Hjälp vid depersonalisation, har du tips?

Försöker skriva ihop ett inlägg om vad som kan hjälpa vid depersonalisation, eftersom det här inlägget om vad depersonalisation är fått rätt många läsare på rätt kort tid, och eftersom det händer att människor mailar mig och frågar. Tänkte liksom samla ihop mina tankar och skriva ett så bra svar som möjligt till de där mailen. Och till dem som inte vågar sig på att maila. Och till andra som undrar.

Har du tips på vad som kan hjälpa? Och ännu mer: har du tips på var man kan söka vård och räkna med att behandlarna alls vet att depersonalisation existerar (som ett eget problem) och vad det är?

Du får gärna höra av dig till mig då. Skriv en kommentar till inlägget här på bloggen, på facebooksidan, på twitter, eller maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Hur ser en vanlig dag ut?

En vanlig fråga när jag träffar någon ny som ska bedöma mig är
- Hur ser en vanlig dag ut?

Jag tänker att den i stort sett är omöjlig att svara på. För det är för svårt att förstå vad personen egentligen frågar om, och för att frågan helt enkelt är för stor.

Som sjukskriven tänker jag att en av grundförutsättningarna är att det inte finns några vanliga dagar. Hade dagarna kunnat följa regelbundna mönster av aktiviteter finns det väl anledning att tro att det skulle gå att arbeta i någon mån. Jag brukar köra fast redan där, i att försöka tänka ut vilken dag som räknas som vanlig. Är det en som är ganska bra, när jag orkar gå en lång promenad, känner mig hoppfull och glad för att jag mår bättre och bättre, eller är det en sån när jag har så mycket värk att allt handlar om att handskas med smärtan? Eller kanske en av dagarna när jag är så trött att jag får blodsmak i munnen av att gå ner för trapporna för att slänga soporna?

Är en vanlig dag en sån när jag tar tåget iväg och träffar någon, och hjärnan blir flimrig av alla intryck, och jag får svårt att tänka sammanhängande, men mår bra av det sociala? Eller en dag när jag är ensam och kan sitta och läsa svåra texter? En dag som domineras helt av effekterna av en tidigare överansträngning, eller en dag i en period som är lugn och när jag klarat att balansera saker? En dag när jag måste tvätta och förutom det bara sitter vid datorn för att stänga av hur omöjligt allting känns, hur trött jag blir och hur ont jag får, eller en dag när jag inte har något bokat och kan göra saker som är lagom stora och i min takt?

Är en vanlig dag en sån när jag söker vård och drabbas av total hopplöshet, eller en när jag pratar med psykologen och känner att det är tryggt att få hjälp?

Är en vanlig dag en när jag sörjer allt som varit, och allt som inte blev, en när ilskan över det som varit rasar i mig, eller en när nuet är det som är i fokus?

Jag vet inte. Alla de sakerna påverkar innehållet i mina dagar. Jag har en grundstruktur som jag försöker hålla mig till, som mest handlar om mat och sömn. Resten beror på. Och det behöver få vara så. Jag tänker att det är därför jag behöver vara sjukskriven, för att det är för ojämnt.

Nån gång satt jag och försökte beskriva en vanlig dag med en läkare som verkligen var noga med att gå igenom dagen, och jag gav honom en beskrivning av en dag som jag bestämde kunde räknas som vanlig, och fyllde den med innehåll som åtminstone är relativt vanligt för mig. Lite senare i samtalet var han irriterad för att jag inte i denna vanliga dag nämnt att jag hade en flickvän. Det borde jag tydligen ha räknat till mitt vanliga liv, men vi bodde inte ihop då, vi träffades kanske två gånger i veckan. Men jag borde ha fattat att det var det han ville ha svar på, bland annat. Andra gånger är det annat som är det viktiga, som det egentligen frågas om. Som jag borde klarat av att gissa att jag skulle svara på.

Tex har jag uppfattat det som att det någon egentligen vill fråga om när de ber mig beskriva en vanlig dag kan vara dessa sakerna:

- När vaknar du/stiger du upp och när lägger du dig/somnar?
- Har du svårt att somna, eller andra sömnproblem?
- Äter du regelbundet (och bra mat)?
- Hur ofta går du ut?
- Hur ofta träffar du människor?
- Har du ett socialt nätverk?
- Har du en partner?
- Har du ett (eller flera) husdjur?
- Aktiverar du dig, och i så fall på vilket sätt?
- Tränar du regelbundet?
- Vad är du intresserad av, vad tycker du är roligt att göra (har du intressen)?
- Känns det som att du kan fylla dina dagar med meningsfullt innehåll?
- Har du svårt att motivera dig att göra saker?
- Har du svårt att komma igång och göra något?
- På vilket sätt påverkar dina problem det du önskar att du skulle fylla dagarna med?
- På vilket sätt påverkar dina problem din förmåga att arbeta?
- Vad gör du för att underlätta tillfrisknande?

Det hade varit så mycket enklare om de helt enkelt valde att fråga om det de undrade. Så jag kunde veta vad det faktiskt var, och försöka svara på just det. Och om det nu är viktigt att slå fast huruvida det är så att dagarna ser likadana ut eller inte, kan man ju fråga om just det.

Som patient är det ofta så väldigt mycket tolkningsarbete man måste orka med. Att försöka avkoda vad det egentligen är det frågas om, vad som önskas av en, vad något går ut på. Jag förstår inte meningen med den belastningen. Vet inte om det i sig är ett test av någon förmåga, jag får sällan känslan av att det är så. Jag får oftast känslan av att det är helt meningslös otydlighet som försvårar fungerande kommunikation i mötet mellan en (ny) behandlare och mig. Och sånt tycker jag är helt onödigt. Det är svårt ändå, att orka sitta och lämna ut mig till någon jag inte känner och inte har nån lust att berätta något för. Jag tycker det borde få vara ansträngning nog, att klara att ta mig över den tröskeln.

Allt detta som är upplagt för dålig kommunikation. Jag orkar bara inte med det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Hur många personer kan ingå i en relation?

En av de frågor som slentrianmässigt ställts till mig genom åren i psykiatrin, och som nog nånstans på vägen gått lite vilse hos personer som ställt den om och om igen till olika patienter, är frågan
- Är relationen till din familj bra?

För all del, jag ska inte överdriva. Ibland är de uppdelade i två relationer, familjen. Ibland är de syskon och föräldrar.

Jag har sju syskon och två föräldrar. Det har jag haft så länge jag haft kontakt med psykiatrin. Nio personer alltså, som man föser ihop, gör till en relation, eller möjligen två.

