Jag minns det som att jag aldrig var hel men det var inte förrän i tonåren jag började förstå att andra var det. Att det var något som var fel. Mina personligheter skiftade sömlöst när jag var barn. Jag växlade beroende på situation. Rätt personlighet för situationen kom fram utan att jag reflekterade eller såg något helhetsperspektiv och jag tänkte inte på det. Trodde att alla hade det så. Minnesluckorna dolde jag för andra och för mig själv genom att låtsas komma ihåg saker som jag inte hade en aning om. Jag utgick från andras verklighetsuppfattning och förändrade min efter den. Om någon frågade hur det hade varit hos farmor i lördags och jag inte hade något minne av att ha varit där svarade jag att det var bra och trodde på det själv.
Då tror jag att det var ett fungerande system. Det mest fungerande jag kunde åstadkomma i en tillvaro där jag tvingades leva helt olika liv som inte gick ihop. Olika erfarenheter, förväntningar, normsystem som krävde helt olika handlingar och reaktionsmönster från mig. Jag hade inte kunnat vara bara en då. Jag blev splittrad för att min värld var det. Vad jag minns var alla delar isolerade i sig själva då. Ingen hade kontakt med någon annan del och jag överlevde på det viset, ovetande om olika sidor av mig och olika delar min tillvaro beroende på situation. Mådde dåligt nästan hela tiden utan att förstå varför men det var nog ändå bättre.
Sedan förändrades livssituationen och vissa delar hade inte längre någon självklar arena i mitt liv där det passade att de kom fram. Delar som tagit hand om övergreppen. De försvann ju inte för det utan kom fram vid olämpliga tillfällen istället. Jag var tonåring då, läste i skolans psykologibok om schizofreni och var så rädd för att bli psykotisk. Jag blev inte psykotisk. Jag bara upplevde det som om jag var på väg att bli det när olika delar av mig som alltid varit säkert åtskilda började se varandra och utbyta livserfarenheter.
Min läkningsprocess började på riktigt när jag förstod att det inte var psykos det handlade om utan mina egna livserfarenheter, mitt liv som jag har levt men i olika delar av mig så att det kändes som helt olika människor. Det var inte olika människor, det var jag, men det kändes så. Som flera olika liv. Eftersom jag inte levde olika liv som inte passade ihop längre som jag gjort när jag var barn och hade ett normalt liv och ett övergreppsliv, kom nu en tid när alla delar trängdes i samma tillvaro.
Jag tror inte att någon märkte utanpå att jag växlade för jag var bra på att läsa av situationen och göra det jag borde. Jag fick sällan direkta minnesluckor som ung vuxen men det som hände var att jag plötsligt upplevde det som att jag vaknade upp i någon annans liv. Mitt i en situation kunde jag växla från en del till en annan och se mig omkring, känna mig som en inkräktare i en livssituation som inte var min. Jag hade framför allt tre personligheter som jag växlade mellan. Det var den normala personen, den som överlevt övergreppen och så var det barnet.
När barnet kom fram var det oftast bra, för barnet kom bara fram när det var tryggt. Barnet var den del av mig som inte hade behövt vara med om något jobbigt, som bara var liten och glad och ville leka.
Den normala personen var den som hade gått i skolan och gjort normala saker, planerat tillvaron och blivit vuxen, gjort mitt yrkesval och lärt känna mina vänner. Det var också den som tyckte att alla andra delar förmodligen var psykostendenser och att den var det riktiga jaget medan allt annat skulle bort.
Den som överlevt övergreppen stannade i utvecklingen någonstans i tonåren, antagligen för att övergreppen tog slut då och den inte hade något eget liv att utvecklas i längre. När den kom fram gick ingenting bra. Jag fick overklighetskänslor, kände att jag trillat ner i fel värld, levde (och förstörde) den normala personens liv. Den delen saknade övergreppen och ville helst bara fortsätta utsättas eller dö.
Någon beskrev sitt system som the Borg i Star Trek. Det är ganska träffande. Jag brukade beskriva mitt system som en militärdiktatur i krig. Diktatorn, armén, civilbefolkningen. Hur länder i krig vänder förtrycksapparaten mot den egna befolkningen. För att skydda, för att hålla gränserna. Interna övergrepp, ingen får vara svag, alla aktiviteter som kan öppna gränserna, som kan ge fienden en
ingång, slås ner med brutalt våld. Mitt system var anpassat för att skydda mig, för att överleva i en övermäktig fientlig värld, men diktaturens grymhet förstörde det som den velat skydda. Fienden invaderar, bränn alla åkrar, förstör allt av värde så att ingenting finns kvar att ta. Det var ett utdraget själsligt självmord.
Det som först hände när jag integrerades var att alla små fragment av den normala, överlevaren och barnet smälte ihop så att det bara var de tre stora enheterna kvar. Inte hundratals avdelade minnessekvenser, jagupplevelser som uppstått i specifika situationer och stannat kvar i dem. Inte den normala personen för jobbet, den normala personen för varje vänskapskontakt, den normala personen för att bråka eller för att städa. Bara en normal person, en överlevare och ett barn. Sedan växte barnet upp och tröttnade på att leka, eller, den normala personen blev mer lekfull och barnet var inte en egen del längre. Att inse att det inte fanns något normalt barn, att det inte fanns någon frisk, oskadad del av mig som inte utsatts för övergrepp var en stor sorg. Att inse att det bara var jag. Alla delar var bara jag och ingen var hel eller skonad. Men det var bra också. Lek och glädje fick en del i mitt vuxna liv istället för att hänvisas till stunder då en barnpersonlighet tog över. Sedan var det bara den normala och överlevaren kvar.
Det blev flera år av inbördeskrig. Jag satt i min terapi och sa att det var ett problem att jag inte kunde bli av med överlevaren eftersom han förstörde mitt liv. Min terapeut sa att det var ett problem att jag uppfattade det som att den ena delen var normal och den andra skulle bort, eftersom det som hänt överlevaren också hade hänt mig, och överlevarens känslor och tankar också var mina eftersom jag bara var en. En hel. Det bråket varade i år, ibland bara inuti mig, ibland mellan mig och terapeuten.
Vi växlade. Den normala gick hem till en vän men när vi var framme tog överlevaren över. Som att umgås med någon annans vän. Jag mindes fakta, vem personen var, vad vi skulle göra, men det var som om jag sett filmen från någon annans liv. Överlevaren spelade den normala så gott det gick för att det inte skulle märkas att någon annan var där och alienationen var total. Så var det dagligen. Jag kunde växla inom samma dag eller vara i samma del någon vecka i sträck. Jag spelade mig själv.
Problemet som den normala såg det var att den normala fungerade hur bra som helst medan överlevaren orsakade att allt gick åt helvete så fort han var framme. Problemet som överlevaren såg det var att han inte kunde ta livet av sig utan att döda hela systemet. Absurda situationer uppstod. Överlevaren kom till terapin och satt av tiden eftersom han inte hade några problem, inte hade skadats av övergreppen och helst borde dö. Nästa gång kom den normala till terapin och beklagade sig över allt överlevaren ställde till med. Så höll vi på. Vi var överens om att det enda riktiga vore om vi kunde flytta isär. Det var orimligt att två så olika människor skulle dela samma kropp.
Och helt är det inte över. Jag är integrerad nu, många år av läkningsarbete senare, och upplever mig inte längre som två olika personer i samma kropp. Men jag har en sida som förnekar att jag har problem, som mår bra och helst håller sig på ytan. Och jag har en annan sida som är självdestruktiv och hatisk och förstör både för mig och för mina nära. Och så har jag en mjukare sida av mig som vill må bra och vill att andra ska må bra, som vill leva och integrera och finnas i varma nära relationer.
Det svåra nu, efter integrationen, är att jag aldrig vet vilken sida av mig som agerar eftersom alla är jag. Tankarna och känslorna är mina, uttrycken är de samma, känslorna sitter på samma ställen om jag är destruktiv eller kall eller varm och livsbejakande. Det gör att jag ofta upptäcker alldeles för sent att någon jag gjort som jag tänkt var bra för min läkning egentligen kommer från en destruktiv inställning och inte alls är bra. Eller att något jag sagt som jag tänkte skulle föra mig och min vän närmare egentligen kom från ett behov av att stöta bort utan att jag märkte att det var så.
Men det kanske är normalt. Kanske är det så för alla, att man inte helt kan veta sina egna syften och motivationer i varje läge. Jag vet ju inte eftersom jag aldrig har varit integrerad förr. Kanske är det så, att lyxen i att vara flera personer med viss gemensam överblick är att varje mognadsnivå och varje känslokluster har sitt eget språk och sin egen värld, sitt jagperspektiv, på ett sådant sätt att jag snabbt kunde se att nu är jag ett barn, det här tänker jag för att jag är ett barn. Eller en känslomässigt förstörd tonåring. Då kunde jag navigera lättare, veta hur jag skulle tolka mig själv och ta hand om mig. Jag kunde medla ibland, låta olika behov ta plats och känna igen vilka tankar som var destruktiva och vilka som var konstruktiva eftersom det var så uppenbart vem som tänkte dem. Kanske är det en efterkonstruktion att det var enklare.
Trots att livet på vissa sätt är mer komplicerat som integrerad, trots sorgen i att inte ha någon ren och oskadad del och ensamheten i att den inre hjälparen, omhändertagaren, bara är jag, ångrar jag inte att jag integrerats. Jag hade inget val eftersom överlevaren blev så självdestruktiv men det är inte bara det. Jag är så mycket lugnare nu. Kan sova om nätterna. Allt jag gör drivs inte av ångest längre. Och ensamheten inuti, den som kommer av att bara vara en och att ingen kan trösta någon annan eller ordna svåra saker när allt är övermäktigt, den kan jag bryta nu genom att vara nära människor som finns utanför mig. Jag ser dem och jag ser mitt liv och upptäcker att kriget är över. Nedrustningen kan börja. Alla resurser som har gått åt till gränsskydd och intern repression kan användas för uppbyggande, kulturskapande, nytt liv. Det är svårt att släppa in någon. Det är svårt att anpassa ett själsliv som utvecklats i krig till att fungera och leva i fred. Till att tycka att livet är viktigt, att glädjen och värmen viktig. Lära mig se min natur som en värld att leva och växa i och ta hand om, inte bara som råmaterial för vapenproduktion. Det är svårt. Men det går. Och det är värt det.
/D
*
Vill du också gästblogga om något som rör dissociation? Maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.
Läs också:
- Gästbloggare: Fallen. Om att leva med dissociation (DDNOS/DID).
- Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar