5 oktober 2014

Agentskap. Del 3. Är det ok med patienter som aktivt utövar agentskap?

Även om det inte är så jag formulerat det för mig själv, så har jag jobbat aktivt och mycket medvetet med det här att utöva agentskap i det som varit problem och sjukdom i mitt liv de senaste typ 6 åren. Delvis före dess också, men dessa åren har det varit ett mycket hårt och medvetet jobb för det allra mesta. Det blev så, för att det var tvunget att bli så. Det var tvunget att bli så för att jag haft mycket mindre hjälp än jag behövt, och mitt tillfrisknande har legat i mina händer. Om jag inte tagit hand om det har det inte funnits någon annan som gjort det, och jag var så utmattad att felaktiga, slarviga val, eller avsaknaden av att ha gjort val, kunde göra mig dålig i veckor. Även val kring sånt som för andra är små saker.

Det fanns liksom inget alternativ, eftersom jag nu inte hade nån lust att ge upp och ta livet av mig. Jag har misströstat ibland, det är svårt att låta bli, men jag har längtat efter liv, önskat mig levande. Jag har verkligen velat få fungera igen. Så det fanns inget annat val. Jag har lärt mig allt jag kunnat om mina problem, genom att försöka se mönstren, höra signalerna och hitta begriplighet i det som sker. Jag har läst när jag orkat, och när jag hittat något som varit lämpligt att läsa. Jag har satt upp mål, gjort prioriteringar, utvärderat dem, omvärderat dem, testat på andra sätt. Lärt mig vad som funkar och inte funkar, vad som hjälper och inte. Jag har insett ungefär inför vilka saker jag är maktlös på egen hand, var jag behöver andra, och var jag inte har någon aning om vad som kan hjälpa, om det ens finns något. Jag har lärt mig höra mina gränser och hur man gör för att försöka respektera dem. Och jag har gjort medvetna val, som ibland handlat om sånt jag blivit försämrad av, men då har jag vetat att jag gjorde så, valde med en uppenbar risk för försämring, och det har varit lättare att handskas med försämringen då, när den varit efter ett val, efter något jag trots allt bestämt mig för var värt risken.

Det har varit ett helvete att bli lämnad så ensam, och jag ska inte sticka under stol med att jag är arg på det. Jag tycker inte att det är ok att vården släpper någon sådär bara. Men det var inte det jag skulle skriva om idag.

Det jag ville skriva om var det här med agentskap. I några år har min kontakt med psykiatrin i stort sett uteslutande bestått av att träffa läkare som ska bedöma mitt behov av sjukskrivning. Förutom det har jag haft kontakt med försäkringskassan, och i nån period med soc. Fokus har alltså varit arbetsförmåga.

Då borde väl det här med agentskap och vad jag gör för att tillfriskna vara ytterst relevanta frågor som man ägnar utrymme och uppmärksamhet åt? Man borde kolla om man kan hitta tecken på agentskap, eftersom det nuförtiden är rätt välkänt att det är en av de viktigaste faktorerna om någon ska förbättras.

Men nej. Nej. För det mesta har de faktiskt varit helt ointresserade av det, framförallt inom psykiatrin. Försäkringskassan har varit lite bättre i det. Men i psykiatrin. Inga frågor som rör det. Om det alls fått ta plats så har jag fått se till att uppmärksamma det själv, eller så har vissa delar av det kommit fram när det egentligen frågats om något annat (tex om jag har någon hobby). Det brukar inte göras något seriöst försök att fråga mig om vad jag gör för att bli bättre, och om jag försöker förklara hur medvetet jag jobbar på det, får jag vara glad om jag alls får tala till punkt. Det brukar inte tillskrivas något särskilt värde när jag tar upp det.

Tvärtom brukar det finnas färdiga mallar för vad som räknas som rehabiliterande, hjälpande och vad som ses som aktiviteter som kan förbättra mina chanser att återfå arbetsförmåga. Inga av de sakerna är sånt jag kan göra på egen hand, av egen kraft, av eget initiativ. Allt handlar om att "få" aktivitet. Att någon ska "ge" mig vård, sysselsättning, chanser att bli bättre.

Det hade väl varit gott, om jag faktiskt hade chanser att få sånt jag behövde. Men då kommer vi till den mest kritiska punkten i detta. För vem är det som kan avgöra vad jag behöver?

Där finns det ett helt solklart svar i systemet: det är läkaren. Det spelar ingen roll om det är en läkare som aldrig träffat mig förut, en läkare som har noll kompetens om dissociation, inte tror på traumans effekter för måendet. Det spelar ingen roll att ingen läkare hitintills förstått sig på att jag kan vara så trött som jag är, och vad det kan bero på, eller som orkar ta in helhetsbilden där jag faktiskt både är en kropp och ett psyke.

Ingenting kan påverka det, att det är läkaren som vet, som har svaren. Det är nämligen att betrakta som en sanning. Det är läkarens roll att avgöra vad jag behöver. Om läkaren och jag inte är överens, beror det på att jag inte förstår mitt eget bästa, och då är det av yttersta vikt att aktivt motarbeta mig och mina idéer om vad som är bra och vad som är skadligt för mig, eftersom de måste vara felaktiga och förmodligen skadliga för mig, om de nu inte överensstämmer med läkarens.

I praktiken har detta betytt att jag fått lägga massor med kraft på att skydda mig, försöka att inte bli ifråntagen möjligheten till att fortsätta göra sånt jag långsamt förbättrats av. Mitt agentskap har ofta varit hotat. Mycket sällan uppmärksammat, eller sett som något positivt. Tvärtom upplever jag det som att det för det mesta blivit tolkat som nån form av vanföreställning jag haft, att jag kan göra saker som hjälper mig, att jag kan veta nåt sånt, att jag kan använda min sjukskrivning på ett sätt som blir läkande för mig, utan att någon annan räknat ut vad jag behöver och gett mig det. Sysselsättning, rehabilitering, sånt. Och att jag klamrar mig fast vid denna min tro att jag faktiskt vårdar mitt agentskap så bra jag kan, och att jag sett hur mycket det hjälper mig, och att jag kämpat för att inte få möjligheten till det tagen ifrån mig, det har tolkats som nån form av brist på sjukdomsinsikt. För det vet ju alla, att sjukskrivning är passiviserande. Förutom att läkaren är den som vet, är det väl en av de "sanningar" som är vanligast nu.

Passivisering och agentskap är inte samma sak, det är faktiskt varandras motsatser. Och eftersom jag varit sjukskriven, och eftersom sjukskrivning i sig räknas som passiviserande, så kan detta agentskap jag påstår att jag har, bara vara nånslags sätt för mig att försöka försvara en tillvaro med en passivisering som successivt ökar. Så har jag upplevt det som att jag bedömts. Som att det vänds ut och in. Som att agentskapet inte är något verkligt, inte kan vara något verkligt.

Och jag vet inte, jag kanske har haft otur. Jag har inte problem som passar in i systemet, och de senaste åren har jag dessutom förstått mig på mig själv, vilket systemet inte är uppbyggt utifrån att man ska göra. Det finns skäl till att jag och systemet krockar.

Men som jag skrev i det förra inlägget är det här med agentskap nåt modernt nu, och räknas som en av de viktigaste faktorerna för tillfrisknande. Men är det nåt man alls bryr sig om i psykiatrin? Jag vet inte, jag tror det är i undantagsfall. Mina erfarenheter säger mig att man får vara glad om man inte blir direkt motarbetad om man vill utöva agentskap. Att de signaler som ges inte handlar om att uppmuntra det, de handlar faktiskt inte ens om att det är ok. Snarare om att jag måste vara riktigt sjuk, om jag kan få för mig nåt sånt som att jag kan vara en agent i mitt eget liv.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar