Saker som har hjälpt mig. Del 5.

Det blev lite långt, så det blev två inlägg idag. I samma serie. Du hittar del 4 här.

• Det spelade roll för mig att få ha eget rum. Att få ha eget utrymme och gränser för det som var mitt, även när jag behövde slutenvård. När jag varit på avdelningar med delade rum har det aldrig funnits ens ett draperi för att avgränsa vilket som är min plats. I bästa fall har det funnits en garderob med lås som kunnat avgränsa åtminstone något.
  
• Det spelade roll att jag kunde låsa min dörr. Såklart hade alla i personalen nycklar och kunde öppna. Men det förstärkte det där: min rätt till mig själv och min egen plats. Kanske låter det som en banal sak, men gränser och att få ha gränser rent materiellt spelar stor roll. När jag dissocierar mycket har jag så otydliga konturer. Då blir väggarna de viktiga. Det blir där gränserna går. Och om jag inte har någon plats som är min, då behöver jag hela tiden vara inställd på att skydda mig från att bli ockuperad. Att kunna låsa min dörr spelade roll, jag visste då att bara personalen kunde komma in. Alla andra stängde jag ute.
  
• Det betydde mycket att personalen knackade på dörren, och väntade tills jag öppnade. På sjukhuset öppnade de alltid medan de knackade, om de alls knackade. Men respekten för det egna utrymmet, det spelade roll. Och att de faktiskt inte öppnade dörren och gick in om jag inte gav klartecken. Att de lät mig vara ifred. Att jag fick bestämma.
  
  Det var annorlunda när det var bestämt att jag skulle observeras. Sådär så de kommer och tittar en gång i kvarten. Då öppnade de oavsett om jag var tyst. Men för det mesta knackade de ändå. För det mesta fanns det en respekt.
  
• Det här kanske låter konstigt, men även om jag blev full i skratt var det betydelsefullt när människor blev generade och illa berörda när de skulle leta igenom min väska eller visitera mig, så jag inte hade något farligt med mig. Jag förstod varför de behövde göra det, och på sjukhuset hade aldrig någon betett sig som om det var konstigt alls. Det var därför jag ville skratta, för att det var självklart för mig (och såklart hade jag packat min väska så att den var anpassad efter att klara att bli genomrotad av vem som helst). Men att bli generad och illa berörd av att göra det betyder att det inte finns indelning i vi och dom. Det betyder att någon tänker sig hur det skulle vara att få sin egen väska genomrotad. Att visa sina underkläder, sin tandborste, sin dagbok, vad det nu är man har med sig, för någon man aldrig förut träffat. Det betyder att de ser integritetskränkningen. Och att det är något nödvändigt att göra, men ändå en integritetskränkning.
  
• Det har alltid spelat roll för mig när behandlare mött mig som att det inte finns ett vi och ett dom, när vi varit människor som möts. I stora och små saker.
  
• Jag vet inte om det är tänkt att patienter inte ska märka sånt. Men det har spelat roll för mig när jag är på en avdelning eller en mottagning där det känns som att de som jobbar där trivs med att jobba där. Alltså inte bara om min behandlare verkar tycka att det är en ok sak att träffa mig. Utan mer stämningen som ligger över stället som arbetsplats. Såklart ser man inte allt som patient. Men man märker en del. Det märks om det är ett ställe där de flesta tycker att det är utvecklande och givande att jobba, eller om de flesta mest ser det som något att ta sig igenom. Något rätt tungt, grått och slitigt.
  
• Det har spelat stor roll för mig när det jobbat trevliga människor i receptionen. Och när de sett som sin uppgift att faktiskt hjälpa och samordna när det behövs. Inte bara att svara i telefon. Det har spelat roll att kunna ringa och säga att jag inte får tag på X men skulle behöva få svar på en viss fråga. Och att hen har kunnat lösa det till mig, leta upp nån ledig minut med X, få svaret på frågan, och ringa tillbaka till mig. Eller när jag haft något annat problem som varit mer tekniskt och jag inte fattat hur jag skulle lösa det, vem jag borde ringa, var problemet hör hemma. Och när telefonsamtal egentligen varit för stort att orka, när det varit omöjligt att orka ringa runt. Psykiatrin kan vara en rätt spretig och osammanhängande organisation att förstå sig på. Det var så skönt med nån som kunde hjälpa.
  
• Jag har tillhört psykosvården mycket, fast det varit fel. Det har handlat om dissociation, och som det är indelat här hör dissociation till allmänpsykiatrin. Men jag hamnade i psykosvården ändå, när jag hallucinerade och så. Inom psykosvården har jag känt det som att inställningen är att saker får ta tid. Det är som att man tänker sig att patienterna har problem på allvar, på ett sätt som jag inte upplevt inom allmänpsykiatrin. I slutenvården spelade det nästan störst roll. För det var inte så bråttom där. På allmänpsykavdelningarna handlade det alltid om att jag behövde visa att jag mådde dåligt och var tillräckligt självmordsbenägen för att vara värd vården. Det var som att jag måste vilja dö varje dag, annars blev jag utskriven och utan den hjälp jag behövde. Det blev ett hinder, det var svårt att faktiskt bli bättre när det fanns ett krav på att prestera dåligmående och självmordsplaner för att få hjälpen. Det har spelat stor roll för mig när jag sluppit det. När det inte varit så bråttom. När jag kunnat veta att jag får stanna tills jag är stabilare, och att det kan få ta några veckor. Eller kanske mer. Det har faktiskt gått snabbare att bli bättre då. När det inte varit negativt att göra framsteg, utan att bli fråntagen hjälp som jag fortfarande behöver. Det blev så mycket mer konstruktivt.
  
  Kanske är det en slump att jag mött så olika syn, jag är inte säker. Men jag tänker mig att det finns en skillnad på hur man ser på psykospatienter jämfört med andra människor med psykiska problem. Att ingen presenterar lösningar som handlar om att ta sig i kragen och skärpa sig till någon som är psykossjuk, för vi har en kollektiv överenskommelse i samhället om att psykossjuka är sjuka på riktigt. Vad gäller allmänpsykpatienter finns det inte en lika tydlig överenskommelse. Det är mycket mer öppet för tolkningar där.
  
• Det har hjälpt mig när jag fått lov att behöva avlastning, att slippa orka allt ensam. När min önskan om hjälp inte blivit tolkad som att jag inte vet hur man gör, eller som nån sjuklig önskan om beroende. När jag kunnat bli sedd i att det bara handlar om att allt blir lite för mycket sammanlagt ibland. I perioder när varje minut är en kamp för att klara av att orka finnas till är det svårt att samtidigt förstå sig på regler, myndigheter, ringa runt och hitta information och inte ge upp hur många telefonsvarare man än möts av. Jag vet precis hur man gör när man ringer såna samtal. Men det har spelat roll när jag kunnat få hjälp.
  
• Det har också spelat roll när någon kunnat prata med myndigheter för min räkning, för att jag så ofta inte ses som någon man ska lyssna på. Det har betytt mycket när min terapeut kunnat ringa och bara bekräfta att saker jag sagt stämmer, eller säga samma saker en gång till. För i myndigheternas ögon är hon någon man kan lita på. eftersom hon är någon som befinner sig i en professionell situation. Jag däremot är inte någon man kan lita på, eftersom jag är behövande, och då tolkas det lätt som att jag "är ute efter nåt", och det blir svårt att bli hörd. Det handlar inte om att jag inte kan förklara, att jag inte kan sätta ord på vad jag behöver eller varför. Det handlar bara om att systemet är uppbyggt på det sättet. Att såna som mig ska man inte riktigt tro på, inte riktigt lyssna på. Behövande människor ska man inte lita på. Det har spelat stor roll när någon tagit på sig rollen att vara den som styrker mina uppgifter, och kanske förklara en extra gång.
  
• För min del spelade det stor roll när jag kunde ha aktivitetsersättning eller tidsbegränsad sjukersättning. För då kunde jag bli bedömd som sjuk i något eller några år framåt, och så blev jag under den perioden befriad från det mesta som handlade om myndigheter. Jag kunde lägga kraften på att läka och må bättre istället. Det spelade också stor roll för att jag är så rädd för läkare, eftersom jag ofta blivit konstigt tolkad eller dåligt bemött. Det fanns ett lugn i när läkarkontakten fick handla om hur jag mådde, medicinering och sånt, att jag inte hela tiden behövde känna att hen kunde ta ifrån mig de pengar jag behövde för att leva, genom att inte lyssna på det jag sa och inte tro på att jag mådde så dåligt som jag gjorde. Att med några månaders mellanrum behöva träffa en läkare, bli rädd för att bli fråntagen min inkomst, och dessutom behöva ha möten med och bedömningar av försäkringskassan eller soc hela tiden, det är en ständigt pågående stress. Det hjälpte mig att få slippa. Att få en paus från det, och få fokusera på att bli friskare.
  
• Hela inlägget En liten lovsång till KBT kan räknas som en punkt på denna listan, tycker jag.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.