1 oktober 2012

Orden ni använder om mig. Patient. Psykfall.

Jag har tänkt skriva detta inlägget länge. Helt enkelt för att förklara varför jag valt att (för det mesta) använda ordet patient. Egentligen kallar jag helst mig själv för psykfall. Kanske för att ta udden av att använda det ordet för att nedvärdera mig, ställa mig utanför. Och nog för att peka på det absurda i hur det ordet används. För det mesta protesterar folk om jag kallar mig psykfall. För "jag är ju inte sån". Sån? Hurdan då? Jag menar, jag har haft som huvudsaklig sysselsättning de senaste 12 åren att ha psykiska problem, att kämpa med dem, att bli bättre. Att ha kontakt med psykiatrin. Jag har haft massor med olika symptom, mått dåligt på rätt många sätt. Kraschat. Nästan dött. Rest mig. Kraschat igen. Gett upp. Skrapat ihop lite hopp trots att det inte såg ut som att det fanns nåt. Rest mig. Fallit. Rest mig. Fallit. Blivit trött på alltihop. Sånt. Det är vad mitt liv handlat om. Såklart har det funnits annat där också, och i perioder har problemen inte ens varit det som tagit mest plats. Men jo, visst är jag ett psykfall? Det betyder väl i grunden ett fall för psykiatrin? Och det är jag ju, och har varit under lång tid.

Men ja, jag vet. Det är ett ord som används för att definiera någon utifrån en fördomsfull bild. Som kanske inte passar på mig. Jag använder det nog för att peta på det, få nån ibland att fråga sig vad de egentligen lägger i ordet, och varför. Tänja på begreppet lite. Jag gillar sånt. Är man språknörd så är man, och såna saker som ord kan spela roll då. Även om ingen annan ens märker det. Så. Jag definierar mig egentligen helst som psykfall. Och jag förstår att det är ett provocerande ord som signalerar polarisering och annat. Så jag har valt att inte (så ofta) använda det i denna bloggen.

Det finns något som jag skriver om igen och igen och igen. Som handlar om hur människor som vårdas inom psykiatrin reduceras till sina problem, plockas av sin komplexitet, lite av sin mänsklighet. Blir något annat. Hur viktigt jag upplevt att det varit, att skillnaden mellan vi och dom upprätthålls, försvaras, skyddas. Skillnaden mellan de som behandlar och de som behandlas. Mellan de som fullt ut är människor och de som bara nästan är människor. Skillnaden mellan människorna och psykfallen. För ja, jag gillar att använda ordet psykfall också därför, för att det definierar att det finns en skillnad, att jag blir avplockad något av systemet. För att jag blir en av "dom" då. Bara nästan en människa. Psykfall är ett ord som visar på det, kan jag tycka. Som säger "när jag befinner mig i denna identiteten lägger ni in värderingar om mig som person som reducerar mig utifrån att jag har problem".

Tyvärr kan också patient användas så. Det är en patientroll man går in i, det är som patient man behandlas. Det är rätt vanligt att patient använd synonymt med "bärare av problem" snarare än synonymt med "människa som har problem". Och det finns en skillnad där. Om man tappar bort mänskligheten på vägen eller inte. Jag tycker att psykfall är ett ord man inte kan använda som om vi var lika mycket värda. Däremot kan patient användas så, även om det inte alltid gör det. Klipper in definitionen från saob:

"fr. patient; av lat. patiens (gen. -entis), som fördrager l. uthärdar ngt, tålig, eg. p. pr. av pati, tåla, lida ./../ person som lider av sjukdom l. kroppsskada o. d.; sjukling; numera bl. om dylik person ss. föremål för vård"

Någon som lider, uthärdar, eller någon som är föremål för vård. Det ordet alltid borde vara fyllt med, borde betyda. Att man är någon som behöver hjälp, och som får hjälp av vården. Att någon är behandlare och någon annan är patient, och att den skillnaden det innebär är att den ena har utbildning, jobbar, har en professionell roll, och den andra är hjälpsökande, lidande, vårdas. Ingen värdering i övrigt. En som söker hjälp, en som hjälper.

Jag önskar att det aldrig betydde något annat att vara patient, och jag tror att det trots allt är ett ord som kan vara hyfsat neutralt. Att vi behöver reflektera över vad som händer med synen på någon när hen går in i rollen som patient, och varför det händer. Men att det trots allt är en definition av ett förhållande som är, som måste få vara. En ojämlikhet som inte handlar om att den ena är mer människa och den andra mindre. Som inte betyder att den ena är ett subjekt, den andra ett objekt. Bara så: två människor som i förhållande till varandra har olika roller. Behandlare och patient.

Jag väljer att använda det därför. För att det trots allt är det ord som bäst definierar det som är. Och det behöver definieras, på samma sätt som det kan behöva definieras att någon förhåller sig till mig utifrån sin roll som läkare. Det behöver inte betyda att personen förhåller sig till mig utifrån att maktmissbruka, nedvärdera eller objektifiera mig. Det det i grunden betyder är att personen har en viss utbildning och befinner sig i en viss roll i förhållande till mig. Det kan vara viktigt att definiera.

Sen räcker det inte med orden för att definiera förhållandena, för att förhållandena ska bli ok. Maktstrukturerna och uppfattningarna finns där, och vilket ord som helst kan laddas med vilket innehåll som helst. Och tänker man inte efter kan vilket ord som helst användas som ett redskap för att objektifiera någon, även om det inte är tänkt så. Sitter jag i samma rum som två behandlare, och den ena säger något till den andra om mig, spelar det inte så stor roll om jag definieras som "patienten" eller "hon" eller något annat. Att prata om någon som om hen inte var där, är alltid objektifierande. Och mycket i psykiatrin är kliniskt och har inslag av objektifiering, på ett sätt som är i sin ordning. Kan tänka mig att det är svårt att skriva journal eller intyg utan att framställa personen man skriver om som ett objekt. I de sammanhangen är hen ju det, någon som ska bedömas, definieras. Även där kan man tänka på det, hur man handskas med objektifieringen, vad man förmedlar mellan varandra som behandlare. Kan man använda personens namn ibland istället för att konsekvent skriva "pat"? Och spelar det någon roll? Jag tror det. Att vi ska vara måna om att låta patienter vara människor i så stor utsträckning som möjligt, även i de sammanhangen.


Alla inlägg i serien Orden ni använder om mig.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

1 kommentar:

  1. Jag kallar mig för psykfall. Det är en bra beskrivning.

    SvaraRadera