Gästbloggare: Vad skiljer mig/oss från någon annan?

Här kommer ett gästblogginlägg från en person som vill vara anonym, och som sedan ungefär ett år tillbaka har diagnosen DID.

Inlägg från tidigare gästbloggare hittar du via en flik under bloggens rubrik.

Vill du också gästblogga kring något som rör dissociation kan du maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com, och/eller läsa lite här: Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)


***

Det som skiljer mig/oss från andra som inte har detta system, det är inte att jag är flera. Alla har delidentiteter. Inte är du likadan överallt? Du är på ett sätt hemma, på ett sätt som kollega, på ett sätt med dina vänner och på ett annat sätt med din partner. Det är därför det kan vara svårt att hitta en roll som passar in när du länkar samman olika människor du känner. Hur bör jag vara nu?

Skillnaden mellan mig/oss och de andra är att jag tvingats överleva outhärdliga situationer sedan jag var barn. Överleva och samtidigt kunna fortsätta vardagen som kommer, finnas i bra stunder utan att behöva minnas det outhärdliga. Skillnaden mellan mig/oss och de andra är barriärerna. Barriärerna mellan dessa roller, delpersonligheter. Mina jag går inte hand i hand, vi kan inte relatera till varandra. Därför blir tiden diffus och jag föds på nytt hela tiden.

Jag kan födas in i ett samtal och inte förstå hur jag hamnade där och behöver lyssna till min röst för att förstå var jag ska fortsätta. Ofta säger jag att jag är tankspridd och inte minns vad jag nyss sa, att jag tappade bort mig. Jag kan säga det med en röst som inte känns som min. Ibland försvinner minnet av det iväg.

Jag (min kropp) gråter andras tårar och känner andras rädsla. För jag klarade inte av att vara jag när jag blev rädd för många år sedan, någon annan fick min rädsla och den delen har frusit i tiden.  När den delen kommer fram är den precis som den var då, den blev aldrig vuxen. Och det finns många delar inom mig som aldrig blev det.

Detta har varit en överlevnadsstrategi. När ett barn växer upp behöver barnet skapa sig en identitet. När jag växte upp störde något den utvecklingen, hemska trauman, och därför var jag tvungen att separera delar av min identitet ifrån varandra. Det var livsavgörande då. Men det är ett mönster som inte längre fyller samma funktion. Delarna som frusit i tiden är ständigt närvarande. Jag vet inte varför någon triggas igång av ett ord, en rörelse, en plats. Varför en skräck kan väckas eller en undertryckt ilska. Och när min kropp uttrycker dessa känslor finns inte min/mina vuxna del/delar närvarande och kan ta hand om det.

Vissa delar av mig har utvecklats och andra inte. Beroende på vad som behövts. Vissa delar har enstaka funktioner, som att ta sig ifrån stressiga situationer åt oss andra. Eller att få i oss mat. Andra delar har fler funktioner, kan vara lekfulla eller blyga. De delar som inte är lekfulla brukar förakta de lekfulla delarna. Jag mår inte bra när jag ser på Disney eller håller i en nostalgisk leksak från förr. Jag blir inte barn på nytt. För de barn som finns inom mig är jag rädd för, de bär på så mycket sorg, skräck och skam. De är frusna i tiden.

Det yttrar sig inte så dramatisk som många tror. Det är inte som på film. De flesta märker nog ingenting alls på mig. Just för att de träffar en fullt fungerande del. Och vi vill hålla oss hemliga för de flesta, de delar som tar över försöker spela med. Du har kanske bara träffat en del av mig. Eller så har du mött fler utan att veta om det. Märker bara att jag är tystare än vanligt, är lite disträ eller skrattar mer än vanligt. Och så är ju de flesta människor. Men deras jag går kanske hand i hand.  Kan relatera, vill relatera. Mina jag kan känna empati för varandra men också hata och vara rädda för varandra. Vissa delar är arga på mig då jag skriver nu, andra uppmuntrar mig. En del kan slå mig för att en annan del ber om mat.

Kliniskt sätt heter rehabiliteringens sista steg: integrering. Med andra ord, mina delar behöver ta varandra i hand och samarbeta, vilja lära känna varandra. Våga vara nyfikna på varandra.

Det syns inte lika mycket utanpå, som det känns inuti. Det är ständigt ett krig när vi ofta vill olika. I alla mina val (apelsinjuice eller äppeljuice? Ta bussen eller gå?) behöver jag ta hänsyn till många andra individer. Vi samtalar ibland med varandra via skrift. Det kan se lustigt ut, kan förstå att det kan låta lustigt också. Våra handstilar skiljer sig och likaså våra ordval.

Det som kan vara jobbigt är omgivningens ovetskap om hur det kan vara. När en myndighet eller vårdperson tror att jag mår bra för att delen den träffar gör det. Det är ju det som får mig att fungera, det som i alla fall gjorde att jag fungerade tidigare trots den ständiga stressen och anspänningen. Eftersom jag inte kan forcera fram en del som bättre kan förklara hur det känns, måste jag i princip manipulera fram en känsla för att bli trodd. Jag måste manipulera för att inte verka manipulativ. Ironiskt helt klart. Det räcker inte med att jag berättar hur det kan vara. Och dessutom är vardagen och tiden så diffus att det är svårt att beskriva.

Och kroppen är densamma. Kroppen upplever samma ständiga anspänning då den får bära på väldigt många individer med många olika starka känslor och upplevelser av vår historia. Mitt psyke klarar sig betydligt bättre för att den är splittrad, än vad min kropp orkar bära på en hel familj.

/Anonym

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.