14 maj 2013

Drömmen om en plats att vila på när allting stormar.

I perioder har jag en längtan efter att vara inlagd. Samtidigt är det jag längtar efter inte alls den slutenvård jag mött. Inte för att all varit dålig, men för att det jag då längtar efter är något annat. Att det är så det formuleras i mig är för att det är slutenvården som ligger närmast. Allt annat är ännu längre ifrån, och inget annat ord har jag för att formulera den längtan. Men något annat är det.

Det jag längtar efter är att få vila nånstans där jag får vara skyddad. Det är när mina inre skydd inte räcker, när det inre kaoset plågar mig, jagar mig, när jag inte hittar ro. Då. Då önskar jag att det fanns någonstans att gå. Att möjligheten att bli buren, hållen, bara en kort period, fanns. Att få en paus från allt annat än det inuti, det som inte går att pausa från. Och att inte behöva kombinera det med medicinändringar, samtal som ska förmå mig ändra mitt liv, nån annan form av belastning. För jag vet, det finns en god vilja i att ändra mediciner, det finns en god vilja i att önska utveckling, steg framåt, lösningar, planering. Och det har sin tid. Det är verkligen viktigt. Men ibland är jag bara så tömd. Ibland finns jag knappt kvar, ibland tar överlevandet allting. Och ibland vet jag alldeles för väl att det inte finns en enkel väg ut ur det. Att det som återstår är ett jobb som innehåller så oändligt mycket kamp. Och jag vet, det är värt det. Och jag vet, jag kommer göra det. Och ändå. Det kan bli för mycket, för tungt, för ensamt. Det kan bli övermäktigt. Och jag vet. Då vill ni lösa det med något, inte acceptera att det är så, att jag dignar under bördan. Men nya hjälpinsatser kan också vara en belastning. Och ibland behöver jag bara få vila. Utan krav.

Varför jag inte kan åka till ett hotell, ett spa, något annat lugnt ställe som inte är vård? När kaoset stormar som värst i mig finns alltid tankar på självskadande nära, och ofta tankar på död. För att vara skyddad och kunna vila kan jag då behöva att någon tar över kontrollen, ser till att jag inte lika enkelt som hemma har tillgång till saker att skada mig med. Märker om jag inte kommer tillbaka på kvällen. Har lite koll. Och jag behöver veta att det finns någon där som jag kan prata med, som kan bära den sortens tankar, om jag behöver sätta ord på det, om det svämmar över. Om jag vill det. Prata.

Jag vet. Önskan om kravlös vila är sånt som gärna klassas som infantilt, passiviserande eller skadligt. Men jag tror inte att det alltid behöver vara så. Vi som mått dåligt länge, som haft långa perioder i många år som handlat om att kämpa varje vaken minut. För oss kanske det är utvecklande och stort att våga lämna över, att låta någon annan hålla oss. Och även om det inte är utvecklande, varför skulle det behöva vara fel? Vem orkar utvecklas hela tiden, alltid hitta krafter att ta nya tag, hitta nytt hopp, nytt mod? Kan man inte bara få falla ihop ibland? Bara inte orka mer, och få finnas så. Som den man är när man inte orkar.

Jag önskar mig det. Att det fanns en plats där jag kunde söka skydd när mina skydd inte längre höll, en plats att hitta trygghet och vila på. Bara en vecka eller två. Och att ändring av mediciner, samtal med ambition att utveckla, telefonsamtal till myndigheter, allt som belastar, skulle vara frivilligt där.

Faktiskt har jag svårt att förstå denna skräck för avlastning. Om man nu lägger all vaken tid på att kämpa, med överlevnad, med behandling, terapi, medicinändringar, så kan det vara så att livet i stort inte fungerar. Och det är klart att man på sikt behöver hjälp med att få det att fungera. Men är det inte helt orimligt att man ska klara att ta tag i allting samtidigt, istället för små steg framåt? Och om man inte orkar, om man kraschar av det, är det inte då ännu mer orimligt att all vård som finns bygger på att man trots allt orkar ännu mer. Nya förtroenden, nya samtal, nya mediciner, nya belastningar?

Jag önskar att det fanns fler alternativ. Anpassat för fler olika situationer. Och nej, man kan inte vila sig ur en ohållbar situation. Men att vila kan vara att få en välbehövlig paus så man kan hämta andan, och sen orka resa sig igen, kämpa med allting igen. En chans att hitta kraft nog för att orka fortsätta kampen. Istället för att tappa hoppet och ge upp helt, när det inte längre går att orka.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

2 kommentarer:

  1. Dina ord är så viktiga. Det här är så viktigt. Det är så många som behöver just det, avlastning. Något jag tänkte på när jag läste var om anhöriga. Att de ofta söker avlastning, att de närstående sjuka ska få tas om hand någon annanstans ett tag. Men det är ju lika mycket, om inte mer ibland, en avlastning för den som är sjuk/mår dåligt. Att få komma bort från skulden, känslan av att belasta någon annan. Men också att belasta sig själv. Att komma till en trygg plats och få släppa ansvaret för liv och död en stund är ju också att sluta belasta sig själv. Man är ju ändå sin närmaste anhöriga, alltid. Bra text och viktig.

    SvaraRadera
  2. Ja. Att få vila från att vara den människor ständigt oroar sig för och vakar över är också en viktig aspekt.

    Värme L

    SvaraRadera