1 november 2015

Jag är en människa. Vad ger det mig för rätt?

Jag har så många tankar, så många inlägg som är halvskrivna i mitt huvud, som skulle bli färdiga om jag bara satte mig ner, bestämde mig för att skriva dem. En av de stunder när jag orkar hitta koncentrationsförmåga nog för det. Ändå. Det är något som bromsar mig, något som gör att jag inte skriver dem.

Jag tänker mycket på det här att finnas till nu. Att vara en människa. Vad betyder det egentligen. Ja, jag är en människa. Men vilken rätt ger det mig? Ger det mig någon rätt alls?

Jag vet att jag på vissa sätt är bortskämd. Det finns ett trygghetssystem här som trots allt är mycket bättre än på många andra håll. Jag hade aldrig haft en chans annars, jag kan inte se hur jag skulle överlevt om det inte funnits vård, socialbidrag, sjukersättningar. Jag hade aldrig haft råd att betala själv, hade aldrig haft förmågan att klara mig utan det. Skyddsnätet.

Men är det min rätt, att bli fångad när jag faller? Att inte dö av den undergång som ryms under min hud? Det är att ha dragit en vinstlott, att födas just här. Jag är medveten om det. Jag känner tacksamhet.

Men varför nöjer jag mig inte så, med att vara tacksam för att jag inte tvingas att gå under för att jag inte kan bära mitt eget liv? Och varför tystnar jag, tvekar inför om det jag skriver har något berättigande? Kanske borde jag bara vara tyst, tacksam. Kanske borde vi alla vara det. Vi som trots allt bor i detta landet. Vi som trots allt kan få lite pengar, vård.

Även vi, som inte förtjänat det. Jag tror det handlar om det nu, i mig. Vad ska man förtjäna, och vad borde alla ha rätt till? Ibland tror jag att världen också är min, att det är självklart att också jag ska få finnas. Få bo nånstans, ha det jag behöver, få den hjälp som krävs för att mitt liv ska bli hanterbart. Och ibland. Ibland är det allt annat än självklart.

Ibland är det som att allt borde förtjänas, och som att detta att jag finns till, att jag har pengar, mat, kärlek, kläder, en kattunge, att jag faktiskt har det mesta jag behöver, är ett överskridande. För jag har inte gjort mig förtjänt av det. Visst, jag uppfyller kriterierna och villkoren för de bidrag och den vård jag får och har fått. Visst, jag har fyllt i blanketterna korrekt, slutat tro att jag har rätt till någon integritet, skickat alla papper i tid, skrivit rätt adress, satt på frimärken. Men på riktigt har jag ju inte förtjänat det. Jag är buren av systemet. Hade jag inte varit det hade jag inte haft en chans.

Det är så mycket nu som handlar om detta. En rörelse mot att allt mer ska förtjänas, allt mindre ska vara något man har rätt till. Jag påverkas, släpper in det i mig fast jag inte egentligen vill. Börjar tro att det mesta ska förtjänas. Kanske allt. Att man inte har rätt till något för att man är en människa. Att det inte ens borde vara så, att vi inte ens borde ha ett ansvar för att ta hand om dem som inte klarar sig själv, att ingen borde bli buren. Alla ska förtjäna, ingen ska få. Inte heller jag.

Och hela tiden får jag. Av vänner, av samhället. Vänskapen kan jag nog tänka att jag förtjänar, men all hjälp de ger mig? Alla gånger de handlat, städat, gått ärenden? Nej. Jag har inte betalat tillbaka, jag kommer inte betala tillbaka. Det var inget lån. Det var en gåva.

Jag tar emot. För att jag behöver det, och för att jag inte har något annat val. Jag måste bli buren. Kanske lite mindre nu än för något år sen, men ändå. Jag är inte i närheten av att klara att ta hand om mig. Förtjäna något alls av det jag har.

Är det som det ska, eller är det tvärtom något som strider mot den ordning som borde styra? Vad är en människas rätt, för att hon finns? Om hon inte klarar något mer än just det, att finnas, vad borde hon då få?

Jag är tacksam för möjligheten att bli buren av systemet. Och jag tror att jag skriver allt som är kritiskt för att jag hatar det som är dubbelt. Jag vill inte att det ska finnas en illusion av att alla som är sjuka får den vård de behöver, att dem som trasats sönder av övergrepp som små antingen får det stöd de behöver, eller klarar sig fint ändå. Jag tycker så illa om ytor som döljer något, en bild av en välfärd i pastellfärgad lycka, medan det som finns bakom är något som håller på att vittra sönder, falla i bitar.

Ska alla behöva förtjäna allting, ingen bli buren av samhället, då ska det också synas på ytan. Ska man bli avplockad sin mänsklighet, förvandlad till något annat för att kunna få vård, då vill jag att ni ska veta det. Jag vill att det som är ska synas, att det som finns inte ska döljas. Och kanske vill de flesta ha det så, som det blir nu. Att allt mer ska förtjänas, allt mindre ska vara något man får. Hur man än mår. Att detta att man är en människa egentligen inte betyder att man har rätt till något alls. Jag vet inte. Jag hoppas inte det.

