and the Loss of the Self
av Daphne Simeon, MD och Jeffrey Abugel


Internationell statistisk , klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem
Systematisk förteckning, Svensk version 2011 (ICD-10-SE)


The haunted self
av Onno van der Hart, Ellert R. S. Nijenhuis och Kathy Steele


Therapeutic dissociation: Compartmentalization and absorption
Av Brad Earl Bowins

Natur & Kulturs Psykologilexikon
uppslagsord: dissociativt syndrom


Nätartikelserien, del 1-5
av TraumaTriumf


Wikipedia
uppslagsord: konversionssyndrom



Alla sidor är besökta sommaren 2014.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Dissociativ stupor

Stupor är ett tillstånd med en tydlig minskning eller en total frånvaro av viljestyrda kroppsrörelser. Vid stupor reagerar man också mindre eller inte alls på saker som kommer utifrån; tex ljus, ljud eller beröring. Det kan se ut som om personen sover, men det handlar varken om sömn eller att personen är medvetslös.

Det finns olika sorters stupor, tex kan tillståndet uppstå vid depression (depressiv stupor) eller schizofreni (kataton stupor). Det finns ingen fysisk orsak till tillståndet. Dissociativ stupor orsakas av stress och kan utlösas av traumatiska händelser.

Den som har dissociativ stupor kan uppfatta vad som händer, och det kan vara mycket skrämmande att vara medveten men samtidigt inte kunna kommunicera eller reagera på det som sker.

Symptom på dissociativ stupor kan vara:
* delvis eller helt oförmögen att röra sig
* tappad känsel
* tappad känslighet för smärta
* svarar inte på extern stimulering
* oförmåga att prata
* suddiga synintryck
* stickningar i kroppen

Det är stor risk att någon som haft en episod av dissociativ stupor även får andra symptom på psykisk ohälsa efter det. Har man drabbats av dissociativ stupor kan man behöva terapi för att få hjälp att förstå orsakerna till att det hände, och handskas med de känslomässiga reaktioner som uppstår i efterhand.

Till skillnad från DSM finns dissociativ stupor som en egen diagnos i ICD-10. För att diagnoskriterierna för dissociativ stupor ska uppfyllas måste organisk katatoni (ett tillstånd med fysiska orsaker) uteslutas, och även stupor av typen depressiv, katatonisk, manisk och UNS (utan närmare specifikation).



**

DSM,  "Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders", är en handbok med diagnoser för psykiatriska sjukdomstillstånd som gers ut av American Psychiatric Association och används i hela världen.

ICD, "International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems", är WHO:s system för att klassificera diagnoser för olika sjukdomstillstånd (inte bara psykiatriska).

I Sverige används DSM och ICD parallellt.




Källor: 

Gomentor.com
http://www.gomentor.com/articles/dissociative-stupor.aspx

Internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem (ICD-10-SE)
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18172/2010-11-13.pdf

The Merck Manual Home Health Handbook
http://www.merckmanuals.com/home/brain_spinal_cord_and_nerve_disorders/coma_and_impaired_consciousness/stupor_and_coma.html?qt=&sc=&alt=

Natur & Kulturs Psykologilexikon, uppslagsord: stupor
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=stupor

Wikibooks: Textbook of Psychiatry/Dissociative Disorders/Phenomenology
http://en.wikibooks.org/wiki/Textbook_of_Psychiatry/Dissociative_Disorders/Phenomenology

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Dina problem är som en liten och precis lagom söt bakelse med snyggt spritsad grädde och en jordgubbe på toppen.

Jag tänker mycket på kommunikation. Det är väl för att jag är sån, intresserad av språket. Jag tror det också är för att det så ofta känns som att det är där det blir problem i kontakten med vården. I kommunikationen. Och i psykiatrin är det så grundläggande, att man blir förstådd, att kommunikationen funkar. Problemen kan inte definieras utifrån en röntgenbild eller ett blodprov. Visst, vissa yttre tecken finns det, men utan patientens berättelse om vad hen upplever blir det svårt att förstå vad hen är med om, och jag tror att det blir ännu svårare att förstå hur man ska kunna hjälpa, eller att få någon hjälp att nå fram.

Vissa saker kan ändå vara begripliga, åtminstone i efterhand, varför de blev fel. Jag bodde med en vän när jag slutat gymnasiet, när jag först hade kontakt med psykiatrin. Jag blev knäpp på att det så ofta tolkades som att vi var ihop, fast jag sa att vi bara var vänner. Som att jag skulle kunna berätta att jag var homo, och sen ändå förneka att det var en samborelation jag levde i. Jag förstod inte logiken i det, men det var så, det blev ofta tolkat som att vi var ihop, kanske med en undertext att det var en problematisk och komplicerad kärleksrelation eftersom jag nu inte öppet definierade den som den kärleksrelation de tänkte att det var.

Långt senare pratade jag med en vän om det, hen förklarade för mig att det kanske var rätt alternativt då, att vara vänner och bo ihop. Det var långt efter hippiekollektivens tid (som väl också var ovanliga sett till befolkningen i stort), och det var innan det var svårt att få lägenhet i Malmö. Bostadsmarknaden var helt ok då, vi kunde utan problem få ett förstahandskontrakt efter nån månads sökande, med en borgensman och att vi intygade att vi skulle ha studielån båda två. Att få en etta var såklart svårare då också, men inte alls omöjligt. Inte som nu. Jag tror det är vanligare nu, att man bor ihop som vänner, helt enkelt för att bostadsmarknaden hårdnat så väldigt.

Då var det ett val, inte en praktisk nödvändighet, och den där vännen antydde lite fint för mig att läkare ju tillhör en annan social grupp och än jag, att det nog inte var så vanligt att de bodde några vänner ihop, att det nog inte fanns i deras begreppsvärld, och att de därför tolkade utifrån sin bild av världen. Där vi gissade att de alternativ som fanns var att bo med föräldrar/familj, bo i studentkorridor, bo ensam, bo med partner (och eventuella barn).

Sånt är begripligt, att det kan bli fel pga att den som pratar och den som lyssnar tillhör olika sociala verkligheter, och att verkligheten ser olika ut när man befinner sig på olika platser. Att man tar olika saker för givet, och läser in olika saker i det som sägs. Det är ett problem jag tänker att man måste försöka vara medveten om ifall man jobbar i vården. Att det finns många olika sorters verkligheter, även i en och samma stad. Att det som är självklart för mig inte är det för dig. Att försöka hitta sätt att vara öppen och kunna se även det som är bortom horisonten i den verklighet man själv lever. Och jag förstår att det är svårt, men det är ändå grundläggande. Att hitta ett sätt att klara det. Och såklart kommer det bli fel ändå ibland, men kanske behöver man ha en öppenhet och medvetenhet om det också, att det kan bli fel pga hur man själv tolkar, vad man läser in.

Nåt annat är det som handlar om ord. Också de kan ha olika betydelse i olika grupper, också de hör hemma i en social verklighet. Det är en illusion att språket är gemensamt även om orden är desamma. Det är så olika vad som kan rymmas i dem.

Låt mig ta ett exempel. En av de saker som provocerat mig mest har varit när läkare sagt om något att det är "ett delikat problem". Jag har hört det som något positivt laddat, något litet sött och inte alls nåt fyllt av den tyngd och det kaos och den omöjlighet som det jag beskrev handlade om.

Det tog år innan jag insåg att delikat har två olika definitioner:

1. som smakar mycket gott

   Kakorna var riktigt delikata.

2. ömtålig (bildl.), känslig, fin /gräns/, svårbalanserad

   Beakta den delikata gränsen mellan gåva och muta.

/wiktionary

Det kan alltså vara så att läkaren menade att säga att det var ett problem som var svårt att lösa, där det var en hårfin skillnad mellan när det man gör är bra och när det är dåligt, hjälper eller gör illa. Kanske menade hen att bekräfta min känsla av det omöjliga i situationen. Och allt jag hörde var nåt annat, nåt som handlade om att mina problem var att likställa med kakor.

Just vad gäller ordet delikat vill jag nog avråda behandlare från att använda det, det är en dum chansning att hoppas på att patienterna hör det som man menar, det är ett ord som ofta är väldigt förknippat med kakor. Och vissa saker är det kanske lika bra att sortera bort, vissa saker kan innehålla så väldigt stor risk för feltolkningar.

Men i stort är det en komplicerad sak att förhålla sig till. Att de ord jag säger och som jag tror att någon annan förstår, kan betyda något helt annat för den personen, det kan bli hört som att jag sa nåt helt annat än det jag ville kommunicera. Det är ett problem som finns med i all kommunikation, kanske i mindre utsträckning när de man kommunicerar med befinner sig i samma sociala verklighet som en själv, och där det finns ett större samhörighet i språket.

I vården, och framförallt i psykiatrin, är det nåt som kan ställa till det rätt mycket. Man är beroende av språket och att förstå ordens innebörd, samtidigt kan man aldrig vara helt säker på om man förstår vad den andre menar med orden. Delikat problem, det där.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

– Du är ju bara sån. Vi kan inte hjälpa dig.

Jag skrev i förra inlägget om en aspekt av varför det är problematiskt att placera beteenden i människors personlighet, framförallt om man samtidigt pratar om det som är i personligheten är något oföränderligt.

Psykiatrin har en egen version av detta, som handlar om personlighetsstörningar. Det har uppmärksammats en del att det är problematiskt att diagnosen borderline/EIPS ofta sätts automatiskt på människor som har självskadebeteende, eftersom det inte är alla som skadar sig som faktiskt har borderline/EIPS. Det i sig är ett problem, att man sätter diagnosen på för många personer. Jag hoppas att det är på väg att ändras, att man ska sluta sätta diagnosen slentrianmässigt om det enda symptomet är självskadande.

Men oavsett om man faktiskt har borderline/EIPS eller inte, så har jag upplevt att det hänt nåt med vården när jag blivit tolkad utifrån synen att mina problem beror på en personlighetsstörning. Det som hänt är helt enkelt att behandlare går in i en inställning som handlar om att det som är i min personlighet inte går att förändra, och därför måste jag släppa tanken att vården faktiskt kan hjälpa mig, och istället hitta sätt att klara att stå ut med att jag är som jag är, bara.

Det är ju inte korrekt. I mitt fall kan jag med säkerhet säga att det inte var sant, eftersom jag efter det förändrat väldigt mycket och inte längre har kvar de problem jag sökte hjälp för då. Men jag tror inte att det heller var sant att jag hade en personlighetsstörning på det sättet som jag då tolkades, så kanske är det helt utan betydelse hur det var för mig.

Även människor som har fått diagnosen borderline/EIPS på ett korrekt sätt, kan förändras med hjälp. Det finns behandlingsmetoder, tex MBT eller DBT, som är specialiserade just på att hjälpa människor med den problematiken, och man kan också få hjälp genom andra former av terapi. Om man kan bli frisk från en personlighetsstörning, i betydelsen att den helt ska försvinna, är nåt som diskuteras. Och kanske är det omöjligt att komma fram till något med tanke på hur svårt det är att definiera vad som faktiskt är friskt. Det man har kommit fram till är att det finns sätt att behandla människor med personlighetsstörning så att deras dysfunktionella symptom minskar, och deras liv fungerar mycket bättre. Trots allt är det väl det människor egentligen önskar för det mesta när de söker vård, att få hjälp med det som gör deras liv ohanterbart.

Jag hoppas kunskapen om att personlighetsstörningar inte alls är omöjliga att behandla sprids, att den sortens bemötande jag varit med om redan är på väg bort. Att det inte ska kunna bli som för mig, att det räcker med att spekulera kring att någon kanske har en personlighetsstörning, för att inställningen ska bli att det är hopplöst och inte ens lönt att försöka göra något. Som att problemet flyttades från de problem som gjorde att jag sökte hjälp, till att handla om att jag hade en felaktig inställning och uppfattning som gick ut på att jag trodde att vården kunde hjälpa mig.

Det är klart att det kan variera från person till person hur mycket man klarar att förändra, hur hårt man orkar jobba för att saker ska bli annorlunda, fungera bättre. Men även i de fall där ingen djupare förändring kan ske, kan man välja att bemöta på ett annat sätt. Man kan bekräfta att man ser att personen har det svårt, och känner det som att livet är ohanterbart. Man kan tillsammans leta efter former av stöd som kan göra det lättare, åtminstone så det känns möjligt att leva.

Jag köper inte riktigt det där att det ska vara ok för vården att bara ge upp människor, definiera dem som hopplösa. Framförallt inte när de riskerar att dö. Det är väldigt sällan det inte finns nåt alls att göra, och att placera problemen i någons personlighet kan inte vara en väg vi accepterar att vården tar för att slippa ansvar, för att berättiga att de ger upp att försöka hjälpa någon.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Drömmen om en plats att vila på när allting stormar.

I perioder har jag en längtan efter att vara inlagd. Samtidigt är det jag längtar efter inte alls den slutenvård jag mött. Inte för att all varit dålig, men för att det jag då längtar efter är något annat. Att det är så det formuleras i mig är för att det är slutenvården som ligger närmast. Allt annat är ännu längre ifrån, och inget annat ord har jag för att formulera den längtan. Men något annat är det.

Det jag längtar efter är att få vila nånstans där jag får vara skyddad. Det är när mina inre skydd inte räcker, när det inre kaoset plågar mig, jagar mig, när jag inte hittar ro. Då. Då önskar jag att det fanns någonstans att gå. Att möjligheten att bli buren, hållen, bara en kort period, fanns. Att få en paus från allt annat än det inuti, det som inte går att pausa från. Och att inte behöva kombinera det med medicinändringar, samtal som ska förmå mig ändra mitt liv, nån annan form av belastning. För jag vet, det finns en god vilja i att ändra mediciner, det finns en god vilja i att önska utveckling, steg framåt, lösningar, planering. Och det har sin tid. Det är verkligen viktigt. Men ibland är jag bara så tömd. Ibland finns jag knappt kvar, ibland tar överlevandet allting. Och ibland vet jag alldeles för väl att det inte finns en enkel väg ut ur det. Att det som återstår är ett jobb som innehåller så oändligt mycket kamp. Och jag vet, det är värt det. Och jag vet, jag kommer göra det. Och ändå. Det kan bli för mycket, för tungt, för ensamt. Det kan bli övermäktigt. Och jag vet. Då vill ni lösa det med något, inte acceptera att det är så, att jag dignar under bördan. Men nya hjälpinsatser kan också vara en belastning. Och ibland behöver jag bara få vila. Utan krav.

Varför jag inte kan åka till ett hotell, ett spa, något annat lugnt ställe som inte är vård? När kaoset stormar som värst i mig finns alltid tankar på självskadande nära, och ofta tankar på död. För att vara skyddad och kunna vila kan jag då behöva att någon tar över kontrollen, ser till att jag inte lika enkelt som hemma har tillgång till saker att skada mig med. Märker om jag inte kommer tillbaka på kvällen. Har lite koll. Och jag behöver veta att det finns någon där som jag kan prata med, som kan bära den sortens tankar, om jag behöver sätta ord på det, om det svämmar över. Om jag vill det. Prata.

