19 oktober 2012

Att se och möta individuella behov.


"För några år sedan arbetade vi på en akutpsykiatrisk avdelning med stora problem och stora utmaningar framför sig. Avdelningen hade ett dåligt rykte både som arbetsplats och vårdavdelning. Enskilda patienter kunde få en bra vård tack vare enskild personal, men i stort präglades vården av passivitet, ineffektivitet och inkonsekvens. Det var svårt att rekrytera och behålla sjuksköterskor. Två tredjedelar av tjänsterna var obesatta samtidigt som sjuksköterskor gick arbetslösa. Studenter som gjorde sin praktik på avdelningen var missnöjda och visade litet intresse att söka jobb på avdelningen.  Tvångsåtgärder var vanliga och attityden gentemot patienterna var i stor utsträckning auktoritär och uppfostrande. Det saknades en helhetssyn på patienterna och istället dominerade ett ensidigt medicinskt fokus. Omvårdnaden bestod ofta i att ”avvakta medicinsk effekt”. Till detta kom konflikter inom och mellan personalgrupperna och en förestående utökning av antalet platser på avdelningen.

Två år senare var alla sjukskötersketjänster besatta. Personalen skattade trivsel på arbetsplatsen och med sina arbetsuppgifter högt. Studenterna gav positiva utvärderingar och det var lätt att rekrytera personal. Omvårdnadsåtgärderna hade ökat och tvångsåtgärderna minskat. Personalen upplevde att den positiva feedbacken från patienter och anhöriga ökat. Vad hade hänt?

Under de två åren hade avdelningen ägnat sig åt ett aktivt utvecklingsarbete med fokus på att lyfta fram, tydliggöra och värdera omvårdnadsarbetet.  Med andra ord skulle man kunna säga att personalen uppmuntrades att se, tänka och göra omvårdnad. Eftersom vanliga förklaringar till varför den psykiatriska vården ser ut som den gör brukar handla om brist på resurser i form av vårdplatser, kompetens och läkare borde denna positiva utveckling inte ha varit möjlig. Under tiden som utvecklingsarbetet genomfördes utökades antalet platser på avdelningen, men samtidigt som antalet patienter blev fler ökade alltså personalens trivsel och patienter och anhöriga blev mer nöjda med vården. Av utvecklingsarbetet lärde vi oss att ett omvårdnadsperspektiv är till nytta för både personal och patienter, och att det är möjligt att åstadkomma stora förändringar med små medel."


Jag blev så glad när jag hittade denna sidan. Att någon lagt ner kraft och tid för att sätta fingret på saker som är viktiga. Sånt som kan förändra, och som handlar om bemötande, synen på människor och deras problem, och på vad man som behandlare kan göra. Och som konkretiserat och gjort det tydligt. Det som kan förändra. Jag behöver detta. Hoppet om förändringen. Hoppet om att det finns människor som vill och försöker förändra. Hoppet om att det är möjligt.

Materialet har fokus på sjuksköterskors roll i psykiatrin, men väldigt mycket handlar om vård och omsorg på ett sätt som jag tror kan vara givande även för andra som jobbar inom psykiatrin.

De utgår från dessa grundantagandena:
* Det finns alltid något att göra för varje enskild patient.
* All personal vill göra ett bra jobb och känna tillfredställelse med sitt arbete.
* Alla verksamheter kan alltid bli bättre.

Läs. Tänk. Sprid. Adressen är individuellabehov.wordpress.com



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

1 kommentar: