Orden ni använder. Oförklarliga symptom.

Ja. Ok. Jag ska vara språknörd igen. Det kanske inte spelar lika stor roll för någon annan. Men för mig spelar det roll.

Det här med oförklarliga symptom. Varför kallar vi dem det? Jag tror att den korrekta definitionen är oförklarade symptom. Men det känns som att de oftare definieras som oförklarliga.

Och varför det spelar så stor roll? De är ju inte förklarade, symptomen, båda orden betyder det. (Och nästan likadant låter de, som om man inte tänker så noga på vad nån säger kan man ju missa skillnaden.)

Det spelar roll för att det ofta i definitionen att de är oförklarliga finns en värdering, att det skulle kunna vara så att personen simulerar, att det faktiskt inte finns nån orsak till symptomen. Att de inte går att förklara eftersom de inte beror på något annat än tex att patienten vill manipulera.

(Då har man lagt in en förklaring, trots att man sagt sig att det inte finns någon, det är ju en kullerbytta, men herregud, vad gör man inte för att få klassa patienter som manipulativa?)

Det spelar roll för att det i ordet oförklarade ryms en ödmjukhet. Oförklarade symptom är symptom vi inte hunnit förklara än. Kanske kan vi förstå dem lite längre fram, när vi forskat mer, när vi förstår mer. När vi har fler bitar av helheten. Vi har väldigt få bitar nu, faktiskt. Det finns mycket av hur hjärnan fungerar som vi inte har en aning om. Det är inte som att allting som går att förklara är förklarat. Det som är förklarat nu, är vad vi klarat att förklara hitintills.

Och dessutom: vem har sagt att allting som finns kommer gå att förklara? Ok, jag vet, det är en storslagen idé från upplysningstiden, det är fint att tro på vetenskap, jag förstår allt det där. Men ändå. Tänk om vi aldrig nånsin kommer nå dit, att lyckas förklara allt. Det är en möjlighet, att det alltid kommer finnas saker som ligger bortom vad vi vet, kan definiera, göra modeller för.

Finns de då inte?

Som patient med oförklarade symptom spelar det roll för mig vilket ord man väljer. Trots att de låter nästan likadant. För jag är trött på att bli klassad som hopplös, konstig, fel. Jag är trött på undertoner som handlar om att jag hittar på, överdriver, eller försöker manipulera. Jag är trött på de vanliga bemötanden man har i anslutning till dessa oförklarade symptom. Någon vård brukar det ju inte bli tal om, bara bemötanden. Jag längtar efter vård, men jag antar att jag gett upp det. Jag får förbli till stor del oförklarad, för jag passar ju inte så bra in i modellerna. Jag har förstått det.

Men även om jag gett upp förklaringarna och vården, så längtar jag efter ödmjukheten. Jag önskar mig behandlare som klarar att höra vad jag säger och tro på det jag berättar om, även om de inte har någon modell där symptomen passar in. Jag tycker om behandlare som är medvetna om att de inte vet allt, inte ens allt utifrån forskningsläget som det är nu.

Jag längtar efter behandlare som är så lite dömande som möjligt, och som bär på ödmjukhet inför alltings komplexitet. Och jag längtar efter ord som bär på den sortens innehåll, som förmedlar det budskapet. En ödmjukhet i grunden. Inte ett fördömande och nedvärderande.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Orden ni använder om mig: lättkränkt.

Läste för ett tag sen Vård av självmordsnära patienter – en kunskapsöversikt, en skrift som getts ut av Socialstyrelsen. Det är ett mycket formellt och korrekt dokument där forskningsläget kring självmord och självmordsrisk redovisas, och där man går igenom rätt mycket av det som rör vård av självmordsnära patienter. Det är inget revolutionerande eller nyskapande som presenteras, i stort stämmer det överens med den syn på vård av självmordsnära som man har i vården idag, om än med lite mer optimistisk syn på vad som är möjligt angående tex kontinuitet, att skapa relation till en behandlare o dyl, än vad jag mött i slutenvården. Synen på anhöriga är också enkel, de är en resurs man borde ta tillvara, de mår dåligt av självmordsförsök från sin närstående, och borde erbjudas stöd pga detta. Inget av det komplexa finns med, det som rör att anhöriga kan vara en belastning, eller att deras känslomässiga reaktioner på patientens handlingar och/eller mående kan få negativa konsekvenser för patienten, även om de egentligen menar och vill väl. Det är inte den sortens text, som vänder och vrider på saker, lyfter fram nya perspektiv eller tankar. Nej, det är en mycket korrekt och formell text, som sammanfattar forskningsläget, gällande praxis och syn på vård av självmordsnära.

Och det är väl gott att det är så, olika texter har olika syften, och denna texten är sån. Är till för att vara detta. Just därför reagerar jag desto mer när det plötsligt dyker upp en beskrivning kring att många av patienterna är lättkränkta.

Lättkränkta, alltså. Fanns det verkligen inget annat ord att använda? Och vad betyder ens lättkränkt? Betyder det inte att man blir stött för ingenting? Av de förslag de radar upp kring hur man ska undvika att utlösa lättkränktheten låter det i mina öron som att man faktiskt reagerar på något.

Låt oss måla upp en bild av en situation. En patient har efter en krisartad händelse där människor hen litade på svikit, känt det som att den enda vägen som finns är att ta livet av sig. Hen överlever trots allt, och hamnar på en slutenvårdsavdelning. Där är grundläget att i stort sett all personlig integritet plockas ifrån hen. Hen delar rum med någon, det finns inte ens ett draperi mellan sängarna för att skapa en känsla av att det finns ett privat utrymme. Det finns ett skåp där hen kan ha sina saker, men det går inte att låsa, så det går inte att lita på att ingen bara öppnar det om de får lust, och rotar runt som de känner för. Någon annan har makten över när man ska äta, när man får gå ut, (om man alls får gå ut), vilka tider man får träffa vänner. Någon annan bestämmer när man ska gå upp och när det är lämpligt att gå och lägga sig.

Dessutom kommer personal och tittar till en hela tiden. Det finns inget utrymme för att vara ifred, slappna av, hitta något lugn. All övervakning och kontroll stressar, förutom kaoset med alla motstridiga känslor som självmordsförsöket rivit upp. Det finns vårdpersonal hen aldrig förut träffat, som med ihärdiga frågor utifrån färdiga formulär (på papper eller i behandlarens huvud) försöker kartlägga hens problem. Hen förväntas öppna sig och känna tillit till dessa främmande människor, och berätta allt om sitt liv, sina känslor, tankar, vad helst de frågar om.

Om hen inte gör det bemöts det med maktspel, härskartekniker, olika sätt att med utpressning försöka få patienten att trots allt öppna sig. Om hen reagerar på det, är det då lättkränkthet vi pratar om?

Hela tiden säger personalen att det bara är att komma och säga till om man behöver prata, och trots att det är så svårt vågar patienten det ibland. Hen har suttit i timmar i dagrummet och fått ökad ångest av att försöka tro på att hen får ta det steget, får behöva, ta plats, ta uppmärksamhet. Att tro på att hen är värd det, att inte nån annan behöver personalen bättre. Men ändå. Hen gjorde det. Reste sig upp, gick bort till expeditionen och knackade på glasrutan i dörren.. Och så satt hen där och försökte säga något om det outhärdliga och omöjliga i sin situation, och det kändes inte som att den där skötaren ens lyssnade på allvar. Hen ställde inga vettiga följdfrågor, utan verkade snarast tycka att det var lustigt att patienten ville prata om de här sakerna, eller såg dem som så stora problem. När patienten tystnar för en stund börjar behandlaren förklara hur hen kan göra för att må bättre. Kanske kan hen ta en promenad varje dag? Känner hen sig ful och tjock så kan hen kanske gå med i viktväktarna? Och det är många som inte vet vad de ska göra med sina liv, så det är inget att bekymra sig för, och dessutom så är inte relationsproblem något som man kan få slutenvård för, så att det känns ohanterbart att bli utskriven till samma sociala sammanhang som var när hen försökte dö, så är det inte precis psykiatrins problem. Det kan inte de behandla.

