Men.. mår män sämre av att bli våldtagna?

Häromdagen kom nyheten att det ska öppna en mottagning i Stockholm för våldtagna män. Det är som jag förstår det den första mottagningen av den typen i Sverige, och det känns väl lite futtigt med en enda mottagning, men jag väljer ändå att bli glad över det och att se det som ett ganska stort steg i rätt riktning, även om det finns många steg kvar att ta.

Det var lite olika versioner av samma nyhet beroende på var man läste eller lyssnade, jag vet inte om det var en intervju som klipptes eller refererades olika, eller om det var flera intervjuer med ungefär samma innehåll. I vilket fall var det som verkade gå fram i alla olika versioner att ansvarig överläkare på mottagningen sagt att män mår sämre än kvinnor efter våldtäkter.

I mina sociala medier-flöden var folk rätt arga på detta, för så är det minsann inte, och vad är det ens för mening med att jämföra, förresten är skillnaderna nog större på individnivå än på gruppnivå, och dessutom är det absurt att tro att det är värre för män än för kvinnor att våldtas.

Jag förstår upprördheten, men samtidigt är den kanske lite förhastad. Förstår magkänslan som vill skrika att det är ju hemskt vem man än är när man blir våldtagen, för våldtäkter är hemskt och man går sönder och vem ska då komma och säga att det är värre för nån än för nån annan? Jag tror magkänslan är sann, på ett sätt. Och att det också finns annat som är sant.

Låt oss bromsa lite. Och tänka efter lite. Om vi nu tror att man behöver vård, hjälp och stöd om man utsatts för våldtäkt eller något annat övergrepp, så borde det rimligen vara för att man tänker sig att man får större chanser att må bättre om man får hjälp. Om vården för våldtagna är mycket ojämlik, om det finns ett mycket större utbud av vård för kvinnor än för män, borde det kanske innebära att kvinnor faktiskt får större chanser att läka efter våldtäkter, och då mår lite mindre dåligt? (På gruppnivå, på individnivå går det ju inte att generalisera.) Om det bara är själva upplevelsen av våldtäkten som avgör hur dåligt man sen kommer må så vore det helt onödigt med vård, men så tänker väl inte så många? Om man tänker att vård spelar roll, så borde också bristen på vård till våldtagna män spela roll?

Förra året gjorde RFSU en granskning kring landstingens förmåga att erbjuda vård till män som utsatts för sexuella övergrepp. I 11 av de 21 landstingen kunde man inte vara säker på att få något akut psykologiskt stöd. På 11 av 21 akutmottagningar saknades rutiner för hur man ska ta hand om män som utsatts för övergrepp. I 8 av 21 landsting saknades kunskap om vart en våldtagen man ska vända sig akut, och hur en undersökning ska gå till. Det är rätt skrämmande siffror.

Söker man på "Sexuella övergrepp" på 1177.se får man information att man ska vända sig till sin vårdcentral eller till en akutmottagning. Gott så långt, informationsmässigt. Texten är också utformad könsneutralt, utgår inte från att offret är en kvinna, till skillnad från de flesta informationstexter om övergrepp. Men ungefär där tar det väl slut. Till höger på sidan finns en länk för att söka mottagning; "Akutmottagning för våldtagna kvinnor", och en länk till Kvinnofridslinjen. Kvinnofridslinjen ger inte bara stöd till kvinnor, men om man inte läser så noga är det lätt att ändå tro det. Namnet antyder det, och tex innehåller tre av sex flikar under sidhuvudet, där man kan klicka för information, orden kvinno- eller kvinna. Ingen innehåller ord som man/män.

Om man scrollar längre ner på sidan hos 1177.se hittar man länkar till Brottsofferportalen (vänder sig till brottsoffer oberoende av kön), Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (ger bara stöd till kvinnor), Kvinnofridslinjen (se ovan), Terrafem (vänder sig till kvinnor), PrevenTell (vänder sig till den som riskerar att begå övergrepp), Riksföreningen stödcentrum mot incest (ger bara stöd till kvinnor).

Varför jag gör en detaljgranskning av detta? För att det är ett exempel på hur det ser ut. Man har ansträngt sig för att formulera sig könsneutralt, men den hjälp man hänvisar till är i stort sett bara inriktad på kvinnor som utsatts, och än värre blir det ju om man tar med bilden av hur dåligt det verkar vara på akutmottagningarna.

Så.. det är inte alls säkert att det finns någonstans man kan gå om man vill söka hjälp, åtminstone inte nånstans där man vet att de har kunskap om den typ av övergrepp man som man blivit utsatt för. Dessutom är män överlag sämre på att söka hjälp, vilket man tar upp tex i den här artikeln om suicidprevention.

Hjälpsökandet försvåras dessutom för att övergrepp mot män fortfarande i större utsträckning är något man inte pratar om, och för att det i synen på män ingår att de inte kan bli våldtagna.

Utdrag ur texten Män som våldtäktsoffer, från kunskapsbanken hos Nationellt centrum för kvinnofrid:

Synen på män som starka, sexuellt aktiva/dominerande och ständigt intresserade försvårar möjligheten att betrakta män som möjliga offer för sexuellt våld. I ljuset av detta dominerande manlighetsideal förväntas män vara kapabla att försvara sig mot våldtäkt. De flesta män som utsätts för sexuella övergrepp uppger dock att de inte har kunnat försvara sig, något som innebär att många våldtäktsoffer skuldbelägger sig själva och betraktar sig som medansvariga för övergreppet.
/.../

Ytterligare en betydande faktor är den sociala stigmatisering och misstro som manliga våldtäktsoffer utsätts för efter en våldtäkt, vilket inverkar starkt negativt på viljan att söka hjälp och stöd eller att anmäla våldtäkten. Om offret också är en hbt-person kan osynliggörandet i samhället av hbt-personer som grupp och det våld som hbt-personer utsätts för leda till att den utsatte inte kan formulera sina erfarenheter som just våldsutsatthet. Detta kan i sin tur leda till att öka känslan av utanförskap och negativt påverka förmågan att bearbeta övergreppet. Väldigt få män som utsätts för sexuellt våld polisanmäler övergreppet eller söker hjälp hos sociala instanser; detta sker oftast bara om de fysiska skadorna efter övergreppet varit grava. Avsaknaden av stödinsatser som särskilt vänder sig specifikt till män, liksom rädsla för homofobiskt och kränkande bemötande, är också faktorer som måste tas i beaktande då man ser till anmälningsbenägenhet och vilja att söka stöd och hjälp inom denna grupp.

Det verkar alltså finnas flera faktorer som gör att det är svårt för våldtagna män att söka hjälp; att kunskapen i vården och utbudet av vård är dåligt, att stigmatiseringen av våldtagna män är mycket stark, och att män överlag är rätt dåliga på att söka hjälp.

Jag tänker att det också finns ytterligare en svårighet genom att det finns en uppfattning om att förövare själva varit offer för övergrepp, och att då framförallt män som utsatts i barndomen kan misstänkliggöras och bli bemötta som att de kanske är förövare också. Hittar dock ingen bra källa på detta, för jag orkar inte googla tillräckligt ihärdigt nu, men eftersom de flesta förövare är män så tror jag att risken att som manligt offer bli sedd som misstänkt förövare är större än risken som kvinnligt offer är. (Kunskapen om kvinnliga förövare verkar dessutom vara relativt liten.) Det borde kunna vara en faktor som gör det ännu svårare för män att söka hjälp, och öka stigmatiseringen ytterligare.

