Problemet med för få diagnoser.

Det finns en återkommande debatt om diagnoser som jag tycker rör ihop saker. Vi lever i ett samhälle där mer och mer av den normala smärta som ingår i att finnas till sjukdomsförklaras, och där allt lindrigare tillstånd av psykiskt lidande behandlas med tex mediciner. Det är ganska vrickat, världen är lite sjuk, och det är ett problem, jag håller med om det. Friska reaktioner ska inte sjukdomsförklaras, ett normalt och friskt liv är inte ett liv med bara lycka, vi borde hitta sätt att motverka den där allmänna synen att alla former av olycka är nån sorts sjukdomstillstånd.

Det håller på att utvecklas en ny version av diagnosmanualen DSM, och så fort den kommer på tal tycker jag också att människor passar på att ta upp det här med hur dåligt det är att sjukdomsförklara normaltillstånd. Och att det därför per automatik är dåligt att den nya versionen av DSM kommer innehålla så många fler olika diagnoser.

Helt ärligt har jag koll på en väldigt liten del av diagnosfältet, så kanske är det relevant att ta upp den åsikten i detta sammanhanget, kanske är de allra flesta diagnoser som kommer vara nya i DSM sjukdomsetiketter på normaltillstånd. Jag vet inte. Och egentligen var det inte DSM jag ville skriva om. Det var behovet av fler diagnoser.

Som beslutsfattandet kring vården ser ut nu, tror jag att diagnoserna spelar stor roll. Ska man kunna göra upphandlingar eller bestämma vem som har ansvar för en viss patientgrupp, eller hur mycket pengar behandlingen får kosta, är det i diagnoser man delar in patienterna. Ska man avgöra vilken vård som är bra, hitta evidens osv, handlar det om att bedöma evidensen för en viss behandling vid ett visst tillstånd. Dvs hur behandlingen fungerar på dem med en viss diagnos. Också för beslut på en lägre nivå spelar diagnoser stor roll. Ska jag som patient beviljas någon behandling görs bedömningen av mina problem ofta utifrån vilket diagnosfack jag hamnat i.

Det är så det är uppbyggt, och det finns något rimligt i det, kan jag tycka. Det kan bli extremt fyrkantigt i tänkandet och i besluten om man stirrar sig helt blind på diagnoser och inte har utrymme eller öppenhet för något som ligger utanför ramarna. Men i stort tycker jag att det är vettigt att utgå från diagnoser, de ger en hint om vilka problemen är, vilken sorts hjälp som kan hjälpa, och också vilka problem som finns och som det borde beviljas pengar för att behandla.

Problemet med att debatten kring diagnoser hela tiden glider in på problemen med överdiagnosticering, är att det finns hål som behöver fyllas, det finns poänger med att ha fler och mer nyanserade diagnoser. Vissa behövs verkligen.

Jag har som sagt inte koll på så stor del av diagnosfältet, men jag vet att det finns som förslag till nya versionen av DSM att det ska finnas en diagnos för icke-suicidalt självskadande. Det gör mig hoppfull, för behovet av en diagnos för självskadare är stort, och också för att hitta behandlingar för dem som inte har borderline. Som det är nu puttas många självskadare felaktigt in i borderline-diagnosen, för att det är den som ligger närmast, och då utvecklas också behandlingarna utifrån det.

PTSD är också en diagnos som är problematisk. Inte för att många hamnar i den felaktigt, så tror jag inte att det är. Men problemet är att den just nu är så väldigt bred. Om man utsatts för ett enda trauma i vuxen ålder, eller om man utsatts för upprepade trauman under lång tid som barn, blir skadorna och problemen olika. I praktiken har diagnosen komplex PTSD börjat spridas, och den behövs verkligen. För att en lättare och en svårare traumatisering inte är samma sak, och för att det dessutom är så att behandlingar som är bra och evidensbaserade och effektiva och jag vet inte allt, för någon med PTSD, kan vara direkt skadliga och retraumatiserande för någon med komplex PTSD, hur korrekt och bra man än använder metoderna.

Med fler diagnoser kan diagnosticeringen bli mer nyanserad och därför fungera bättre, på alla nivåer där diagnoserna spelar roll. Det skulle kunna vara en väg för att fler patienter ska få rätt vård, och förhoppningsvis också för att få makthavare att förstå på vilka områden det behövs pengar för att utveckla bättre behandlingsformer.

(Hur psykiatrin beter sig när de sätter diagnoser är en helt annan fråga, jag har skrivit lite om det här. Ska ett system där diagnoser har en så central roll fungera behöver den biten absolut bli bättre).

Överdiagnosticeringen då? Alla som egentligen bara är normalt ledsna, trötta eller oroade, hur ska vi handskas med dem? Jag vet inte. Jag tror synen på livet i stort, och hur ont det får göra att leva, är en samhällsfråga. Något vi tillsammans formar en allmän uppfattning och medvetenhet om. Däremot tror jag inte det är ett så stort problem inom psykiatrin.

Det är inte precis lätt att få vård inom psykiatrin, och jag tror faktiskt att de flesta som inte har patologiska tillstånd faller bort innan de ens når fram till psykiatrin. I mina öron låter det befängt att forma nån del alls av debatten om psykiatrin utifrån människor som bara inte vet att det kan vara svårt att leva. Vi som vårdas av psykiatrin har problem. Låt oss utgå från det. De som inte har problem lär bli hemskickade, eller möjligtvis skickade till vårdcentralen. Låt debatten om psykiatrin handla om psykiatrin. Om människor med problem på riktigt. Och om människor som behandlar det patologiska.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.