Jag vet. Önskan om kravlös vila är sånt som gärna klassas som infantilt, passiviserande eller skadligt. Men jag tror inte att det alltid behöver vara så. Vi som mått dåligt länge, som haft långa perioder i många år som handlat om att kämpa varje vaken minut. För oss kanske det är utvecklande och stort att våga lämna över, att låta någon annan hålla oss. Och även om det inte är utvecklande, varför skulle det behöva vara fel? Vem orkar utvecklas hela tiden, alltid hitta krafter att ta nya tag, hitta nytt hopp, nytt mod? Kan man inte bara få falla ihop ibland? Bara inte orka mer, och få finnas så. Som den man är när man inte orkar.

Jag önskar mig det. Att det fanns en plats där jag kunde söka skydd när mina skydd inte längre höll, en plats att hitta trygghet och vila på. Bara en vecka eller två. Och att ändring av mediciner, samtal med ambition att utveckla, telefonsamtal till myndigheter, allt som belastar, skulle vara frivilligt där.

Faktiskt har jag svårt att förstå denna skräck för avlastning. Om man nu lägger all vaken tid på att kämpa, med överlevnad, med behandling, terapi, medicinändringar, så kan det vara så att livet i stort inte fungerar. Och det är klart att man på sikt behöver hjälp med att få det att fungera. Men är det inte helt orimligt att man ska klara att ta tag i allting samtidigt, istället för små steg framåt? Och om man inte orkar, om man kraschar av det, är det inte då ännu mer orimligt att all vård som finns bygger på att man trots allt orkar ännu mer. Nya förtroenden, nya samtal, nya mediciner, nya belastningar?

Jag önskar att det fanns fler alternativ. Anpassat för fler olika situationer. Och nej, man kan inte vila sig ur en ohållbar situation. Men att vila kan vara att få en välbehövlig paus så man kan hämta andan, och sen orka resa sig igen, kämpa med allting igen. En chans att hitta kraft nog för att orka fortsätta kampen. Istället för att tappa hoppet och ge upp helt, när det inte längre går att orka.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Därför ska du inte skada dig. Du är värd det som är snällt. Till dig som är liten och finns inuti.

Ännu en text skriven för ett annat sammanhang, men som jag tycker kan få finnas med också här. Riktad till små delar hos någon med DID.



Du ska inte skada dig för det gör ont.

Du är värdefull och värd att vara rädd om, värd att ha det bra, värd att ta hand om.

Om det gör ont betyder det att något är fel, du ska inte ha det så, inte hemskt och dåligt. Du ska ha det bra. Det är rätt.

Jag vet att det kanske är andra som har skadat dig, men det var aldrig ok. De borde inte ha gjort det. De var dumma och fick inte. Att de gjorde det ändå var fel.

Du ska inte vara lika dum mot dig som de var. Du behöver inte vara elak mot dig och göra så du får det dåligt och så det gör ont.

Jag vet att det kanske finns andra delar som har skadat dig eller kroppen, och att de är större och säger hemska saker till dig. Gör de så är de också dumma, och gör fel. Man får inte göra dig illa, det är alltid fel. Ingen får.

Du behöver inte tro att de har rätt. Du behöver inte göra som de säger om det är något som blir hemskt för dig. De är stora och borde ta hand om dig så att du blir trygg. Gör de inte det så är det fel av dem, du behöver inte lyssna på dem om de är elaka.

Det kanske känns som att du måste skada dig, som att det är en regel. Det är någon som har lurat dig då. Det är inte sant. Du måste inte. Du får vara rädd om dig, ta hand om dig.

Du är fin. Du ska ha det som är fint och snällt, försöka ge dig det som du tycker om. Eller försöka låta någon annan ge dig det.

Om det är hemskt nu förstår jag att du vill att det ska sluta. Det slutar inte om du skadar dig, det hemska försvinner inte genom det. Ibland blir det faktiskt värre.

Om det är hemskt är det dåligt att göra något hemskt för att det ska ta slut, som att skada dig. Det är bättre att försöka göra något som inte känns hemskt. Något snällt.




Här är några saker du kan göra istället för att skada dig, om de känns snälla för dig. Om du inte vet ifall det känns som snälla saker kan du prova och känna efter. Känns de inte snälla kan du komma ihåg det och inte göra det igen.

• Om du ville skära dig eller skada dig på huden någonstans så kan du ta en tuschpenna och rita hjärtan eller solar eller något annat fint på det stället.
  
  Om det finns någon hos dig som är snäll mot dig kan du fråga om han eller hon vill skriva något på huden. Kanske ”jag tycker om dig”. Så ser du det om du tänker på att skada dig där.
  
• Du kan ta något som är mjukt, en filt eller ett mjukisdjur, och stryka på huden där du ville skada dig. Så det känns mjukt och snällt istället för att göra ont.
  
• Leta fram kläder som du tycker är fina och som känns snälla att ha på dig. Finns det andra delar framme som inte tycker att du ska bestämma kläder, så säg att du måste få bestämma det nu för det står här att du ska prova det.
  
• Ta någon hudsalva som luktar gott på händerna, eller någon parfym på handleden. Gör inte det om det känns som att du bara får huvudvärk av sånt. Men om det känns snällt med någon doft.
  
• Rita massor med hjärtan i olika färger på ett papper, och vik det och ha i fickan. Så kan du titta på det om du vill skada dig igen.
  
• Klappa dig försiktigt på kinden och viska ”Jag måste inte skada mig. De som skadade mig var dumma.”
  
  Finns det någon som är stor och snäll hos dig (en annan i kroppen, eller någon utanför kroppen) kan du fråga om de vill göra det istället.
  
• Om det finns någon stor hos dig och du vågar gå ut (och om det inte är mitt i natten eller så), kan du köpa en liten present till dig. Kanske bara en penna med fin färg eller en studsboll eller något sånt. Inte något dyrt så de andra delarna blir arga. Bara en liten present, för att du är värd sånt som är fint och att få det du önskar dig.
  
  Finns det ingen stor där, eller går det inte att gå ut, så kan du kanske titta på fina saker på nätet och lägga bokmärken på sånt du vill få i present. Du kan fråga någon stor senare om ni kan beställa det.
  
• Ät sån mat som du väljer och tycker är godast. Sånt du tycker är snällt.
  
• Har du någon stor hos dig kanske ni kan baka något. Så luktar det gott och är snällt att hålla på och fixa, och sen smakar det gott och blir varmt i magen.
  
  Är det några andra delar som är bråkiga och vill bestämma så säg att det är du som ska välja receptet och att de bara får hjälpa dig att fatta om ni har det som behövs hemma. Och att du måste få slicka skålen om du vill det, för att det står här, så det är som att du har det i läxa ungefär, så de kan bara vara tysta och sluta tjafsa med dig.
  
• Det kan kännas snällt att vila om man är trött. Fast är allting för hemskt kanske det inte går. Men du kan testa. Kanske är det lättare om du lyssnar på musik eller tittar på en film.
  
• Om du tycker om att pyssla eller rita kan du göra det.
  
• Ibland känns det bra att bara få bestämma något. Att det är du som är viktig just nu, och att det blir som du vill. Testa att bestämma vad ni ska lyssna på för musik eller vilka strumpor ni ska ha på er eller något annat. Ibland är det läskigt att försöka bestämma något alls. Men ibland är det skönt.
  