Det är en såndär snabb fråga, man ska svara ja eller nej på den, ge ett enkelt svar som kan vara en del av att måla upp min situation för någon som aldrig träffat mig förut. Det är inte det jag vänder mig mest emot, att förenkla på det viset. De flesta relationer är väl åtminstone lite mer än så, lite mer komplicerade eller lite fler saker. Inte något som kan rymmas i det enkla: är den bra (eller dålig)?

Jag förstår det, att det är så kort, jag förstår att man ibland inte hinner gå in på allt eller ge allt utrymme. Det kan vara i sin ordning, även om man kan bli rätt matt av att rabbla såna svar. (Kanske också av att ställa såna frågor.)

Det jag reagerar på är att de klumpas ihop, görs till ett. Familjen. Eller föräldrarna, syskonen.

Jag har inte samma relation till nio personer. Jag tänker att det blir som om man frågar ett barn om det har en bra relation till sina klasskompisar. Som att det inte går att svara på ett ärligt sätt om man bara kan välja på ja eller nej. Och att det inte går att veta vad svaret betyder. Ja kan nog betyda lite av varje. Kanske att man är vän med de flesta, fast det kan rymmas att några hatar en och slår en på rasten. Eller att man har några få vänner, men att resten lämnar en ifred och är likgiltiga till en.

Vad är en bra relation till en grupp? Om man smälter ihop personerna, gör dem till en enhet? Om gruppen är dålig för en, men om man tycker om personerna om man träffar dem en och en, och man då har bra relationer till dem var och en för sig. Är det då en bra relation till gruppen av människor? Eller om det funkar helt ok med personerna så länge de ingår i en grupp, men att det känns helt meningslöst att ses utan det sammanhanget, är det en bra relation?

Kan man ens prata om relation så, som något mellan en enskild person och en grupp av personer, blir det inte något annat än en relation? Och om man frågar om det på det sättet, hur vet man vad svaret betyder?

Jag tänker inte skriva om min familj, det blir konstigt, jag brukar vara mån om att det inte ska gå att identifiera någon mer än mig själv i det jag skriver, och det blir såklart omöjligt med en familj.

Men jag vet ju att de frågar för att det finns tankar om att familjen är särskilt viktiga människor, och en särskilt viktig grupp i en persons liv. Att relationerna till föräldrarna präglar en, kan påverka hur man mår. Och ibland finns det förståelse för att även syskonrelationer kan vara något med större tyngd än tex vänskaper. För att de funnits med länge, är en del av familjen, och för att familjen är en grupp som spelar så stor roll.

Jag förstår att det ingår i frågorna, att snabbt kolla hur familjen varit för en, och hur det är nu. Det är bara sättet det är frågat på som blir så avigt. Det är nio personer. Det går inte att svara på ett ärligt sätt om de klumpas ihop till en relation, och jag måste välja på om relationen är bra eller dålig. Den är både och, lite allt möjligt, olika med olika personer beroende på vilken period av mitt liv det är. Olika i nuet beroende på vad som hänt tidigare i våra liv.

Jag vet inte om det skulle vara möjligt att fråga mig kring en person i taget. Typ
- Har du en bra relation till din mamma? Till din pappa? Till syskon 1, syskon 2 osv?

Det måste väl ta mer tid att göra det, förutom att den som frågar måste hålla reda på antalet att fråga om. Men för min del hade det spelat roll om man delade upp dem, gjorde det till olika relationer, eftersom det är det. Och om man efter att ha fått svar på om relationen till var och en är bra eller inte vill veta hur det känns att ingå i den gruppen som familjen är, kunde man väl fråga nåt om det. Typ
- Fungerar det bra för dig att träffa dem i grupp?

Det skulle i mitt fall bli tio frågor istället för en, och kanske är det för mycket. Kanske går det inte att hinna. Men den där frågan när allt samlas ihop till ett, den är för konstig att svara på. Jag vet inte ens om den som frågar har möjlighet att förstå vad svaret betyder, för då måste man förstå vad den som svarar tänker om det. Vad hen egentligen har svarat på. För mig låter det som en betydligt mer komplicerad och krävande sak att lyckas gissa rätt på, än det skulle vara att dela upp frågan lite.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Hon klarade ju sig bra, trots allt.

Visst älskar vi dem, historierna som handlar om att ha klarat sig bra, trots det söndertrasande. När någon sitter i morgonsoffor och säger att detta att någon gjorde hen så fruktansvärt illa, det har faktiskt varit drivkraften, det som gjorde att hen kunde lyckas så väldigt sen. Som om hen nästan var tacksam för att det hände. Nej, ingen säger att den är tacksam för sin olycka, det är ju att gå över en gräns, då skulle vi tänka att hen var lite vrickad, för inte kan man vara glad för vissa saker. Våldtäkter, misshandel, någon som nästan hade ihjäl en. Nej, vi har gränser. Men det är ju så skönt när någon håller sig på rätt sida av gränsen, och ändå förklarar för oss att i det hemska hittade de styrkan som tog dem vidare, gjorde att de kunde förverkliga sina drömmar.

Vi vill ju så gärna höra det, att allt gick bra. Trots allt.

Jag tänker på Susanna Alakoskis ord i Oktober i fattigsverige

"Det gick så bra för dig."
"Har det gått bra för mig?"

De rörde mig så djupt. För vi är så snabba på att dela in människor. Hon klarade sig, han klarade sig inte. För honom har det gått bra (trots allt), hennes liv blev tyvärr bara misär.

Vi tror att vi kan se det. Men hur mycket ser vi?

Hur vet man om någon av ens kollegor lägger så mycket pengar på terapi för att stå ut med att finnas till, att hen aldrig har råd med något extra? Semester, nya kläder, sånt som andra med samma jobb har råd med. Och hur vet man vad som döljs bakom ytan? Hur kan man avgöra vilka människor vars liv är en ändlös rad av dagar som det är en kamp att ta sig igenom?

Hur vet men vem som varje dag måste strida mot att verkställa den död som hela livet hängt som en skugga bakom ryggen, som alltid följt en, som ett dovt hot?

Vi vet inte.

Och om vi inte vet, hur kan vi då bedöma om någon klarat sig eller inte klarat sig?

Vi tycker ju om de där historierna, om att klara sig trots allt. Tycker om de tv-sminkade människorna som talar ut, blottar sin smärta. För de ger väl ändå oss ändå hopp, att vi kan klara det vi bär på. Deras var ju så mycket värre, nästan otänkbart hemskt.

