22 november 2015

Känslor. Som liv och hjälp till liv. (Symptomlindring som ett sätt att ta ifrån någon liv).

"Glädje, sorg, vrede, rädsla. Det är de fyra grundkänslorna. Att de är grundkänslor betyder i biologisk mening att de är knutna till en av de utvecklingsmässigt äldre delarna av hjärnan, nämligen det limbiska systemet, medan de mer sammansatta upplevelser som vi i dagligt språk också kallar för känslor, men som alltså inte är grundkänslor, i högre grad drar in hjärnbarken och dess förmåga att erinra, kombinera och reflektera."

"Alla de fyra grundkänslorna hör livet till. De är alla lika viktiga, och det är lika mycket liv i dem alla, även om alla inte är lika behagliga. Det är inte behagligt att sörja eller vara rädd - och det är bara ibland det är behagligt att vara arg. Därför försöker man ofta att göra sig av med dessa känslorna, eller försöker få andra att göra sig av med dem, men det är att blanda ihop orsak och verkan. De obehagliga känslorna i oss kommer av att det sker något obehagligt utanför oss, och det obehagliga försvinner inte för att vi symptombehandlar bort våra känslor. Det gör oss bara blinda för den verklighet vi antingen behöver förändra eller anpassa oss till. Känslorna för oss samman med våra sinnen i kontakt med verkligheten, så vi kan göra något med den. Om det finns något man kan göra. Eller så kan vi göra något med oss själva verkligheten, om det bara finns denna enda oföränderliga verklighet vi måste vara i - tex en verklighet som består av att min älskade är död och att hon eller han inte kommer tillbaka, oavsett hur rasande jag blir eller hur mycket jag klagar. I stället för att betrakta känslor - eller alla känslor utom glädjen - som sjukdom, gäller det alltså att förstå att de snarare är medicin, dvs liv och hjälp till att leva livet."

Bent Falk, ur Kærlighedens pris


Jag vet att det där med vilka känslor som egentligen är grundkänslorna och om det alls existerar något sånt som grundkänslor är omdiskuterat. Men det är inte det jag vill dra upp, inte den diskussionen jag vill gå in i. Det jag vill säga är något om känslorna, som en del av livet, som något levande i oss, och som något som vi behöver för att leva.

En av de saker jag haft svårast för med psykiatrin är att känslor så ofta rakt av blivit sjukdomsförklarade. Att de setts som hot. Det är ingen som skulle formulera det så, säga att känslor är farligt och dem gör vi bäst i att få bort så mycket det bara går. Inte med ord. Bara med beteende. Om sorgen väller upp i en, om tårarna inte vill ta slut, om något gör så väldigt ont att man knappt vet hur man ska kunna andas, då är det medicin eller annan symptomlindring som är svaret. Och missförstå mig inte. Ibland är det rätt, ibland behövs symptomlindring för att man ska klara av att överleva, att sjunka så djupt ner i en sorg att man håller på att drunkna kan innebära depression, och depression kan vara ett livshotande tillstånd, och då kan man behöva symptomlindring för att inte dö. Men alla tårar är inte sjuka. Att rädsla är inte obefogad. Och om jag skrattar tills jag får ont i magen behöver det inte betyda att jag är på väg att bli manisk. Alla reaktioner på omvärlden borde inte symptomlindras bort. Att medicinera en patient tills hen är likgiltig inför allting är kanske ett bra sätt om man vill ha en väldigt lugn patient, men det innebär också att man tömt personen på det mesta som känns som liv, det som varit levande på ett djupare sätt än att ha ett hjärta som slår.

Jag tänker att problemet är att man är så fokuserad på att hitta symptom på sjukdom i psykiatrin, och framförallt inom slutenvården kan det bli problematiskt, eftersom patienter är där dygnet runt, ibland till och med utan permissioner. Det betyder att varje minut av livet kan bli definierat utifrån sjukdomsbegrepp, att alla känslor, alla tecken på liv kan bli definierade som symptom. Jag tycker det finns något som är väldigt sjukt i ett system där man glömmer att patienterna är människor och inte bara bärare av sjukdomssymptom. Att de därför också kan ha symptom på liv, att också deras känslor kan vara friska, normala, sunda reaktioner på något.