  Du får bestämma också, du är också viktig, vad du vill spelar också roll. Det spelar roll om det gör ont på dig eller om något är hemskt för dig. Men annat spelar också roll. Som att det blir som du önskar dig ibland. Som att du får det som känns fint för dig. Du är värd det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Du måste veta detta grundläggande: för oss har du inget värde. (Har du tur kan vi förhandla om saken senare).

Jag orkar inte lyssna på dokumentärerna om Nora. Jag bara orkar inte. Men idag läser jag saker överläkaren sagt till henne, när han nekat henne en kvinnlig terapeut.

Och jag hör. Det jag så många gånger förut hört. Detta: att vi som trasats sönder av vad andra människor gjort mot oss måste veta att det vi känner och upplever saknar betydelse. Att vi inte alls med självklarhet har något värde, eller ens kommer räknas som människor. Har vi tur kan det vara så att det går att förhandla om värdet. Vi kanske kan ge något och i utbyte få något. Vi kan sköta oss och bli värda vård. Vi kan köpas, säljas, förhandlas om. Det kan vara möjligt att få vara objekt.

Men möjligheten att få vara en människa, med ett självklart människovärde? Någon vars smärta, upplevelser och sår spelar roll? Någon som ska mötas som den skadade varelse hon är, med försiktighet, lyhördhet, värme? Nej. Det är inte alltid så det ser ut, att man har en chans att få vara det. Jag vet inte ens om det ofta ser ut så. Jag har hört så många berättelser om vården, som borde vara till för att hjälpa någon att återupprätta sin mänsklighet, sitt värde, läka sina sår, borde hjälpa någon att återfå sin känsla av att vara ett subjekt och inte ett objekt. Berättelser som säger mig att den istället vilar på en stabil grund av att man inget värde har, att man möjligtvis kan få vara ett objekt, sällan något mer än så. Sällan en människa.

Jag förstår inte. Jag tänker bara: ni gör oss till något annat än er. Och när ni plockar av oss vår mänsklighet, urgröper ni samtidigt er egen. Och jag önskar att vi slutade med det här, jag önskar att vi kunde ha en vård där människor fick vara människor. Där skadade fick behandlas varsamt, och var värda vården just för att de var skadade, inte för att de lyckades förhandla fram ett pris som var möjligt att betala. Och nej, jag pratar inte om pengar nu. Jag pratar om ett annat sorts pris. Ett som handlar om att behöva ta av sin mänsklighet, för att försöka muta till sig människovärde. Det är dömt att misslyckas. Men vi som är i underläge sätter inte spelreglerna. Vi gör vad vi kan för att överleva, kämpar för att klara det trots allt. Trots omöjligheten och smärtan och outhärdligheten.

Du som är med och sätter spelreglerna, jag vill säga: minns att du tar också av din mänsklighet när du bestämmer dig för att förhandla om vår. Och minns att du är en människa, liksom jag är det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Du är ju psykfall. Då är alla dina problem psykiska. (Tröttheten som inte hör hemma hos någon).

Hösten 2005 tog jag bort de bensodiazepiner jag stått på ett tag. Jag var inte beredd på att jag skulle må så dåligt, abstinensen gjorde bokstavligen att benen vek sig, jag föll samman, all kraft försvann. Det var en sån kamp, och jag var väldigt ensam i den. Det fanns ingen där som förklarade vad som hände eller varför. Det stöd jag hade bestod i att någon fanns och såg att jag hade det jobbigt, peppade lite. Valde att inte försvinna. Den vård jag hade bestod tyvärr också av en läkare som gjorde ett nertrappningsschema, sen sjukskrev mig när hon såg hur dåligt jag mådde, och bifogade det uppmuntrande "du kommer aldrig klara det" och sen inte gav nåt mer stöd, förrän jag tagit mig igenom allt. Då tyckte hon att det passade med ett litet "det här gjorde vi bra!". Ibland fick min terapeut också ryck och tyckte att vi skulle gräva i vad min ångest handlade om. Alltså. Det kan ju vara en bra sak om man är terapeut, att hjälpa folk med det. Men har man abstinens är det rätt stor risk att det ångesten handlar om är att kroppen skriker efter att få de narkotikaklassade medicinerna igen. Det fick jag inte så mycket förståelse för. Av någon. Jag hade ju en ångestproblematik, det var klart att all ångest jag upplevde handlade om den. Vad jag vet finns det forskning som styrker ångest som ett av symptomen på abstinens, men kanske gällde det inte för mig. Jag vet inte hur de tänkte. Jag var ensam. Och det var en pärs. Flera månader. Men jag klarade det, för jag hade ljuset så nära, och jag ville ut ur medicindimman, ville leva närmare livet. Och jag hade ju ett slutdatum, när den sista nertrappningen var. Sen skulle jag väl må kasst några veckor till, men sen skulle det ju vända.

Det skulle ju det. Men. Det gjorde det inte. Det som hände var att jag drabbades av en totalt förlamande fysisk trötthet. Jag kunde på allvar knappt orka andas. Jag orkade knappt ta mig ur sängen, att ta mig till köket var ett oändligt projekt. Det var säkert tjugo steg. Det var något som hände där. Det var något som hade tagit slut i mig. Och med mina dåliga erfarenheter av läkare (även just den läkaren jag hade då) reagerade jag med att skydda mig från vård istället för att söka vård för det. Såhär i efterhand kan jag säga att det var ett klokt val. Att försöka få vård för det trötta när jag var så dålig hade sannolikt försämrat mig ännu mer, och jag vet inte hur det hade gått då, om jag inte ens orkat ta mig till köket själv.

Det var några månader jag var helt ur funktion, men det gick trots allt rätt snabbt att komma tillbaka, bli bättre. Inte bra, men bättre. Under samma period blossade övergreppsminnen upp med full kraft, och PTSD och mycket dissociativa symptom blev vardag. Vardagen blev en kamp för att orka överleva en minut i taget. Det blev det centrala. Och det behövde få vara så. Ändå. Nu när jag tänker tillbaka så ser jag ju att tröttheten fanns där hela tiden, att den gjorde allt svårare. Den vård jag hade var inom psykiatrin, och jag tog upp det där. Vi kollade mina värden i allt som brukar kunna orsaka trötthet, kollade blodtryck, puls, allt var som det skulle. Det fanns inget fel. Bara att jag var så sjuk.

Och jag vet fortfarande inte. Vad som var vad. Hur det hänger ihop. Vad som var PTSD, stress, att jag kört slut på all kraft redan under abstinensen. Var jag utmattad, eller handlade allt bara om dissociation? Hur stor stress befinner sig kroppen egentligen i när man dissocierar?

Där nånstans blev det väldigt mycket magiskt tänkande från vårdens sida. Faktiskt inte från min. Men det var ingen måtta på allt som skulle bli bra om jag bara bearbetade mina minnen, om jag inte kämpade emot mina känslor utan lät dem finnas och ta plats. Det här med att släppa fram mina känslor skulle lösa allt. Per automatik. Jag skulle sluta ha ont, både i leder och muskler, och tröttheten skulle också försvinna. Vad gällde de psykiska problemen var prognosen mer balanserad. Jag skulle nog ha symptom kvar i resten av livet, även om det skulle bli väldigt mycket bättre. Jag skulle vara skörare, otryggare än andra, men också kunna lära mig sätt att leva med det. Det var bara det andra, det de faktiskt inte hade koll på, som skulle lösa sig sådär magiskt. Om jag bara släppte fram mina känslor.

