4 maj 2014

Att få behöva. (Är anknytning ok?)

Jag har tänkt mycket på anknytning nu ett tag. Ok, inte bara ett tag. Till och från i flera år. Har läst böcker, funderat, försökt få ihop det teoretiska med mig själv. Sånt. Det finns något där som är väldigt trasigt i mig, men som börjat läka. Jag försöker se vad som händer, hur. Försöker hitta ledtrådar om hur jag kan göra för att lappa ihop det som gått sönder, komma vidare.

Jag läser om de olika typerna av anknytning på så många olika ställen att jag tappar räkningen, och jag tror jag förstår mig på dem. Förstår mig på mekanismerna, anknytningens funktion, vad som kan hända med de inre modellerna för anknytning av olika saker man är med om, av olika sätt man blir bemött.

En dag inser jag att jag fortfarande har bilden av anknytning som om det är jag som knyter fast mig vid någon annan, och att den personen kan vara snäll och acceptera att jag knutit fast mig där, eller otålig, otrevlig, eller något annat som gör att hen försöker klippa av banden, putta bort mig. Ha mig på lagom avstånd i sin funktion som hjälpare.

Jag inser något om det ömsesidiga, att de relationer med anknytning som varit läkande för mig inte varit så. Det har inte handlat om att jag knyter fast mig vid någon som då måste dras med mig eller försöka klippa av mina band. Det är mer som att man har var sin trådända som man knyter ihop. Som att den andra också är en del av det. Att det inte är en envägsgrej, det där att anknyta.

Jag läser om hur någons anknytningsbeteenden kan/ska väcka omsorgssystemet hos den andra. Det är så den andra trådändan ser ut, den som kan sträckas fram emot mig. Omsorg. Tanken att det finns ett sånt system som det är normalt att det aktiveras om någon anknyter till en, använder en som trygg bas, det är något som fascinerar mig djupt.

Jag kan se att det är sant, jag kan känna i mig att jag vet att det kan vara så. Och jag vet också något annat.

Psykiatrin har gett mig så många erfarenheter av något annat. Det var inte där jag blev skadad, det var bara där det förvärrades, där det bekräftades, där jag fick bilden av anknytning som något jag prackar på någon annan, inetsad i mig som en sanning.

För att behöva hjälp kan vara ok, det är ju därför man har kontakt med vården. Men det där, det känslomässiga, det som handlar om det läkande i en relation. Att ens önska sig det. Att någon ska stanna, vara trygg, finnas kvar. Eller att börja knyta an till någon som funnits där ett tag. Det ses för det mesta som något dåligt. Det ska inte vara några ihopknutna band mellan personerna i en sån relation. Det ska vara två stolar med lagom avstånd, den kliniska blicken, en tydlig uppdelning mellan den behövande och den hjälpande. Och om jag nu börjar knyta fast mig vid någon, eller vid stolen, rummet, vad som helst som känns som en trygg punkt. Då kommer det för det mesta tolkas som sjukt av mig. Det är mina erfarenheter.

Som att det friska är att inte vara i nära relation. Som att det friska är att alltid ha ett avstånd.

Som att det normala skulle vara att inte behöva någon.

Om jag låtsats om att jag behöver någon särskild har det kunnat bemötas på sätt som gjort mig illa. Värst är när det bemötts av hån. Som om det var så fånigt att det är helt ok att skratta åt mig eller driva med mig. Det vanligaste är ändå att det möts av avstånd, att ett avstånd skapas för att mina band inte ska kunna nå fram till den andra. Dessa vilsna trådar som söker någon att höra hemma hos.

Ibland har man bara förklarat för mig att det inte är så det funkar, att det är problematiskt att jag börjar behöva någon särskild. Vården i psykiatrin handlar om funktioner, inte personer. Jag är i funktionen av patient, de är i funktionen av behandlare. Alla är utbytbara, det är så det måste vara. Det är inte så de formulerar det, men det ska inte spela mig någon roll vem jag möter i funktionen som behandlare, det ska vara funktionen jag möter.

Någon gång när jag fått lov att behöva, när jag trott det varit ok, när jag till slut till och med vågat ge uttryck för det utan att tro att jag ska bli straffad, utan att tro att det kommer bildas ett avstånd då. Då har jag helt utan förvarning hamnat i ett samtal om att den andra nog låtit mig bli för beroende.

Beroende. Som att det var något man kunde undvika, om man bara spelade korten väl, om man bara höll stolarna och anknytningstrådarna under kontroll, om man bara skapade ett lagom avstånd. Tillräckligt litet för att jag ska visa förtroende och våga öppna mig, men tillräckligt stort för att det inte ska spela någon roll om den andra försvinner, om jag blir utan hens hjälp. För spelar det roll för mig är jag nog beroende på ett dåligt sätt. Det normala skulle vara att det inte spelar någon roll för mig om den jag anförtrott mig åt plötsligt försvinner eller byts ut. Att klara att hålla det kliniskt, se det som en funktion. Inte en relation. Att låta bli att anknyta, för saker blir för komplicerade då, något annat än det där kliniska.

Allt detta bemötande som handlar om att anknytning är något infantilt, att behövande och beroende är något dåligt. Som att det inte är en väg för att läka sånt som gått sönder på ett djupare sätt.

Jag läser det där, om att anknytning hos den ena väcker omsorgssystemet hos den andra. Och ibland har det ju varit så. Ibland tror jag att det är det som skrämt, att det är deras egen känsla av att vilja ge omsorg som de velat kontrollera, skapa ett avstånd nog för att inte uppslukas av. För det har funnits där ibland. Men det har så sällan känts som att det är ok. Att vilja att någon bryr sig om mig, och att den andra gör det. Att vilja att den andra ska stanna, och att hen gjort det.

Med några få har det varit så. Men jag är fortfarande rädd när jag låtsas om att jag behöver, att jag anknyter, att den andra spelar så stor roll. Att det som handlar om anknytning faktiskt är viktigare än allt det andra, vilka metoder, verktyg, insatser. Jag tror ofta att det att jag behöver, också är det som ska göra att jag inte kan få vad jag behöver. Som att det är så den automatiska mekanismen ser ut; om jag behöver kommer jag inte få. Som att det jag kan göra är att låtsas att det inte spelar någon roll, låtsas att jag inte alls behöver. För då kan jag få. Då kanske den andra inte märker mitt behov, och därför inte tar det jag behöver ifrån mig.

Jag blir så ledsen när jag tänker på det, hur hårt det sitter i mig, hur mycket vården sysslat med att lära mig detta.

Och jag tänker på de där orden. De som handlar om att omsorgssystemet väcks när någon anknyter. Jag tänker på det, hur läkande det är. Och att det är detta jag tror på, hur hårt det andra än sitter i mig.

Jag tänker på de där trådarna, föreställer mig dem och hur det är i den hjälprelation jag har nu. Det blir lättare då, med bilden. Lättare att tänka att det finns något ömsesidigt där, att det inte är så att jag bara knutit mig fast vid henne och att hon accepterar det tills vidare. Tänker på de där trådändarna som kommer från henne och som binds ihop med mina.

Fast så blir jag osäker, det kanske bara är jag som inbillar mig för att jag önskar det så mycket, behöver det så mycket? Det kanske bara är fantasi?

Jag vågar chansa, skicka ett litet mail och berätta om sånt som är bra nu sen jag flyttat, sånt som är ljust och hoppfullt för mig. För att jag behöver känna att hon finns där. Och jag behöver kolla vad som händer. Om jag hade rätt, om det handlar om trådar som är sammanknutna borde det vara lugnt, då borde mitt ljusa göra henne glad, eller åtminstone ge en känsla av lättnad, något sånt. Om det är jag som har knutit fast mig vid henne bara, då borde det bli en börda att alls höra av mig, speciellt om jag inte vill något särskilt. Jag borde bli mött med avstånd i någon form då, någon som puttar bort mig åtminstone en liten bit, något som handlar om avvisande.

Det blir inte så, inte det kalla. Jag blir lugn av det, av bekräftelsen. Och i mitt bröst fladdrar en osäkerhet och rädsla ändå. Det tar tid, att fullt ut tro på något annat än det så många människor med så mycket auktoritet intalat en är sant. Men jag tror att jag har tid, och tålamod nog att ge mig den tid som behövs.

Det är annorlunda nu. Bemötandet är inte lika sjukt som det varit många gånger, från många andra. Det är såhär det ska vara. Omsorgssystem som väcks av anknytning. Det ömsesidiga, trådar som binds ihop. Jag tror på det. Och jag tror jag kommer lita på det till slut.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

2 kommentarer:

  1. Detta var så oerhört fantastiskt formulerat och jag behövde verkligen läsa detta just idag. Igår blev jag av med min terapeut efter att hen förklarat för mig att hen inte kände sig hjälpsam för mig, att det nog skulle bli bättre om jag fick träffa någon annan, någon ny. Att jag tyckt vår kontakt varit hjälpsam spelade ingen som helst roll, nu var det bara så, den kontakt som jag under ett års tid skapat en trygghet i och en tillit till skulle avslutas, helt utan förvarning. Jag började skaka och gick hem och grät.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Blir väldigt ledsen att höra det. Att bygga upp tillit och att nån sen bara klipper av kontakten är hemskt, och gör det ju dessutom svårare att våga lita på någon annan vid ett senare tillfälle. Man borde inte avsluta terapi så abrupt nånsin (om inte terapeuten dör eller nåt annat drastiskt som man inte kan ha makt över). Och kanske helst inte heller utan att man är överens eller åtminstone får mer chans att förstå vad som händer och förhålla sig till det.

      Värme L

      Radera