Efter våldtäkter och andra övergrepp kan man må dåligt på många olika sätt, både fysiskt och psykiskt. Om vi håller oss till det psykiska så är PTSD en vanlig följd. Blir man våldtagen är risken att utveckla PTSD enligt Sidrans översikt 49%. Detta kan jämföras med andra svåra händelser som de har med i sin översikt:

• Rape (49 percent)
• Severe beating or physical assault (31.9 percent)
• Other sexual assault (23.7 percent)
• Serious accident or injury, for example, car or train accident (16.8 percent)
• Shooting or stabbing (15.4 percent)
• Sudden, unexpected death of family member or friend (14.3 percent)
• Child’s life-threatening illness (10.4 percent)
• Witness to killing or serious injury (7.3 percent)
• Natural disaster (3.8 percent)

Hos Sidran kan man också läsa följande förklaring om vad ett psykologiskt trauma är:

Psychological trauma is the unique individual experience of an event or enduring conditions, in which:

• The individual’s ability to integrate his/her emotional experience is overwhelmed, or
• The individual experiences (subjectively) a threat to life, bodily integrity, or sanity. /.../

Thus, a traumatic event or situation creates psychological trauma when it overwhelms the individual’s ability to cope, and leaves that person fearing death, annihilation, mutilation, or psychosis. The individual may feel emotionally, cognitively, and physically overwhelmed. The circumstances of the event commonly include abuse of power, betrayal of trust, entrapment, helplessness, pain, confusion, and/or loss.

Och på sidan Psykiatristöd, Stockholm läns landsting kan man läsa att följande faktorer ökar risken för PTSD efter svåra händelser:

1. Personlighetsrelaterad sårbarhet (t ex annan, tidigare eller pågående, psykiatrisk sjuklighet)
2. Traumats allvarlighetsgrad
3. Graden av hot som individen upplever under traumat
4. Sociala faktorer (t ex brist på psykosocialt stöd, kulturell stigmatisering som ger upphov till skam och skuldkänslor)
5. Dysfunktionella copingstrategier (t ex undertryckande av de traumatiska minnena, socialt tillbakadragande och utvecklande av missbruk)

Varför jag rabblar allt detta? Jo, för att jag vill visa att de faktorer som gör att män har mindre chanser att få den vård de behöver, ökar riskerna för att de ska utveckla tex PTSD efter en våldtäkt. Våldtäkt är alltså en av de händelser med störst risk att det ska leda till PTSD, detta för att det är en kraftfull form av utsatthet som kan innehålla allt av "abuse of power, betrayal of trust, entrapment, helplessness, pain, confusion, and/or loss."

Och bristen på vård, och mäns sämre förmåga att söka hjälp, kan leda till att både sociala faktorer och dysfunktionella copingstrategier ger ökad risk för PTSD. Vilket är ett exempel på hur män kan må sämre efter våldtäkter än kvinnor. Verkligheten är mer komplex än så, man kan inte bara ta hänsyn till PTSD eller inte. Och hela resonemanget handlar om gruppnivå, det handlar inte om att jämföra en individs lidande med en annan, eller att säga att alla våldtagna män mår sämre än alla kvinnor som våldtas, självfallet kan våldtäkter vara av olika art, där vissa leder till värre skador både fysiskt och psykiskt, och olika individer har väldigt olika stöd kring sig, och förmåga att använda det stödet, helt oavsett hur vårdutbudet ser ut.

Men det finns anledning att tro att bristen på vård till våldtagna män gör att de faktiskt mår sämre. För att det finns anledning att tro att vård, hjälp och stöd faktiskt hjälper, lindrar skadorna.

Det handlar inte om att förringa eller vifta bort kvinnors upplevelser av eller skador av sexuellt våld. Det handlar inte om att det är värre om män våldtas än om kvinnor gör det. Det handlar om att det är dags att ta också våldtagna män på allvar, att släppa in berättelserna om våldtagna män i det offentliga rummet, justera vår bild av verkligheten så att också de ryms, och att äntligen skapa vård och stöd för dem, göra det möjligt för dem att få en chans att läka.

