23 juli 2014

Vad jag hade önskat av vården efter att jag försökt dö.

Det finns ett inlägg som delvis är en inledning till detta. Du hittar det här.

Det finns mycket kring självmordsförsök som kan se olika ut. Man är olika som personer, och orsakerna till att man försökt dö kan vara olika. Så jag valde att bara utgå från mig och hur jag funkade då, när jag försökte ta livet av mig och verkligen ville dö. Det har gått lång tid sen dess, och jag har hunnit samla på mig en del kunskap om vad som faktiskt hjälper mig, det påverkar såklart mina tankar nu. Detta är inget jag hade kunnat presentera då, som svar när någon frågade vad jag trodde kunde hjälpa mig.

Även om jag utgår från mig kanske det finns ett och annat som också skulle funka för andra. (Har du själv erfarenheter av att ha försökt ta livet av dig och vill försöka formulera något om vad du tror/vet kunde hjälpa, skulle jag gärna publicera din text här.)


De första två veckorna

Jag önskar att den allra första tiden fick handla om chocken. I att jag kunde genomföra något sånt. I att jag fortfarande var vid liv. I att det fick konsekvenser rent konkret för mina relationer och min situation med praktiska saker, tex var jag skulle bo. Det jag tänker skulle ha varit bra denna period är:

  • Att vara inlagd och övervakad så mycket som bedömdes rimligt. Att vara skyddad från farliga saker, tex att handskas med mediciner, knivar o dyl. Att det i hög utsträckning fanns någon annan som hade kontroll, att jag inte behövde klara det själv medan jag tog in chocken och medan konsekvenserna efterhand blev tydliga för mig.
  • Att helt undvika att försöka diagnostisera mig denna perioden. Detta för att jag inte tror på att den sortens strukturerade frågor där man ska passas in i diagnoskriterier eller när självmordsrisken bedöms på det sättet, är särskilt bra verktyg för att avgöra om någon faktiskt kommer ta livet av sig. Och också för det inte var en bra period att fokusera på diagnostisering av mina problem i stort.
  • Att lyssna på min berättelse, att ställa öppna frågor och försöka hjälpa mig att formulera varför det blev som det blev, och vad som ledde till självmordsförsöket. (Förmodligen hade jag inte klarat att komma så långt i detta.) Jag tänker att man i denna sortens samtal också kan försöka undersöka aktuell självmordsrisk, fast jag tänker att det i vilket fall hade varit helt hopplöst att få något ärligt ur mig angående det, just den perioden. Oavsett metod.
  • Att hjälpa mig att handskas med känslomässiga reaktioner på händelsen, och på konsekvenserna som blev. Att ha avlastande samtal utan att något förminskas, ogiltigförklaras, viftas bort, eller där enkla lösningar presenteras.
  • Att ha andra gånger, som man bestämt på förhand när de ska vara, och där jag inte sökte hjälp i stunden eller behövde be om det, när man lärde ut olika copingstrategier, tex ångesthanteringsmetoder, att prata om vad man kan göra vid överväldigande känslor. Skulle ev kunna göras i grupp om det finns flera på avdelningen som är i behov av det och skulle kunna vara mottagliga för det.
  • Att ge stöd till mina närstående, att de fick möjlighet att prata av sig hos någon. Att jag därigenom skulle blivit avlastad från deras känslor, reaktioner, skuldpåläggande och dylikt. Som faktiskt var en av de saker som ökade min självmordsrisk mest, men som inte fanns med i nån av de strukturerade utfrågningarna, eftersom jag antar att anhöriga inte räknas som sjukdomssymptom.
  • Att ge utbildning i självmordsprevention till mina närstående. Helt grundläggande information om självmordsrisk, varningssignaler, vad det är bra om man gör eller låter bli att göra o dyl. Hade räckt så väldigt långt med att ge dem en halvtimme och en broschyr med det viktigaste.
  • Att hjälpa mig att formulera vilka människor som fungerade som stöd och vilka som kändes belastande att träffa, av mina närstående. Och att hjälpa mig att ta beslut och sätta gränser så de som belastade mig inte fick chans att invadera mig på samma sätt. Att därigenom ge mig utrymme för att fokusera på mig själv och mina känslor, reaktioner, tankar och liknande. Vilket verkligen var livsviktigt just då.

    Obs att det i så fall måste styras av mig och mina definitioner av vad som blir dåligt för mig, och att det måste respekteras. Det finns mycket känslor hos behandlare också, men även om man tänker sånt som att "en mamma måste ju få träffa sitt barn om hen nästan dött", så är det inget som är rimligt att det styr ramarna för en viss patients vård. Det kan finnas mycket i relationer som inte syns vid första anblicken. Och även om man kanske inte alltid tar de bästa besluten, tror jag att det är betydelsefullt med att själv få ta beslut och ha makt över saker i sitt liv.
  • Att hjälpa mig så jag inte tar några stora beslut om förändringar förrän efter dessa veckor, om det inte är av absolut nödvändig praktisk karaktär.


Den närmaste tiden därefter

Efter den mest akuta fasen, så önskar jag mig att det fanns ett team som var specialiserat på självmordsproblematik som jag kunde slussas till och tillhöra i några månader. Vi kan säga.. två månader. Detta för att kunna få ett mer intensivt stöd än vad som är möjligt från vanlig öppenvård, och för att jag nog behövde vara hemma så mycket som möjligt för att få en chans att hitta tillbaka till en känsla av att mitt liv kunde bli ok. Det jag önskar av ett sånt team är:
  • Att det var ett team med ett begränsat antal personer, där jag i överlämningen till dem fick träffa allihop och bara typ säga hej och få ett ansikte på alla.
  • Att det fanns en som var min personliga samtalskontakt och som jag träffade kanske en gång i veckan.
  • Att det fanns möjlighet till extra samtal vid behov.
  • I samtalskontakten önskar jag att jag kunde få hjälp med
    • Att formulera vad som hänt, och orsakerna till det. Att det kunde bli begripligt för mig.
    • De känslomässiga reaktionerna och funderingarna kring att jag ville dö, och att jag nu ändå har ett liv.
    • Reaktioner kring att jag kunde genomföra en sån handling väldigt lugnt och målmedvetet, hur det ändrar min bild av mig själv.
    • Att prata om reaktioner hos mina närstående och hur det påverkar mig, att få hjälp med hur jag kan handskas med det på olika sätt. Både deras reaktioner på självmordsförsöket och hur de reagerat tidigare på att jag mår dåligt, och hur det påverkat mig.
    • Att kartlägga min situation och vad det finns för konkreta problem. Tex hade jag ingen bostad, ingen fungerande behandling, ingen tro på att det existerade någon behandling, svårt för massor av praktiska saker pga depression, svårt i relationer pga depression och det förvärrades efter självmordsförsöket.
    • Att prata om eventuella positiva effekter av självmordsförsöket.
    • Att hitta platser / saker / människor där jag upplevde det som att jag fick en paus från att vara sjuk / må dåligt / vilja dö.
    • Att fortsätta det som påbörjats på avdelningen med att lära mig copingstrategier och testa dem.
    • Att prata om eventuellt behov av framtida vård, och vilka alternativ som existerar.
  • Att det fanns möjlighet att ringa dygnet runt, och att någon av dem i teamet då svarade, inte nån för mig okänd. Att alla skulle ha information om min situation, kanske inte i detalj, men i stora drag, så jag slapp börja om från början varje gång jag behövde hjälp akut. (Alternativt att alla i teamet inte jobbade med det, men att jag i vilket fall skulle ha fått se dem som jobbade med jour och ha sagt hej och veta vilka som kunde svara.)
  • Att det fanns en annan person i teamet (inte min samtalskontakt) som var ansvarig för kontakt med mina anhöriga/närstående. Att de kunde ringa eller maila när de hade behov av stöd, och om de såg varningstecken eller oroade sig för mig.
  • Att det var uttalat att det är psykiatrins sak att bedöma hur stor risken för självmord verkar vara, och om jag behöver övervakas, och att jag i så fall skulle bli inlagd i slutenvården. Att närstående skulle få hjälp att låta bli att övervaka mig, så jag fick en chans att leva utan att hela tiden ha deras oro att handskas med, och deras behov av att kontrollera som begränsade mitt liv. Att de kunde ringa till den som var ansvarig för den kontakten när oron tog över istället, eller att jag kunde be dem göra det om jag tyckte att de höll på att kväva mig med sin oro.
  • Att jag kunde få slutenvård meddetsamma om teamet gjorde bedömningen att det var nödvändigt, antingen på egen hand, eller efter att jag bett om det och vi kommit fram till att det var en bra idé tillsammans.
  • Att kontakten med teamet fortsatte även om jag var i slutenvård igen.
  • Att en kurator tillhörde teamet och att det skulle vara möjligt att träffa hen och prata om sånt som rör det mer psykosociala vid behov. Att det skulle vara möjligt att få hjälp i kontakten med myndigheter, att förstå systemet och annat som kan behövas för att det ska finnas en chans till ett ok liv, men som kan kännas helt övermäktigt när det blir för mycket samtidigt.
  • Boendestöd som inte tillhörde teamet, men som var kopplat till dem och kunde få uppdateringar av läget genom dem, och som kunde hjälpa mig i mitt hem och få ordning på sånt som att handla, komma ut, laga mat, få rätt på dygnsrytmen och dylikt. Kanske ha träffar med dem 1-2 gånger i veckan, men hjälp att planera för övrig tid med.
  • Om man vid slutet av de två månaderna bedömde det som att mitt behov av hjälp inte var över, så skulle man få tillhöra teamet några veckor till, och (först då!) göra en utredning kring eventuella diagnoser, göra upp en plan på längre sikt och slussa mig vidare till någon annan vård.

    Jag önskar att det skulle vara något som sker först efter de två utlovade månaderna, för att det annars finns risk att de månaderna inte blir det intensiva stöd det skulle vara, utan att överslussandet och diagnostiserandet skulle börja liksom i smyg långt tidigare än så. Jag tror det är viktigt att veta att man har en viss tid med vissa behandlare, och att det inte är över förrän den utsatta tiden är över. Fast kan såklart finnas skäl för att det måste brytas, men helst inte.


Tiden efter det
  • Att man kunde ha fortsatt kontakt med samma boendestöd vid behov.
  • Jag önskar att det hade gått att få komma till en terapeut med riktig psykoterapiutbildning. Jag tänker mig att om man inte skulle ha kommit över självmordskrisen efter två och en halv månad, så har man antingen en ohållbar livssituation som man behöver få hjälp med (då kanske inte en terapeut är rätt, det beror ju på), eller så är orsakerna till att man vill dö såpass komplexa psykiskt att man behöver tid och professionell hjälp att förstå dem, handskas med dem, och bearbeta det som behövs för att kunna komma vidare.
  • Jag önskar att det existerade mer vård i olika former, att det gick att få olika intensivt stöd under olika perioder. Att det inte var bara slutenvård eller öppenvård att välja på.
  • Jag önskar att det gick att få kontinuitet och få tillhöra samma behandlare under lång tid, att man slapp börja om på nytt så många gånger.
  • Jag önskar att diagnoser var något som sattes efter en ordentlig utredning, och inte något varje läkare satte efter första kvarten med en patient. Och att det som utredningen sa fick gälla tills man gjorde en ny utredning, om det fanns behov av det. Jag önskar att det skulle vara mycket mindre fokus på diagnoser överlag.
  • Jag önskar att det var mindre fokus på medicin som lösning, och att man diskuterade möjliga sätt att handskas med situationen, och också trodde på berättelser om att medicin gör saker värre. Inte bemötte den sortens berättelser med att höja medicindosen eller bara sätta in annan medicin. Att man tillsammans kunde överväga om det faktiskt skulle vara lättare att få ett ok liv med mindre/ingen medicin än med hjälp av medicinering. Och vad man kan behöva för stöd då för att det inte ska bli farligt.


Övriga önskningar
  • Att allt bemötande var befriat från fördomar i så stor utsträckning som möjligt, och framförallt de fördomar som rör självmord. Att slippa ta mig förbi en mur av tankar om att jag skulle vara impulsiv, ha borderline, att det inte är nån fara om jag pratar om att jag vill dö och liknande.
  • Att bli bemött som en person, inte en samling symptom. Att även annat än symptom som kan klassas som sjukdom kan vara av vikt, både som styrka och som problem. Tex min sociala situation.
  • Att tystnadsplikten hölls, att jag skulle få behandlas som en vuxen människa med rätt till respekt, gränser och liknande. Att ingen automatiskt hade rätt till information om mig bara för att de var oroliga och för att jag försökt dö. Att behandlare kunde ge närstående chans att prata av sig vid behov, och att ge allmän information om självmord, självmordsrisk, självmordsprevention osv, men aldrig nånsin lämna ut något om mig utan min tillåtelse.

    (Önskar att detta var självklart och inte ens behövde finnas med här, men det var som att nåt upphävdes när jag försökt dö, som att jag inte var en egen människa i någons ögon riktigt, jag var ett problem som alla bar kollektivt, och därför skulle alla ha rätt till tillgång till allt. Vilket är en konstig syn eftersom jag nu var en människa och inte ett problem, och eftersom det faktiskt existerade sekretess.)



Nu kanske du läst allt det här och tänker att det låter ju bra, men det skulle ju kosta massor av pengar. Vet du? Man kan säga mycket om den vård jag fått, men kostnadseffektiv har den verkligen inte varit. Det året jag försökt ta livet av mig var jag inlagd i slutenvården drygt fem månader (dock inte sammanhängande). Förutom att ett enda sånt dygn av slutenvård kostar rätt mycket, så sysslade man med så mycket knasiga saker att man förvärrade många av mina symptom, och dessvärre gjorde mig illa på många sätt som stod i vägen för mig så jag inte kunde lita på nya behandlare eller ta till mig vård senare, vilket i sig förlängt vårdtiderna och gjort saker kämpigare för mig. Det var inte ett billigt alternativ. Jag tror faktiskt att det jag presenterat nu skulle vara billigare.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

4 kommentarer:

  1. Dette høres ut som en god måte å handskes med mennesker i krise innen psykiatrien. Skulle ønske det var slik som du beksriver her. Ett slikt opplegg i psykiatrien ville økt min tro på behandling og psykiatrien og ikke slik den har gjort nå; gjort meg redd for å si hvordan ting egentlig står til av redsel for å bli innlagt. SIste innleggelse var veldig traumatisk for meg og gjorde meg bare dårligere.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vården gör tyvärr ofta människor illa istället för att hjälpa. Önskar att mycket såg annorlunda ut.

      Radera
  2. Hej Linnea!!
    Jag gör ett arbete i psykiatri och bland annat om självmordsförsök. Vad jag för står fick du inte den hjälpen som du så väl behövde. Hoppas att du mår bättre idag? Alltså en sak som gör mig arg är att vi lär oss i böckerna en sak som att alla som mår dåligt ska få hjälp och man blir efter ett självmordförsök övervakad dygnet runt och man ska få prata med någon när allt känns skit. Det är så bra allting men jag vet att verkligheten ser helt annorlunda ut. Jag personligen har inga psykiska problem men min svägerska är självmordsbenägen och har borderline och svår OCD. Sista gången hon försökte ta livet av sig fick min man rekommendationen när han ringde psyket att han skulle ta det lugnt när hon inte svarade i telefon. Han kunde skicka ett sms så hör hon nog av sig inom några timmar. Då hade han förklarat läget och ville ha råd. Han lydde inte det rådet utan ringde 112 och polis följde med till lägenhet och fick brutit upp dörren. Det var väldigt nära att hon lyckadades. psykvården idag är lika med ingen vård... Tack för en bra logg!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ledsen att ni fick så dålig hjälp i krisläget. Och det är inte konstigt att bli arg på skillnaden mellan hur det är i böckerna och hur det är i verkligheten. Tror det finns bra vård här och var i psykiatrin, men det räcker ju inte att det ska bli nån form av lotteri att råka hamna rätt, man borde kunna räkna med det.

      Radera