5 september 2012

Saker som har hjälpt mig. Del 2.

Fortsätter min lista med saker som har hjälpt. Första delen hittar du här.

  • De kontaktpersoner jag haft inom psykiatrin som sett som sin uppgift att strida för att jag skulle få den vård jag borde ha rätt till. Inte för att de alltid lyckades, men just för att de såg som sin uppgift att kämpa för mig. Det gav mig en känsla av värde, att det fanns nån som tyckte det spelade roll hur jag mådde, att jag borde få hjälp. Att jag borde få ha det bra.
  • Att få ha samma kontakter under lång tid. Hinna bygga upp förtroende, och kunna lita på att de vet vem jag är och hur jag fungerar, och vilka mina problem är. När jag sluppit börja om på nytt hela tiden har det funnits plats att kämpa med mina problem istället för att kämpa med systemet, och för min del har tilliten varit så skadad att det behövt få ta tid att lita på någon, och att det i sig varit en del av mitt läkande. Att få den chansen: att få lita på någon. Att de finns, stannar kvar, bryr sig.
  • Det spelade roll att jag fick ha kvar mina kontakter i psykiatrin trots att jag gick på folkhögskola och bodde på annan ort ett år. Att inte allting klipptes och att jag inte behövde orka börja om när jag flyttade tillbaka.
  • Behandlare som litat på mig. Dels att de litat på att jag inte ljuger, att de trott på det jag sagt om mina problem. Att få slippa alla konstiga spel som uppstår när behandlare manipulerar och försöker genomskåda vad det jag säger "egentligen" betyder istället för att faktiskt lyssna och möta mig där jag är. Och dels den där känslan av allmän tillit. Som handlat om det konkreta (tex att man kan lita på att om vi bestämmer något så håller jag det). Men också på ett djupare sätt. De som litat på mina förmågor, styrkor, att jag kan klara något. De har hjälpt mig. När tillit fått vara som tillit är. Något som bygger på relation, och när det faktiskt behövs att båda litar på varandra, och inte bara att jag ska lita på en behandlare. Det har hjälpt mig mycket. I att reparera tilliten till mig själv, och tilliten till andra människor. Och det har öppnat för att våga jobba med svåra saker på ett djupare sätt.
  • Den här känslan av att det är tillsammans vi kan göra något. Det handlar om tilliten, men också om något annat. Något som handlar om att jag inte reduceras till ett objekt, ett problem som ska lösas. Utan att jag får vara ett aktivt subjekt med egna kunskaper, styrkor, förmågor, tankar, idéer, som ska tas på allvar. Och där behandlaren inte reduceras till att stå bredvid och inte göra något, eller tro att hen inte behövs bara för att jag har en egen kraft. Där båda får vara det de är. Jag får vara en människa i behov av hjälp, och behandlaren får vara en kompetent behandlare med teoretiska kunskaper, verktyg, inkännande, lyssnande, och annat som kan hjälpa mig. Och att vi får mötas, det är just det som hjälper mig. Att vi möts, att vi tillsammans försöker se och ta hand om det som är kaos och ohanterbart i mitt liv.
  • Att bli trodd. Att dela. Att bli sedd. Ibland tror jag att det är underskattat i psykiatrin. Det här att få berätta, och att någon hör. Att få säga hur det var, och att bli trodd. Att få ta med sig någon in i det man burit på ensam, och få ett vittne. Att någon orkar följa med och orkar se vad som hände, hur hemskt det var. Och man behöver ju mer än så. Men just det har hjälpt mig så mycket. Att komma ut ur tystnaden. Att få berätta. Att inte längre vara ensam. Och att det inte alltid behöver göras något handlingsprogram eller att man inte behöver dra igång nåt för att det ska bli viktigt och hjälpa. Det där enkla som samtidigt kan vara det svåraste har hjälpt mig så mycket. Att någon finns och lyssnar. Att någon orkar stanna tills jag pratat färdigt. Att vi inte måste rusa vidare till nästa steg meddetsamma, utan att det får vara viktigt, att vara hos mig.
  • Tid. Att ha tid att berätta, bygga upp tillit, komma vidare, bearbeta. Bli ovänner, tappa tillit, hitta tillit igen, lära mig att saker inte är körda. Hinna tvivla på allting och hitta tro igen. Hinna tro att behandlaren kommer döda mig och med tiden se att hen inte gör det. Att ha många timmar med samma person. Det har hjälpt mig. Såklart spelar det roll vilken personen är, hur man funkar ihop, vad man gör. Vilka tekniker som används. Men tiden. Att den finns. Att det inte hela tiden finns ett hot om avslut, ett slutdatum när jag måste vara färdig. Att saker fått ta den tid de tar. Det har varit oändligt värdefullt för mig.
  • Att behandlare kunnat identifiera sig med mig. Att de antingen varit lika mig på nåt sätt, och därför kunnat identifiera sig med mig. Eller att de haft metoden (och förmågan att omsätta den i praktik på allvar) att se bortom det som skiljer oss åt, och se det allmänmänskliga i mig. Det som finns i mig som liknar det som finns i alla människor. Att vi som är behandlare och patient därför är ganska lika, för att människor är ganska lika. Det har varit viktigt för mötet, och kanske ännu viktigare för att så mycket av psykiatrin handlar om att dela in oss, göra oss till olika saker. Patienter till något som inte riktigt är människor. För att någon ska kunna hjälpa mig har jag behövt att det bryts ner. Att behandlarna och jag varit i olika roller, och såklart olika som personer. Men att känslan av att vi ändå är rätt lika har funnits där. Att jag är lika mycket människa som den andre. Det påverkar hur jag blir tolkad. Och det påverkar hur jag tolkar mig själv. Att ha varit utsatt för övergrepp handlar så mycket om att ha blivit avhumaniserad, att ha blivit fråntagen sin mänsklighet för en stund. För mig har något av det svåraste varit att på djupet återta min mänsklighet. Och därför har det varit så viktigt med behandlare som identifierat sig med mig. Inte gjort mig till något annat. Jag är också en människa. Man borde ha behandlat mig som en människa hela tiden. Det är så grundläggande. Om det inte funnits i relationen med behandlare har det inte varit möjligt att läka. Man kan inte återta sin känsla av att vara en människa tillsammans med någon som inte möter en som just det.

Du hittar del 3 här.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

3 kommentarer:

  1. Ja att tilliten alltid finns där hos dem som ska hjälpa, speciellt när ens egna tillit till dem brister allt som oftast. Jag har lärt mig att våga berätta om vad jag tror hon ev tänker om mig, som då visar sig vara helt fel. Jag för ju över mina förövares tankar o egenskaper på henne ibland. Men tack vare att jag talar om det så stärks tilliten framförallt till mig själv o naturligtvis till henne.
    Håller med om att det är så viktigt att få känna att hjälpen finns hela tiden, inget slutdatum.
    Tack för att du berättar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tar ju tid, att inse att man lägger över förövares och övergivares tankar och egenskaper på en behandlare och att lära sig att se när man gör det. Och det är viktigt, påverkar så mycket hur man är och vad man förväntar sig av andra människor.

      Tack för att du läser.

      Radera
  2. Låter som en vård vi vill ha. Kan vi få den? Tyck gärna till på opincare.com

    SvaraRadera