6 maj 2012

Att inte läsa i journalen innan man träffar en ny patient.
(Du kanske tror att det blir mänskligare, jag tror att du använder din makt på fel sätt då).

Fick en kommentar från Amy på förra inlägget:

"Jag får ofta höra - de gånger jag frågat vad behandlaren redan vet om mig - att de inte läser journalerna för att vara så opåverkade som möjligt inför ett möte. Att journalerna bara är ett stöd, inte en fullständig beskrivning av en person. Det skulle göra det första mötet bättre, mer mänskligt. Jag förstår hur de tänker, de vill göra ett bra jobb och möta där jag är. Men det är så fruktansvärt jävla jobbigt att möta nya människor, som har tillgång till information men som inte tar till sig den innan vårt möte. Jag måste ta reda på vad läkaren/psykologen/sskn vet om mig, och anpassa mig till det. Om personen inte brytt sig om att läsa mina journaler, så får man berätta allt från början till slut. Tidsödslande och onödigt, enligt mig. För att inte tala om slitigt och jobbigt."

Jag har såklart också hört det. Att de inte vill läsa journalerna innan första mötet, för att vara opåverkade. Jag sympatiserar inte med det. Det är en illusion, jag säger det igen: läkare är ingen neutral yta. Som läkare är man påverkad av saker, och även utan att ha läst i min journal finns det uppfattningar som styr hur det jag säger och hur jag beter mig tolkas. Skillnaden mellan att läsa i journalen eller inte läsa i journalen innan ett möte är skillnaden mellan att tolkningarna av mig sker med förförståelse som kan bygga på vilka förutfattade meningar om mig som helst, eller om de sker med förutfattade meningar som bygger på sånt andra behandlare skrivit om mig.

Jag vet att det står mycket konstiga saker i min journal, men jag föredrar ändå journalbaserade förutfattade meningar. Kanske eftersom de är lättare att förstå och bemöta för mig, eftersom jag vet hur jag tidigare blivit bemött, vem som skrivit i min journal. När de förutfattade meningarna bygger på behandlarens privata åsikter, kunskaper, inställningar eller fördomar om mig som patient, blir det lätt mer surrealistiskt för mig. Dessutom finns det ju saker i min journal som faktiskt handlar om mig och skildrar min sjukdomshistoria och min problematik på ett korrekt sätt, vilket kan underlätta om man möter mig, och framförallt underlätta för mig genom att jag slipper ta allt från början varje gång.

En annan sak som är problem med det här med att inte läsa journal, är att alla inte har kompetens kring dissociation eller psykosomatisk problematik, som tillhör mina huvudproblem. Om en behandlare läser i journalen innan vi möts, finns där beskrivningar som handlar om varför man bör ta mig på allvar, varför det finns anledning att tro att jag är så trött som jag är, att jag faktiskt inte orkar mer än jag gör, att det inte handlar om undvikandebeteende eller depressiv passivitet. Och när det handlar om det dissociativa finns det beskrivningar av de tillstånden. I den bästa av världar tänker jag mig att behandlare som inte har kunskap om dissociation ändå skulle kunna acceptera att det existerar även om det ligger utanför deras referensramar. Och det skulle vara så mycket lättare att möta någon som var lite insatt redan.

Som det är nu blir det så mycket att varje nytt möte är att börja från noll. Men det blir också att varje nytt möte blir en ny kamp för att bli trodd och tagen på allvar. Jag vet aldrig om det kommer ske, jag vet inte om jag kommer bli bortviftad som simulant eller vilka konstiga tolkningar som kommer sättas på det dissociativa, om jag nu träffar någon som inte kan det området. Det hade varit så skönt att inte behöva kämpa så mycket varje gång. Nu är det som om kampen alltid är ny. Som om olyssnandet och oförståelsen alltid finns där, som en reell risk. Och som att jag alltid måste orka börja på nytt. Från noll. Vara inställd på att förklara utifrån att dissociation är okänt, något jag kommer bli feltolkad och misstrodd i. Även med behandlare som jag träffar sällan eller få gånger.

Dessutom är det som Amy skriver rätt jobbigt att veta att någon har tillgång till information om en, men att man inte vet vilken information de tagit del av eller trott på. De flesta vill inte avslöja det. Som att det skulle vara riskfyllt att spela med öppna kort, att kommunicera på ett rakt sätt. Det är en maktfaktor som kan skapa stor otrygghet.

Att inte läsa i journalen, eller att inte låtsas om vilken information man har om en patient, slår lätt över i konstiga maktspel, där läkaren håller på med fria fantasier om vilka problemen egentligen är, och väljer att med sin makt manipulera patienter till att uppvisa de symptom hen förväntar sig.