Om patienten då reagerar, tex med att hata sig själv ännu mer, bli ännu sämre på att söka hjälp, förvärras i ångest och självmordstankar, är det då lättkränkthet vi pratar om? Eller uppstår definitionen lättkränkt bara om hen visar att det som hände gjorde illa?

När överläkaren hånskrattar åt självmordsplanerna, och tvingar iväg någon på permission trots att hen är orolig för att hen ska göra sig illa. När någon helt enkelt förklarar att vissa patienter ju dör vad psykiatrin än gör. När personal använder små saker hela tiden för att visa sin makt, sin överlägsenhet, och visa att hen ser patienten som nåt annat än sig själv, inte riktigt en människa. Nästan, men inte riktigt. När läkare inte bemödar sig om att berätta för patienten om medicinändringar utan det bara ligger nya tabletter i medicinkoppen en dag. När man inte orkar vara ordentlig utan skriver fel personnummer på patienten i medicinlistan. När man inte bryr sig om sånt som i praktiken skulle kunna visa att patientens liv är av värde, tex om hen får mat eller om nån annan råkar ta specialkosten hen skulle ha innan hen kommer till matsalen. När en patient för en gångs skull är glad, för att hen köpt nya skor, och en skötare skämtar om det och undrar vad hen ska med nya skor om hen ändå ska dö.

När nåt av det, eller av tusen andra saker som kan hända på en slutenvårdsavdelning händer. Om man reagerar då, handlar det då om lättkränkthet? Ja, då är åtminstone jag lättkränkt. Förmodligen skulle de flesta av oss vara det i en sån situation, om vi inte blivit helt apatiska eller världsfrånvända på annat sätt.

Att man reagerar tänker jag är i sin ordning. Och det är klart att man i dokument om behandling måste ta upp sånt som rör vanliga reaktioner i vården. Men just detta ord, lättkränkt, vad säger det, vad ger det för budskap?

Jag hör det som att reaktionerna inte alls är rimliga. Och dessutom hör jag något nedvärderande och nästan förlöjligande i det. Vad gör det med behandlare om man tycker att det är helt normalt att se patienter som lättkränkta? Så ok att till och med Socialstyrelsen definierar det så? Ruckar det inte lite på människosynen, ökar det inte risken för att man i sina möten med patienter har med sig detta som är lite nedvärderande? Och vad gör det med bemötandet, med mötet, med relationen, om det hela tiden finns en nyans av nedvärderande och att nedvärderandet är det normala, det rimliga?

Jag tror inte det är bra att ha det där, det ständiga nedvärderandet mellan raderna. Jag tror inte att det finns nåt gott i att använda den typen av ord när man ska definiera patienter, deras känslor och reaktioner.

Inte skulle det vara så svårt att formulera det på ett annat sätt? Det rör människor som är i akut kris, som i detta är mycket sårbara, väldigt vårdbehövande men kanske också väldigt kluvna både till att leva och att få hjälp för att klara att fortsätta göra det. Det är människor som det är rimligt att vara rädd om, som behöver respekt och omsorg, som behöver hjälp att se sitt värde och livets värde. Som är mycket känsliga för dåligt bemötande, dålig behandling, allt som förstärker det i dem som redan är så starkt, och som gör att livet och att finnas i världen och med andra människor kan kännas fullständigt omöjligt.

Man skulle helt enkelt kunna formulera det som att patienter i denna gruppen överlag reagerar starkt på att bli dåligt behandlade eller bemötta. Det är väl det ändå man menar? Fast kanske känns en sån formulering jobbig att ta till, för det lägger mer ansvar på behandlarna? Om det rör sig om lättkränkthet, så är väl undertexten att man reagerar på sånt som man inte borde reagera på. Om man är känslig för att bli dåligt behandlad eller dålig bemött, så finns det förvisso en ökad känslighet, men ordvalet säger att reaktionerna faktiskt beror på något. Att reaktionerna kanske är större än vanligt, men att de utgår från något som det egentligen är friskt att reagera på.

Ansvaret för att dålig behandling eller dåligt bemötande inte ska uppstå, ligger hos behandlarna. Om de exempel som tas upp på vad man kan göra för att undvika lättkränktheten faktiskt stämmer, tycker jag det är fult att definiera det som lättkränkthet och därmed placera problemet hos patienterna. Om man inte bemöter patienter med respekt är det kanske inte bara patienterna som är problemet?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Orden ni använder om mig: otillräcklig.

Jag tycker det är bra när man uppmärksammar psykisk ohälsa. Jag är skeptisk till begreppet psykisk ohälsa (jag har skrivit lite om det tex här), men vi kan lägga undan just det en stund. Jag tycker det är bra med uppmärksamheten. Det är bara.. så väldigt ofta jag inte förstår formerna för den.

Det finns en hashtag som sprids just nu, #otillräcklig. Det handlar om en rad intervjuer med människor som pga psykisk ohälsa mått dåligt, och att man vill att även andra ska dela med sig av sina berättelser och upplevelser i sociala medier.

Jag har inte orkat läsa allt på Aftonbladet, inte heller lyssna på podden. Det sägs säkert en massa bra saker där. Jag har inte så väldigt bra koll. I praktiken har kampanjen för mig betytt att mitt twitterflöde stundtals svämmat över av människor som skriver om hur de inte fungerar i sin vardag och avslutar med #otillräcklig.

Kanske är det ordet som triggar mig, kanske är det nåt lite större än så. För vet ni hur många som redan definierar mig som otillräcklig? Vet ni hur det varit ett mantra (uttalat eller outtalat) från vård, myndigheter, alla med makt över mig? Allt detta om att jag inte räcker. Det är som att det viktigaste att definiera är detta att jag på nåt sätt är defekt. För jag är ju sån som är otillräcklig.

Vet ni en annan sak? Det finns så många saker i mitt liv som varit otillräckliga. För att nämna några av dem:

• stödet när jag var liten och mådde dåligt
• förmågan att upptäcka och bry sig om att jag mådde dåligt
• psykiatrins bemötande när vi väl fick kontakt
• psykiatrins förmåga att förstå sig på mina problem
• psykiatrins förmåga att inte skada eller retraumatisera
• psykiatrins förmåga att erbjuda kontinuitet, trygghet och liknande
• psykiatrins kunskap inom trauma- och dissociations-området 
• psykiatrins kunskap inom utmattnings- och trötthetsområdet
• psykiatrins kunskap inom det psykosomatiska området och det som rör funktionella neurologiska symptom
• resten av vårdens förmåga att ta mig på allvar trots psykisk ohälsa
• restens av vårdens kunskap om trauma och vilka konsekvenser det kan få för somatisk och psykosomatisk problematik
• resten av vårdens förmåga att förstå sig på trötthet och utmattning (om den inte beror på arbetsrelaterad stress)
• myndigheters förmåga att erbjuda kontinuitet i kontakten
• myndigheters förmåga att sätta sig in i min situation
• myndigheters kunskap om att man kan må som jag gör
• myndigheters förmåga att samordna sig med varandra
• systemets förmåga att vara individanpassat
• systemets förmåga att bry sig om ifall jag försämras
• systemets förmåga att erbjuda rehabilitering, stöd o dyl som faktiskt utgår från var jag befinner mig, inte hur det ser ut enligt deras idé om var jag borde befinna mig

Det var verkligen inte allt, men det var några av de saker som varit djupt präglade av en reell otillräcklighet som påverkat mitt liv.

Det kanske är rimligt att tänka sig att allt jag inte klarar nu gör att jag är otillräcklig. Som att det bara är att konstatera sakernas tillstånd. Jag har väldigt ofta känslor av att vara otillräcklig. Varför blir jag då så provocerad?

För att jag känner att fokus blir galet. Jag blev skadad, jag blev inte omhändertagen i rimlig tid. När jag väl fick hjälp så gjorde den mig mer illa än den hjälpte. När jag väl fick hjälp som hjälpte rycktes den ifrån mig för att min symptombild inte längre passade in i systemet. Jag har lagt så mycket kraft på att ta hand om allting själv och behöva skydda mig för att systemet som borde vara till för att hjälpa och stötta, inte skulle mosa mig helt pga sina oförmågor, sin otillräcklighet.

Jag tycker det är så orättvist då att det är jag som ska klassas som otillräcklig. Och jag vet att denna kampanjen inte handlar om mig, den handlar om andra, det är på andras berättelser den vilar. Men om man lever i en så pressad och stressad situation att man utvecklas psykisk ohälsa av det, är det då verkligen att man är otillräcklig som är problemet? Är det inte att världen är rätt sjuk? Att samhället bygger på rätt stora doser av omänsklighet? Är inte symptom på psykisk ohälsa som beror på sånt snarare symptom på att man är människa, snarare än otillräcklig?

För det denna kampanjen gör är framförallt att lämna mig med frågan om vem som är tillräcklig. Och vad det betyder? Den här snäva ramen av att "vara normal", om man klarar att finnas i den, då är man nog tillräcklig. Men vem kan räcka till för att klara det, oavsett vad som händer i hens liv? Oavsett vilka omständigheterna är?

Det här med att räkna människor som lever med psykisk ohälsa som otillräckliga, är det inte risk att det blir ännu ett sätt att definiera oss som lite sämre, som att vi har brister, som att det är nåt som ligger hos oss? Att vi inte klarar av detta ideal av normalitet? Och om det är så många som inte klarar det, är det då rimligt att fortsätta lyfta fram det så, ha fokus där?

För mig passar det inte alls. Jag pallar inte med att detta diffusa "vi" som har psykisk ohälsa, ska bryta nåt tabu genom att offentligt klassa oss som otillräckliga. För mig blir det bara ännu ett skuldbeläggande, ännu ett stigmatiserande, ännu ett sätt att förmedla att jag är lite sämre. För att jag inte klarade att finnas i undergången utan att gå sönder. För att jag inte klarade att må bättre när psykiatrin gjorde mig illa. För att symptomen på att ha varit i helvetet lever kvar i min kropp, i mina tankar, i mina känslor, finns med mig varje dag. 

Jag är inte otillräcklig. Jag är människa. Om jag går sönder av det outhärdliga så är det faktiskt nåt normalt att göra, inte nåt som beror på en defekt hos mig. Det står också i nån av texterna på Aftonbladet att det att vara människa, det är att vara otillräcklig. Ja? Jag fattar faktiskt ännu mindre då, varför just vi som lever med symptom på psykisk ohälsa ska träda fram och definiera oss som otillräckliga. Jag hade tyckt det var mer sympatiskt att få definiera mig som människa, om det nu ändå ska ses som synonymer. Otillräcklig är så värderande, och redan använt om såna som mig.

Om du vill klassa mig som otillräcklig så kan jag inte hindra dig. Men låtsas inte att det handlar om nånslags frigörelse som inkluderar mig. Funkar den för dig, så ska jag inte hindra dig, du får klassa dig som otillräcklig så mycket du vill. Det är bara inte en frigörelse jag vill vara en del av, eftersom den inte frigör mig. Jag blir fångad. Fångad, tyngd och arg. Eftersom jag känner mig nedtryckt och värderad som person.

(Och ehm.. om ni vill kommentera detta inlägget och kommunicera med mig på twitter kan ni inte hashtagga med #otillräcklig, för jag har blockerat alla inlägg med den hashtaggen, pga att jag inte orkade med detta ständiga upprepande med budskap om att såna som jag är otillräckliga.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Orden ni använder om mig. Passiviserad.

Jag vet inte när passiviserad blev en synonym till sjukskriven. Jag tror det var ungefär samtidigt som den borgerliga regeringen försökte få ner sjukskrivningstalen genom regler som byggde på att det inte går att vara sjuk längre än en viss tid. Jag tror det var ungefär samtidigt som systemet hårdnade, som det blev allt mer av att jagas, att kämpa för att bli trodd i att man är sjuk, samtidigt som det blev fler blanketter, fler möten, fler åtgärder anpassade för att pressa tillbaka folk i arbetslivet igen.

Ja. Det var nog då. Samtidigt som den arbetsbörda som krävs för att kunna få en sjukskrivning godkänd ökade, även för den sjukskrivne, blev passivitet synonymt med sjukskrivning. (Vilket i sig är paradoxalt, för om man nu är helt passiviserad lyckas man inte bevisa sin sjuklighet och då faller man helt enkelt ur systemet och är inte sjukskriven längre).

Jag vet, det är en bra retorisk grej, att definiera sjuka som passiviserade, istället för som sjuka. Nämner man saker vid dess rätta namn kanske man också hamnar med ett ansvar. Tex för att skapa en bättre vård, och hjälpa människor att bli friskare. Kanske också ett ansvar för att skapa ett bättre samhälle, där inte lika många blir utslitna, sönderstressade, mår dåligt för att sammanhangen de befinner sig i är för hårda.

Väljer man ett annat ord för att benämna sjukdom, kan man ju välja vilket som helst, och helt enkelt ta det som passar ens syften. Om man vill försöka få sjuka att framstå som lata människor som lever på samhällets bekostnad, människor som bluffar till sig pengar och tror att de har rätt till det trots att de inte förtjänat några pengar genom att arbeta, då är passivisering ett bra ord att använda. För vägen ur sjukdom är ju rimligtvis vård, men kallar man sjukdom för passivisering låter det inte alls rimligt med vård. Det låter rimligt med aktivitet, kanske jobb. Och det låter mer rimligt att plocka fram hårdhandskarna då, om vi pratar om passiviserade istället för sjuka.

Det hände något. Jag vet inte riktigt när. Men rätt vad det var fanns passiviseringsetiketten överallt, inte bara i politikernas retorik. Nästan varje gång jag träffar någon inom vården eller en person från en myndighet, kommer det här med min passivisering på tal. Hur jag ska ta mig ur den, vad jag kan behöva. Och mina protester när jag försöker förklara att jag inte alls är passiviserad, möts av misstro, det förvandlas till ett bevis på att jag faktiskt är det. Passiviserad. Och att jag kämpar för att slippa ta mig ur passiviseringen, vilket för de flesta ju kan vara jobbigt. Det kan de ha överseende med, att jag tycker det är jobbigt att de försöker pressa mig ur passiviseringen. Passivisering verkar för de flesta vara en ideal tillvaro, som semester ungefär, fast lite latare. Så det är begripligt, att jag uppvisar motstånd, att jag vill stanna i det tillståndet. Men ändå. Fokus blir där. Jag måste förstå mitt eget bästa: att jag måste ut ur denna passivitet. Och ändå. Det finns inget sätt att förklara att jag inte är passiviserad. Det används som en synonym till sjukskriven, och det kan jag inte förneka att jag är.

Låt mig göra det lite tydligare. De år jag nu varit sjukskriven har jag jobbat hårt med att ta hand om mina problem, för att så småningom kunna må bättre, fungera, vara aktiv. Klara av att utbilda mig och ha ett jobb. Jag vet att det tagit tid, men vissa problem är så stora att det inte räcker med 15 gånger kbt, en justering av beteenden. Jag hade svårare problem än så. Det tog tid.

När det var svårast jobbade jag i stort sett dygnet runt. Jag hade flashbacks, ångest, självskadeimpulser. Jag var tvungen att orka slita med det, försöka ta mig vidare, ur det. Om jag alls sov återupplevde jag saker i drömmarna. Det fanns ingen paus. Jag slet så mycket. Och jag lyckades ta mig vidare, jag är inte längre där, jag mår inte längre så.

All den kampen. Det räknas som att jag var passiv.

Jag fick läsa böcker, leta artiklar, lägga hur mycket tid som helst på att söka information, för att vården inte kunde hjälpa mig tillräckligt, för att det hamnade hos mig att förstå sånt som dissociation, splittring, hur jag skulle bli hel. Jag fick försöka förklara för min terapeut igen och igen, hur saker fungerade, för att kunna få den hjälp jag behövde. För att kunna läka. Hon förstod tillräckligt för att kunna hjälpa mig, tillsammans kunde vi hitta sätten för att ta mig vidare.

Att jag i stort sett ensam fick ta mig igenom en integration av DID, för att vården inte kunde finnas där i det, att jag ensam fick klara det som egentligen varit omöjligt stort, hur mycket hjälp jag än haft. Att jag fick pussla ihop mig igen, skapa ett nytt jag som inte längre var splittrad, lite i taget.

Det. Hela det jobbet jag gjorde för att vården skulle kunna ge mig hjälp. Och det jobb jag lämnades ensam med, när jag föll mellan stolar. Det ansvaret som var orimligt att det hamnade på mina axlar, men som ändå hamnade där eftersom ingen annan tog det. Det. Allt det räknas som förslöing, försoffning, passivitet, att jag långsamt sjönk in i en helt oaktiv tillvaro. För hela tiden, alla de dagarna, var jag sjukskriven. Och sjukskrivning är samma sak som passivisering. Därför räknas också detta som att vara passiv.

Att jag sökte tills jag hittade en psykolog jag kunde prata med på telefon, att jag letat upp alla fonder och stiftelser jag kan söka pengar från, tigga ihop pengar till psykologsamtalen från. Att ingen hjälpt mig på vägen i det. Och alla dessa system att förhålla sig till, reglerna som ändras, handläggarna som byts ut, läkarna som blir nya. Alla regler jag måste förstå mig på, alla blanketter, utredningar, alla möten jag behövt ta mig till fast benen inte bar, fast jag var för sjuk för att ta mig hemifrån. Alla människor jag måste träffa, förklara allt för. Alla gånger jag måste börja från noll. Förklara på nytt. Alla gånger jag behövt vara den som samordnar olika insatser, den som har bäst koll, den som får negativa effekter i övergången mellan olika system. Det räknas som ingenting. Det är inte aktivitet.

Alla timmar av smärta, trötthet, alla dagar symptomen tagit all tid och det inte funnits något annat att göra än att stå ut. Det räknas inte som sjukdom. Nej: passivitet. Så är det, även det räknas in i passiviteten, för allt som händer under en sjukskrivning gör det.

Och det andra, det som gjort att jag orkat leva, trots allt. Att hitta sätt att ta tillvara på ljuset, även när det egentligen inte funnits utrymme för allt kaos. Att hitta de saker jag trots allt klarar att göra. Att läsa böcker, måla, göra något kreativt de dagar det har gått. Att lära mig virka, för att jag blir så depressiv av att inte lära mig något nytt, inte befinna mig i utveckling, men också för att fackböckerna blev obegripliga i perioder, bokstäverna bara dansade runt på sidorna, för att den möjligheten var stängd. Att göra det jag kunde. Att komma på att jag kunde virka mjukisdjur och skänka till barn som nog var rädda och behövde dem, för att känna att jag var en del av ett sammanhang, även när jag inte orkade gå ut, tänka längre sammanhang, träffa mer än en människa i taget. Att gå små små promenader och hitta vårblommorna när de nyss slagit ut, att hitta de sätt att finnas nära ljuset jag kan. Det. Allt det. Det går att avrunda till ingenting, passivisering.

Och nu. Nu när jag mår lite bättre, kan återhämta mig. När jag försöker läsa facklitteratur igen, de perioder det går, för att förbereda mig för att kunna plugga så småningom. När jag försöker formulera resonemang och lite längre texter, här eller i andra sammanhang. När jag försöker mig på att åka buss, träffa mer än en människa samtidigt, träffa en grupp människor som jag inte känner sen tidigare. När jag vågar mig på att träna försiktigt, för att ha en chans att bygga upp muskler, kondition. När jag försöker skapa ett liv som kan fungera på sikt, och ta steg i den riktning jag vill, även om de är väldigt små. Då räknas det inte.

Allt detta, det räknas bara som passivisering, som att jag inget gör, inget gjort under den tid jag varit sjukskriven. Det är så det blir, det ni lägger i begreppet när ni gör sjukskrivning till något synonymt med passivitet: att vad man än gör, så räknas det inte. Hur konstruktivt man än använder den tid man är för sjuk för att jobba kan det avrundas till ingenting. Hur stora framsteg man än gör, så är det inget som spelar någon roll, är av betydelse. Det enda som räknas som frånvaro av passivitet om man är sjukskriven, är att delta i åtgärder organiserade av arbetsförmedlingen. Det enda sättet att vara något annat än passiv på riktigt, det är att jobba, vara frisk.

Att vara sjuk, i behov av sjukskrivning och vård, inte i behov av aktivitet? Det är på väg att bli en förlegad syn, den är på väg bort, är jag rädd. Åtminstone om vi tillåter detta att fortsätta, urholkningen av ord, förvrängningen av språket. Om vi till exempel går med på detta: att passivisering och sjukskrivning är ungefär detsamma. Att du har rätt att se på mig som någon som är oförmögen att ens vilja aktivera mig, vad jag än fyller mina dagar med. Att du har rätt att klassa mig som försoffad, eftersom jag är sjukskriven. Även om orsaken till min sjukskrivning inte är lathet, utan faktiskt sjukdom.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Orden ni använder om mig. Psykiskt sjuk.

Jag vet att det finns människor som blir lättade av att få sina problem klassade som psykisk sjukdom. Att den etiketten gör något tydligare och mer begripligt för dem. Avdramatiserar. Men jag har svårt för det. Kanske är det för att jag snarare ser mig som skadad än sjuk. För att jag kopplar ihop sjukdomsbegreppet med annat. Jag vet inte om det är sjuk jag är, eller har varit. Inte vad gäller det psykiska.

Låt oss ta en liten jämförelse. Om någon slår en riktigt illa på näsan kan näsbenet brytas. Jag skulle (utan sjukvårdskunskap) säga att det är en ganska normal reaktion på vissa slag. Som att det skulle vara onormalt om näsan faktiskt höll. Och människan med den brutna näsan räknas då som skadad. Vi skulle väl inte se på det som en sjukdom, att ha ett brutet ben? Jag tror inte det. Sjukdom är laddat med en annan sorts innehåll. Skulle vi betrakta hen som sjuk som har en bruten näsa flyttas ansvaret för den brutna näsan över till personen som blivit slagen snarare än den som slog. Det är där vi söker orsakerna. Kanske har hen benskörhet och är ömtåligare än de flesta, kanske var det därför näsan inte höll? Då tror jag vi kan tänka oss att tala om skadan som en del av en sjukdom, som en följd av en sjukdom. Men om det är en helt normalt stark näsa som gått sönder av ett onormalt hårt slag, om näsans brutenhet kan ses som en normal reaktion på en onormal påfrestning, då tänker vi väl inte på människan med den brutna näsan som sjuk? Jag gör inte det i alla fall. Skadad, men inte sjuk.

På samma sätt har jag svårt att tänka på mina psykiska problem som att jag är sjuk. Jag tvingades att vara i ett helvete. Jag var ett barn. Jag kunde inte ta mig därifrån. Jag skadades av det. Nu är jag skadad. Orsak och verkan. Det är inte att skadan uppstått som är det onormala och eventuellt sjuka. Det onormala ligger i att jag var tvungen att befinna mig i ett helvete, där det var onormala påfrestningar. Det är inte normalt att vara i den sortens sammanhang, men är man det är det normalt att skadas av det. På samma sätt som det är normalt av en näsa att bli bruten om den blir slagen tillräckligt illa.

Att definiera mig som sjuk istället för skadad förmedlar till mig att problemet ligger hos mig. Att det normala skulle ha varit att jag förblev oskadad, och att mina symptom beror på mig. Som att jag var skör, uppvisar onormala symptom utifrån det jag var med om. Det finns ett skuldbeläggande i det. Att göra mig till den sjuka, svaga, se mig som onormal. Att vända blicken som söker efter orsaker mot mig snarare än mot förövarna och vad jag var med om.

Jag tycker också att begreppet psykiskt sjuk är problematiskt för att jag upplever det som att det finns en tvådelad rörelse i hur samhällets inställning till psykiskt sjuka är nu. Kanske handlar det om en förändring, eller så handlar det bara om att omformulera något som redan funnits här. Jag vet inte. Den ena delen handlar om att måla upp psykiskt sjuka som våldsbenägna. Kanske till och med monster. Åtminstone farliga. Det handlar om att vi måste skydda oss mot dem som får stämpeln psykiskt sjuk. Och hur psykiskt sjuk är den förklaring som ligger närmast till hands när någon begått onda handlingar. Det handlar om att skilja "oss" från "dom", och att skydda oss. Mot dom. De farliga. De som är så sjuka att de inte vet vad de gör.

I verkligheten är det ju en väldigt liten del av alla människor med psykiska problem som är farliga för andra. Men mediebilden ser ofta ut på ett annat sätt. Den målar upp hotet, gör tydligt att vi måste skydda oss. Mot dom. Psykiskt sjuka.

Den andra delen handlar om goda krafter som vill sätta mer ljus på det här med att må dåligt psykiskt. Som vill att vi ska prata om det, låtsas om det, och göra vad vi kan för att minska skammen. Jag tror verkligen på öppenhet, jag tror att skammen och tystnaden kring den här sortens problem bara är av ondo. Men något går vilse där ibland. När trösklarna för vad som räknas som psykisk ohälsa sänks, när budskapen blir att alla mår dåligt ibland, och att det är normalt. När man blandar ihop normala livskriser, sorger och svackor med problem som faktiskt är patologiska och behöver vård. Ibland mycket vård, under lång tid. Gränserna suddas ut för mycket där, och även om det görs med en god vilja, även om många är måna om att framställa psykisk sjukdom som något man kan drabbas av och behöva vård för som vilken sjukdom som helst, och inget som borde vara mer skamfullt eller svårare att söka vård för, så blir det inte så bra när det blandas upp med att snart all psykisk smärta räknas som sjuk.

Jag vill inte förringa någons lidande, jag vet att det är svårt att leva, och att alla behöver hjälp när de är i en kris. Jag tycker att vi borde prata mer om det, ta allt sånt på större allvar. Och jag ser ett problem där. När alla psykiska problem smälter ihop till något alla kan drabbas av, något som är rätt normalt. På ett plan är det sant. Och på ett annat plan blir det vilseledande. Alla kan bli förkylda, och alla kan få astma. Det finns saker som gör att man kan ha ökad sårbarhet både för förkylning och astma, och det borde inte vara något som är fyllt med skam att drabbas av nåt av det, och behöver man vård ska man söka. Det är inte samma sak som är likställa förkylning och astma, göra dem till ungefär lika svåra problem, resonera som att man borde ha lika rätt till vård oavsett vilket man har. När det gäller förkylning och astma vet vi det, det är därför jag tar exemplet, men vet vi det när det gäller psykiska problem? Jag är inte säker på att kampanjerna alltid hittar rätt, lyckas förmedla att det finns olika svårighetsgrad. Man ska ta alla på allvar, men det är inte samma sak som att allas problem är lika allvarliga.

Det finns en risk i att stora psykiska problem förminskas genom den uppmärksamhet och den "det kan hända alla"-inställning som finns. Det finns en risk att problemen likställs, och att det är på bekostnad av dem som har det svårare. Och det blir verkligen ett stort problem när sjukförsäkringssystemet och vården utformas efter det. Där alla förväntas kunna arbeta, om man bara hittar rätt aktivitet (får hjälp ut ur passiviteten, som just nu verkar vara den officiella inställningen till varför människor med psykiska problem inte alltid klarar att jobba). Där de flesta med psykiska problem förväntas klara sig med 20 gånger av terapi, och där större behov än så riskerar att bli tolkade som något annat än reella behov.

Jag undrar om vi inte riskerar att i praktiken förvärra synen på människor med psykiska problem, när det är dessa två bilder som ges utrymme parallellt. När det inte finns något mellan bilden av psykisk sjuka som onda monster vi behöver skydda oss från och psykisk sjukdom som något normalt, i stort sett en del av livet. Vi är rätt många som befinner oss mittemellan. Vi som inte alls är farliga för andra, men som har svåra problem och behöver mycket vård. Vi som faktiskt inte klarar att jobba, för att all energi och alla våra förmågor går åt till att handskas med de problem vi har. Vi som kanske skulle behöva få räknas som sjuka eftersom vi pga problemen i så stor utsträckning är ur funktion. Begreppet "psykiskt sjuk" räcker inte riktigt till oss, om det nu fylls med de alternativa innehållen "ond och farlig" eller "helt normal".

Jag vet inte vad vi borde kalla oss, eller vad vi borde kallas. Jag är bara inte bekväm med att klassas som psykiskt sjuk. För de olika innehåll de orden har, upplever jag inte har så mycket med mig, mina problem och mina oförmågor att göra.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Orden ni använder om mig. Patient. Psykfall.

Jag har tänkt skriva detta inlägget länge. Helt enkelt för att förklara varför jag valt att (för det mesta) använda ordet patient. Egentligen kallar jag helst mig själv för psykfall. Kanske för att ta udden av att använda det ordet för att nedvärdera mig, ställa mig utanför. Och nog för att peka på det absurda i hur det ordet används. För det mesta protesterar folk om jag kallar mig psykfall. För "jag är ju inte sån". Sån? Hurdan då? Jag menar, jag har haft som huvudsaklig sysselsättning de senaste 12 åren att ha psykiska problem, att kämpa med dem, att bli bättre. Att ha kontakt med psykiatrin. Jag har haft massor med olika symptom, mått dåligt på rätt många sätt. Kraschat. Nästan dött. Rest mig. Kraschat igen. Gett upp. Skrapat ihop lite hopp trots att det inte såg ut som att det fanns nåt. Rest mig. Fallit. Rest mig. Fallit. Blivit trött på alltihop. Sånt. Det är vad mitt liv handlat om. Såklart har det funnits annat där också, och i perioder har problemen inte ens varit det som tagit mest plats. Men jo, visst är jag ett psykfall? Det betyder väl i grunden ett fall för psykiatrin? Och det är jag ju, och har varit under lång tid.

Men ja, jag vet. Det är ett ord som används för att definiera någon utifrån en fördomsfull bild. Som kanske inte passar på mig. Jag använder det nog för att peta på det, få nån ibland att fråga sig vad de egentligen lägger i ordet, och varför. Tänja på begreppet lite. Jag gillar sånt. Är man språknörd så är man, och såna saker som ord kan spela roll då. Även om ingen annan ens märker det. Så. Jag definierar mig egentligen helst som psykfall. Och jag förstår att det är ett provocerande ord som signalerar polarisering och annat. Så jag har valt att inte (så ofta) använda det i denna bloggen.

Det finns något som jag skriver om igen och igen och igen. Som handlar om hur människor som vårdas inom psykiatrin reduceras till sina problem, plockas av sin komplexitet, lite av sin mänsklighet. Blir något annat. Hur viktigt jag upplevt att det varit, att skillnaden mellan vi och dom upprätthålls, försvaras, skyddas. Skillnaden mellan de som behandlar och de som behandlas. Mellan de som fullt ut är människor och de som bara nästan är människor. Skillnaden mellan människorna och psykfallen. För ja, jag gillar att använda ordet psykfall också därför, för att det definierar att det finns en skillnad, att jag blir avplockad något av systemet. För att jag blir en av "dom" då. Bara nästan en människa. Psykfall är ett ord som visar på det, kan jag tycka. Som säger "när jag befinner mig i denna identiteten lägger ni in värderingar om mig som person som reducerar mig utifrån att jag har problem".

Tyvärr kan också patient användas så. Det är en patientroll man går in i, det är som patient man behandlas. Det är rätt vanligt att patient använd synonymt med "bärare av problem" snarare än synonymt med "människa som har problem". Och det finns en skillnad där. Om man tappar bort mänskligheten på vägen eller inte. Jag tycker att psykfall är ett ord man inte kan använda som om vi var lika mycket värda. Däremot kan patient användas så, även om det inte alltid gör det. Klipper in definitionen från saob:

"fr. patient; av lat. patiens (gen. -entis), som fördrager l. uthärdar ngt, tålig, eg. p. pr. av pati, tåla, lida ./../ person som lider av sjukdom l. kroppsskada o. d.; sjukling; numera bl. om dylik person ss. föremål för vård"

Någon som lider, uthärdar, eller någon som är föremål för vård. Det ordet alltid borde vara fyllt med, borde betyda. Att man är någon som behöver hjälp, och som får hjälp av vården. Att någon är behandlare och någon annan är patient, och att den skillnaden det innebär är att den ena har utbildning, jobbar, har en professionell roll, och den andra är hjälpsökande, lidande, vårdas. Ingen värdering i övrigt. En som söker hjälp, en som hjälper.

Jag önskar att det aldrig betydde något annat att vara patient, och jag tror att det trots allt är ett ord som kan vara hyfsat neutralt. Att vi behöver reflektera över vad som händer med synen på någon när hen går in i rollen som patient, och varför det händer. Men att det trots allt är en definition av ett förhållande som är, som måste få vara. En ojämlikhet som inte handlar om att den ena är mer människa och den andra mindre. Som inte betyder att den ena är ett subjekt, den andra ett objekt. Bara så: två människor som i förhållande till varandra har olika roller. Behandlare och patient.

Jag väljer att använda det därför. För att det trots allt är det ord som bäst definierar det som är. Och det behöver definieras, på samma sätt som det kan behöva definieras att någon förhåller sig till mig utifrån sin roll som läkare. Det behöver inte betyda att personen förhåller sig till mig utifrån att maktmissbruka, nedvärdera eller objektifiera mig. Det det i grunden betyder är att personen har en viss utbildning och befinner sig i en viss roll i förhållande till mig. Det kan vara viktigt att definiera.

Sen räcker det inte med orden för att definiera förhållandena, för att förhållandena ska bli ok. Maktstrukturerna och uppfattningarna finns där, och vilket ord som helst kan laddas med vilket innehåll som helst. Och tänker man inte efter kan vilket ord som helst användas som ett redskap för att objektifiera någon, även om det inte är tänkt så. Sitter jag i samma rum som två behandlare, och den ena säger något till den andra om mig, spelar det inte så stor roll om jag definieras som "patienten" eller "hon" eller något annat. Att prata om någon som om hen inte var där, är alltid objektifierande. Och mycket i psykiatrin är kliniskt och har inslag av objektifiering, på ett sätt som är i sin ordning. Kan tänka mig att det är svårt att skriva journal eller intyg utan att framställa personen man skriver om som ett objekt. I de sammanhangen är hen ju det, någon som ska bedömas, definieras. Även där kan man tänka på det, hur man handskas med objektifieringen, vad man förmedlar mellan varandra som behandlare. Kan man använda personens namn ibland istället för att konsekvent skriva "pat"? Och spelar det någon roll? Jag tror det. Att vi ska vara måna om att låta patienter vara människor i så stor utsträckning som möjligt, även i de sammanhangen.


Alla inlägg i serien Orden ni använder om mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Otrygghet är inte trygghet.

"Också när det gäller sjuk- och arbetsskadeförsäkringen har Sverige halkat nedåt visar rapporten, som är beställd av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Mellan 2005 och 2010 sjönk den faktiska ersättningen i sjukförsäkringen med fem procentenheter. Men enligt socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) är sjukförsäkringen tryggare idag än tidigare, eftersom sjukförsäkringen tidigare inte hade till syfte att få tillbaka människor i arbete." (citat ut artikel i svd).

Jag tror inte någon missat att regeringen prioriterat att belöna arbete. Att det är det centrala. Det är bara det att baksidan är problematisk. För det finns människor som inte kan arbeta. För att de är arbetslösa eller sjuka. Där utlovade belöningar för arbete inte har någon betydelse, för att det för dem aldrig handlat om det, att det varit för lite morötter i sammanhanget.

Jag tycker att det överlag är en cynisk syn man har på sjuka, och på de som av andra anledningar inte kan jobba. Och att det har en viss logik att man för arbetslösa fokuserar helt på jobb, men när det gäller sjuka? Borde det inte finnas en logisk följd av vård - rehabilitering - jobb? I argumentationen verkar det första ofta falla bort. Det som på allvar handlar om att sjuka människor är sjuka och behöver hjälp att bli friska. Sån hjälp är vård. Arbete är inte vård.

Om man nu ska ha en cynisk syn på sjukdom, som i stort sett handlar om att det aldrig finns skäl för långtidssjukskrivningar, utan att långvarig sjukdom alltid handlar om passivitet. Om man nu ska försöka vrida allmänhetens syn på de med oförmågor så att man mer och mer tycker att de parasiterar på systemet genom att inte jobba. Då får man väl stå för det. Att man har en hård syn, men att man tycker att den synen har sina skäl, att det finns bra orsaker till att välja förändringar i den riktningen. Att försöka måla ut det som tryggt, tryggare än tidigare? Det är ett hån.

Jag blev utförsäkrad förra året. Och jag vet att jag hade tur, för jag hade lägsta sjukersättningen, och mina utgifter var anpassade för det. Socialbidrag är lägre, det var slitigt att få ännu mindre pengar, men det gick. Och jag hade turen att inte äga min lägenhet, inte ha en sambo eller maka med inkomst, jag hade ingen bil som jag behövde, jag äger inget särskilt, inget som gör att jag inte kan få ekonomiskt bistånd. Jag vet att utförsäkringen därför blev lugnare för mig än för många andra.

Ändå. Tryggt? Jag kan inte påstå att jag upplevde trygghet när jag fick avslag på socialbidraget med anledningar som handlade om att försäkringsakassans och socialtjänstens regler inte matchade varandra, vilket gjorde att det blev massor med strul i övergången. Jag kan inte påstå att bollandet hit och dit och att behöva klara möten som jag var för sjuk för, eller att lämna ut mig till ännu fler myndighetspersoner är något som handlar om trygghet. Jag kan inte heller påstå att mindre pengar är något som ger trygghet. Jag vill verkligen inte säga att det är tryggt att införa ett helt nytt system för sjukförsäkringen så snabbt att ingen har koll, kan svara på frågor, förklara vad som gäller. Och jag fattar inte hur någon kan säga att det är tryggare, säga det för min räkning, att detta är tryggt för mig.

I år infördes nya regler för sjukpenning, så nu är jag inte längre utförsäkrad. Nu är jag med i systemet igen, efter ännu en period av otrygghet i övergången mellan soc och försäkringskassan. Med ännu nyare regler, där det var ännu svårare att få besked om nåt alls.

Det har varit ett år med mycket stress och mycket otrygghet. Pga hur systemet ser ut, pga de regler som finns, och att de införts så snart efter beslut att det inte funnits tydlig information om något alls. Pga att skarven mellan försäkringskassan och soc alltid betyder strul. Och ändå. Jag vet att jag hade tur. Jag vet att det är många som hamnar ännu mer i kläm än jag, eller som helt enkelt blivit utan inkomst för att de tex ägt sin bostad.

Att det är så starkt fokus på att det är bra att jobba och att det ska belönas är kanske tryggt för dem som har ett jobb och är friska. Är man för sjuk för att klara det är det ingen trygghet att ha utförsäkring som ett hot, att bli skuldbelagd för att man inte klarar att jobba, för att man behöver kraften till att bli friskare först. Vill man ha ett hårt samhälle där fokus är på att man får klara sig själv (och skylla sig själv om man inte är frisk eller fötts in i en familj med så goda förutsättningar att man har ett sparkapital att falla tillbaka på om det krisar), så är det inte något jag sympatiserar med, men jag förstår att man kan tycka så. Att det inte är någon naturlag att vi ska ta hand om varandra och hjälpa samhällets svaga. Men jag tycker att man kan stå för det då. Vara lite ärlig.

Jag vet att regeringens specialitet är att tömma ord på innehåll, och sen antingen låta dem vara tomma (så de kan användas för vad som helst) eller fylla dem med ett helt annat innehåll än de först hade. Det finns ju en massa man kan vinna på att göra så. På samma sätt som man kan vinna på att definiera "utanförskapet" som de som får pengar från någon form av bidrag, så att de som är utförsäkrade och tex pga en partner med bra inkomst inte kan få någon inkomst alls faller bort i statistiken.

Även om man tömmer alla ord på innehåll så finns ju problemet kvar. Det som skett de senaste åren är en ökad otrygghet för sjuka. Otrygghet är inte trygghet.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Orden ni använder om mig. Är inte alla lite sköra eller svaga ibland?

Fick reaktioner på inlägget om att människor med psykiska problem inte är sköra. Och har tänkt lite mer. Tror att just det där med att utmåla oss psykfall som sköra varelser mest är något jag är arg på vad gäller media / politiker / att det är en allmänt spridd fördom. På samma sätt som att vi skulle vara svaga. Vi är inte svaga människor, och som sagt tycker jag inte heller att vi kan definieras som sköra.

Jag har inte upplevt att jag blivit klassad som skör eller svag på ett nedsättande sätt inom psykiatrin. Inte sådär som att man inte kan behandla mig som en riktig människa, för att jag är skör. Det har använts andra ord i de sammanhangen.

Jag har inte något emot att definiera mig själv som skör eller svag när jag är det, för det är jag ju ibland. Och det är ok för mig att en behandlare gör det då också. Man kan ha en skör period. Jag känner mig mycket svag ibland (tex när jag har feber, då tror jag de flesta känner sig svaga). Så är det. Men det är något helt annat än att vara svag eller skör som individ.

Kände bara att jag ville förtydliga. Det med skörheten handlade mer om en allmän fördom, än om att det är något jag upplevt att behandlare inom psykiatrin använt på ett nedsättande sätt.

Jag tror ändå att vi ska vara lite försiktiga med att definiera någon som skör eller svag, oavsett sammanhang. Att det kan vara viktigt att tänka på att skilja på känslor och vad någon är. Det är nog inte bara jag som blandat ihop det. Trott att jag varit misslyckad när jag känt mig misslyckad, trott att jag varit utan värde när jag känt mig värdelös. För att ta några exempel. Känslor är viktiga att ta på allvar, men vi ska inte blanda ihop det, inte definiera någon som person utifrån en känsla eller ett tillstånd.

Jag kan känna mig skör eller svag. Men oavsett hur ofta jag känner det, så är jag inte en skör eller svag människa.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Orden ni använder om mig. Skulle jag vara skör?

Jag tycker verkligen illa om när människor med psykiska problem definieras som sköra. Skör, det låter som om jag var en antik vas av tunt kinesiskt porslin, som man måste handskas med extremt varsamt, och absolut inte tappa, för då är det kört för alltid. Det sköra går så lätt sönder, det är nästan orimligt att kräva att man ska klara att bete sig på ett sånt sätt, vara så försiktig, att inte allt går i kras.

Definitionen av ordet skör är enligt wikitionary: "ömtålig, som lätt kan gå i bitar eller gå av" (Synonymer: spröd, bräcklig)

Jag kommer inte berätta några detaljer om mina trauman på denna bloggen, men jag kan säga en sak med säkerhet. Hade jag varit en skör människa hade jag varit död flera gånger om innan jag fyllde tio. Jag fick inte chansen och jag fick inte den stabilitet som en trygg början på ett liv innebär. Jag har blivit väldigt skadad, det är inte så konstigt, man blir skadad av övergrepp. Det är konstigare att man klarar av att överleva, trots allt. Trots alla stora skador. Trots all kamp, allt olyssnande, all okunskap om traumaskador, alla retraumatiseringar (tex från psykiatrin, vars uppgift skulle ha varit att hjälpa). Trots all ensamhet.

Du som får för dig att kalla mig för skör, är du så himla stöttålig själv? Kan det inte till och med vara så att jag behövt ta fler smällar än dig, och därför faktiskt borde definieras som mindre skör än du, eftersom jag nu fortfarande finns till?

Det finns saker jag inte klarar. Jag vet att jag har oförmågor, brister, att mina skador spökar i många sammanhang, trots att det är bättre än det varit förut. Men skör? Det är inte något jag är. Och jag har aldrig varit det.

Jag kan inte föra talan för alla som ryms i denna grupp, de som föses ihop och definieras som sköra. Men de som utsatts för så massiva eller många trauman att följden blivit en dissociativ problematik är allt annat än sköra. De jag känner eller pratat med är snarare att definiera som superhjältar än bräckliga varelser som lätt går i bitar. Det är en konst att leva trots allt. Trots allt man inte fick, trots allt som slet sönder en. Det är inget en skör människa klarar.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Orden vi använder. (Suicidprevention).

