24 december 2014

[Julspecial] Kan jag då använda min ensamhet för att nå in i någon annans?

När jag började tänka på den här julen kändes den bara ensam och liksom.. ödslig. Vad skulle jag med den? Jag är ny i den här staden, det känns fortfarande ganska nytt att inte befinna mig i ett förhållande, det var lättare då att veta vad jag önskade av julen, även om det inte alltid blev så. Men denna julen? Jag visste inte vad jag ville. Den kändes bara tom.

Och möjligheterna är ganska begränsade, jag är så utmattad så jag orkar inte större saker särskilt ofta, att göra julen till nåt som tar mycket kraft gör januari till nåt som bara med nöd och näppe kommer fungera. Skulle det ens vara värt det? När jag inte vet vad jag vill, annat än att slippa tomheten? Dessutom tog jag hand om en mycket rädd katt i slutet av sommaren. Jag visste redan då att det inte går att ta henne i en väska och lämna henne nånstans. Så ska jag vara borta måste någon annan ta hand om henne här. Och på julen.. det är kört då.

Så jag är här med min katt. Och nu känns det helt ok. Jag tycker om att fira lugnt. Att vara lite i kyrkan, att äta snäll mat, att tänka på bebisjesus, sånt. Det känns inte sådär tomt och tragiskt mer, som det gjorde när jag började tänka på dessa dagarna. Jag känner trygghet och värme, och gemenskap med dem som bor i mitt hjärta.

Men först kom den där ödsliga känslan, och nånstans en bit in i den vaknade en tanke om att bryta mig ur det ensamma med garn. Och med fokus på ensamheten. Det låter kanske som en konstig tanke, men så väldigt konstig är den ändå inte. Jag tänkte på det om att ge av det jag har, om mjukisdjuren jag virkade till nån som kanske behövde dem. Och jag fick sån lust att göra julklappar och lägga nånstans i stan, sådär slumpvis bara. Så nån kunde hitta dem och bli glada. Sen tänkte jag på att människor kanske blir rädda av paket, för de vet inte vad som finns i, och det kan vara läskigt. Så tänkte jag på garn. Jag tänker ganska ofta på garn, så det låg liksom nära till hands.

Och lite i taget formades tanken om att virka några figurer som var ensamma, och sätta dem ute på olika ställen. Kanske på en bänk, på ett elskåp. Kanske kunde jag sätta magneter på dem så de går att hänga på lyktstolpar? Och kanske var det säkrast ändå att skriva nånslags meddelande, så det blev uppenbart att man kan ta med en hem om man vill. Att det inte bara är någon som glömt hen där. Och kanske kan man göra budskapet lite tydligare så, om alla får var sin replik med sig på vägen. En fråga, en tanke. Nåt.

Det blev så, jag började virka, och känslan av att julen var en öde och mycket ensam plats sjönk undan. Något annat tog över. Det var inte bara det där med garn och virkning som gjorde det såklart. Det handlade om att forma tankar om vad jag faktiskt önskade mig av dessa dagarna, vad som kunde bli bra för mig och katten. Men det var inte bara tänkandet. Det var också det, att jag lät min ensamhet få finnas, lät den ta form. Lät den bli som en utsträckt hand till någon annan som kanske också är ensam, och som kanske möjligen kan hitta någon av de små ensamma varelserna som jag placerar ut nu. Dessa dagarna.

Jag vet inte, om jag kan nå någon annan i sin ensamhet, för jag vet såklart inte vem som hittar dem, och vad de gör med dem. Vem de blir i deras händer. Det finns något slumpartat i det. Jag gillar det med, det ovissa. Att ge och inte veta vart det tar vägen. Att kanske nå någon. Att något kanske händer. Och att jag inte har en aning om vad, inte kan veta det. Att min del av det hela slutar där, när jag format min ensamhet till något konkret, till något som sträcker sig mot en annan.

Kanske känns det som att jag glider från läkande-temat nu. Men jag vet inte, om jag egentligen gör det. Mycket av min kamp har handlar om ensamhet på olika sätt. Och mycket har handlat om att ta hand om känslor som översvämmat mig och varit övermäktigt starka. Jag har lärt mig nånstans på vägen att jag inte behöver vara maktlös inför dem, att jag inte behöver kämpa mot dem för att ha en chans att klara mig. Ibland gör de så ont så jag inte vet hur jag ska orka. Och kanske är det då det är viktigast att hitta ett sätt att låta dem finnas, så de kan lugna sig. Att inte starta ett krig mot dem. Detta är ett av de sätt jag hittade. Ett av de sätt som fungerar för mig.



Fler foton och mer om det här julprojektet hittar du på min tumblr; regnlund.tumblr.com/tagged/julprojektet


*

Bonusmaterialet idag får vara två olika delar.

För dig som verkligen inte pallar med det här med jul: 

Julen är snart över. Vintersolståndet har vi passerat för några dagar sen. Det blir ljusare, redan nu blir det lite ljusare för varje dag, även om det nog inte märks än. Det kommer bli ännu ljusare, ända tills det är sommar. Det kommer snart en tid när solen värmer och när bladen slår ut igen. Ett pyssel för att minnas det kan vara en sån här kruka man kan göra av ett mjölkpaket. Det enda som är svårt är om man inte har täckande färg, då blir man knäpp på det. (Jag har testat.) Kanske också att det kan vara svårt att vänta tills mjölken är uppdrucken, men i såna fall kanske det kan finnas en kanna att hälla över den i, så paketet blir pysselbart lite tidigare.

Jag tycker de är rätt söta, har testat att göra några stycken. De blir inte stora, men för den där tiden när fröna gror och de små bladen vågar sig upp, passar de utmärkt.

Jag hoppas du får en ok dag, att du hittar dina sätt att orka med den och ha det så bra som möjligt, oavsett om du firar eller inte.


För dig som tycker om julen:

Jag skrev en text en jul för några år sen. Den handlar om nåt som är viktigt med julen för mig.
En gud som söker kärlek i sin moders blick.

Och om du vill uppnå ultimat julkänsla, så ger jag dig såhär i sista stund mitt knäckrecept; Knäck för de knäckta (det heter så sen gammalt, går inte att ändra på hur som helst). Knäck är jättebra för julkänsla, det är kletigt, pilligt och du blir rätt lätt stressad av det, speciellt om du får för dig att ställa dig med det såhär på julafton. Och om du får ihop det är det ju bara.. som det ska vara när det är jul. Knäck ingår väl liksom i konceptet. Och stressen. Och att slappna av till slut, och kanske somna framför Kalle.

Och även om det inte passar med din bild av julen, så önskar jag dig en riktigt god jul. Jag hoppas den blir som du önskar, vill och behöver.




(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

2 kommentarer:

  1. Ja du är inte ensam om att vara ensam på helger som julen och liknande. Jag tycker att nyår är svårare. Man kanske är ensam på julen därför man inte har kontakt med sina släktingar eller inte har några. Det är mera skäligt, typ. Men på nyår ska man festa och träffa sina vänner. Och att inte ha vänner är mera traumatiskt. För mig i alla fall.

    Jag vet inte vad du bor men vissa kommuner anordnar träffpunkter för människor med psykiska problem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag trivs bättre i kyrkan än i sammanhang som är speciellt avsedda för människor med psykiska problem, men tack för tipset.

      Vilka helger som känns värst beror säkert på vilka sammanhang man befinner sig i.

      Radera