Ibland tänker jag på små saker. Som att ha hål i strumporna.

Tänkte skriva en text till om agentskap. Men pga sjukdom (sån där vanlig okomplicerad som man får för att det är höst och för att nån smittar en) får det vänta lite. Blir en annan liten text idag istället, som jag hade liggande.

*

Det fanns en sjukgymnast jag gick hos länge. En sån i psykiatrin. Hon skrev mycket ordentliga och utförliga journalanteckningar, insåg jag flera år senare.

Det fanns så mycket i den kontakten som inte rymdes i journalanteckningarna. Så är det väl alltid. Men så mycket av det som påverkade hur väl jag klarade att göra övningarna. Det var så många saker jag skämdes för och som jag försökte parera. Det kunde vara att jag var svettig under armarna och var rädd att det skulle synas. Eller att jag hade en tröja som var kort nog för att man skulle kunna se magen om jag drog upp armarna så långt jag kunde.

Eller strumporna. Det kan finnas så mycket skam. Det fanns så väldigt mycket skam i mig då. Och jag hade inte så mycket pengar och inte så många strumpor som var hela, och för det mesta brydde jag inte mig om det. Jag var ändå rätt deprimerad, det fanns inte så mycket kraft till det då.

Men där. Hos henne. Jag skämdes så mycket för hålen, för att jag inte tvättat så jag hade några hela strumpor att ta på mig. Och för svettfläckar, naken hud. Jag skämdes så mycket för mig, för min oförmåga, min operfektion. Min mänsklighet. För hennes blickar på min kropp. Det var inte som att hon såg ner på mig. Nej, jag menar inte så. Men hon tittade på mig, hon var sjukgymnast. Och jag blev mer medveten om mig då. Om alltihop jag var, hade med mig. Hade på mig. Visade och inte visade.

Jag försökte hela tiden parera. Så hon inte skulle se. Hål i strumporna eller annat. Ibland la jag mer kraft och koncentration på den sortens parerande, att inte fel saker blev synliga, än på själva övningarna.

Det stod inget om det i journalen. Jag undrar om hon tänkte på det, såg sambandet. Såg att det fanns mycket där som handlade om vem jag kände mig som inför henne. Hur min kropp kändes när jag tänkte på vad den var i hennes ögon. I journalen låter det som att mina framsteg eller tillbakagångar handlar helt om mitt mående, hur jag förhåller mig till mig själv och min kropp. På vilket sätt jag är i mig.

För mig handlade det minst lika mycket på vilket sätt jag fanns i hennes ögon. Hur jag tänkte mig det. Vad som fanns där. Ibland väldigt konkret. Strumporna, hålen. Glipan vid tröjan.

Ibland tänker jag på hur journalanteckningarna sett ut om jag haft samma kläder på mig varje gång. Om förutsättningarna på det sättet varit samma. Om jag aldrig haft svettfläckar att vilja dölja.

Min vilja att dölja det jag tyckte var skamfyllt var konstant. I och för sig konstant förstorad för att jag inte mådde bra, men ändå konstant. Och vilka saker jag tyckte var det var också relativt konstant. Lite skiftade det, men inte mycket. Däremot skiftade det mycket vad jag hade med mig in i rummet till henne. Vilka spruckna sömmar, trasigheter, skampunkter som jag glömt att städa undan inför besöket.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.