16 juni 2015

Gästbloggare: Fallen. Om att leva med dissociation (DDNOS/DID).

Idag efter väldigt många år är det bättre – Vi är sams och vi kan samarbeta som en person. Det gäller att jag lyhörd, lyssnar på alla så allas villkor får uppfyllas. Fast vägen hit har varit väldigt lång och mycket kunskap har fått söka på andra håll och funnit egna vägar att gå. Största hjälpen har varit andra som är som jag är.

Vet inte hur många gånger jag får säga till mitt lilla jag. Det är inte dig vi skrattar åt utan för situationen som blev. När hon tittar fram är jag inte alltid helt förberedd. Tror inte att det går och är möjligt. Förra sommaren mitt under valrörelsen. Det var lite sömn och mycket stress. En kväll där det blev middag hemma och inte på språng någonstans. Satt hon sa ledsen, upprörd ”Vill ha mer cola” närmare en halvtimme. När colan tog slut. Här slutade det med att någon kastade sig i väg till affären just för att köpa henne mer cola.  Mitt lilla jags värld föll i bitar för hon fick inte den sista colan. På samma sätt som ett litet barn på tre år. Hon kan titta fram, som jag sa lite nu som då. Något som är skönt att ingen riktigt runt mig reagerar över att talar som jag vore ett barn, eller försöker trycker in tårarna från där de kom. Ja, jag kan skratta och gråta samtidigt, alltså pendla så snabbt mellan två olika känslor. Mitt lilla jag gråter och jag skrattar utåt för att skydda mitt lilla jag.

En annan del är min tonåring. Hon är rebelliskt och faktiskt enormt destruktiv. När tonåringen tittar fram så handlar det mycket om att förgöra någon annan som har varit taskig emot mig, på så sätt inte respekterat mig. Förgör och förstör. Som den gång en tjej hamnade på psykakuten just för min tonåring sa att hon hade krossat denna bombade brud som inte fattade något. Polisen var inkopplad och de sa mer de kan inte göra något med denna polisanmälan för att jag var ju schizad när jag sa som det var och de la ner hela anmälan.

Värsta eller vet inte alls vad jag ska säga om denna situation överhuvudtaget. Jag minns den inte, men mina närmaste minns den så väl. Vi kan kalla henne tanten. Det var, när tanten toga över mig helt. Har en blackouts på flera timmar. När jag vaknade stod mina närmaste med varsin skur hink, trasa och tandborste. Hela mitt kök glänste och luktade allrent. Det som triggade detta var när romburken som ramlade ur kylskåpet och skvätte gammal rom över nästan hela köket. Tanten kan jag faktiskt be om hjälp av, när det är något som är super jobbigt jag ska göra och behöver någon som kan tala omkull något helt och på så sätt få sin vilja igenom.

Har nog väldigt många fler av dessa situationer men en del av detta är att jag faktiskt inte minns dem. Utan det jag minns är att jag hamnat i soffan och stirrat på väggen och vaknat till på nästan samma sätt, någon annanstans hemma flera timmar senare. Vad som skett vet jag inte riktigt alls eller vem som tittat fram. Vet inte heller om det är just det som skett då.

Många av alla dessa situationer har en sak som är gemensam när jag har blivit utsatt för väldigt mycket stress, rädsla och de som är runt mig inte kan respektera mitt nej och kör över mig helt utan att lyssna på mig.  Följer jag idag rådet, att lyssna på alla delar och då ta med deras viktigaste villkor när jag försöker överleva situationen som är för mig totalt ohanterbar. En situation som många omkring mig kan se som helt obetydlig och något som en vuxen ska klara av.

Jag lever idag ett rätt intrigerat liv med ett jag. Inga blackouts. Ett väldigt ostressat och okomplicerat liv. Måste leva med så lite stress och mest helst ingen press mot mig som person alls. Just för att skydda mig så jag inte faller i bitar. När någon del börjar visas sig så vet jag efter alla år- det är okej ta time out och säga ”jag har migrän och kan inte”. Samhället kan inte ta endast orden ”kan inte” utan många gånger kräver en förklaring till varför jag inte kan. Så de får ta att jag får migrän, magsjuka, råkat dubbelboka mig, etc… Helt vad som ses som vuxet och passande för situationen.

På allt detta så har jag kommit dit där jag faktiskt säger upp vänskapen. Utan att direkt förklara varför. Jag vet att de inte förstår och kommer heller aldrig förstå. Då det jag har med mig, så litet förhandlingsutrymme som möjligt är det bättre att låta vänskapen få rinna ut i sanden än förklara varför. Det jag mötts av är att man inte kan ha fler jag än ett jag. Det är ett psykologiskt påhitt eller att jag inte ”ser ut att vara en sådan”. Varför ska jag ha dem i mitt liv när de inte respekterar mig och mina delar, så ja bättre att gå vidare i mitt liv än behålla den vänskapen som är för mig destruktiv.

Har inte heller alltid blivit taget på allvar inom psykiatrin. Bland de första mötena när detta bubblade upp till ytan blev jag mer förhörd än utfrågad kring schizofreni. Så var det så långt borta från schizofreni som det gick att komma. Här har jag vad jag har förstått vilken tur att de som jag mötte inom psykiatrin hade någon form av kunskap kring dissociation, så de kunde acceptera detta fast de inte riktigt trodde på just multipla personligheter.  Min psykiatriker jag har idag, accepterar, tror på detta, har kunskap kring detta och ger mig hjälp, ger alla min delar stöd. Kommer med bra råd, tankar och tips. Hen säger att jag har varit med om så mycket i mitt liv och att det inte är något konstigt att jag inte minns och att jag dissocierar istället för att minnas.

Jag har haft fuges, alltså när jaget stänger ner helt och försvinner ovanför mig själv. När jag lättat helt är det svårt att hålla kontakten med kroppen. Idag efter många år i terapi så vet jag när detta kommer att ske. Däremot har jag stått på mediciner som har triggat detta, men då har jag kunnat ha kontakt med min kropp och kunnat titta igenom ögonen och styra kroppen.

Innan när jag försökte leva mitt liv som ”normal”, så trodde jag genom att det var vardag för mig, att alla såg livet som de tittade på teve som de inte fick vara med i. Idag lever jag så att jag är med i teve och strävar inte heller efter vara ”normal”.

Är så tacksam över att jag faktiskt inte minns vad jag har varit med om. Ser mig som jag har någon gång i livet fått dra vinstlotten. För jag vet vilket liv det medför om man minns. Det kallas för att jag har dissociativa minnen, det lilla jag minns eller när jag berättar om något, så får jag allt detta andra som är kring minnen, rörelser, tonfall och känslor men jag vet att jag har varit med om det. Men samtidigt som minns jag inget, utan bättre beskriva det som minnet jag har när min mamma blev medvetslös när jag var kring tre år. Ser minnet som svartvita foton där jag inte är med på fotot samtidigt som jag vet att skulle ha varit med. Tänker inte gå in mer på varför mina delar finns men jag respekterar dem och är tacksam över att de håller i minnena åt mig. För om jag mindes allt skulle det bli ohanterbart för mig att leva med.  Även de jag har kommit i kontakt med inom psykiatrin och vad de har sagt håller jag hårt i, att inte försöka pressa fram minnena.

De finns inte, mina minnen för en enkel anledning – handlar om att överleva. Det är vad just mina delar finns, för att jag ska överleva. Idag får jag äntligen leva. Något som jag inte hade fått uppleva om jag inte haft dissociationen som ventil och som jag ser det idag när jag splittar – mina delar har kommit till räddning när jag inte har klarat av ta mig från A till B.

Kanske ska förklara det som se det hela som Borg kollektivet i Star Trek. We are Borg. We are one.  När detta kollektiv rasar samman så blir det ett destruktivt kaos med många individuella personer som har många egna viljor. Då förgörs Borg kollektivet.

/We are Fallen. We are one.


*


Vill du också gästblogga om något som rör dissociation? Maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.

Läs också:


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

1 kommentar:

  1. Väldigt bra skrivet, förklarande och uppösande och ja gripande.
    Jag förstår när jag läser att jag också har flera delar. Men jag visste inte att den här diagnosen fanns.
    Jag disassocierar ibland när jag inte "vill " vara med, men då bara en kort stund. Min diagnos är i huvudsak borderline. Och jag har mest två personer: en liten ochbibte vuxen och de tar ca 50-50 plats men ibland tar den lilla över. Men den vuxna skulle kunna delas in i flera mycket olika kompetenser. Min läkare kallar det skenbar kompetens: jag ser mycket duktig ut men klarar en stor del av tiden bara av livet på villkor som ett barn. I alla fall , spännande att läsa- och känna igen sig delvis. /Johanna

    SvaraRadera