Och de ger oss alibi, som en tyst viskning om att det inte gör något om vi vänder bort blicken, om vi inget gör, inte ens försöker göra. Om man hör skriken, slagen på andra sidan väggen, om man ser att en av barnens klasskompisar verkar så ensam, ledsen. Om man känner doften av alkohol i en annan mammas andetag, nästan varje gång man ses.

Vi vill så gärna slippa låtsas om att det hemska finns, att det är verkligt och kan finnas så nära oss. Var som helst. Vill förminska, gömma. Slippa undan. Och vi vet ju ändå, nånstans, att det händer. Vi läser siffror, statistik, nyheterna säger det gång på gång. Att de där stunderna när någon befinner sig i utsatthet är så många. Många fler än vi orkar ta in.

Det är skönt då, att veta att man trots allt kan klara sig bra. Att det kan skapa en kraft som tar någon vidare, nästan som att det var något bra att vara utsatt. För det gör ju inte så mycket då. All denna utsatthet, den blir mindre allvarlig då. Om den kan ge människor styrka.

Vi kan bli arga om någon använder ord som offer om sig själva. Inte är de offer! Det är ett val om man vill vara det eller inte. Väljer man att vara ett offer är det väl inte så konstigt om man inte kommer vidare. Man kan ju istället välja styrkan, kraften att ta sig vidare. Det finns bättre ord. Överlevare, maskrosbarn. Såna ord som säger att det gick rätt bra ändå. Offer. Det låter som om något gick sönder, inte som en styrka som vanns, inte som en växtkraft som väcktes inuti.

Vi vill väl helst inte höra det, höra om det som gick sönder och hur livet kan vara trasigt i många år efteråt. Hur självdestruktivitet eller andra uttryck för smärta kan vara helt logiska följder. Vi vill inte veta hur svårt det kan vara att få vård, hur ensam man kan bli om att försöka överleva en dag i taget. Vi vill inte veta något om det, det som många ändå vet, för att de bär det med sig genom alla dagar. Det som inte får synas, inte får göras verkligt.

Att man kan gå alldeles sönder när någon slår ens liv i bitar. Att det inte är säkert att man nånsin klarar att få ihop sig igen.

Att människor dör, att självmord är så väldigt vanliga. Att det för andra är som att något dött inuti, något som inte väcks till liv igen. Att det finns inre landskap där inte ett enda litet maskrosblad gror, söker sig mot ljuset. Att ljuset kan slockna.

Jag vill inte säga att det är kört. Inte att de som träder fram, de som ges plats, de som vittnar om att de trots allt klarat sig, eller att det gick att hitta en styrka på vägen från undergången, att de skulle ljuga. Jag tror det är sant. Men det finns så många andra berättelser, det finns så många som trots allt inte klarar sig. Trots att de kämpar, sliter, önskar, vill. Det finns så många som dör. Så många som år efter år lever med konsekvenserna av det någon annan gjorde med dem.

Och det är skandal att det är så svårt att få hjälp, att vi dömer så många till att stanna i undergången, återuppleva den, att så många lämnas ensamma utan den hjälp de behöver.

För det går att hjälpa, går att bli hjälpt. Kanske kan inte allt läka, men med hjälp kan det bli så mycket bättre.

Det borde vara vårt ansvar som medmänniskor, att ta det på allvar, att möjliggöra hjälp till dem som slagits i spillror. Att låtsas om att det behövs, att många lever med förödande konsekvenser, och att de kunde få ha det bättre, om de bara fick hjälp.

Vi måste orka vända oss bort från tv-rutan, våga se de berättelser som handlar om något annat, de som säger att nej, jag klarade inte mig bra.

Jag vet att jag tycker det är viktigt för att jag inte klarade mig så bra. Jag skulle aldrig ha överlevt utan hjälp. Ibland har hjälpen varit helt vilse, gjort mig mer illa. Ändå. Jag skulle aldrig ha klarat mig utan hjälp, den som till sist var en väg som ledde mig vidare.

Jag önskar att det var så mycket lättare att få hjälp om man skadats. Att det inte var som ett lotteri som några få kan vinna, att de flesta lämnas med nitlotter.


Läste ni denna texten i DN, om väntetiderna för att specialiserad vård vid PTSD?

Jag önskar att det såg annorlunda ut än såhär:

• Kris- och traumacentrum i Stockholm: Remisstopp under förra året. Kommer införa nytt stopp i mars eller april. Sade nej till ett 50-tal patienter förra året.

• Avdelningen centrum för trauma i Karlstad: Väntetid tre månader för bedömning, och över sex månader för behandling.

• Kris- och traumamottagningen i Göteborg: Tar endast emot flyktingar. Den hade en ökning av patienter med 30 procent förra året.

• Traumagruppen i Örebro: Närmare 100 personer på väntelistan, med en kötid på 13 till 14 månader.

• PTSD-mottagningen i Borås: Väntetid på två år för vuxna. Minsta väntetid för barn och unga är minst tre månader.

• Röda korset: Röda korset hjälper flyktingar med PTSD över hela landet. I januari larmade de om att de inte klarade den stora ökningen av flyktingar.


Man ska också minnas att detta är de ställen där det faktiskt finns mottagningar med specialistvård. På de flesta hål finns det inte.

Vi kan inte ha det såhär. De flesta klarar sig inte bra, trots allt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

– Hen är ju bara sån. Hen kan inte hjälpa det.

Visst har vi hört det sen vi var små? De där replikerna som definierar att nån bara är så. De som säger att ett och annat får man helt enkelt stå ut med, för personen kan inte hjälpa hur den är.

Det kan inte bara vara jag som haft nån i klassen som betett sig gränsöverskridande eller våldsamt, och där det blivit definierat som att hen är ju sån. Jag tror inte bara det är jag som hört vuxna prata om andra vuxna människor (med varandra eller med barn) och göra någons vredesutbrott, dåliga tålamod eller perfektionism till något normalt, genom att placera det i personligheten, göra det till en del av vad hen är. En del av det man får tåla bara, för människor är ju olika.

Till viss del är det väl en bra sak, man måste ha lite tålamod och överseende med att människor inte alltid är som man önskar, eller att man inte alltid kan förstå sig på dem. Det måste man hitta sätt för att handskas med. Men det jag funderat mest på är de fall när det används för att rättfärdiga ett beteende som faktiskt inte är acceptabelt. Och när man genom att definiera det som något personen är, också definierar det som något som är oföränderligt, och som personen därför måste förlåtas. För hen kunde inte hjälpa att hen slog, inte kunde kontrollera sina impulser, slösade bort hela familjens pengar, sa en massa elaka saker. Det är ju bara sån hen är.

Vi borde inte bli arga på någon som beter sig dåligt eller gör oss illa, om det beror på hur hen är. Faktiskt borde vi vara snälla istället, visa att vi förstår hur svårt det är, att vara en sån som slår, skriker, våldtar, gör andra illa. Är det inte det som ligger nära till hands? Att rättfärdiga det som inte är ok, och att plocka av någon ansvaret för sina handlingar. Att göra den som är förövare till offer istället, offer i att hen är den hen är, och att det faktiskt måste vara mycket hemskare än att vara den som råkar stå ivägen, som blir gjord illa.

Jag vet, ibland kan det handla om nån form av medberoende, och då är det inte så enkelt som det låter, att klara att lägga ansvaret för någons handlingar hos personen själv. Och kanske är det aldrig det i vilket fall. För det finns väl alltid orsaker till att man beter sig som man gör, orsaker som man själv och de runt en kan vara medvetna eller omedvetna om. Det är väl sällan så att man bara kan sluta, från en dag till en annan. Det behövs mer än så. Kanske tid, förmodligen hjälp. Men ändå. Även om det behövs tid, kraft, hjälp och stöd för att det ska gå att förändras, så går det faktiskt ofta.

Det är få saker som är oföränderliga, och jag fattar inte hur vi nånsin kan gå med på inställningen att nån bara är sån, när det handlar om beteenden som gör andra allvarligt illa. Jag fattar inte varför vi skyddar någon som skulle behöva förändras, till ett pris att andra människor ska bli skadade, och att deras skador inte får tas på allvar.

Att nån är på ett visst sätt, betyder inte alltid att hen måste vara så. Kanske betyder det att vi måste hjälpa personen att se att det är mycket som går att förändra och hur man kan göra för att nå dit. Kanske måste hen få hjälp att se vad som faktiskt är en del av hen själv, och vad som är dysfunktionella beteenden som går ut över andra.

Jag önskar att vi kunde sluta med det här att placera en massa saker i någons personlighet, och därmed automatiskt definiera dem som oföränderliga, något hen och omgivningen måste stå hjälplösa inför, måste leva med. Helt enkelt för att jag tror att det sällan är sant. Jag tror att de flesta är förmögna till att förändras.

Och i vilket fall, även om någon inte kan eller klarar att förändras, tror jag det är viktigt att lägga ansvaret för skeenden på rätt person. Även om nån skulle vara oförmögen att förändras, betyder det inte att situationen inte går att förändra. Om någon blir skadad önskar jag att det aldrig skulle förminskas och viftas bort med "hen är ju bara sån". Om hen nu inte kan förändras kan omgivningen åtminstone välja att handskas med det på ett klokare sätt. Man kan bekräfta, välja att säga andra saker, där verkligheten för den skadade också får finnas, och där situationen inte definieras som oundviklig. Man kan säga: "Hen är sån. Det skadade dig, och det var inte ok att skada dig. Vad kan vi göra för att skydda dig i fortsättningen, och för att ingen annan ska bli skadad?"




Detta inlägg hör (litegrann) ihop med nästa: – Du är ju bara sån. Vi kan inte hjälpa dig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Helgen kom, då hände inget.

Dagen började med att jag läste den här nyheten om en "misstänkt våldtäkt" på Piva i Malmö. Den följer mig genom dagen, jag lyckas inte ruska av mig den. Och jag vet precis varför, för den drar i sånt som för mig handlar om det jag tycker sämst om med psykiatrin.

Först. Piva är alltså psykiatrins intensivvårdsavdelning. Jag vet att det ser olika ut på olika håll hur det är uppdelat och organiserat, men har de inte ändrat om alldeles i Malmö sen jag var på sjukhuset senast, så finns det allmänpsykiatriska avdelningar, som är för patienter med tex depression, självskadebeteende eller ångestproblem av den storleksordningen att det är risk för självmord. Det finns också psykosavdelningar som är för dem som har psykossjukdomar, och en akutpsykiatrisk avdelning som är den man kommer till efter bedömningen, och där man kan stanna tills det finns plats på en av de andra avdelningarna, eller vara om man bara behöver vara inlagd över natten och kan åka hem igen sen. Förutom de avdelningarna finns intensivvårdsavdelningen. Det är där man vårdar dem som är våldsamma eller utåtagerande av olika orsaker. Där ska det finnas "tät personalnärvaro", som det står i artikeln, och personalen ska också vara vana vid att handskas just med våldsamhet.

Jag har aldrig själv varit på den avdelningen, så kan inte skriva om upplevelser av att vara där. Men jag vet att många som är där vårdas med tvång och att risken för våld är större på den avdelningen än på de andra. Att det lite är därför den finns. Man kan ju fråga sig hur det alls kan ske en våldtäkt på en avdelning som rimligen borde ha rutiner för att se till att patienterna inte skadar varandra. Kanske finns det brister där. Jag har ingen aning, och jag hoppas att man ser över det nu. Det är en tragedi att det kunde ske, men trots allt kan inga rutiner i världen hindra alla katastrofer, och egentligen är det inte det som gör mig mest upprörd. Det som gör mig mest upprörd är hur man sen handskas med det. Låt mig citera ur artikeln:

"Personalen upptäckte samma dag som händelsen, på fredagen, att allt kanske inte stod rätt till. /.../ 
– Det hände på fredagen. Sen kom ju helgen. Och då hände inget. Sen fick man ha samtal med den som blivit utsatt för detta, för att ta ställning till om man skulle polisanmäla eller inte.
– Det är viktigt att vi gör det, att vi inte bara rusar iväg och polisanmäler."

[sydsvenskan.se]

På fredagen upptäckte personalen att inte allt stod rätt till. Först på onsdagen hade de lyckats prata med den som utsatts. Skälen man uppger till att det dröjt handlar inte om att hon varit så psykotisk att det inte gått att kommunicera, eller nåt annat i den stilen. Nej. Det man uppger är att det var helg. Det verkar vara anledning nog att inte göra något. Som om det inte går att prata på helger.

Fem dagar. Vad hände på de dagarna? Fortsatte den våldtagna kvinnan vara inlåst på samma avdelning som förövaren? Förväntades hon klara av att dela korridor, matsal, att riskera att möta honom när som helst, förväntades hon klara av att det, som om det var normalt? Jag vet inte såklart, det står inget i artikeln om de handskades med problemet på nåt sätt alls medan det var helg, om de gjorde något för att skydda henne. De kanske gjorde det. Det kan ju vara så att psykiatrin bara har en chef som inte fattar att det hade sett bra ut att säga det då. Om man gjorde nåt. Jag behöver ju inte vara så elak att jag tar för givet att inget gjordes, men jag tänker inte heller vara storsint nog att tänka att det självklart var någon som gjorde något för att trygga den som nog blivit utsatt. De hade ju inte kommit fram till om de trodde på hennes utsatthet än. Det skulle vara likt psykiatrin att inte göra nånting. Det var ju helg. Det är allt som är sagt. Helgen kom, då hände ingenting.

Ett stort problem jag ser är att psykiatrin inte ser var gränsen för deras ansvarsområde går, och att man därför tappar bort det som borde varit deras ansvar.

"Vi måste först göra viss utredning själv innan vi polisanmäler /.../ Hade vi varit helt hundra på att vi misstänkte en våldtäkt hade vi givetvis polisanmält direkt. Men vi var inte var helt på det klara med hur detta gått till och alla inblandade parter kunde inte styrka det, säger Sven-Erik Andersson."

[sydsvenskan.se]

Det verkar som att psykiatrins verksamhetschef verkligen tror att man både har kunskap om rättsliga bedömningar, och att det är man själv som ska göra dem. Jag tror de flesta skulle säga att det är det vi har polis och rättssystem till, att bedöma om ett brott begåtts, komma fram till hur det gick till och vem som är skyldig (om det är möjligt). I åtminstone detta fallet ser psykiatrin det som sin sak att redan ha gjort utredningen, och bara lämna över till polisen om de redan kommit fram till hur saker ligger till, och att ett brott begåtts.

Jag tänker mig att det rimliga skulle vara att inse att det inte är psykiatrins jobb, att de bedömningar psykiatrin är ansvarig för är de som handlar om medicinska tillstånd, och att brott faktiskt är ett annat område och en annan sak att bedöma. Jag tänker att om man faktiskt tog in att det var så, att det är polisen som ska bedöma och utreda brott, så hade man också kunnat se vad som kunde vara ens egen roll, om man borde göra något. Förutom att polisanmäla meddetsamma då, vilket borde vara självklart om man misstänker brott. Tex kanske man kunde kommit fram till att det skulle vara en bra idé att försöka säkra bevis om det fanns såna. Att se till att den våldtagna kom till en läkare som kunde undersöka henne borde inte vara helt omöjligt med tanke på att hela sjukhusområdet är inom gångavstånd från psykiatrin. Att se till att eventuella skador dokumenteras, det kunde vara lämpligt att ta ansvar för, tänker jag, om man har en patient som inte har rätt att komma och gå som hon vill, och som förmodligen inte anses kunna ta övertänkta beslut pga sitt tillstånd.

Inte ens i efterhand ser man att det rimliga är att polisen gör polisarbetet. I artikeln understryks det istället hur viktigt det är "att vi inte bara rusar iväg och polisanmäler" istället för att beklaga att man haft bristande och felaktiga rutiner. För rutinerna borde väl vara att alltid polisanmäla så fort man tror att ett brott begåtts? För visst kan brott begås även mot människor vars verklighet på ett eller annat sätt rämnat, människor som kanske själv är våldsamma? Visst är även de människorna personer som ska behandlas som alla andra inför lagen, eller har jag missat något viktigt? Fråntas man sitt allmänna människovärde om man mår tillräckligt dåligt? Är det psykiatrins uppgift att utreda när ett brott egentligen kan räknas som ett brott, om det begås på en avdelning, om det är en patient som gör en annan illa?

Det som trots allt gör mig mest upprörd är att verksamhetschefen konsekvent försvarar personalen, agerandet, och att polisanmälningen dröjt. Han kunde ha valt att beklaga det inträffade, att säga att det naturligtvis är tragiskt, att det inte borde kunna hända, och att de ska se över sina rutiner både vad gäller när man ska göra polisanmälningar, och om man har bra rutiner för att hindra att patienter gör varandra illa. Han kunde varit tydlig med att han som verksamhetschef naturligtvis har det yttersta ansvaret och att det är ett stort ansvar att låsa in en människa när hon mår dåligt, och att man då alltid måste kunna vara trygg med att man inte skadas. Att det är fruktansvärt att någon som redan mådde så dåligt blivit utsatt för detta, och att det är hans avsikt att göra vad han kan för att hon ska få så mycket hjälp hon behöver nu.

Inget av det säger han. Det ska göras en internutredning för att se hur det kunde inträffa. Det är det enda. I övrigt försvarar han personalen, deras agerande, att man inte polisanmält.

Det är så man brukar göra. Hålla varandra om ryggen, se till att aldrig tro på att någon gjort något fel. Strunta i konsekvenserna för patienterna. Jag vet, det är inte alla som gör så, eller sympatiserar med att det görs. Men det är det vanliga. Lojaliteten, och att inte släppa den, att aldrig släppa den.

Jag undrar hur man får hjälp om man traumatiserats av en våldtäkt medan man var inlagd inom psykiatrin. Jag undrar vems ansvar det är att hjälpa en att läka då. Att inom psykiatrin få hjälp för skador man fått inom psykiatrin? Är det inte omöjligt? Åtminstone om psykiatrin inte tagit det på allvar, om de dröjt med att polisanmäla, om systemet visat hur det väljer att vara lojalt med alla som jobbar inom det. Är det inte omöjligt åtminstone om lojaliteten med systemet valdes framför att försöka ge en upprättelse?

Det är så tragiskt. Och det är så typiskt psykiatrin. Att låtsas att allt var i sin ordning, fast det så uppenbart begåtts fel. Fast man underlåtit att göra det man borde ha gjort. Som om det ändå var ok. Helgen kom ju. Det vet väl alla. Då händer ingenting.

Hur var det med bjälken i det egna ögat?

Igår lyssnade jag på P1:s Kaliber, om hur psykiatrin omorganiserats efter Socialstyrelsens rekommendationer kring att använda KBT. Jag tror det var obligatorisk lyssning om man alls är inne i det här med psykiatridebatt. (Har du missat det finns programmet på Sveriges Radios hemsida). Socialstyrelsen ändrar sig nu, Psykodynamisk terapi är lika effektiv vad gäller behandling av depression. Gott så. Och om du lyssnat eller om du varit på twitter eller om du alls intresserar dig för detta har du nog redan hört referat av detta. Det fanns på nyheterna. Lite överallt. Så. Nog med referatet för min del.

Jag vet inte om det är jag som inte varit tillräckligt insatt. Jag har varit mer än lovligt väck de senaste åren, så det kan ju helt enkelt vara så: att det är jag som inte haft koll. Men jag trodde att KBT inom psykiatrin vunnit makt pga riktlinjerna, rekommendationerna från Socialstyrelsen, och jag trodde att man så ivrigt omorganiserat för att KBT ofta är kortare terapibehandlingar än psykodynamisk vård, och därmed billigare.

Jag visste inte det här att man får ett extra bidrag för varje KBT-samtal som förs (var det 1000:- per timme?) Visste inte att man var så mån om att stödja KBT, göra en omställning där den terapiformen verkligen tar över.

Och framförallt: jag visste inte att det räckte med en vidareutbildning på fem veckor för att man ska räknas som KBT-terapeut, för att man ska kunna ingå i den satsningen.

Jag vet att alla som vidareutbildas har en vårdutbildning i grunden. Men det betyder inte på något sätt alls att de kan räknas som lika kompetenta som människor som faktiskt är utbildade psykoterapeuter. För mig låter fem veckors utbildning som om det blir ungefär lika säker och bra vård som om man skulle gå till en coach eller till någon annan i den privata oreglerade samtalsmarknaden. Ibland är det säkert bra, vissa har säkert självinsikt och hyfsat adekvat utbildning, så dessa fem veckor gör att de blir helt ok terapeuter. Men det kan lika gärna vara tvärtom. Man vet inte. Som patient garanteras man inte att få en terapeut som faktiskt har psykoterapiutbildning. Och detta är en del av den vård som samhället bekostar, detta är en del av ett system där man förväntas känna tillit till att de som utför sina jobb har utbildning för det jobb de utför.

Varför är det så nonchalant syn på psykiatriska behandlingar, och framförallt på samtal? Varför har man ingen respekt för att det krävs rejäl utbildning för att minska risken att samtalen blir skadliga? Man hänvisar hela tiden till evidens, men ser verkligen evidensen ut så: att vem som helst som har några veckors utbildning i KBT ger bättre terapi med bättre effekter, än någon som har en riktig psykoterapeututbildning, om den utbildningen har en annan inriktning, tillhör en annan skola? Är verkligen skolan och metoderna av större vikt än att den som utför terapin har kompetens?

Jag läser psykologförbundets broschyr om att samtalsmarknaden borde regleras. Och jag sympatiserar med dem. Människor som bedriver samtalsbehandlingar utan att ha tillräckligt med utbildning för att göra det vill säkert väl. Jag tror inte att någon är ute efter att skada. Men det blir lätt så. Min erfarenhet är att det största problemet med de som har otillräckligt med utbildning är att de inte är medvetna om hur stark en behandling som handlar om samtal är. Man kanske ser hur mycket det kan hjälpa. Men man ser inte baksidan: att en kraftfull behandling också kan skada väldigt mycket.

Terapi är en kraftfull form av behandling. Och visst, samhället borde styra upp och reglera den fria marknaden, borde styra så att vem som helst inte får behandla människor med allvarliga psykiska problem. Borde göra så att vi tar även dessa former av vård på allvar, som vi redan gör om det handlar om somatiska problem. Jag håller med om det.

Men kanske borde vi börja i det system som faktiskt är en vård som samhället styr, subventionerar och godkänner. Ska vi inte sluta med behandlingar som utförs av obehöriga människor som kallas terapeuter, om det nu är terapi som utförs? Borde vi inte arbeta med siktet inställt på en vård där alla får vård av människor med adekvat utbildning för den uppgift de utför, både inom somatisk och psykiatrisk vård?

Visst, det behövs fler som kan jobba med terapi. Men hade det varit tex fler hjärtoperationer som behövdes skulle man aldrig fått för sig att ge operationssjuksköterskor några veckors vidareutbildning i kirurgi och sen tycka att problemet var löst, att de kunde ta över många av operationerna. Varför är det ok att göra så i psykiatrin?

Och hur i hela friden kan det vara ok att lägga in så kraftfulla subventioneringar, som i praktiken leder till att terapeuter utan legitimation eller tillräckligt med utbildning väljs framför dem som är legitimerade, om de bara tillhör rätt skola?

Ge mig lite forskning som stöder att detta är evidensbaserad vårdpolitik, att detta garanterar säkerhet och inte skadar mer än det gör nytta. Sen kanske jag slutar vara arg på det. Men bara kanske.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Hur mycket självinsikt krävs egentligen?

Alltså det här frågeformuläret från Asp Center som jag skrev om förut släpper inte taget om mina tankar. Nu är det de här frågorna som fastnat:

• Är du ofta lättretad och stingslig? 
• Är du ofta arg och förbittrad? 
• Är du ofta hämndlysten eller elak?

Tänker på hur många som faktiskt är elaka och förbittrade som själv upplever det som att de är det. Jag skulle tro att de flesta förnekar inför sig själva att det är så. Eller åtminstone för andra. Hur många skulle kunna tänka sig att stå för det helt öppet om någon frågade? Ska det inte rätt mycket till både vad gäller självinsikt och vad gäller att stå för sina brister, för att säga "Ja, jag är en bitter, elak och hämndlysten människa"?

Kan inte låta bli att tänka på alla som blivit negativt bemötta under sin barndom. För att föräldrarna haft brister eller problem som de lagt över på barnen. Eller för att barnen inte uppfyllt föräldrarnas önskningar om hur man ska vara, genom att de varit avvikande. Tänker på hur man kan vara helt fullpepprad av negativa tankar och nedsättande värderingar om sig själv, om man aldrig blivit tillräckligt sedd och bekräftad.

Det finns föräldrar som kallar sina barn för elaka även när de inte är det. Det finns föräldrar som säger väldigt många dumma saker som inte har något med verkligheten att göra. Sånt kan sätta sig. Och sitta fast. Och vara svårt att skaka av sig.

Hur vet man att det inte är människor med dålig självbild som svarar ja på att de är elaka? Hur vet man att klassificeringen faktiskt blir korrekt, att alla som svarar att de är elaka, hämndlystna, lättretade eller förbittrade faktiskt är människor med god självinsikt och dåliga egenskaper, inte människor som blivit nedtryckta och nedvärderade och har en självbild som bygger på det?

Det är inte ett bra formulär. Jag antar att jag gjorde det tydligt redan förra gången jag skrev om det. Det är katastrof det används.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Har någon berättat för dig att ibland är världen sjukare än vad du nånsin kan bli?

En vän till mig fick föreslaget att hon kunde vårdas på Asp Center i Boden (vilket hon kommer tacka nej till, så ni kan inte identifiera henne även om ni försöker). Asp Center vänder sig till "individer med neuropsykiatriska funktionshinder samt tilläggsproblematik exempelvis. Psykiska funktionsnedsättningar, psykosocial problematik samt utvecklingsstörning." (Det konstiga språket med punkt mitt i meningen är deras, inte mitt).

Från dem fick hon ett frågeformulär som hon förväntades fylla i på egen hand. Och vi kan hålla i minnet att Asp Center riktar sig främst till människor med Asperger /autismstörningar, som kan ha svårt för att läsa saker mellan raderna eller förstå saker som inte är direkt uttalade.

För rättvisans skull kan jag säga att en del av frågorna är helt normala, och vill du läsa formuläret i sin helhet hittar du det här. Men förutom särskrivningar, stavfel och en allmän känsla av att det inte är korrekturläst, så är en del frågor är rätt konstiga. Här kommer några av dem, med mina kommentarer.

• Har du täckning för finare ord?

Jag må vara en språknörd, men känner mig ändå osäker på vad jag skulle svara på detta. Täckning? Och vilka ord är fina? Ett av mina favoritord är mumlande. Det tycker jag är väldigt fint. Hur vet jag om jag har täckning för det?

• Trotsar du ofta aktivt eller vägrar du underordna dig vuxnas krav eller regler?

I detta sammanhanget var det en vuxen människa som fick frågan. Och därmed blir den helt absurd. De kan inte mena att det normala är att underordna sig alla andra vuxna, oavsett vad de har för åsikter om vad man borde göra?

De tar emot människor från 14 år och uppåt, frågan blir inte absurd på samma sätt då, i att man talar om "vuxna människor". Men jag har en känsla av att "ja" på denna frågan kommer ses som tecken på att man har en störning. Fast skulle faktiskt hävda att det är minst lika stört att inte trotsa eller vägra att underordna sig om man är tonåring. 

• Kan du tolka, förutsäga andras tankar/känslor?
• Kan du förutsäga andras handlingar?

När det handlar om störningar inom autismspektrat är det egentligen adekvata frågor, eftersom det i de problemen finns oförmågor i att läsa av det som inte är uttalat. Jag vill ändå påpeka att i vilket annat sammanhang som helt inom psykiatrin hade man blivit definierad som psykotisk om man sa att man kunde förutsäga andras tankar, känslor och handlingar.

• Har du förmågan att automatisera?

Om man jobbar med människor som har störningar inom autismspektrat är det helt klart att man förstår vad "förmågan att automatisera" betyder, men vad jag vet finns det ingen skyldighet att ha god teoretisk kunskap om sitt tillstånd för att få lov att vara patient. En sån här fråga borde ha haft en förklaring om vad det betyder, om den alls skulle formuleras så.

• Har du förmågan att skapa helhet av sammanhang?
• Vilka sammanhang/tillfällen blir till helhet?

Jag skulle definiera det som att jag kan skapa en känsla av sammanhang i situationer jag befinner mig i. Att jag kan sortera olika sorters information och få en bild av sammanhanget som helhet. Men är det samma sak som att "skapa helhet av sammanhang"? Och frågan om vilka sammanhang som blir till helhet? Det är så hög abstraktionsnivå på den att jag har svårt att alls förstå den.

Tror att det igen handlar om att personen som skrivit frågorna har teoretiskt koll på vad som kan vara problem, och hen vet säkert precis vad frågorna handlar om. Men för att det ska bli fungerande kommunikation måste man vara så tydlig att någon annan kan förstå det också. Framförallt om man kommunicerar i form av frågeformulär.

Under rubriken "Tilläggsproblematik" frågas det efter bla

• Rastiska/nazistiska organisationer?
• Psykiska pålagringar

Inte för att jag sympatiserar med nazister, men sen när är ideologisk tillhörighet en del av en psykisk problematik? Och är undertexten att det bara är rasistiska/nazistiska organisationer som kan vara tecken på sjukdom? Att tex vara extremist inom någon annan ideologisk riktning eller inom någon religion skulle då alltid vara helt oproblematiskt oavsett vilka uttryck det tar sig? (Och borde inte problemet vara att man tillhör en organisation?)

"Psykiska pålagringar". Av sammanhanget kan man förstå att det är tilläggsproblematik i form av psykiska problem som normalt inte räknas in i neuropsykiatriska funktionshinder. Men vem förstår det uttrycket alls? Alltså förutom personen med teoretisk utbildning som skrivit formuläret.

Jag vet inte om Asp Center är mycket värre än någon annan. Det är inte för att svartmåla dem jag publicerar deras frågor. Det är för att jag inte tror att alla vet hur konstiga frågor man ibland får svara på när man är patient eller hjälpsökande. Hade det enda obehaget varit en surrealistisk upplevelse när man försöker svara hade det inte varit så allvarligt ändå. Men det används massor av frågeformulär, där svaren sen används för att ställa diagnoser, bevilja eller avslå vård, eller göra andra bedömningar som är av stor vikt för patienten det rör.

Vissa formulär som används är utprövade under lång tid och så vetenskapligt bra utformade som formulär nu kan vara. Om man använder dem med sunt förnuft (tex inte bara lyssnar på de skrivna svaren utan också pratar med personen) tror jag att de kan ha ett värde, fylla en funktion. Men allt som används är inte utprövat, vetenskapligt eller bra. Detta formuläret verkade inte ens genomtänkt eller korrekturläst. Ändå används det. Människor svarar på frågorna. Och utifrån svaren dras slutsatser om dem och deras problem.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Hur du än mår så mår du på fel sätt.

Och självfallet finns alltid paradoxen där. Klarar du inte att kontrollera dina symptom finns det risk att du därför inte får någon behandling. Klarar du att kontrollera dina symptom finns det risk att du inte får någon behandling, eftersom du inte uppvisar tillräckligt med tecken på att vara i behov av hjälp.

Systemet är så fyrkantigt. Hur du än mår så mår du på fel sätt. Det är nästan omöjligt att vara lagom sjuk, ha lagom mycket symptom av en lagom allvarlig sort. Vad du än gör kan du skuldbeläggas för det och det kan användas som argument för att inte ge dig hjälp.

Det är svårt att få vara en människa med problem i systemet som psykiatrin är. Systemet är uppbyggt kring något annat. Att vara en människa är som att vara en sten i maskineriet. Det hade funkat mycket bättre om vi lät bli, slutade ha den där jobbiga mänskligheten, slutade sabotera psykiatrins effektivitet.

Har vi inte tappat bort något viktigt på vägen? Vem ska ge människorna vård när de har psykiska problem, om psykiatrin mest handlar om att vara ett välsmort maskineri?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Hur blev det såhär? (Och hur ska vi göra för att det ska sluta vara såhär?)