När det pratas om suicidprevention är alla så väldigt överens om att det måste bli bättre, och att det ska vara möjligt, och helst också lätt, att få hjälp om man är suicidal. Att ha tankar på självmord, och planer kring hur man ska ta livet av sig, är inget som man ska tvingas vara ensam i. Det ska gå att få hjälp.

Psykiatrin borde vara experter på detta område, men också här kan bemötande och förutfattade bilder om hur man "ska" vara spela alltför stor roll. Också hos personal inom psykiatrin finns fördomar som styr bedömningarna. Och vad gäller suicidprevention tycker jag att tendenserna att tolka alltför mycket från alltför många som manipulationer blir riktigt allvarliga. Det handlar ju om människors liv.

Under de första åren jag hade kontakt med psykiatrin fick jag höra om och om igen att jag måste berätta vad det var jag tänkte och planerade, för att kunna få hjälp i det. Jag måste vända mig till min kontaktperson eller någon annan som jobbade, när jag hade såna tankar, när jag gick in i planerandet. Annars kunde jag inte få hjälp. Sen när vi satt där och skulle prata om det, var det plötsligt inte alls självklart att prata om det. De flesta jag mött använder kluriga omskrivningar för att slippa säga "självmord" eller fråga "hur tänker du ta livet av dig?", eller nämna ordet "dö". I början blev jag helt yr, det var svårt att förstå vad de egentligen pratade om, sen förstod jag att allt som lät kryptiskt och började med s, sannolikt handlade om självmord. Suicid är inte ett bra ord att använda när man möter människor som är nya inom psykiatrin, för det kan hända att de inte vet vad det är. Det är kliniskt på ett sätt som inte är vardagsnära för särskilt många. Men det vanligaste att prata om var "s-tankar", "svarta tankar" eller "mörka funderingar".

Jag tror inte att de jag pratade med själv märkte hur paradoxalt de betedde sig. Att de i ena stunden sa att det var viktigt att prata om det, och sen på alla andra sätt visade hur man ska värja sig mot att prata det, och om man alls ska sätta ord på det måste det ske med omskrivningar eller vaga antydningar, så att ingen av oss var riktigt säkra på vad den andra menade. Att bara rakt ut prata om det, som att det gick att prata om det, var det få som gjorde. Och det var svårt för mig som patient att tro på att de faktiskt ville eller orkade prata om det, när de inte gav sken av att det var så. Kanske trodde de att de hjälpte mig med sin försiktighet, eller så skyddade de bara sig själva från att behöva möta mörkret utan omskrivning, jag vet inte.

Ett par år senare hade jag blivit bättre på att prata och blev självmordsbenägen igen. Jag tänkte på alla gånger de sagt att jag måste berätta om det, annars kan jag inte få någon hjälp. Och jag bestämde mig för att göra det. Söka hjälp i tid. Försöka ta mig genom det utan att dö, och försöka prata om det, säga hur det var.

Problemet då var bara att jag möttes av uppfattningen att "den som pratar om det kommer inte göra det", vilket jag inte tror är sant. Vad gällde mig var det inte alls klart att jag skulle låta bli. Det finns människor som pratar om det, och som gör det. Det finns människor som inte pratar om det, som gör det. Och det finns människor som pratar om det, som inte gör det. Det kan vara så olika. Jag tror att det enda man kan säga med säkerhet om en människa som pratar om sina självmordstankar, är att inte 100% av den personen vill dö. Det finns en möjlighet att släppa in hjälp, och kanske en möjlighet att rädda denna personens liv. Att det finns en bit av en kvar som inte vill dö, är inte alls synonymt med att man på egen hand klarar av att överleva.

Under denna perioden blev "självmordshot" något som återkom i journalanteckningarna om mig. Jag har väldigt svårt för det ordet, för det sättet att uttrycka det. För om jag hotar, då är det ju för att kunna få något, som en del av nånslags utpressning. Och det enda jag ville få var hjälp att inte ta livet av mig. Men om jag sa det, blev det tolkat som ett självmordshot.

Den perioden blev jag konsekvent tolkad som manipulativ, och det var uppenbart att läkaren bestämde att man inte skulle ta mina självmordshot på allvar. Allt skulle göras tvärtemot vad jag önskade. Om jag sa att jag mådde för dåligt för att gå ut från avdelningen för att jag var rädd för att göra mig illa, var jag tvungen att gå på permission, eller så blev jag hotad med utskrivning. Jag visste inte hur jag skulle överleva om jag inte fick vara skyddad på avdelningen, men om jag låtsades om det blev det inte taget på allvar. Jag hade ett allvarligt självmordsförsök bakom mig, och jag visste att om jag tillät mig att göra ett försök till, skulle jag förmodligen inte göra misstaget att överleva. Det var inte allt i mig som ville dö, bara väldigt mycket. Jag var i så stort behov av hjälp, hjälp att våga välja livet. Men jag kunde inte låtsas om det, för då blev jag istället fråntagen stöd. Tvingad till saker jag inte tyckte var hanterbara, som gav mig så mycket ångest att allt förvärrades.

Jag skulle önska att psykiatrin skrev en liten bruksanvisning för självmordsbenägna, för hur man ska göra för att bli tagen på allvar om man söker hjälp. Det är för svårt att lyckas göra rätt när det är fel både att inte prata om det, och att prata om det.

Året jag var självmordsbenägen och tolkades som manipulativ i allt jag gjorde, förklarade läkaren för mig att om jag verkligen ville dö, så skulle jag ta livet av mig oavsett vad de gjorde. Så det spelade ju ingen roll vad de gjorde, för beslutet låg hos mig. Vissa väljer att ta livet av sig, det är inget de kan göra något åt.

Det finns anledningar till att jag överlevde även den gången. Men det var andra saker än psykiatrin som hjälpte mig. Hade det hängt på psykiatrin så hade jag dött den våren. Jag fick ingen hjälp, bara bemötande och mediciner som förvärrade mitt tillstånd.

Jag önskar att det fanns något annat. Att det gick att säga hur man mår, och bli tagen på allvar. Att man var mer rädd om människors liv. Att vi som medmänniskor, och att ni som jobbar inom psykiatrin, vågade prata om det. Sätta ord på det, utan att värja oss på alla tänkbara sätt. Att vi vågade tro på att det går att göra skillnad. Att det går att hjälpa den som ber om hjälp. Och att det dessutom går att få fler att be om hjälp. Men jag tror vi måste börja med att skapa en vård där det finns akut hjälp att få när man tampas med självmordstankar och -planer. Det finns ingen mening med att jobba för att fler söker hjälp, om det nästan är omöjligt att bli tagen på allvar.

Senare har jag kunnat få hjälp, både när jag varit akut självmordsbenägen, och med att förstå vad det handlade om, varför jag sysslade så mycket med att planera självmord. Jag har slutat helt att göra det, planera hur jag ska dö. Jag vill verkligen leva, även när det är svårt. Och dit har jag nått tack vare hjälp jag fått inom psykiatrin. Men hjälpen fanns i en kontakt som redan var etablerad och där vi redan hade förtroende för varandra när det självmordsbenägna blev allvarligt. Det måste vara möjligt att även som ny patient, och med nya kontakter, bli hörd och tagen på allvar. Vi kan inte låta människor dö för att systemet byggt upp förutfattade meningar som går ut på att man gör fel och inte borde få hjälp, oavsett vad man gör.


Om självmordsprevention: www.spes.se

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.