Den första mottagningen för våldtagna kvinnor öppnade 1977. Den första för män öppnar alltså i höst, 38 år senare. Det finns fortfarande mycket kvar att göra som rör våldtäkter på kvinnor. Få förövare blir anmälda, mycket få blir fällda. Det finns stora brister i skyddsnäten och tillgången till vård. Också kvinnor blir mycket stigmatiserade efter att ha blivit utsatta, och många blir inte trodda. Det är inte bra, läget för kvinnliga offer. Men när det handlar om våldtäkter på män ligger det mesta mer än 30 år efter; kunskap, vård, synliggörande, medvetandegörande. För mig låter det osannolikt att det inte skulle ha några effekter på måendet.


Uppdatering 150622: Oavsett vilken statistik man tittar på och hur man förhåller sig till mörkertalet (de som faller ur statistiken eftersom de tex inte anmält eller inte vill uppge att de utsatts) så är det många fler kvinnor än män som blir utsatta för sexualbrott. Tex i de här siffrorna från Brå angav 2,4 procent av kvinnorna och 0,2 procent av männen att de hade blivit utsatta för sexualbrott under 2013 (inte bara våldtäkter utan sexualbrott i stort). Om man utgår från den statistiken är det helt rimligt och logiskt att det ska finnas mer vård, stöd och hjälp för utsatta kvinnor, eftersom de är så många fler. Ska det vara en jämlik vård ska det finnas 12 gånger mer vård för utsatta kvinnor. Tyvärr är det inte så förhållandena ser ut, även om man tar hänsyn till statistiken över hur många som utsatts så är vårdutbudet för utsatta män mycket litet.



Några tips som rör män som utsatts för sexuella övergrepp:

Info

• Män som våldtäktsoffer, från kunskapsbanken hos Nationellt centrum för kvinnofrid.
• Frågor om killar/unga män och övergrepp eller våldtäkt hos 1000 möjligheter.
• Om våldtäkt och andra sexuella övergrepp hos umo.se.
• Info om sexuella övergrepp hos 1177.se.
• Hos Föreningen Storasyster finns info om sexuella övergrepp.

Berättelser

• En hemstad av Kristian Lundberg.
• Det du inte såg av Patrik Sjöberg och Markus Lutteman.
• Peter Jöback berättar i Skavlan, klipp på youtube, och i P1:s Söndagsintervjun.
• 25 Male Survivors Of Sexual Assault Quoting The People Who Attacked Them.
• Karl berättar på Föreningen Storasysters hemsida.
• Christoffer berättar på Föreningen Storasysters hemsida.
• Jocke berättar på umo.se.

Jourhjälp

• 1000 möjligheter har en chatt för dig som varit eller är utsatt, och en särskild chatt för dig som sålt eller säljer sex. Har även mottagning.
• Föreningen Storasyster erbjuder chattbror eller -syster och andra former av stöd. I deras chatt finns det manliga volontärer vissa tider.
• Novahuset erbjuder bland annat jourhjälp via telefon, mail- och skype. Har mottagning också.
• killfragor.se, har en stödchatt för killar mellan 10 och 18 år.
• RFSL:s brottsofferjour kan ge stöd till dig som är hbtq och utsatts. Stöd via telefon, mail, eller på mottagning i Stockholm.
• På rikskriscentrum.se finns organisationer på olika håll i landet samlade, som ger stöd och hjälp vid våld i nära relationer.
• Mikamottagningarna vänder sig till dig som säljer sex, och/eller skadar dig med sex, och/eller utsatts för människohandel. Finns i Malmö, Göteborg och Stockholm. Åtminstone i Malmö erbjuds även stöd via chatt och mail.

(Jag har medvetet valt att inte nämna transpersoner eller ickebinära i detta inlägget eftersom polariseringen i just detta fallet handlade om utsatta män och utsatta kvinnor. Jag har inte heller kunskap om läget för de grupperna, men jag gissar att vårdutbudet där om möjligt har ännu större brister, och att kunskapen där är ännu lägre.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.