22 december 2014

[Julspecial] Vad är jag, när jag inte längre klarar det jag brukade?

Det pratas rätt mycket om det negativa med att identifiera sig med sin diagnos, sin sjukdom, sina problem. Det är nog sant, att det finns en fara med det, att det lätt blir destruktivt och att det kan stå i vägen för tillfrisknande. Men motsatsen, att inte identifiera sig med det, det är inte som att det är nåt solklart positivt.

Jag har varit väldigt dålig i min kropp i perioder. Mestadels har det varit stressrelaterat, och eftersom stressen beror på trauman så är det nog kanske ändå inom psykiatrins område, även om nu psykiatrin inte alltid är helt övertygade varken om att de tror på stress eller trauman. I vilket fall så har jag haft väldigt låg grad av funktion, och det har varit på ett sätt att jag blivit ännu sämre om jag pressat mig, tvingar mig att göra saker när kroppen protesterat. Vilket jag såklart gjorde ändå ca 7 miljoner gånger, eftersom psykiatrins starkaste områden nu inte är att tro på stress och utmattning som nåt reellt, vilket ledde till att jag såklart blev ännu sämre med ännu lägre grad av funktion.

Men. Jag ska inte fastna i den bitterheten, för jag är trött på att göra det. Det jag ville säga var att jag haft väldigt låg grad av funktion i väldigt långa perioder, jag har det fortfarande. Jag är långt ifrån att orka "normalmycket". Ibland tänker jag att det varit smidigt om jag identifierat mig med utmattningen. Gjort tröttheten till jag. För det har varit så väldigt jobbigt att leva så länge med så mycket brist på funktion, och att inte känna igen mig. Inte känna att jag är som mig själv. Denna genomtrötta människa som jag var och ibland fortfarande är, som inte kan gå utan att vingla, som inte kan tänka mer än mycket små stunder i taget, inte kan fokusera om någon pratar med mig, inte orkar bry mig om dem jag vet att jag egentligen bryr mig om. Denna människa som är en klump av trötthet, smärta, omöjlighet, oförmåga, och ibland av alltför intensivt kaos i det psykiska. Skulle den människan vara jag?

Jag har inte alltid den bästa bilden av mig själv, men i min bild av mig ingår att jag är ambitiös, strukturerad, engagerad, verbal, att man kan lita på att jag gör det jag sagt att jag ska göra. Jag är ganska varm och omtänksam, i rörelse (på mitt sätt, inte på det normativa extroverta), utveckling, jag är levande, kreativ, nyfiken. Tex.

Vad händer då när det sjuka lite i taget gör att de saker man tycker att man är tas ifrån en. Om man måste ställa in saker fyra gånger av fem, inte hittar ord, inte har kraft till någon form av prestationer, när allt blir en ostrukturerad röra och minnet inte funkar som det ska. När man inte orkar med någon annan, när all värme rinner av, när man kanske är nyfiken, men det knappt ens går att lyssna på radio, ännu mindre något mer ansträngande. Är jag de sakerna ändå? Jag skulle säga ja, att de finns där nånstans bakom det sjuka. Men om allt jag identifierar mig med är satt ur funktion, hur gör jag då för att leva ett liv där jag känns som mig själv?

Och vad händer när allt man brukade göra blir till längtan? Sånt man gör är ju också sånt man identifierar sig med. Jag är en sån som behöver upplevelser, som gillar kultur, som gärna går på utställningar, poesiuppläsningar, konserter, bio ibland. Jag älskar naturen och behöver den för att må ok, jag är en sån som gillar skogen, gillar sjöar, gillar att ibland vara i en liten stad jag aldrig tidigare varit i, utan att göra nåt särskilt där. Och till vardags är jag en sån som cyklar, en sån som bakar eget bröd. En sån som tänker, skriver, har idéer, är teknisk och bra på att hitta lösningar, jag avslutar sånt jag påbörjat och är envis som fan, vilket ger mig kraft att lösa saker som jag kanske gett upp om envisheten inte fanns där.

Bland annat. Men vad händer då, när inget av detta längre går, och när det är på riktigt? För det mesta när jag försökt få hjälp med hur jag ska handskas med all denna oförmåga, alltså känslomässigt, när jag sökt strategier hos nån inom psykiatrin, så har bemötandet handlat om att det inte kan vara så illa ändå. Som att det inte kan vara sant, att allt det där inte fungerar. Så, det har ju varit ett relativt hopplöst projekt att få hjälp i det, eftersom hjälp nog ändå måste börja med att den hjälpande accepterar att verkligheten är verklig.

Ibland har jag tänkt att det skulle vara lättare att faktiskt släppa dessa bilder av vad det är att vara jag, för i praktiken är det ju inte så mer. Jag är inte nån som cyklar. När gjorde jag det senast? Kanske 2007, jag vet inte, kanske var det ännu längre sen. Men jag kan inte släppa känslan av att jag är sån. Och det finns väl nåt sunt i det med, det finns ju som sagt nåt destruktivt i att identifiera sig med sina problem.

