10 augusti 2012

Dagar av tvivel.
Vad är en frisk patient?

Ibland vet jag inte vad psykiatri är. Vad man har för mål, om det jag skriver om alls är relevant för psykiatrin. Det kanske handlar om något helt annat. Något mänskligare. Psykiatri kanske är det där helt omänskliga tekniska sättet att se på människan, och målet? Ja, vad är målet då?

När jag fick elchocker upplevde jag ingen förbättring i min depression. Jag fick inga minnesförluster eller nåt annat heller. Det som hände var bara andra effekter. Jag blev sövd tre gånger i veckan. Det är inte en lång stund man blir sövd, men jag blev så oändligt trött av det, och när jag började bli klar i huvudet igen blev jag sövd en gång till, så jag blev liksom aldrig pigg. Kanske en dag på helgen, om jag hade en bra vecka. Då var det två dagar utan elchocker.

Mest var jag så trött, trött. Det enda jag ville var att sova. Det enda jag önskade var att slippa. Allt levande. Och allt hemskt. Allt. Jag hade inte något självskadebeteende då, elchockerna var så retraumatiserande för mig att det behovet dämpades nästan helt. Jag hade färre självmordstankar, jag trodde jag skulle dö när de sövde mig, och pendlade mellan att vara livrädd för det, och känna det som en lättnad. Elchockerna fyllde de destruktiva behoven hos mig, och resten? Det var inte så mycket kvar sen. Relationer var jobbiga. Att alls vara vaken var jobbigt. Att röra mig var för stort. Att vilja något? Nej, det orkade jag inte.

I min journal är det två personer som antecknat lite om vartannat under denna period. Den ena skriver om hur mycket förbättrad jag är av elchockerna. Den andra skriver om hur jag bara ligger på min säng hela dagarna och knappt rör mig.

Jag har sett det som motsägelser. Som att de inte var överens om att jag var bättre. Men tänk om jag tolkar det fel? Tänk om jag inte förstår vad målet med psykiatrin är. Kanske är min bild av vad en lyckad behandling ska leda till inte något som har med psykiatri att göra. Kanske handlar en lyckad psykiatrisk behandling om att få bort alla symptom. Även om det är till priset av att få bort allt annat på köpet, all lust, allt initiativ, alla känslor. Allt som man är bortom symptomen på problemen.

Ibland tror jag det, att det är det som är målet. Att vi lika gärna kunde bli lobotomerade, om det inte varit så kontroversiellt. Att målet är passiva medgörliga varelser. Att vi aldrig riktigt varit människor i systemets ögon, och att en lyckad behandling därför inte kan ha som önskat mål att patienten ska bli en välfungerande människa. Att det påverkar allt, mycket mer än jag tror. Och att allt jag skriver därför är helt oväsentligt, för jag utgår från att patienter är människor. Och att det är en orubblig sanning.

Men jag vet inte. För det mesta tror jag på mänskligheten, att strävan mot det som är mer mänskligt är det som trots allt dominerar i psykiatrin. Jag bara tvivlar ibland. På alltihop. På att jag förstått någonting alls, om något alls.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar