8 augusti 2012

Dagar av tvivel.
Kan du se mig bättre än jag själv kan?

När jag gick på gymnasiet och det närmade sig studenttider var det en lärare som förklarade att det skulle gå bra för mig. Och jag sa nåt som betydde att jag tvivlade på det. Men han stod på sig. Jag var en sån det skulle gå bra för.

Jag kan se vad han såg. Jag var en talang när det gällde att spela (som jag sysslade med då). Jag var en sån där ambitiös och duktig elev som kan skriva alla rätt på prov och lämna in uppgifter i tid. Jag vet att man måste jobba för att komma nånstans. Jag hade höga betyg. På hans lektioner sysslade jag en del med att säga emot och träna på argumentering och retorik. Jag hade så mycket tankar, åsikter, vilja, drömmar. Jag hade en inre styrka att använda för att kämpa.

Jag vet det, det är sant. Det han såg. Det var inte fel, inte i sig. Han såg bara inte allt. Jag stod på gränsen till att falla sönder totalt då. Det tog ett år innan det hände, innan jag tappade bort mig helt, innan jag för första gången behövde vara inlagd, innan jag definitivt gick vilse i mig själv. Jag kände det. Att det var något där som gjorde att det kändes som att han hade fel, att det inte skulle gå bra för mig. Jag hade känslan av att allt var på väg att gå i bitar, att jag inte skulle lyckas hålla ihop mig. Att jag i grunden var för skadad för att klara det.

Och jag vet inte om jag vill definiera det som att det har gått dåligt för mig. Jag har överlevt, jag har utvecklats, hittat relationer, trygghet, tagit mig nån annanstans, läkt mycket av det som var trasigt. Men jag vet att det inte var det han menade. Det han menade handlade om jobb, utbildning, inkomst. Materiell trygghet, oberoende. Att lyckas prestationsmässigt. Det som det brukar räknas i samhällets ögon.

Ibland tvivlar jag på att jag vet nåt alls om mig själv. Inom psykiatrin har jag hur många gånger som helst hamnat med människor som tror sig kunna se rakt igenom mig och veta saker om mig bättre än mig. Efter att ha träffat mig kanske en kvart. Ibland är jag för svag för att klara att se tydligt att det är total idioti, att ingen människa är så enkel att det går att se, tolka och förstå henne efter en så kort stund. Inte heller jag är så enkel att det går. Och därför kan de sanningar om mig som under de omständigheterna serveras med självklarhet inte vara självklara sanningar, utan brist på respekt, förståelse och ödmjukhet inför den människa man bedömer, den människa som i detta fallet är jag.

Det är svårt att stå emot tolkningar av någon som har auktoritet. Det är svårt att inte lyssna på dem, överväga om det de säger är rätt. Kanske är jag ändå så, som de säger? Kanske är jag så enkel att det går att se rakt igenom mig? Så många timmar har jag behövt lägga på att förankra mig i att jag är den som känner mig bäst. Att om någon säger något om mig som i mina öron framstår som totalt fel, så är sannolikheten att det är totalt fel väldigt stor, vad den andre än använder för retoriska trick för att få mig att gå med på att det är så. (En favorit i psykiatrin är att tolka allt som innebär att man inte håller med som psykiska försvar av motstånd, en ovilja att ta in sanningen).

Jag behöver stänga av alla åsikter om mig ibland. Lämna mig ensam med mig själv, för att hitta mig, landa i mig, stärka det jag vet. Att det är jag som vet.

Det är svårt när man är plågad, när man är vilse och skör, att inte bli påverkad av den sortens maktutötvande, den sortens idioti. I flera år blev jag skadad, fick mitt mående försämrat och gick mer vilse pga sånt bemötande. Det är annorlunda nu. Nu får jag kämpa, men jag vet vad som egentligen är sant. Jag vet vem jag är, hur jag mår och varför. Jag vet att jag kan landa i det igen, om jag bara ger mig utrymme, oavsett vad nån säger om mig.

Varför har vi det såhär? Varför har vi en psykvård där vi tror att det är ok? Varför får inte människor som är patienter vara komplexa människor som rymmer många olika saker?

Min lärare hade på sitt sätt rätt. Han såg saker som fanns hos mig. Och även många inom psykiatrin som har uttalat sig om mig, har sett saker som finns hos mig. Problemet är inte att allt är uppenbara lögner och påhitt om mig, det finns såna situationer också, men de är inte det vanligaste. Problemet är att ta en liten bit av det som är jag, och använda det som tolkningsunderlag för att sen uttala sig om vem jag är, vad mina problem är, och vad jag behöver.

Jag är mer än det du ser. Oavsett vad du ser så är jag mer än det.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar