22 maj 2012

Otrygghet är inte trygghet.

"Också när det gäller sjuk- och arbetsskadeförsäkringen har Sverige halkat nedåt visar rapporten, som är beställd av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Mellan 2005 och 2010 sjönk den faktiska ersättningen i sjukförsäkringen med fem procentenheter. Men enligt socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) är sjukförsäkringen tryggare idag än tidigare, eftersom sjukförsäkringen tidigare inte hade till syfte att få tillbaka människor i arbete." (citat ut artikel i svd).

Jag tror inte någon missat att regeringen prioriterat att belöna arbete. Att det är det centrala. Det är bara det att baksidan är problematisk. För det finns människor som inte kan arbeta. För att de är arbetslösa eller sjuka. Där utlovade belöningar för arbete inte har någon betydelse, för att det för dem aldrig handlat om det, att det varit för lite morötter i sammanhanget.

Jag tycker att det överlag är en cynisk syn man har på sjuka, och på de som av andra anledningar inte kan jobba. Och att det har en viss logik att man för arbetslösa fokuserar helt på jobb, men när det gäller sjuka? Borde det inte finnas en logisk följd av vård - rehabilitering - jobb? I argumentationen verkar det första ofta falla bort. Det som på allvar handlar om att sjuka människor är sjuka och behöver hjälp att bli friska. Sån hjälp är vård. Arbete är inte vård.

Om man nu ska ha en cynisk syn på sjukdom, som i stort sett handlar om att det aldrig finns skäl för långtidssjukskrivningar, utan att långvarig sjukdom alltid handlar om passivitet. Om man nu ska försöka vrida allmänhetens syn på de med oförmågor så att man mer och mer tycker att de parasiterar på systemet genom att inte jobba. Då får man väl stå för det. Att man har en hård syn, men att man tycker att den synen har sina skäl, att det finns bra orsaker till att välja förändringar i den riktningen. Att försöka måla ut det som tryggt, tryggare än tidigare? Det är ett hån.

Jag blev utförsäkrad förra året. Och jag vet att jag hade tur, för jag hade lägsta sjukersättningen, och mina utgifter var anpassade för det. Socialbidrag är lägre, det var slitigt att få ännu mindre pengar, men det gick. Och jag hade turen att inte äga min lägenhet, inte ha en sambo eller maka med inkomst, jag hade ingen bil som jag behövde, jag äger inget särskilt, inget som gör att jag inte kan få ekonomiskt bistånd. Jag vet att utförsäkringen därför blev lugnare för mig än för många andra.

Ändå. Tryggt? Jag kan inte påstå att jag upplevde trygghet när jag fick avslag på socialbidraget med anledningar som handlade om att försäkringsakassans och socialtjänstens regler inte matchade varandra, vilket gjorde att det blev massor med strul i övergången. Jag kan inte påstå att bollandet hit och dit och att behöva klara möten som jag var för sjuk för, eller att lämna ut mig till ännu fler myndighetspersoner är något som handlar om trygghet. Jag kan inte heller påstå att mindre pengar är något som ger trygghet. Jag vill verkligen inte säga att det är tryggt att införa ett helt nytt system för sjukförsäkringen så snabbt att ingen har koll, kan svara på frågor, förklara vad som gäller. Och jag fattar inte hur någon kan säga att det är tryggare, säga det för min räkning, att detta är tryggt för mig.

I år infördes nya regler för sjukpenning, så nu är jag inte längre utförsäkrad. Nu är jag med i systemet igen, efter ännu en period av otrygghet i övergången mellan soc och försäkringskassan. Med ännu nyare regler, där det var ännu svårare att få besked om nåt alls.

Det har varit ett år med mycket stress och mycket otrygghet. Pga hur systemet ser ut, pga de regler som finns, och att de införts så snart efter beslut att det inte funnits tydlig information om något alls. Pga att skarven mellan försäkringskassan och soc alltid betyder strul. Och ändå. Jag vet att jag hade tur. Jag vet att det är många som hamnar ännu mer i kläm än jag, eller som helt enkelt blivit utan inkomst för att de tex ägt sin bostad.

Att det är så starkt fokus på att det är bra att jobba och att det ska belönas är kanske tryggt för dem som har ett jobb och är friska. Är man för sjuk för att klara det är det ingen trygghet att ha utförsäkring som ett hot, att bli skuldbelagd för att man inte klarar att jobba, för att man behöver kraften till att bli friskare först. Vill man ha ett hårt samhälle där fokus är på att man får klara sig själv (och skylla sig själv om man inte är frisk eller fötts in i en familj med så goda förutsättningar att man har ett sparkapital att falla tillbaka på om det krisar), så är det inte något jag sympatiserar med, men jag förstår att man kan tycka så. Att det inte är någon naturlag att vi ska ta hand om varandra och hjälpa samhällets svaga. Men jag tycker att man kan stå för det då. Vara lite ärlig.

Jag vet att regeringens specialitet är att tömma ord på innehåll, och sen antingen låta dem vara tomma (så de kan användas för vad som helst) eller fylla dem med ett helt annat innehåll än de först hade. Det finns ju en massa man kan vinna på att göra så. På samma sätt som man kan vinna på att definiera "utanförskapet" som de som får pengar från någon form av bidrag, så att de som är utförsäkrade och tex pga en partner med bra inkomst inte kan få någon inkomst alls faller bort i statistiken.

Även om man tömmer alla ord på innehåll så finns ju problemet kvar. Det som skett de senaste åren är en ökad otrygghet för sjuka. Otrygghet är inte trygghet.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

2 kommentarer:

  1. Av intresse? http://www.da.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=quot_utanfor_utanforskapet_quot_1337601689718

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut. Tack för tipset!

      Radera