- Biblioteksvagnen hjälpte mig den period jag var inlagd och hade koncentrationsförmåga nog att läsa. Att det hände något mitt i någon av de där helt innehållslösa dagarna, och att det var något positivt. Att få ha ord som gav mig tröst och hopp, när vården inte klarade att ge något av det. Och att hon som var bibliotekarie verkligen brydde sig om att försöka få med böcker som skulle kunna passa, och att det gick att be om någon med, om jag visste vad jag ville (jag visste för det mesta inte). Att det var ok att vara barnslig och vilja läsa Vem ska trösta knyttet? när världen kändes sådär otrygg. Att hon kunde förstå det, och att hon försökte leta upp deras ex till mig, men insåg att den boken var sönderläst så jag inte kunde låna den. Att hon kopierade några av sina favoritsidor till mig, så jag inte blev helt utan.
- Att prata med sjukhusprästen i perioden när slutenvården var någonslags surrealism, när inget fick betyda det det lät som, när mina känslor alltid blev tolkade som sjuka, när vården manipulerade och beskyllde mig för att vara den manipulativa, när mitt liv i deras ögon inte var något att vara rädd om. Då. Det hjälpte mig att få träffa sjukhusprästen. Att ha samtal utan diagnossättande, journaler, medicinändringar. Där jag kunde säga vad som helst och blev hörd. Där jag fick vara tyst utan att någon kollade på klockan eller stressade vidare. Där det fanns tid för mig. Där jag fick normala reaktioner på det jag sa. Där oron fanns i hans ögon och där mitt liv hade ett värde. Det spelade så stor roll.
- Andra patienter har hjälpt mig mycket när jag varit inlagd. Dels för att de var människor jag kunde känna igen mig i, kunde känna mig lik, och att jag därför blev mindre konstig och kunde öppna för möjligheten att se på mig själv med andra ögon. Så som de såg på mig. Så som jag såg på dem. Dels för att jag behövde hjälp att förstå hela det psykiatriska spelet när jag var ny. Personalen tog för givet att man förstod det mesta automatiskt. Men patienterna kunde förstå hur skrämmande en slutenvårdsvärld kunde vara. Kunde förklara hur saker hängde ihop, att jag måste be om bedömning kring permissioner om jag skulle få gå ut. Och kunde varna för vissa i personalen, berätta hur de brukade bete sig, och dämpa effekterna av maktmissbrukande beteende genom att hjälpa mig att se att det inte handlade om mig, att de personerna var såna mot alla. Tyvärr har andra patienter också varit de som oftast lyssnat, visat medkänsla, som jag delat smärta, tankar och ord med. Det är de som oftast kramats och tröstat när min värld fallit sönder, när hopplösheten hotade att sluka allt. Det var fint att inte vara helt ensam, och jag är tacksam att det fanns någon där som gav just det (och att jag kunde ge det till någon). Jag skriver tyvärr ändå. För det blir lätt för tungt och för mycket. Och det är personalen som borde ha den rollen. Borde vara de som finns där och delar, ger stöd, hjälper. Det har oftare varit patienter.
- Att få hjälp med mitt självskadebeteende utifrån mina tankar och reaktioner. Att kartlägga vad som hände i mig och varför jag valde den sortens agerande, och att hitta alternativa sätt. Att träna på att välja något annat. Det spelade så stor roll att fokus fick vara så, att det inte handlade om att visa upp mina sår, och få bedömt hur svårt mitt självskadande var utifrån det. Jag skadade aldrig mig särskilt allvarligt (utom när jag försökte dö, men det var en annan sak), men i mina beteenden och tankemönster var det ändå centralt. Det tog så mycket tid att slåss med självskadetankarna. Att förhandla med dem. Att stå emot. Att bestämma hur mycket jag fick skada mig, och var. (Och nej, allt självskadebeteende är inte präglat av impulsivitet och bristande kontroll).
- Att tillsammans med en behandlare titta på orsakerna till att mitt självhat var så stort, att leta efter orsakerna till att jag ville skada mig och hade en så desperat längtan efter att dö. Att se mönstren, sammanhangen, att bli begriplig för mig. För det mesta hade mina symptom blivit definierade som tecken på sjukdom, och jag förväntades klara mig med den förklaringen och lugnt luta mig mot att mediciner skulle bota det sjuka, men det fungerade inte för mig. Kanske för att medicinerna inte hjälpte mig som det var tänkt, men kanske också för att cirkelresonemang inte är svar på frågan om varför. Jag var sjuk för att jag hade symptom. Jag hade symptom för att jag var sjuk. Det var så förklaringarna sett ut. Förklaringar som inte förklarade något alls. Det hjälpte så mycket att få plats med mina tankar, upplevelser. Att hitta sammanhangen. Att se hur det var, varför det blivit som det blivit.
Du hittar del 4 här.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar