18 maj 2014

Upplevelser man inte har med sig. (När jag är konstig för er.)

Jag tänker en del på det där att vara konstig. Att inte uppfylla kriterierna för att vara normal. Inte för att de finns tydligt definierade nånstans eller är något orubbligt, men ändå. De finns ju där.

Jag har en sån fas. Tänker på vem jag är i andras ögon. Och kanske vem jag är i mina egna. Mycket av de senaste tio åren har varit ett töcken av kamp. Och nu återvänder jag till något lite verkligare, lite lugnare, lite mer vardagligt. De där tio åren kommer på nåt sätt ifatt mig samtidigt. Det är rätt stor skillnad ändå, på att vara 24 eller 34. Människor jag möter förväntar sig något annat av mig.

Jag inser att det avgörande i känslan av att vara konstig inte är vad de tio åren varit fyllda av. Det är vad de inte innehållit. Det är inte all denna kamp, att leva så nära undergången, att ingenting fått vara självklart. Att jag dissocierat, hallucinerat, tappat bort mig, fallit i bitar, pusslat ihop mig, allt det där. Det är inte det. Det är faktiskt så, det är inte det som gör att jag känner mig konstig.

Det är de där upplevelserna jag inte har med mig, men som jag förväntas ha. Jag har inte utbildat mig, jag har läst några kurser, men jag har aldrig blivit något, jag är inte där än. Har nästan inte kommit nånstans i det. (Och visst, alla har inte nån högre utbildning, men i min socialklass har folk i allmänhet det). Jag har inte jobbat. Det är det konstigaste med mig. Jag har inte med mig såna erfarenheter, upplevelser. Allt det som tas för givet, ses som självklart. Att veta hur det är. Att jobba på samma plats tills man är utled på det. Att ha arbetskamrater på gott och ont. Att inte få fast jobb, behöva hoppa runt, oroa sig för att inte få något nytt jobb. Att ha perioder av arbetslöshet och all stress det innebär. Jag har inget alls av det med mig.

Det är nog det konstigaste med mig.

Det är konstigt också att jag inte hunnit har så många relationer. De flesta jag känner har hunnit ha några längre seriösa förhållanden, eller möjligen inte så många, men i så fall någon som varat under mycket lång tid. Det händer ju saker med en i det, man lär sig saker om sig själv och andra. Om att lämna, bli lämnad, om att krisa i relationer. Allt det där. Jag vet lite om det nu, men jag känner en brist också där, att det tas för givet att jag har något med mig som jag inte har.

Och så är det de där andra sakerna, som inte verkar så stora. Ni vet, sånt som att resa, drälla på oändligt många konserter, hinna se det ena och det andra. Bära på den sortens berättelser av saker man gjort. Jag har en del, men det mesta är så längesen, avlägset. Och när det handlar om att upptäcka världen har jag nästan inget. Jag har nästan inte varit nånstans.

Jag vet ju att jag har annat med mig istället, jag har upplevelser med mig som format mig, som gett mig något på olika sätt. Jag har handskats med så väldigt mycket smärta och upptäckt att jag kan överleva. Jag har mött människor och deras utsatthet när jag sökt andra som är som jag, folk att spegla mig i. Jag har lärt mig saker, jag med. Jag har varit med om saker, jag också.

Men det är egentligen inte att de sakerna så mycket handlar om eller tar avstamp i att må dåligt, som får mig att känna mig konstig. Det är det där att jag känner mig efter, att jag inte hunnit samla på mig det andra, det vanliga. Sånt som alla väl vet hur det är.

Nej. Jag vet inte hur det är. Jag vet hur något annat är, men inte det, inte det helt vanligt normala.

Och jag inser att jag börjat ljuga. Jag tänker inte att jag skäms för att jag mår dåligt, att jag vill gömma det. Men så står jag här med en främmande vaktmästare som bara ska fixa nåt, och så säger jag att jag pluggar istället. För det är ju lättare, normalare. Och nästan sant. Eller, inte alls sant, men ganska nära till hands. Och jag gör det igen. Och igen. Och undrar när jag bestämde mig för att göra så. Lägga på en yta av normalitet som inte är sann. Jag gör det nog för att slippa orka följdfrågorna. De kommer ändå ibland. För jag är så mycket äldre nu. Det förväntas inte av mig bara att jag ska ha en normal sysselsättning i nuet, det förväntas att jag ska ha hunnit göra något innan också. Så om jag säger att jag pluggar är den logiska följdfrågan vad jag gjorde innan. Säger jag att jag är sjuk är det också vanligt, vanligare än att fråga vad problemet egentligen är.

De undrar vad jag gör egentligen, vad jag gjorde före.

Det finns inget före.

Det har aldrig funnits något vuxet liv före detta som handlade om att gå under. Det är det konstigaste med mig. Undergången är det valfritt att berätta om. Kamperna och symptomen på att allt var katastrof är det ingen som frågar om sådär som artighetsfråga om man bara ska kallprata en stund. Men det normala. Om det inte är nu, då undrar de hur det såg ut före att det försvann, som om man söker närmaste normala punkt.

Det finns inget före. Inne i mig säger jag det tyst varje gång.

Och jag tänker att det närmaste normala punkten i mitt liv ligger i framtiden, även om det kanske dröjer ett tag till innan jag når dit. För före de här senaste tio åren handlade det om att fungera ibland, ganska korta perioder. Det handlade om att kontrollera kaos, det var inget hållbart, inte tillräckligt för att nå upp till nivån av normalt.

Högt säger jag något annat. Något överslätande som inte betyder något alls och därför lika gärna kunde betyda att det normala inte var så längesen, att jag är ganska vanlig ändå.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

4 kommentarer:

  1. Känner igen det där till viss del. Tyckte det var jättejobbigt när min syster tio år yngre liksom kom ikapp med vuxensaker man borde ha erfarenhet av som 35åring. Fast vissa saker har jag ändå gjort, rest och pluggat och tagit en examen även om det inte blev en kandidatexamen som jag först hade tänkt. Det konstigaste med mig är att jag aldrig har jobbat fast jag är 35 och att det finns luckor i mitt CV.
    I fosterfamiljen jag bodde som ung är alla högutbildade socionomer, psykologer, läkare, tandläkare och på släktmiddagarna har man en förkärlek att diskutera psykisk sjukdom som alla har erfarenhet av att komma i kontakt med på något sätt. Jag skulle också kunna delta i de diskussionerna, men jag vill inte. Jag vill prata om något livgivande och roligt. Kaniner. Jag kan prata i timmar om mina kaniner. Det finns ju en veterinär i släkten också. På släktkalas får jag se till att sitta nära henne :D kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Kaniner låter som ett bra samtalsämne.

      Radera
  2. Exakt så: "Det finns inget före". Inget sammanhållet före, i alla fall. Inga sammanhållna minnen. Jag kan tycka att det är så sorgligt, på många sätt. Jag blev integrerad nu i år, har bara varit det i 1 månad ungefär, eller det är ju en process så klart men starten var ungefär då - så jag är väldigt ny på det här med att leva istället för att överleva.

    Tack för allt du delar med dig av - jag finner stor tröst och mycket styrka i dina ord.

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Glad att det jag skriver kan spela roll för dig. Hoppas du har det stöd du behöver i integrationen.

      Värme Linnéa

      Radera