Jag tigger ibland. Jag söker pengar från alla fonder, stiftelser, välgörenhetsställen jag kan komma på. Jag gör mig ingen illusion om att jag har någon rätt att få någonting. Det är de som avgör vad jag förtjänar, det jag kan göra är att vädja till dem, genom att blotta mina behov, genom att ge dem ord om min smärta. Ibland får jag något, ganska ofta inget. Det handlar inte om att bli buren, handlar inte om en trygghet. Det är något helt annat.

Och vården är på väg åt det hållet, försäkringskassan, allt. Hela systemet. Mer och mer handlar om att tigga. Inte att man som människa har rätt att bli buren om man inte själv klarar sig. Ska det vara så, ska det handla om välgörenhetssystem där få får vad de behöver och många blir utan, ska det handla om att tigga, blotta sin smärta och ha turen att hamna hos någon som tycker att just jag förtjänar något, då ska vi inte samtidigt låtsas att vi har ett samhälle som bär dem som är svaga. Att det finns ett skyddsnät som fångar. Det börjar bli stora hål i det där nätet. Allt fler faller igenom. Ändå. Vi vill ha kvar illusionen, eller hur? Av att allt är som det ska, att det bara är undantag att människor blir utan allt?

För bara några dagar sen läste jag i Sydsvenskan att sjukförsäkringssystemet inte är så dåligt som det framställs som. Kanske måste man vara frisk för att se det, att det ändå fungerar rätt bra. Vi som blivit utförsäkrade, som ständigt jagas till den grad att vi inte hinner med att återhämta oss i sjukdomen, vi som är på väg mot en ny utförsäkring, och sen kanske ännu en. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv, men jag skulle inte säga att systemet är särskilt bra alls. Jag har ändå tur. Jag har aldrig blivit helt utan hjälp. Ändå. Ofta är jag upptagen av att försöka komma på nåt sätt att bära mig själv, att slippa ur detta. Att bli jagad, att aldrig få ha det lugnt. Att tigga, blotta mig, att hoppas på välgörenhet.

Vad är det jag vill säga med detta inlägget? Jag vill säga: jag tystar mig själv för jag vet inte om jag har någon rätt. Att jag är en människa. Betyder det något alls? Kanske borde jag bara skämmas, för att jag har mat, kläder, nånstans att bo. Jag har inte förtjänat det. Kanske borde jag böja mig i tacksamhet istället för att vara kritisk. Kanske borde jag vara tyst. Jag vet inte.

Jag vill tro på en värld där alla människor har rätt att ha det ok. Oavsett vad de klarar. Där vi bär varandra, där vi hjälper dem som behöver hjälp. Jag orkar inte tänka på en värld där allt handlar om att förtjäna. Men denna världen vi är i nu, detta samhället, vad bygger det på? Jag vet inte längre. Kanske handlar allt jag får om en nåd till någon som inget förtjänar. Kanske är det i sin ordning att behandla mig dåligt, inte lyssna, att jag blir utan vård för att jag är för sjuk eller för komplex. Allt det som handlar om att plocka ifrån mig min mänsklighet. Kanske är det i sin ordning. För jag har inget förtjänat. Jag är bara en människa. Ger det mig någon rätt alls?

Jag vet inte. Just nu: jag vet verkligen inte alls.



Detta är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

4 kommentarer:

  1. Ja, man undrar verkligen.
    Ger det faktum att man är människa och fortfarande vid liv en några rättigheter?
    Rättigheter att ha åsikter om attityder, lagtolkningar, felaktigt grundade beslut kring ens "fall".
    Rättigheter att lagar, utfästelser, värdegrunder etc ska följas?
    Rättigheter att ifrågasätta när detta fallerar gång på gång ..?

    Om man enbart ska vara tyst och tacksam - är livet då något värt?

    Det är svårt att orka bära de bördorna och ändå
    -ens inför sig själv - känna att man har något värde.
    Ett obestridbart människovärde.
    Varje dag - flera gånger - får man försöka lura i sig det själv.
    Helst utan att samtidigt känna självföraktets hån.

    Kram till dig!
    Du skriver så bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, inte konstigt att känslan av värde urholkas när det förmedlas till en att man inget värde har. Tror däremot att det är falskt, att det är det som är nåt som luras i en, att man inte har nåt värde, att det sanna är något annat. Som handlar om nåt grundläggande värde bortom förmågor och prestationer. Fast det är ju en fråga om tro.

      <3 tack

      Radera
  2. Jag tycker att du med dina tankeväckande texter gör en viktig insats för att förtydliga hur verkligheten ser ut.

    Och därigenom skapar förutsättningar för att förbättra det skyddsnät vi har.

    Tack för det!

    SvaraRadera