Jag vet att de inte menade så. Men förutom att det inte hjälpte mig, så blev det skuldbeläggande. Som att jag på nåt plan fick skylla mig själv som var så trött och hade så ont, det var ju för att jag kämpade emot, inte vågade känna.

Tröttheten försvann inte i takt med att känslorna kom upp till ytan, inte värken heller. Tvärtom. Det gick i vågor, men jag kan säga nu att den stora rörelsen var att jag blev sämre och sämre. Under 2007 hade jag bara en period på några veckor när jag inte orkade ta mig hemifrån alls, förutom enstaka dagar och kraftlösheten som alltid fanns där och påverkade. 2008 var det fysiska lite bättre, men all psykisk kraft var slut. Allt hopp, allt ljus. All mental energi. Och till jul, när jag använt de absolut sista krafterna för att fira, även om det inte blev så mycket av det, tog jag definitivt slut igen. Det tog månader innan jag alls orkade något då. Till sommaren kunde jag orka det mest nödvändiga. Jag trodde att jag började återhämta mig. Men i oktober var allt i mig slut igen. Det gick inte. Inget gick, varken psykiskt eller fysiskt. Hela 2010 och hela 2011 har jag varit så trött att jag knappt haft någon funktion alls. Dåliga perioder har jag varit sängliggande. Bra perioder har jag orkat ta mig ett par hundra meter från mitt hus. Jag har inte orkat någon ansträngning fysiskt eller psykiskt, inte orkat sortera intryck, inte klarat någon stress alls. De fysiska symptomen var många, man kan sammanfatta dem som trötthet. Kraftlösheten, yrseln, flimret, att jag inte fungerade på nåt sätt alls.

Varför jag berättar detta? Jag vill säga: såhär sjuk kan man vara, och ändå räknas det inte. Man kan vara i stort sett sängliggande mer än ett år, och ändå inte bli tagen på allvar. I slutet av förra året hade jag skrapat ihop kraft nog för att med nöd och näppe klara att ta mig till vårdcentralen och tillbaka. Då gjorde jag en hälsoundersökning där. Jag orkade inte tjata till mig prover, orkade inte förklara något. Jag ville bara få kolla allt. Så jag tiggde ihop pengar från nån fond, och köpte mig en hälsoundersökning. Allt kollades, och allt utom sköldkörtelvärdet såg bra ut. Jag hade också ett läkarsamtal. Jag hoppades att bli tagen på allvar, kunna prata lite om det trötta, om det fanns chans att få remiss vidare eller nåt. Jag är så naiv ibland. Som tror att man kan bli tagen på allvar. Det räckte med att jag sa att jag hade atarax (en ganska svag lugnande medicin) för att läkaren skulle slå fast att allt handlade om psykiska problem, och att jag egentligen var ung och frisk och bara borde komma loss och ta mig ut och röra mig.

Jo. Det gick ju sådär att ta mig ut och röra på mig. Efter att ha släpat mig dit och tillbaka var jag sämre i nån vecka. Det var inte riktigt läge för att börja träna.

Jag fick kolla sköldkörtelvärdena igen, och de var normala vid nästa mätning. Så då släppte de det. Men inte jag. För jag hade försökt läsa om trötthet, utmattning, stress, vad som händer i kroppen när man har PTSD eller dissocierar, jag hade försökt förstå lite av allt det där komplexa och om det ändå fanns nån chans att få nån vård alls. Inte vård jag behövde skydda mig mot (som de som genom dessa åren försökt tvinga mig att "komma igång" fast jag tidigare testat och bara blivit sämre av det), utan faktiskt vård som var vård. För de problemen jag har.

Jag visste inte riktigt, och jag vet fortfarande inte riktigt, vad den korrekta diagnosen på min trötthetsproblematik egentligen är. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om den existerar. Min egen förståelse av mig handlar om att mitt system är slutkört. Det blev överbelastat och jag tog slut. Det är kanske en banal förklaring, men det är så det känns. Jag räckte inte. Och systemet kraschade. Men diagnoser för den sortens problem är inte så vanliga i den här västerländska vården. Den är inriktad på att vara specialiserad på ett område. Inte på helhet.

Och jag vet ju, och jag visste hela tiden, att mycket av det som varit och är jobbigt i mitt liv handlar om psykiska saker. Om post-traumatiska problem. Men allt det här trötta. Det var något i det. Något som inte kändes som att det var psykiskt. Jag har varit djupt deprimerad. Jag vet hur den sortens trötthet känns. Jag har varit plågad av ångest, jag vet hur det känns när all kraft går till det. Men detta är något annat.

Efter att ha samlat kraft igen (det tog några månader), tog jag mig samman och bokade en tid på vårdcentralen. Denna gången med två tydliga mål. 1. Att försöka få en remiss till endokrinologen för att få undersökt så det inte var nån obalans i det systemet trots allt. 2. Att höra mig för om det fanns möjlighet att bli utredd för kroniskt trötthetssyndrom /ME.

Jag hade lite mer kraft denna gången, och dessutom någon med mig som kunde hjälpa mig att tjata till mig en remiss. Och det behövdes. Läkaren (en annan än den tidigare nämnda) var helt säker på att allt var psykiskt, och fattade inte alls vad jag gjorde där. Hon hade många bra repliker, tex "Kronisk trötthet, det är ingenting". Och hur jag än förklarade att det faktiskt är en existerande diagnos, så var det kört att nå fram med det. En remiss till endokrinologen lyckades jag i alla fall få, efter väldigt mycket tjat, och efter att hon flera gånger sagt att det var helt onödigt och att hon inte förstod varför de alls skulle bry sig om att ta emot mig, och att jag ju inte hade några problem.

De på endokrinologen var däremot bra, och det visade sig att jag kanske hade lite underskott i produktionen av sköldkörtelhormon, och jag fick testa att äta tillskott av sånt. Iofs med en reservation kring att det kanske inte skulle hjälpa, för jag låg ju trots allt inom normalvärdena om man tittade på blodproverna, men vi kunde testa om jag ville.

Det har förändrat mycket att ta den medicinen. Jag återhämtar mig nu. Det är inte som att allt blir bra på en dag, och jag vet fortfarande inte hur mycket som faktiskt handlade om underproduktionen, och hur mycket som var stress, dissociation, långsiktiga biverkningar av oförsiktig medicinering och om något var något helt annat. Men jag kan tänka igen nu, och saker går framåt i en takt som jag inte ens vågade hoppas på för ett år sen. Det lär ta år för mig att komma i närheten av normal funktion igen, men har man haft månader av sängliggande och år utan att orka ta sig mer än nån hundra meter, så är det stort bara att det kan vara möjligt att gå till affären, även om jag blir trött nån dag efter, eller att faktiskt kunna åka bil eller buss nån gång ibland, om jag vilar en period sen. Att världen växer igen, att jag får lite mer kraft, det är så värdefullt, även om jag fortfarande har väldigt lite.

Jag vet. Denna bloggen handlar om psykiatri, och endokrinologi är ju inte samma sak som psykiatri. Men att jag tar upp det ändå handlar om indelningen. Fyrkantigheten. Hur man för det mesta får ha ett problem, eller en sorts problem. Det är väldigt svårt för mig att bli tagen på allvar när jag går till vårdcentralen, för att jag har en psykiska problem och diagnoser. Det är som att allt blir tolkat som det då. Som att möjligheten att det skulle kunna vara något annat knappt finns. Och jag vet att mina kontakter inom psykiatrin inte menade illa, men deras magiska tänkande om att allt skulle lösa sig bara jag tillät mig att ha mina känslor, är ingen särskilt bra vårdplan för en för låg produktion av sköldkörtelhormon.

Det är som att alla hade bestämt sig för att alla mina problem var psykiska, och det tog så mycket kraft att bryta mig igenom det, ha en chans att faktiskt få vård. För det fanns ju trots allt lite vård där, som kunde hjälpa mig. Och jag kan inte låta bli att tänka på ifall jag egentligen behövt tillskott av sköldkörtelhormon redan den första gången jag blev orörlig av trötthet. Och om jag kunnat slippa hamna i detta då, i att flera år vara utan funktion. I att många år kämpa med en trötthet som påverkat alla aspekter av mitt liv. Om det faktiskt hade varit möjligt att få hjälp tidigare.

Jag vet inte. Men jag önskar att det fanns bättre kompetens både inom psykiatrin och på vårdcentralerna, för att kunna se skillnad på de tillstånd som ytligt sett kan likna varandra. Eller åtminstone ta på allvar att man kan behöva utesluta de fysiska orsakerna och utreda det på riktigt, innan man slår fast att det ändå är mest trovärdigt att ett psykfalls problem är psykiska. Patienter inom psykiatrin kan också ha somatiska problem. Vi kan också drabbas av tex sköldkörtelproblem, hjärtattack eller astma. Och även om det kan se ut som depressioner eller panikattacker, så är inte den tolkningen rätt, oavsett om den görs av någon inom psykiatrin som tänker och tolkar från sitt perspektiv, eller av någon på vårdcentralen som inte kan se bortom psykfallsstämpeln.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Du behöver väl inte äta? Du är ju tjock.

Detta är delvis en fortsättning på dessa två inläggen:

• En kropp att hata, att ha eller att vara.
• Men... du ska ju vara viktfixerad, du är ju ung och tjej och mår dåligt.

Jag tyckte inte om mig själv då, när jag var inlagd de första gångerna. Jag hade så dålig självkänsla och kände mig så äcklig och konstig. Ful och tjock och fel på alla sätt. Någon gång försökte jag prata med en behandlare inom slutenvården om det. Om hur jag kände mig. Jag fick rådet att jag kunde gå med i viktväktarna om jag kände mig tjock. Att de skulle vara bra.

Jag pratade inte om det igen. För jag klarade inte av att få bekräftelse på att jag var tjock, fel, ful. Jag behövde ju något annat. Något som handlade om en väg till en bättre självkänsla, som handlade om att kunna tycka om mig själv. Och jag har tänkt så mycket på det sen. Jag var normalviktig då. Och även om jag förstår att normen är att man aldrig ska vara nöjd med sin kropp, och att man ska handskas med sin operfektion genom att kämpa för att förändra och kontrollera sig, så förstår jag inte hur någon kunde tycka att det var ok att föreslå något sånt. Hur man kan missa att se sin makt i en sån position, och hur mycket såna förslag kan påverka då. Det var ju inget fel på mig! Och ok att jag hade mått bättre av att träna. Men det var inte det förslaget jag fick.

Senare fick jag neuroleptika. Jag gick upp drygt 30 kilo av den. Man blir överviktig då. Det är liksom det normala, 30 kilo är många, man klarar inte att öka så mycket och att fortfarande vara normalviktig. Och min känsla av att vara tjock och ful och fel förstärktes såklart av att jag blev tjock. På riktigt. Men jag försökte kämpa med det, med att tycka att jag var ok och bra trots allt. Tyvärr fanns det inte kvar nån omgivning som kom med spontana bekräftelser på hur bra jag var, som när jag tappade vikt. Helt ärligt kan jag tycka att jag var värd mer beröm och bekräftelse då, när jag kämpat för att överleva ständiga självmordsimpulser, slutenvård som gjorde illa, mediciner jag mådde sämre av, allt kaos. Det var svårare än att bara sjunka ner i depression och tappa kilon pga det. Men tyvärr blev det tvärtom, som att det är ok att förakta nån som är tjock. Även om alla visste att jag var tjock pga mediciner blev det ändå som att jag tillskrevs egenskaper som dålig karaktär, dålig självkontroll, lathet, dålig initiativförmåga, allmän slapphet.

Det värsta var när jag blev inlagd några år senare. Jag hade prioriterat att komma igång med studier, hitta nya vänner, skapa mig ett liv, istället för att satsa på att gå ner en massa i vikt. Det hade inte gått så många år, och inte särskilt mycket tid sen jag slutade med medicinen jag blev tjock av. Och jag hade gjort mina val, jag tyckte att det var viktigare och bättre att vara tjock och ha ett liv, än att bli smal och inte hinna med att orka det andra.

Men så blev jag deprimerad igen. Allt blev svart. Jag blev inlagd. Och det var samma. Stämningen i matsalen var tryckande och hemsk, jag slutade äta bra, jag tappade i vikt. Jag åt mest choklad och drack massor av te. Ibland gick det att äta mackor eller nåt annat. Mest hade jag en galen ångestnivå den våren, och kunde knappt klara att svälja om jag hade ångest. Vilket jag för det mesta fick i matsalen.

Det som var annorlunda och som var sjukt var dels läkarens inställning. För han var helt hånfull mot mig och tyckte sig ha rätt till det eftersom jag var tjock. Han var iofs helt knäpp vad gällde andra saker också, tex tyckte han att jag kunde bota min homosexualitet, att mitt livstrauma måste vara att jag var adopterad (trots att jag inte är det) och en massa annat. Men det där med vikten provocerade mig på ett annat sätt. Ok att andra saker var värre. Men jag var ju tjock för att jag tagit mediciner, för att det var psykiatrins lösning på mina problem. Det vore rimligt då att samma psykiatri förstod att människor som blir tjocka av mediciner blir det av medicinerna, inte för att de är dåliga, slöa, lata, karaktärslösa.

Det andra som var sjukt var att jag försökte prata med min kontaktperson om det, att jag åt så dåligt. För jag tappade tio kilo på drygt en månad och jag blev bekymrad. Till skillnad från läkaren var hon i övrigt en person som bemötte mig bra och som jag kände förtroende för. Men vad gällde vikt var det som att hon bara kunde se att jag var tjock och behövde tappa kilon, vilket jag gjorde, och då var det bra. När jag försökte ta upp det som ett problem viftade hon bort det och började prata om hur bra det var att jag gått ner och att hon också skulle behöva gå ner lite (hon var inte särskilt tjock, möjligen strax över normalt bmi).

Det är som att alla är hjärntvättade av den här normen, där vi ska vara fixerade vid utseende, kilon, där kroppen är något som ska kontrolleras, möjligen accepteras om den är perfekt, aldrig annars. Och som att det får ha vilket pris som helst, som att allt annat blir mindre viktigt i det sammanhanget. Om du inte visste det kan jag berätta detta för dig: oavsett hur tjock du är, så är det en dålig idé att gå ner utan att äta bra. Det är inte positivt att gå ner på vilket sätt som helst. Man behöver näring. Att vårdpersonal kan få för sig att berömma någon istället för att lyssna på och försöka hjälpa den som är bekymrad för vad en diet bestående av ångest, te och choklad gör med en är så absurt.


Senare fick jag en bra terapeut. Alltid när jag mått dåligt har hon frågat om jag äter, om jag sover, vad jag kan göra för att äta lite bättre om det inte funkar. Hon har inte haft nån långa predikningar om hur viktigt det är att äta bra. Och jag har inte behövt det heller. Nånstans i mig har jag ju vetat det hela tiden. Och samtidigt har jag haft så svårt att tro på att jag får finnas, och skämts för att jag alls har mänskliga behov. Inte bara av mat, men också det behovet. När jag blev överviktig blev det ännu svårare, för då var det som att hela världen var överens om att jag inte borde äta, eftersom jag var tjock. Det enda som borde vara viktigt för mig då var att bli smal, att kontrollera, straffa, dressera min kropp.

Genom att hon frågade hjälpte hon mig att se att det var viktigt. Och att normalisera det behovet. Att man behöver äta för att må bra. Oavsett hur tjock man är. Att jag får behöva, att jag behöver. Och genom andra saker har jag kunnat få en bättre självkänsla, bli bättre på att tycka om mig, lyssna på mig. Också min kropp lyssnar jag på nu. Vad den säger om vad jag behöver, vill, hur jag mår. Jag tar hand om mig nu, på alla sätt som är möjliga för mig. Jag vill inte kontrollera, plåga, straffa, skada mig. Inte heller den delen av mig som är min kropp.

Nånstans kom jag till en punkt där jag behövde välja. Om jag ville älska mig, eller om jag ville fortsätta hata mig. Och jag visste att hatet tagit mig nästan in i döden. Att det förmodligen var dit det skulle ta mig. Så jag valde kärleken. Jag börjar bli ganska bra på det nu, att älska mig. Och det där att göra min kropp illa eller att tycka att jag måste plåga den, måste plåga mig om jag inte är perfekt, det är på väg bort helt nu. Jag vill tycka om mig. Och jag gör det för det mesta.

Jag vet att det är en väldigt provocerande tanke att man får älska sig själv även om man inte är perfekt. Men jag tror ändå att det är det som är det sunda. Dit vi borde vara på väg, och i den riktningen vi borde hjälpa varandra att gå. Det handlar om bemötande i psykiatrin, och att det blir absurt att uppmuntra vissa former av självhat (att man inte behöver äta om man är tjock) medan man försöker få bort andra (självskadande, självmordstankar). Men det handlar också om något mellan människor i allmänhet. Den här världen är så skruvad på så många sätt.

Ibland vill jag verkligen bara titta folk i ögonen och säga "Du får finnas". För du får det. Och jag tror att det är rätt sällan vi vet det, på djupet. Det finns många som försöker lura i dig att du bara får tycka att det är ok att du existerar om du är perfekt. Det är inte sant. Du får finnas. Som du är. Med det du är. Med allt du är.

Jag vet att det är hänryckningens tid nu, och jag ska avsluta innan jag dras in i nån religiös utläggning. Men jag tror verkligen på det: att du får finnas, just för att du finns. Att din existens inte är villkorad med några prestationer, med perfektion, kontroll, med något alls. Din existens är inte villkorad. Du får finnas. För att du finns. Det är sant.

Och det är så djupt sorgligt att vi är så måna om att intala oss själva och varandra något helt annat.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Diagnoser. (Såhär kan det också vara).

För nåt tag sen reagerade jag över att några på twitter förfasade sig över människor som hade sin diagnos i sitt användarnamn (tex på twitter), eller redan i första raden av beskrivningen av en blogg. Ni vet det där som brukar stå precis under rubriken. Jag reagerade för att de tog för givet att det var människor som byggde sin identitet kring sin diagnos.

Jag tror säkert att det är så, att det finns många som är osäkra på vem de är, och med en diagnos blir de något definierat. Med en diagnos kan man också hitta andra som har liknande problem, bli del av sammanhang. Man kan göra sin värld begriplig och man kan bygga sin bild av sig själv utifrån en diagnos. Anledningen till att jag reagerade var inte det, att jag inte tror att människor kan fastna i sina diagnoser, lägga för mycket identitet i dem. Det tror jag. Anledningen var väl mest att jag haft en sån blogg, där jag i beskrivningen tagit upp diagnoser. Och då handlade det inte om att jag byggde min identitet utifrån diagnoserna, däremot byggde jag bloggens identitet utifrån dem. Och det var logiskt, tycker jag, eftersom jag hade en blogg som handlade om att kämpa med den sortens problem jag hade (och delvis har fortfarande). Det var bloggens identitet. Inte min. Och reaktionen handlade mest om att man inte ska tolka in för mycket, när man bara har lite information.

Har tänkt mer på diagnoser sen dess. Inte bara pga det som skrevs där. Mer för annat. Tex att jag var tvungen att träffa en ny läkare, och efter att ha pratat ungefär en halvtimme var diagnosen som sattes av läkaren jag hade i fem år borta, och ersatt av några nya. Det är så det brukar gå till i mitt liv. Jag är svårdefinierad, eftersom jag inte solklart passar in i ett diagnosfack. Och av nån anledning har det aldrig lett till att jag fått en rejäl utredning eller att jag blivit tagen på större allvar för att jag är komplex. Tvärtom.

Jag har haft hur många diagnoser som helst. Och de brukar sättas precis som denna gången, efter en ganska kort samtalsstund med en människa som inte känner mig och som i bästa fall bläddrat lite i min journal, och som grundar diagnoserna lika mycket på förutfattade meningar om såna som mig, som på faktiska symptom.

Jag har haft kontakt med psykiatrin sen 2000, utan paus. Och som sagt, jag har aldrig blivit utredd. Två gånger har det gjorts bedömningar av psykologer. Den första gången för att göra en bild av mina problem, den andra gången mer specifikt för att undersöka om jag har schizofreni (svar: nej). Förutom att jag inte fick nån schizofrenidiagnos så hade psykologernas bedömningar ingen tyngd. De diagnoser eller problemformuleringar (och vilket vårdbehov jag hade utifrån dem) skingrades som luft. Och andra diagnoser togs ur samma luft, av en ny läkare, som såklart bara trodde på sin egen bedömning och ingen annans.

Det värsta exemplet är en läkare som bytte diagnos i mina läkarintyg för att hon inte orkade öppna min journal. Hon visste att jag brukade ha nån depressionsdiagnos, och så skrev hon en depressionsdiagnos. Tyvärr inte samma som jag haft. (Vet fortfarande inte om det värsta är att diagnosen sattes så, eller att hon berättade det för mig, men hon var inte någon som det gick att känna särskilt mycket förtroende för).

När jag fick vård för de problem jag faktiskt har, handlade det om att jag råkat hamna hos människor som var bra. Som lyssnade och utgick från vad jag behövde. Och på ett sätt slutade jag bry mig om diagnoserna då. Tidigare hade jag försökt förstå mina problem och vad jag kunde göra för att ta hand om dem utifrån diagnoserna. Men det var ju ett hopplöst projekt eftersom de ändrades hela tiden, och budskapet var för det mesta att jag var konstig och omöjlig och liksom fel. Det tog flera år innan jag bad om en annan diagnos än den som sattes av läkaren som inte orkade öppna min journal. Och då hade jag haft samma läkare i flera år. Jag sa vad jag tänkte om vilka diagnoser som kunde stämma, och han sa vad han tänkte kring diagnoser, och sen kom vi överens om vilken som var ok. Och jag tror att vi båda tyckte att diagnoser är något som mest är bra att ha i förhållande till myndigheter och så, att min vård även i fortsättningen skulle utgå från mig, inte från någon diagnoskod.

Det var bra så. Tills jag var tvungen att sluta där, och nu är alltså också denna diagnos borta med vinden. Och nya har landat på papperna.

