Retoriska trick i psykiatridebatten. "Det finns ingen forskning som visar det".

Att slå fast att "det inte finns någon forskning som visar det" kan vara ren okunskap. Det kan handla om att personen i fråga inte orkat googla eller läsa in sig på området. Men varför då använda det argumentet? Är man inte insatt borde man väl inte uttala sig om huruvida det forskats på området? Det finns ju risk att det blir väldigt pinsamt när det kommer fram att man inte har någon koll.

Uttalandet används flitigt av dem som hävdar att man inte kan glömma minnen av traumatiska händelser och senare minnas dem, och av dem som hävdar att dissociativ identitetsstörning inte existerar, utan bara är ett slags rollspel av sjuka människor. (Det används för all del i debatt kring övriga dissociativa tillstånd också). Skulle då ingen av dem ha koll på läget, veta att det finns forskning?

Jo, jag tror det, att åtminstone en del av dem har koll på läget, har hört om forskning som visar att de sakerna existerar. Det finns ganska känd forskning om hur minnet fungerar vid trauma, tex av Jennifer Freyd, och om dissociation tex av Ellert Nijenhuis eller Onno van der Hart. Det är osannolikt att ingen av dem som inte tror på tillstånden ens skulle ha hört talas om den forskningen. En annan sak är om de tror på den eller inte, och jag skulle chansa på att de inte tror på den, eftersom de fortfarande hävdar att DID eller förträngda minnen inte existerar.

Vad finns det då för fördel att inte låtsas om att det existerar forskning på området, som bevisar att något finns? Massor med fördelar finns det. Om man säger "det finns forskning, men jag tror inte på den" måste man förklara varför. Människor kan till och med hävda att man borde ha annan forskning som motsäger den existerande forskningen, om de ska ta till sig ens åsikt i frågan. Folk kan få för sig att inte nöja sig med argument baserade på "sunt förnuft" om de får veta att det existerar forskning som talar emot de argument man lägger fram.

Det är helt enkelt lättare att säga att något inte existerar, även om det gör det. Och man kan ju alltid hoppas på att ingen tänker ett extra varv, funderar på om det verkligen inte finns nån forskning, sätter sig vid nätet och kollar. Alltför många lyssnar på det som låter vettigt. Alltför ofta kan argument som talar till människors sunda förnuft gå hem, förbli oemotsagda. Varför? Kanske för att det stämmer överens med den bild vi redan har av världen, att det inte kräver något nytt av oss.

Att många människor blir utsatta för övergrepp, som de glömmer bort och senare kan få minnen av kanske strider mot hur vi tror att saker kan vara. Att människor kan vara splittrade och ha flera olika personligheter inuti strider förmodligen mot de flestas uppfattning om hur det kan vara. Men att det inte redan har en plats i våra medvetanden handlar inte om att det inte existerar. Vi vet inte allt. Det handlar om okunskap. Det finns saker som är nya för oss.

Därför kan ett sånt retoriskt trick gå hem. Oemotsagt. Det finns inte något som är särskilt förnuftigt i argumentet, det är antingen okunskap eller ren lögn. Men det talar till de bilder vi redan har av världen, och till vår ovilja att ändra på dem. Vi vill att sunt förnuft ska vara sant. Att vår bild av världen ska stämma. Även om det faktiskt talar emot det sunda förnuftet att tro att vi redan vet allting om allt som existerar.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.