27 september 2015

Vilken chef är ansvarig för de människor som vårdas?

Har grubblat en del sen början av veckan, chefernas reaktioner väckte så mycket tankar hos mig. Och framförallt att det är så typiska reaktioner. När psykiatrin kritiseras och chefer uttalas sig förekommer nästan alltid dessa sakerna:
* uttalanden som handlar om att det inte är så stort problem, om problemet alls finns
* att det är jätteviktigt att lyfta fram att de flesta som jobbar inom psykiatrin gör ett bra jobb
* placerande av problemet hos patienterna

Det jag grubblat mest på är att patienterna liksom verkar försvinna. Cheferna verkar alltid finnas i en bubbla dit problemen inte riktigt når, men de verkar i alla fall medvetna om att det existerar personal. De verkar också medvetna om att de har ett ansvar för personalen, och är mycket måna om att visa att de är lojala med sin personal. De kanske inte alltid gör så mycket för att förbättra personalens situation, men de har åtminstone tillräckligt stor inkännande förmåga i förhållande till personalen, så de inser att de måste visa sin lojalitet. Att de är en enhet som tillsammans står starka, nåt sånt.

Eller. Det är så jag brukat tänka, i den senaste veckans grubbel har jag börjat tänka att det handlar om nåt annat, att inte heller personalen riktigt finns, att det kanske mest handlar om att upprätthålla en yta som säger att allt är i sin ordning, att det är det centrala, att människorna i organisationen inte riktigt är verkliga, inte heller personalen.

Jag vet inte. Det jag tänkt mest på är patienterna. De är nästan alltid reducerade till objekt som ska vårdas. Om de pratar om sina upplevelser av att ha blivit dåligt behandlade så blir de objekt som sabbar den fina bilden av vården, den som kan vara vårdens viktigaste uppgift att upprätthålla (som det verkar i denna typen av intervjuer).

Det är väldigt vanligt att man sjukdomsförklarar patienterna, och det är kanske inte så konstigt eftersom man nog är sjuk om man är på sjukhus (om vi ignorerar olika tolkningar kring det just nu), men man sjukdomsförklarar alltihop, man verkar liksom glömma att patienter kan var mer än sina sjukdomar, och att allt de säger, upplever eller gör inte är helt färgade av den. Om de säger något eller berättar om några upplevelser, så verkar det viktigaste i historien alltid vara att minnas att man i sjukdom kan ha förvrängd verklighetsuppfattning. Det är i och för sig sant, men det händer ju faktiskt också att patienter uppfattar saker helt adekvat. Det glöms bort.

Och framförallt verkar man helt glömma att patienter också har känslor, att deras upplevelser påverkar dem. Blir de kränkta är det inte så konstigt att de mår dåligt. Är det någon man borde vara lojal med och vars förtroende man borde vara mån om, så är det ju patienterna. Alltså om man utgår från normal logik. Vårdens logik verkar vara en annan. Där verkar det normala vara att lägga över det mesta man själv inte orkar bära på patienterna, och sen strunta i hur de klarar det.

Jag har tänkt mycket på vem som är ansvarig för patienterna. Vem är vår chef, vem är ansvarig för hur vi har det, och lojal med oss? Alltså: jag har förstått att de vanliga cheferna är ansvariga för de objekt som bär på sjukdomar som ska behandlas, och för vården av dessa sjukdomar. Men människorna? Vems ansvar är det att ta hand om människorna som vårdas, om vårdens ansvar bara är att ta hand om det sjuka, och sina anställda?

Jag kom inte fram till något. Bara att det finns ett glapp. För att man tar för givet att alla patienter alltid får bra vård, blir hörda, sedda, trodda, respektfullt bemötta, att deras mänsklighet ryms, och allt sånt. Utifrån det har man byggt upp systemet. Vid enstaka tillfällen kan det förekomma att fel begås, det finns det ett anmälningssystem för. Men i stort räknar man med att allt går rätt till och vården är bra. Därför har patienterna ingen chef som i första hand är lojal med oss. Ingen mellanchef. Ingen högre chef. Och inte heller något fackförbund, ingen som företräder oss.

Det är ju sorgligt att det ska behövas, men det kanske gör det, det kanske behövs. Det finns strukturer för arbetsgivare och dem som arbetar, men patienterna? Det kanske skulle behövas en struktur där också vi har något som kan fungera som en motkraft till makten.

*

Om du missade de texter jag skrev tidigare i veckan kan jag rekommendera dem, de har mer substans än denna.






Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

3 kommentarer:

  1. Bra skrivet som vanligt.
    Ytan är det viktigaste i nästan alla verksamheter nu för tiden.
    Den är helig!

    (När jag fick ut för lite pengar förut fick jag höra oändligt många gånger att "det tror du bara för att du är deprimerad". Men det var så.
    Faktiskt.
    Det rättades till efter 2 år ...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ytan är nog heligt. Och är man sjuk verkar i stort sett allt bero på det, ytterst lite på nåt reellt..

      Radera