17 juli 2013

Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 2. Lager på lager av sorg.

Det som ibland nämns (om det alls nämns något om post-integrations-fasen) är sorgen. Att den är en viktig del av denna fas. Och jag kan bara instämma, säga ja. Det är fyra år sen mina delar upplöstes, smälte ihop, fyra år sen jag blev den jag är nu. Och fortfarande kommer sorgen i stora sjok. Nya lager som kommer upp till ytan, behöver sörjas, gråtas igenom.

Den första sorgen efter integrationen var den djupt smärtsamma sorgen i att delarna var borta. Jag var inte riktigt beredd. Jag hade inte det stöd jag behövde. Saker komplicerades av att jag var väldigt utmattad. Det var en sån chock. Att helt plötsligt vara ensam. Att helt plötsligt vara en annan än jag brukade, och inte veta vem denna nya jag var.

Vart jag gick fanns det rester av delarnas liv. Kläder de gillat, saker de pysslat med, böcker de läst. Det var av deras liv min lägenhet var fyllt. Mitt liv? Jag visste inte vad det var, vem jag var, vad det betydde att leva mitt liv. Allt var mycket oklart. Och när jag såg något som påminde om dem skar smärtan i mig. På samma sätt gjorde det så oändligt ont att vara ensam. Att inte ha någon inuti att fråga om råd, åsikter, att diskutera med. Att vara ensam med allt. Det var också annat än sorg i det, men det var också sorg. En så intensiv och chockartad sorg att den slog undan benen på mig.

Det har lugnat sig efterhand. Det delarna var, det de kunde, de egenskaper de hade, allt som fanns i dem, landade i det nya jaget. Det blev lättare då, när jag kunde se och känna sånt som de varit i det som jag nu är. Det blev tydligare att inget tagits ifrån mig, att allt fanns kvar, att det handlade om en omorganisation. Och det blev lättare när jag hittade sätt att vara jag på, fast jag var en enda. När jag började få en känsla av vem jag var, och hur. Vad jag tyckte, kände, ville. När jag kunde ta den plats i mitt liv som de förut tagit. När jag kunde finnas.

Det kommer vågor av sorg som handlar om att jag saknar delarna fortfarande. Det är svårt att förklara för någon som aldrig varit splittrad. Men de var ju jag. Jag var ju en grupp. Vi var vana vid att vara flera, och även om jag är allt de var, så kan jag sakna just det: att vara flera. Det som var när samarbetet fungerade, när vi hjälptes åt. Den värme vi kunde ge till varandra. Och jag kan sakna hur det fanns någon annan där som kunde ta över ibland, när saker blev övermäktiga.

Senare har det kommit annan sorg. Som handlat om att alla minnen och hela mitt liv är mitt nu. Allt det som hände mig, hände faktiskt mig. Det var inte någon annan i mig det hände. Även om vi i stora delar av processen var sammedvetna, även om vi fick reda på varandras minnen (och ep-delarnas), så blir det något annat. Jag kunde tänka att det var jag då. Jag som var med om allt det hemska. Men det var en intellektuell förståelse. På samma sätt som det var en intellektuell förståelse att alla delarna tillsammans var jag. För det fanns inget jag som var helheten. Helheten bestod av oss allihop (+ de ep-delar som tidigare fanns). Först när jag blev en enda, blev min historia min på allvar. Först då kunde jag känslomässigt landa i att mitt liv var något jag var med om. Inte delar av mig. Utan jag. Och då. Då kommer också sorgen. Över det som varit. Hur lite hjälp jag hade, hur ensam jag var. Hur utelämnad jag var till det som gjorde mig illa.

Det finns också sorg i det som handlar om att jag varit splittrad. Jag kan vara tacksam över att jag haft den förmågan, att splittra mig. Det finns mycket jag kunnat klara pga det. Kanske överlevde jag bara genom att det gick att splittra mig. Kanske hade det inte varit möjligt annars. Samtidigt finns det ju en sorg där, som handlar om att det faktiskt var så illa. Att jag faktiskt behövde splittra mig för att kunna överleva. Att jag inte fick bättre möjligheter än så, bättre förutsättningar, att jag inte fick det jag behövde.

Andra lager av sorg handlar om all denna tid jag lagt på att må dåligt. Allt jag missat för att jag kämpat med kaoset, allt jag inte hunnit för att det varit kaos inuti. Det är som att jag kan se det först nu, när jag mår bättre, och när jag är bara en. Hur mycket tid det gick åt till att förhandla, kämpa, kriga med varandra inuti. Hur många år som försvunnit bort i ångest, nattsvarthet, kamp. Jag kan se det nu, när saker lugnat sig. Se hur det varit, och också att det tagit något ifrån mig. Tid. Relationer. Aspekter av livet som jag önskar att jag fått. Det är inte kört, det finns fortfarande mycket tid kvar hoppas jag. Tid för liv, på andra villkor än de jag haft. Men mycket har gått förlorat, och fortfarande påverkas jag så mycket av det som varit. Det är en sorg.