(Men snälla, låt oss släppa den där hurtiga inställningen om att längtan är något bra. Ja, det kanske det är, för den som inte behövt längta efter att cykla i 7 år och som fortfarande inte ser att det skulle vara möjligt att klara det inom överskådlig framtid. Den som har ett liv som fungerar helt ok och där de grundläggande behoven är tillfredsställda. En sån person behöver kanske lite längtan i sitt liv, för att inte hamna i nåt stillastående. Men det är nåt annat. Detta: att längta efter i stort sett allting jag brukat identifiera mig utifrån. Allting som gör mig till mig. Mina handlingar, mitt tänkande, mitt skrivande, mitt sätt att vara. Att längta efter allt. Det är inte en positiv kraft, det är något som kan tömma en på känslan av liv, som kan urholka hoppet, som kan sänka en så fullständigt att det inte är uthärdligt längre. Det är inte nåt bra. Nej, såklart är det inte nåt bra, det där urholkandet. Längtan kan vara också det.)

Min längtan och min vilja har varit två av de svåraste sakerna med att vara så sjuk. Tänk om jag bara varit apatisk, det är så många gånger jag önskat mig det. Att inte vilja. För jag kunde ju inte, det jag ville, längtade, önskade. Nästan ingenting kunde jag. Mycket kan jag fortfarande inte.

Jag hittade en väg, ett sätt att utforska det jag var. Vissa saker fanns ingen annan möjlighet än att tills vidare acceptera att jag inte kunde nå dem, inte ha dem i mitt liv. De var omöjliga. Men annat, det gick att hitta sätt att låta vissa saker finnas. Det är inte alls samma sak att ta en promenad i en skog, som att låta frön gro i några krukor i mitt fönster. Men det där växandet hjälpte mig. Det gröna, att se bladen veckla ut sig, sträcka sig mot himlen. Och att vara i utveckling, jag skrev om det i förra inlägget. Att det kreativa blev ett sätt att låta det finnas. Att låta det få handla om färger, former, istället för något som är tyngre intellektuellt. Det blev också ett sätt att uttrycka känslorna, och nå dem. Få ur mig saker, låta dem få form. Och ibland ett sätt att visa min värme och omtanke, när det gick.

Det gick att laga enkel mat, testa nya kryddor. Få mig att testa sånt jag tidigare haft svårt för, hitta nya smaker till mig. Det är också ett sätt att låta det nyfikna få finnas. Och äta skulle jag ju ändå.

Det handlade så mycket om att försöka se vad det egentligen handlade om, det jag behövde, det jag önskade, ville, längtade. Nånslags kärna i det. Och se om det fanns något sätt att låta det finnas. Allt behövde vara så smått. Inte för mycket rörelse, inte för mycket ansträngning, inte för komplicerat för huvudet, inte för många olika moment, absolut inte ansträngande med mycket intryck, tänkande, fysisk ansträngning och känslomässig påfrestning samtidigt. Helst aldrig mer än en av dem. Det var svårt, men det gick ändå ganska ofta.

Jag ska avsluta denna texten nu, och låta en del av tankarna få sin fortsättning imorgon. Men av allt det jag tänker mig att jag är, är det kanske det kreativa som spelat störst roll i min sjuklighet. Både för att jag behövt den sortens uttryckssätt, och för att man måste vara kreativ för att hitta det som är möjligt, de små sakerna som kan spela stor roll. Att klara att göra matlagning som helst inte får ta mer än 10 minuter till en upptäcktsfärd. Jag har behövt kreativiteten för att skapa känslan av att det är möjligt att leva i det som är. Det har inte alltid funkat, men utan den hade det gått så mycket sämre.

*

Dagens bonusmaterial: Till julen 2012 gjorde jag en sida med politiskt korrekt pyssel till Federationens Fanzin. I deras följande två nummer kom pk-pyssel med fokus på återanvändning (att använda ett gammalt tangentbord), och sen ett något mer hantverksinspirerat pk-pyssel. Deras gamla nummer går att läsa på nätet, så dagens pysseltips får vara de som finns där. (Du hittar pk-pysslet på de sista uppslagen i tidningarna.)




(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

4 kommentarer:

  1. Jag känner själv att till slut måste man inse att man inte är samma person som innan man blev psykiskt sjuk. Och i många fall (i alla för mig) så är man kroniskt sjuk. Man får försöka anpassa aktiveterna därefter. Fast lätt är det inte...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, inte lätt att anpassa aktiviteterna, och inte heller särskilt lätt att anpassa sin bild av sig själv efter det som är.

      Radera
  2. "Man lär sig så mycket av att drabbas av ett trauma!"
    Men - jag vill inte ha lärt mig att det inte går att lita på någon eller något!
    Jag vill inte ha lärt mig att det finns genuint onda människor!
    Jag vill inte ha lärt mig att det inte finns någon rättvisa och ingen hjälp från "samhällsinstanserna" m fl mär man är i stor nöd.
    Jag vill inte vara den här människan!!!

    SvaraRadera