Att glömma att patienter är och behöver vara levande, och att det är minst lika viktigt som att de ska vara symptomlindrade är en fara. Att ta ifrån någon det som känns som liv kan göra att hen slutgiltigt bestämmer sig för att ge upp och ta steget in i döden.

Att alltför ihärdigt symptomlindra kan blockera möjligheter att handskas med och hitta sätt att leva det liv patienten faktiskt har. Känslor är budskap, reaktioner, de säger något om vad som inte fungerar, och varför det känns omöjligt. (Eller varför något är bra, varför det känns positivt). Kanske kan inte patienter meddetsamma varken härbärgera, tolka eller ta tillvara på den möjlighet känslorna är, men att lösa det med att satsa helt på symptomlindring kan betyda att man tar ifrån någon chanserna att förstå sig själv och sitt liv, vad det är som inte fungerar, och hitta sätt att ändra på det, eller handskas med det.

Ett problem och förmodligen också en orsak till att psykiatrin är så ihärdiga i sitt symptomlindrande är att behandlare måste klara att härbärgera patienters känslor, även när de själva inte klarar att härbärgera dem. De måste klara att finnas med någon i maktlöshet, smärta, sorg, hopplöshet, även när den är så stark att det känns som att man slits i stycken och ska dö av det. Jag förstår att symptomlindring ligger nära till hands då, att det känns som det bästa både för patientens och för sin egen skull, att bara få slippa det. Så mycket som möjligt. Och som sagt. Ibland är symptomlindring rätt, ibland är smärtan eller känslorna för stora och för svåra, i stunden kan det vara livsviktigt att få dämpningen. Att säga något annat är att förminska det helvete många av psykiatrins patienter lever i. Och nummer ett måste vara att hjälpa människor att överleva.

Men vi kan inte tycka att det räcker så. Symptomlindrig i en akut fas är sin sak. Men att ha det som lösning på sikt är helt enkelt ingen lösning. För att dämpa symptomen är att dämpa effekterna av något. En sorg, en smärta, en livssituation, något som personen behöver hitta sätt att finnas i, handskas med, eller om det är möjligt: förändra. Att symptomlindra kan vara att hindra någon från att komma vidare, det kan kännas som ett snällt och bra alternativ, men det kan betyda att det hjälpen gör i praktiken förlänger lidandet, skjuter upp, försvårar och hindrar någon att hitta vägarna ut ur det. Att hjälpen faktiskt är motsatsen till hjälp.

Känslor är liv. Vi kan inte ha ett system som bygger på en människosyn som säger att överlevnad och hjälp att överleva en liten stund i taget får vara gott nog åt patienterna. Vi måste låta även patienter ha rätt till liv, och hjälp till liv.


"'Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.' Så berättar evangelisten Matteus (2:18) om en mor vars barn blev dödat av kung Herodes vid barnamordet i Betlehem. Där är hon vis och stark, denna Rakel, som vill vara där, där hon är, och som inte vill gå med på att bli plundrad på sin sorg, av dem som tycker att det vore lättare om hon var glad och aktiv som förr. Tänk om det verkligen gick att trösta bort sorgen från en mor och göra henne likgiltig inför att hennes barn blivit dödat! Det skulle betyda att kärleken som en mänsklig förmåga och ett mänskligt villkor blev tröstat, behandlat eller predikat till döds. Det är trösterikt att en sån tröst inte finns. Det är trösterikt, hoppfullt, att det finns gåvor i livet som är så dyrbara att det gör ont att mista dem. Det är trösterikt att jag har vågat gripa tag i dig så mycket att förlusten av dig känns som att jag revs i bitar. Trösten är, att även om det gör så ont att skiljas från dig, hade jag inte velat vara utan dig. Trösten är, att det inte finns någon tröst. När vi låter oss vila i sorgens ström märker vi att den bär oss, och att den för oss fram till det medgivande och det val som säger att livet är livet värt."

Bent Falk, ur Kærlighedens pris


Citaten är översatta av mig och jag hoppas att det blivit rätt och ber om ursäkt för ev fel.

Kærlighedens pris finns i en samlad utgåva, eller som två olika böcker  (del 1: Kærlighedens pris,Kærligheden har sin pris - alligevel kan den hverken købes eller sælges,  del 2: Kærlighedens pris,Iagttagelse og tolkning). Jag tror att citaten ovan finns med i den andra delen.




Detta är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

2 kommentarer: