24 juli 2013

Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 9. Att leva alla mina dagar.

Jag tror inte på det där med att nå ett happily ever after. Jag vet att det inte heter så på svenska, såklart vet jag det. Men det är nåt som inte går att översätta. Nåt om att komma till en punkt, och efter det så är det bra. Jag tror inte på det. Tror inte på att leva lycklig i alla mina dagar. Men nu har jag kommit till en punkt när jag faktiskt tror på att leva alla mina dagar. Det är jag som bär min historia, lever varje minut, det är jag som andas, tänker och känner. Det är jag som lever alla mina dagar. Jag är fortfarande förundrad över det ibland. Hur det är att vara en.

Jag tror det är lätt för någon som inte varit splittrad att se det som något dåligt. Det är såklart skitjobbigt att vara flera. Men det är inte bara det. Att vara splittrad kan ge utrymme för att klara saker i sin vardag man annars inte klarat. Att vara splittrad är att aldrig nånsin vara ensam. Och det är skit. Och det är också något som är skönt i det. De delar man är kan bli vänner, och jag saknar och sörjer ibland de jag var. Har du inte varit delad så gissar jag på att du inte sörjer att du slutade vara ett barn, för du växte helt enkelt lite i taget och sen var du inte längre ett barn. Du kände aldrig den du var då, du satt inte och pratade med henne eller honom, gjorde planer, hittade på saker ihop med hen. Ni var aldrig vänner. Hur mycket du än är och varit vän med dig själv, så kan det inte bli så som när man är splittrad. Hur mycket du än lyssnar på "ditt inre barn" så är det inte samma sak. Att vara splittrad är att ha olika delar. De är som olika personer, för mig var det versioner av mig som hörde hemma i olika åldrar.

Jag kan sakna dem ibland, sakna att träffa tonårsjaget, och de drag hon hade som var väldigt pubertala, men hade sin charm. Kan sakna att träffa den som var en liten flicka, som ville leka och förundras över livet på ett barns sätt. Vi var vänner, och att de är borta nu är inte okomplicerat. Jag saknar dem, att träffa dem. Och jag saknar ibland att vara dem, vara som de var. Och att vara flera. Att kunna prata, resonera, flamsa, bråka. Att kunna se saker på flera sätt parallellt. Hur många olika tolkningar jag än gör av en händelse är det aldrig samma sak som att vara flera inuti som finns där och ser, reagerar, känner, utifrån sina olika perspektiv. Jag kan sakna dem jag var, och det spelar ingen roll att allt de var finns i mig nu, det spelar ingen roll att inget förlorats och att det finns mycket jag uppskattar med att vara bara en. Sorgen är äkta och handlar om att de inte längre finns. Jag är inte längre de, jag är inte längre en grupp. Jag är bara jag nu.

Trots sorgen, och trots de kamper det inneburit att hitta sätt att leva som en enda, trots allt jag skrivit om i denna serien av inlägg, så tycker jag om att vara integrerad. Om jag kunnat gå tillbaka och välja ifall jag skulle integreras eller inte, så hade jag valt integrationen. Trots allt.

Jag har lite svårt att sätta ord på vad det är som är så bra med att vara integrerad. Det som kommer spontant är det där uppenbara. Att det inte går en massa tid och kraft till att samordna, diskutera, bråka. Att jag inte behöver vara rädd att skifta till en annan del, eller att nån som jag inte vill ska veta om att jag är splittrad ska märka att det är nån annan än den de brukar träffa som är framme.

Det spelar roll att jag faktiskt är normalare i andras ögon nu. Jag vet hur mycket fördomar det finns om människor som är splittrade, hur mycket man kan bli sedd som ett oförutsägbart freak, om nån nu alls har en bild av människor med DID. Det är möjligt för mig att skriva så öppet och vara så ärlig som jag är nu, just för att det ligger i dåtiden. Det känns inte som om jag har lika mycket att riskera, inte som att jag behöver skydda mig från de förutfattade meningarna i samma utsträckning, och det känns inte som om de kan skada mig lika mycket nu när det splittrade är i dåtid. Det ger mig ett lugn, det gör att jag slipper en dimension av rädsla, osäkerhet, otrygghet.

Det spelar också roll att fungera lite mer som alla andra. Sen integrationen har jag haft en massa aha-upplevelser. Som att jag nu fattar vad ni menar med att "ha ett inre barn" eller "känna sig liten". Som att jag nu helt plötsligt vet hur det är att ha en historia som är min, en barndom som jag levt, hur det kan kännas. Jag inser hur mycket tid jag lagt på att försöka förstå mig på andra människor, förstå det där som anses vara normalt, och som är självklart för de flesta. En del av det är fortfarande obegripligt för mig, men ganska mycket har faktiskt fallit på plats i och med att jag blev en. Jag blev mer lik andra, fungerade mer som andra.

Det spelar roll, både detta att vara mindre obegriplig och konstig i andras ögon, och att andra blir lättare att förstå för mig. Det ger chanser att liksom leva närmare. Finnas på enklare sätt.

Det som gör det mest värdefullt för mig med integrationen är trots allt saker som är svåra att sätta ord på. Sånt som handlar om att vara jag och hur det känns att vara jag. Hur jag plötsligt blev tredimensionell, som att de som tidigare funnits behövt trängas inuti, och nu kunde jag plötsligt bara bre ut mig, ta all plats, finnas ända ut till huden, till och med finnas i huden. Jag hade aldrig märkt det förut, att jag inte kunde ta upp all plats i mig. Men jag märker det nu. Hur det kan vara att ha en kropp, att ha alla funktioner, allt.

Det är så fascinerande att ha tillgång till alla känslor, tankar, minnen. Så fascinerande att leva hela tiden, inte samsas. Fascinerande på ett bra sätt. Jag vill hela tiden återkomma till det: att det känns tredimensionellt nu, på ett sätt jag inte fattat att det kunde kännas tredimensionellt, inom områden där jag aldrig upplevt något som platt. Jag vet inte om det är rätt ord, men jag hittar inget annat. Det är det här som handlar om att allt är större, mer. Visst, det är mer smärta, trötthet, tråkiga vardagstimmar. Men det är också mer ljus, kärlek, nyfikenhet, lust. Istället för att allt ligger uppdelat i olika portioner så olika delar av mig har hand om en bit av varje, så kan det flöda fritt nu, i hela mig. Nästan svämma över. Det är så sjukt coolt. Det här att kunna vara till bredden fylld av glädje. Eller sorg. Eller vad det nu är. Och att det också kan samsas, att flera saker kan finnas parallellt och delvis flyta in i varandra. Att det inte behöver vara uppdelat.

Det är så mycket friare inuti mig nu. Det är inte en massa hinder överallt. Det är så mycket mer plats. Och det är något som känns så mycket helare i det. Den där känslan av helhet. Jag skulle aldrig vilja byta bort den, aldrig vilja bli av med den. Jag gillar det här att vara jag, och att vara allt jag är. Att jag är den jag är, och att det inte finns nån konflikt i det, ingen jag behöver tränga bort, ta plats från, samsas med. Det är jag som är jag. Och ibland tror jag att det är helt omöjligt att förklara för någon alls vad det egentligen betyder. Att jag är min nu. Att jag är jag. Hur stort det är. För ni som aldrig varit splittrade, ni tar det för givet. Och ni som är splittrade, ni har aldrig upplevt att vara en. Ibland är det den största sorgen med att vara integrerad, att det är så svårt att hitta någon att på djupet dela fascinationen, ljuset, lyckan med. Den som handlar om att det är så här, att det kan vara såhär. Att jag kunnat nå hit.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

2 kommentarer:

  1. Jag vill skriva något till dig. Skriva om hur mycket det betyder att du skriver om detta ämnet, belyser det. Men jag hittar inte orden. Dina ord är så bra, så välformulerat och så himla himla sant. Äkta.
    Hela den här DID-serien har varit väldigt intressant för mig. Dels för att jag är "DIDare" själv och vill lära mig mer och dels för att någon sätter ord på hur det kan vara för någon annan som haft eller har DID. Det är så himla olika. Rädslan för integration som jag kan känna blir på något sätt lite lättare när jag läst dina ord.

    Jag vet inte vad jag ska säga mer än Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är glad att det betyder mycket för dig, att det jag skriver kan spela roll.

      Värme

      Radera