Andra lager av sorg handlar om vad jag gjort med mig själv, hur jag hatat mig, hur jag inte kunnat sätta gränser, vara rädd om mig, bry mig om mig. Och vad jag låtit andra göra mot mig. Hur jag blivit utsatt inom psykiatrin, hur jag inte kände det som om jag hade något annat val än att lämna ut mig till dem som gjorde mig illa. Jag önskar att det varit så annorlunda.

Det fortsätter så. Lager på lager av sorg släpper taget inuti mig, kommer fram, sveper över mig. Våg efter våg. Jag vet inte om det nånsin tar slut, kanske lugnar det sig så småningom. Men det finns så mycket att sörja. Det som var. Det som aldrig blev. Det jag behövt och inte fått. Det jag längtat efter och blivit fråntagen. Drömmarna som fick punktering. Livet som blev skadat. Hur jag behövt leva med en smärta, psykiskt och fysiskt. Det finns så mycket i detta att det blev som det blev, som behöver sörjas. Och det är först nu det är möjligt. Först när jag blivit någon annan, bara en. När jag är någon annanstans, kan se det som varit på avstånd, och ändå veta och känna att det är mig det handlar om.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

9 kommentarer:

  1. Åh. Jag känner så igen mycket av det du skriver. Och gråter lite nu. För att någon sätter ord på det. För att någon upplever/upplevt samma sak.

    Tack.
    Och Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du läser. Och jag är glad om mina ord kan spela roll för dig.

      Värme L

      Radera
  2. Tack för att du skriver om det här viktiga. Jag har inte riktigt kommit dit där du är ännu. Att bli integrerad. Kanske blir jag det aldrig helt och fullt. Men jag hoppas det.

    Jag har med åren i terapi, särskilt de senaste tre åren insett att jag motarbetar mig själv i terapin och arbetet jag gör där emellan. Som en stark kraft som håller emot, skriker, gråter och bråkar. Jag förstör för mig själv. Om jag ser det i ett längre historiskt perspektiv så var det mycket värre förr. Med ökad kunskap om mekanismerna har det minskat, men det finns där. Särskilt när terapin blir mer djupgående och adresserar andra delar. Jag förstår att det är delar av mig som är så rädda för just det du beskriver här ovan. För ensamheten som kan komma att uppstå. Den inre tystnaden när samtalen, diskussionerna och bråken inte behövs eller ens kan föras i mig längre. Var tar alla vägen liksom? Och den stora frågan; Vem är egentligen JAG? På riktigt. Tänk om jag måste omformulera hela mitt jag, min identitet och mitt liv. Om jag måste, vilket är troligt så vill jag det och jag kan ana mig till att det kommer behövas mycket arbete kring det när tiden för mig dithän. Och kanske har det redan börjat. I motståndet jag ständigt jobbar med bor sorg, förvirring och rädsla.

    Värme och kram om du vill

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag kan verkligen förstå att det finns delar som är rädda för att försvinna. Att det finns sånt inuti som motarbetar att läka. Och det är svåra frågor, det där om vem man egentligen är. Återkommer lite mer till det senare i denna serien av inlägg. Och såklart är varje persons resa en egen resa med (åtminstone delvis) egna vägar och villkor och snår att trassla in sig i.

      Värme och allt snällt
      L

      Ps. Skrev några inlägg riktade till små som finns inuti tidigare. Vet inte om du såg dem?

      http://ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/till%20dig%20som%20%C3%A4r%20liten%20och%20finns%20inuti#.Ueb2oyFdURp

      Radera
    2. Tack! Jag gick in och började läsa och insåg att jag kände igen det. Nu såg jag att det redan låg som ett bokmärke i datorn till och med. Jag inser när jag läser varför jag sparat det för att läsa lite i taget - de talar ju till det mest sårbara i mig. Men det är bra. Väldigt fint skrivet. Nu ska jag komma ihåg att läsa det jag behöver, när jag behöver. Jag har skrivit liknande brev till mig och framförallt till mina små. Men där kommer motståndet in. Kanske blir det lättare om jag varvar med dina ord:) Tack <3

      Radera
    3. Det kan vara lättare att lyssna på nån annan än sig själv ibland..

      Radera
  3. Hej! Skulle du vilja tipsa om bra litteratur om DID? Jag jobbar inom psykiatrin som sjuksköterska och vill lära mig mer om DID! Jag vill passa på att säga att du skriver himla bra!!! Bra att du delger dina tankar, erfarenheter och kunskap! Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Har samlat några tips här http://ett-annat-perspektiv.blogspot.se/p/lastips-om-anknytning-och-dissociation.html#.Ueb1ZCFdURo Har du ingen förkunskap alls och vill få lite koll i största allmänhet på DID kan jag rekommendera The dissociative identity disorder sourcebook av Deborah Bray Haddock. Inte särskilt tung att läsa heller (om man orkar/klarar att läsa på engelska). För mig har teorierna om strukturell dissociation hjälpt mycket, men det är kanske snarare om du vill fördjupa dig lite.

      Kul att du läser.

      Radera