Jag har sagt detta förr, och jag säger det igen: Jag tror på öppenhet. Jag tror på rak kommunikation. Jag tror på transparens. Jag tror att motsatserna kan skapa något som är rätt unket, kontraproduktivt och avhumaniserande.

Är du en sån som väljer att inte läsa journalen? Är du medveten om hur det påverkar mötet med en ny patient? Vet du vilka saker du tenderar att läsa in i det patienten säger och gör? Jag förstår att det är en god intention att skapa ett mänskligt möte. Men jag tror det är fel väg att gå. Att inte ta del av andra behandlares bedömningar kan bara vara det mänskligaste för patienten om alla andra behandlare gjort felaktiga bedömningar, och jag vet inte ens om det är det då. För det mesta tror jag faktiskt att det är något som ger utrymme för enskilda läkares rätt till sin maktfullkomlighet. Att tro att man är den enda som kan tolka något korrekt, eller att tro att man är en neutral yta och utan förutfattade meningar, har inte så ofta med verkligheten att göra. Skulle jag som patient ha den synen på mig själv skulle den definitivt inte tolkas som verklighetsförankrad. Men vet du? Den är faktiskt inte det även om du är läkare eller behandlare av annat slag.

En patient som har en historia inom psykiatrin har behövt öppna sig, blotta sig, har blivit dissekerad, bedömd. Hen har slitit för att förklara sina problem, för att hitta ord, våga tro på att man kan bli hörd, hjälpt, mött på ett ok sätt. Och alltför ofta har hen behövt kämpa för detta. För att nå fram, få en diagnos som stämmer med de problem man har, för att få någon behandling alls. Med vilken rätt viftar du bort detta som ingenting, som obetydligt, som något som försämrar mötet om du tar del av det? Du behöver inte tro på det du läser, men med vilken rätt gör du det till något så obetydligt att du inte ens tar del av det? Med vilken rätt väljer du din möjlighet till maktfullkomlighet istället för att känna ödmjukhet inför de kamper patienten haft, inför den styrka och det mod man måste ha för att öppna sig inför behandlare?

Den du möter har en historia. Om det finns en journal finns det också en historia som handlar om vården i psykiatrin. Inom det system där du som behandlare innehar en maktposition. Vem är du att inte tro att den resa någon gjort har betydelse, vem är du att vifta bort allt utom det du själv ser, tänker, tror, upplever, bedömer? Och vem är du att tro att patienten kommer uppfatta just dig som en bra behandlare, med god vilja och bra människosyn, när du inte tillskriver vad patienten varit med om innan någon betydelse, när du nonchalerar hur jobbigt det är att behöva öppna sig för en okänd, och när du dessutom föredrar att bara tro på dig själv, istället för att lyssna på andra behandlares bedömningar innan du gör din egen?

Även om du inte är läkare har du mycket makt om du är behandlare inom psykiatrin. Makt påverkar så mycket i de möten som sker. Låter du bli att läsa i journalen för att skapa ett mänskligare möte vill du säkert väl, men jag tror att du underskattar den makt du och systemet utsätter patienten för, och hur den påverkar ert möte.


"Jag hade önskat att det första som stod i journalerna var en lista på de diagnoser som ställts, med datum då de ställdes och av vem. Sen en lista på mediciner, både aktuella och tidigare, och där med datum och en förklaring till av vilken anledning de togs bort. Och en lista med samlade korta beskrivningar om behandlingar, med en effektbeskrivning. Sen även en beskrivning av patientens liv, med de faktorer som inte förändras från månad till månad; familjeförhållanden, utbildning, sjukskrivningar osv.."


Det önskar jag med. Och jag önskar att jag alltid kunde lita på att de behandlare jag möter tog del av denna informationen, att jag visste ungefär var vi möttes. Att jag slapp orka börja på nytt hela tiden. Slapp upplevelsen av att varje samtal är en ny kamp. Det finns ingen mening med att göra så, det är inte mänsklighet. När du tror att du beter dig mänskligt mot någon annan är det bra att fråga sig själv hur man själv skulle ha velat bli bemött. Hur hade du velat att det var om det var du som redan mött flera hundra behandlare och hade en tjock journal?

Jag förstår att det kan finnas olika svar på den frågan. Men mitt svar är att jag vill slippa börja från noll.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

4 kommentarer:

  1. Känner igen det här så väl. Det blir en maktlöshetskänsla att inte veta vilken information läkaren har. Och varför ska jag dela med mig av min smärta och mina sår, som en information till behandlare, om de ändå inte tar del av den?

    SvaraRadera
  2. Varför? För att man inte har nåt val, typ. Men nä, det borde vara annorlunda. Bättre.

    SvaraRadera
  3. tack. du är klok. skriver klokt, om något som borde vara självklart för de som jobbar i maktpositioner.

    SvaraRadera