Ibland har jag önskat att jag var enklare. Att jag kunde få en diagnos som stämde, och som människor visste vad det var. Bulimi tex. Det skulle man kunna säga till någon att man har, och så skulle de fatta ungefär vad det går ut på, och så skulle jag inte behöva berätta mer. Att säga att jag har en posttraumatisk och dissociativ störning har inte en lika självklar innebörd, inte för de flesta. Det är inte alls lika självklart vad det betyder, och om någon ska kunna förstå mig ens ytligt, måste jag berätta rätt mycket och rätt privata saker. Alternativet är att inte säga något alls. Bara att jag är sjuk. Eller att jag har psykiska problem.

Det skulle vara skönt att ha en enkel och lättbegriplig diagnos att ta till när jag vill säga något. Men tyvärr är det inte det största problemet. Det största problemet är i kontakten med vården. För det finns så lite kunskap om dissociation även där. Och när diagnoser tillåts flaxa in och ut ur mina papper hur som helst, blir det som att vad som helst kan vara sant. Varför tro just på den dissociativa diagnosen, när det finns så många andra där att välja på? Att jag säger att det är den som är korrekt räcker inte för att den ska få tyngd. Att det var en läkare jag träffat i flera år, och som dessutom jobbade i team med den terapeut jag också gick hos i flera år, räckte inte heller. Det verkar inte som om något alls räcker i mitt fall, diagnoserna kan inte få tyngd, de bara flyger runt i en enda röra, och landar lite emellanåt.

Jag har inte en önskan att förstå mig själv genom att få en korrekt diagnos längre. Men jag har en önskan om att slippa bli bemött eller behandlad utifrån andra problem än jag faktiskt har. Jag förstår inte hur det kan vara korrekt att byta diagnoser efter att knappt ha träffat mig. Jag förstår inte att det kan vara korrekt med en så stor omsättning på diagnoserna. Jag förstår inte vems intressen det tjänar.

Det enda jag ser i det, är att alltför mycket hamnar hos enskilda läkare. De har så väldigt mycket makt, och utifrån egna uppfattningar, förutfattade meningar och kunskaper kan de sätta diagnoser, bedöma vilken behandling som är adekvat, och styra det bemötande jag kan förvänta mig att få. Det vill säga: träffar jag en läkare som inte vet vad dissociation är, kommer jag få diagnoser, behandlingar och bemötande som grundar sig på misstolkningar av mitt tillstånd. Min erfarenhet är att läkare i allmänhet inte bryr sig om vad tidigare läkare tyckt, tänkt eller definierat. De tror på sig själva. Punkt.

Läkare måste såklart få lov att ha en annan uppfattning än en föregående läkare om vad som är en korrekt diagnos. Men jag tycker inte att man ska få lov att ändra hur som helst. Jag tycker att det borde göras en rejäl bedömning. Och när en sån gjorts, tycker jag att diagnosen ska stå kvar, tills det görs en ny bedömning, efter att patienten eller någon behandlare efterfrågat det.

Det här med ord fyllda med makt som tillåts flyga hit och dit utan nån särskild ordning, det är inget bra system. Jag vill inte ha en identitet byggd kring en diagnos, men jag vill nog faktiskt ha vård som utgår från en diagnos, och hur ska det kunna vara möjligt om diagnoserna ändras hela tiden?

Det är det här med makt igen, tror jag. Hur ska det kunna bli en bra vård, om varje enskild läkare ska ha rätt att vara maktfullkomlig under den period hen är ansvarig läkare för patienten? Att ha en vård som bygger på kontinuitet som går ut på att man under många år får träffa samma läkare är en bra idé, däremot inte så verklighetsförankrad. Att ha en vård där man hela tiden måste orka börja om på nytt, där inget kan fortsätta gälla om läkaren byts ut, det är ingen bra idé, men tyvärr är den något som existerar i verkligheten.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dissociation som en nödvändighet i en värld där offer inte existerar. (Boken Varat och varan).

Ett inlägg till som utgår från boken Varat och varan : prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan av Kajsa Ekis Ekman.

Jag som är lite insnöad på att läsa om dissociation tycker att denna boken är intressant också för att det blir så tydligt att både prostitution och surrogatmödraskap är "industrier" som bygger på att de som "utför tjänsterna" utvecklar dissociativa försvar. Det som i normala fall är tecken på att man blivit traumatiskt skadad används i propaganda för legalisering av dessa fenomen som något positivt (och nödvändigt).

Det är rätt intressant att se på dissociation som fenomen ur ett annat perspektiv än genom böcker som utgår från traumaforskning eller -behandling. Läsa teorier från ett annat håll. Där mannen som köper sex vill att det ska gå att köpa, som om det var en tjänst, men samtidigt önskar sig äkta engagemang och närhet av den prostituerade, som att det var relation det handlade om, inte en köpt tjänst. Där sprickan och splittringen finns inbyggd per automatik genom detta, och där mannen lägger över på den prostituerade att göra så det inte märks. Hur splittringen som egentligen hör hemma i själva situationen flyttar in i kvinnan, splittrar henne på olika sätt.

Såklart är dissociation bra försvar att använda när den värld man lever i inte går att handskas med på andra sätt. Och såklart är dissociationen tecken på att det är skadligt, även om också de som uppger att de vill prostituera sig medvetet använder sig av dissociation. Det blir svårt att kontrollera dissociationen så att den bara uppstår när man säljer sex, i andra situationer kan försvaret triggas igång för att man har det så nära till hands, även om man inte vill det. Försöker man splittra bort delar av det liv man lever, i mer eller mindre hög grad, är det svårt att vara hel i andra delar av livet.

"Det som återkommer är känslan av förlust, förlusten av jaget som en helhet. Att inte kunna känna hur man hör ihop. Prostitution och surrogatmödraskap fragmenterar människan och precis samma effekt har berättelserna om dem på samhället. Vi glömmer bort hur saker hör ihop; vi lär oss att hålla isär, att inte tänka två saker samtidigt.
Något annat sker när vi gör anspråk på hela mänskligheten. När vi säger att nu räcker det, jag vill inte spela roller, jag vill inte gömma mig, jag är inte en hora, inte en madonna, jag är en mäniska, och jag har rätt att känna. Jag är inte antingen eller, jag är både och. Jag har rätt till de barn jag föder. Jag behöver inte gå och träffa män jag ogillar. Min kropp lever och jag ska lyssna på dess signaler. Den är inte min ägodel, den är inte ett objekt för oss själva, den är vår möjlighet i världen."

[Kajsa Ekis Ekman]

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

DSM V - Non-Suicidal Self Injury

Det håller på att arbetas fram en ny version av diagnosmanualen DSM. Den femte i ordningen. Jag är inte alls tillräckligt insatt i diagnossättande utifrån olika symptombilder, för att kunna avgöra vad som behövs för att en sån manual ska vara bra. (Det jag mest vet är att jag upplever det som att det här med diagnoser missbrukas på ett sätt, genom att det tyvärr ofta blir diagnoser som ska behandlas, inte människor).

En sak som är bra i det nya förslaget är i alla fall att det föreslås en ny diagnos, "Non-Suicidal Self Injury", vilket alltså betyder att man av psykiatrin skulle kunna klassas som självskadande, utan att för den delen klassas som att ha en personlighetsstörning av borderline-typ. Det tror jag är bra. Eftersom det redan nu finns självskadande människor som inte har borderline, och eftersom de diagnoser man fått styr mycket av bemötande och chanser till vård.

De föreslagna kriterierna för den nya diagnosen kan du läsa här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.