Jag har grubblat massor kring den här människosynen som finns inom psykiatrin. Varför patienter inte är riktigt lika mycket människor som personalen. Jag har verkligen försökt hitta teorier, förklaringar. Försökt förstå hur det blev så. Värderingar och attityder är inte något som bara finns. Det är något som kommer någonstans ifrån, som uppstått i något sammanhang, överlevt i andra sammanhang.

För några år sen läste jag ett par böcker om psykiatrins historia. Bla läste jag "Frihetens milda disciplin" av Mikael Eivergård. Den boken utgår från Foucaults teorier om hur mentalsjukhusen skapades för att fylla en roll vad gällde normalitet och också vad gällde individens frihet. För att någon ska kunna ses som normal behövs det att man urskiljer vilka som är de onormala. För att individens frihet ska ses som en förmån måste det finnas individer som blir berövade sin frihet. Enligt de teorierna handlade mentalsjukhusen allra mest om en urskiljningsprocess. Att skapa och upprätthålla en normalitet. Att skapa ett tydligt "vi" genom att sortera ut vilka som inte kunde räknas in i detta "vi".

Jag tänkte mycket på det då, och har tänkt mycket på det senare. Hur mentalsjukhusen skapades för att göra skillnaden tydlig mellan "vi" och "dom". De normala och de andra. Mentalsjukhusen är ju nerlagda nu, men jag tror att alltför mycket av den synen finns kvar ändå. Att det är den som "sitter i väggarna". De som jobbar inom slutenvården tillhör de normala, de som vårdas tillhör de andra, de som inte får plats inom vad vi väljer att betrakta som normalt.

Jag tror att vi överlag inbillar oss att vi kommit så mycket längre än vi tror vad gäller detta. Att det tar väldigt mycket tid att ändra på en sån inställning, att attityder som formats och bekräftats av systemet under en lång tid, tar väldigt lång tid på sig för att jobba bort. Och jag tror att vi måste vara medvetna om att det är så. Att det är ett arv som finns med oss, och som fortfarande ifrågasätts för lite. Det finns saker som är praktiska med att dela in världen i vi och dom. Att handskas med människors lidande blir lättare med det avståndet, och att acceptera att någon som tillhör "dom" blir dåligt behandlad är lättare än om det gäller nån som tillhör det "vi" man räknar in sig själv i. Att "deras" människovärde och rätt till vård är något det kan förhandlas om, diskuteras, och värderas utifrån hur mycket pengar som finns är en sak. Att "vårt" människovärde eller vår rätt till hjälp när vi håller på att gå under skulle diskuteras på samma sätt är en helt annan sak att förhålla sig till.

Jag önskar att vi kommit så mycket längre. Att behandlare, politiker och patienter tillhörde samma "vi". Att människosynen som var den helt dominerande och den som satt i väggarna var en syn som handlade om att en människa i kris, med problem, i sjukdom, möter en människa med utbildning för att hjälpa en med just det man inte klarar att hantera själv. Att en människa möter en människa. Att man i det mötet hade tanken "det hade lika gärna kunnat vara jag" nära. För det är så. Det hade lika gärna kunnat vara du som krisade ihop och sökte hjälp. Det hade lika gärna kunnat vara jag som satt med makten över besluten, eller som var den som mötte dig när du sökte hjälpen. Skillnaderna mellan oss är mindre än man kan tro, vill tro.

Vi är inte där än. Och jag har en känsla av att inte heller behandlare alltid ses som människor i systemet. Om vi ska ha en psykiatri där människor möter andra människor behövs strukturer för det. Strukturer där det är lika viktigt att personal inte reduceras till att vara en funktion, som att patienter inte reduceras till att vara ett problem.

Det är bra att vi lagt ner de stora mentalsjukhusen, och att mer och mer vård bedrivs genom öppenvård. Men all vård kan inte bedrivas i öppenvård. Om jag får önska skulle jag däremot vilja ha en annan sorts slutenvård. Jag skulle önska mig mindre avdelningar, med färre patienter och mindre personalstyrka. Jag tror det skulle göra det lättare både för personalen och patienterna vad gäller att se varandra som människor.

Jag skulle önska mig att vi avskaffade sjukhuskorridorerna, sjukhussängarna, sjukhusmiljön, och förlade den sortens vård i lokaler av en annan sort. Lokaler som känns närmare en trygg hemmiljö. Färger på väggarna, bilder på väggarna, vanliga möbler. Inget inglasat rum där personalen kan sitta. Lokaler där det finns utrymme för att ta hand om det som är helt och friskt i en. Rum för att lyssna på musik, för att uttrycka sig i färger eller på andra sätt, chanser till fysisk aktivitet i någon annan form än att gå fram och tillbaka i en korridor (och som inte kräver att man klarar av eller har rätt till permissioner). Jag tror att miljön där man möts påverkar mötet, hur man ser på varandra, och hur man ser på sig själv.

Jag skulle också önska mig att det fanns fler vårdplatser och av fler olika sorter. Där trycket på att en patient måste skrivas ut från avdelningen så snart som det bara är möjligt minskade lite. Där det fanns en chans till dagvård för dem som klarar sig hyfsat bra, men behöver mycket stöd, och en chans till platser där man får klara sig själv för det mesta på dagarna, men slipper vara ensam på kvällar och nätter, för dem där det är möjligt. Jag skulle önska mig att det fanns utrymme för människor som behöver hjälp att ha olika sorters behov, och en flexibilitet i systemet som kunde möta människor på olika sätt.

Jag skulle önska att personalen fick mer handledning och hjälp att handskas med all den smärta de måste möta. Och att det fanns mycket tid för personalen att utbilda sig i sätt att hjälpa patienter i kris, utifrån de olika yrkesrollerna. Och fortbildningsdagar där man igen och igen och igen tog upp detta med bemötande, med människosyn och värderingar. Att frågan kring hur man ska göra för att bemöta patienter som människor alltid var aktuell, att det sågs som ett problem att ständigt kämpa mot att det är så lätt att glida in i att dela in världen i "vi och dom", att göra patienter till något annat än man själv är.

Jag skulle önska mig att det fanns utrymme för och möjligheter till att bedriva en vård där vi allihop kan få vara människor, både behandlare och patienter, och att politiker insåg att det krävs resurser för att det ska vara möjligt. Resurser för utveckling och förändring av systemet, och mer resurser än nu för att det ska vara möjligt att bedriva en vård där behandlare slipper reduceras till funktioner, och patienter slipper reduceras till problem.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.