Saker som har hjälpt mig. Del 4.

Blev lite inspirerad av den nya sidan Den goda psykiatrin där både behandlare och patienter kan bidra med berättelser om det som faktiskt fungerat och varit bra i psykiatrin. Så nu vill jag fortsätta min lista med det som hjälpt.


Du hittar del 3 här.

• Det hjälpte mig att ha samma läkare på slutenvårdsavdelningen som jag hade i öppenvården. Att det inte blev två olika världar, med två olika maktcentrum med två helt olika inställningar till vad som faktiskt skulle hjälpa mig. Det hjälpte på många sätt. Jag har såklart mått sämst när jag varit inlagd, och det var ett sånt lugn att redan veta vem läkaren var. Och att han visste vem jag var. Att få slippa börja om just då. Det gjorde också att överlappningen mellan slutenvård och öppenvård fungerade så mycket smidigare. För de hörde ihop, var en del av samma. Det blev inte två olika enheter på samma sätt som jag upplevt förut.
  
• Överhuvudtaget har det hjälpt när mina öppenvårdskontakter haft kontakt med mig medan jag varit inlagd. När jag fått träffa de som skulle bli mina öppenvårdskontakter redan när jag var inlagd. När det var prioriterat att låta någon följa med mig till öppenvården för att jag skulle börja behandlingen och kontakten där, innan jag blev utskriven. (När jag inte fick gå ut ensam alltså, sen kunde jag gå dit själv).
  
  När jag redan hade kontakt med öppenvården var det inte lika viktigt att ta mig till de lokalerna, att vi träffades där. Men kontakten med dem som var mitt stöd i öppenvården var viktig att inte ta paus från då. För ofta har det varit så, som att öppenvården räknar med att jag får det stöd jag behöver i slutenvården, och släpper mig helt tills jag är utskriven igen. Det har spelat stor roll när det inte varit så. När någon funnits kvar genom allt. När vården varit så sammanhängande den kunde bli, inte uppsplittrad och rörig.
  
• Det hjälpte mig att någon trodde på och förstod varför sjukhuset varit så hemskt för mig. Varför det blivit dåligt och stärkt det skadade i mig, och varför det var svårt att vara där, se det som hjälp. Det hjälpte mig att jag blev respekterad i att välja bort slutenvård i så stor utsträckning som möjligt, och att jag hade behandlare som trots allt litade på mig och mitt omdöme. Att jag kunde avgöra vad som var hjälp, och vad som av systemet definierades som hjälp, men inte skulle ge mig något stöd. Att de tog hand om sin oro för om jag skulle klara all ångest, all kamp, alla minnen, alla flashbacks, att de inte tvingade mig till slutenvården för sin egen skull. För att dämpa sin oro för mig. Jag fick slippa, för det var jag som var den viktiga i min behandling.
  
• Det spelade stor roll att jag fick avgöra när jag behövde slutenvård. Att det fick vara på mitt initiativ och att jag blev trodd när jag sa att jag skulle behöva det stödet. Det var viktigt att någon såg mitt behov av att för en period befrias från ansvar som något bra. Såg att det var ett sätt att ta hand om mig, värna mig själv. Att det var något stort för mig att erkänna att jag inte klarade mig på egen hand. Att jag behövde få släppa taget, få slippa lite av det som gick att slippa. Bli skyddad genom att ha människor runt mig, möjlighet till samtal. Och också genom den kontrollen som finns i slutenvården. Jag blev inte straffad eller tolkad som manipulativ för att jag behövde hjälp, försökte använda den hjälp som fanns på det sätt som kunde passa mig. Det blev tolkat som något bra. Som ett steg framåt. Att våga behöva.
  
• Jag fick vara på en avdelning som inte låg på sjukhuset. Egentligen var det inte helt korrekt enligt systemet. Men det blev så viktigt. Dels för att jag kunde få slutenvård som inte påminde om den jag förut fått, som inte var i samma lokaler som jag blivit retraumatiserad och som jag fortfarande var rädd för. Och dels för att det inte var sjukhusmiljö. Det var inte korridorer, sjukhussängar, larm som tjöt när någon blev utåtagerande. Det var lugnare och mer likt en vardag där. Det gav en trygghet.
  
• För min del var det betydelsefullt att få vara på en mindre avdelning, där det var både färre patienter och färre i personalen. Det blev tryggare när det inte var lika många människor i omlopp.
  
• Jag mådde bra av att det inte fanns låsta dörrar, inte låsta fönster. Det var såklart låst till medicinrummet, lådan med knivar och lite annat sånt. Men i stort var allt upplåst. Behövde jag nya lakan fanns de i ett öppet skåp, jag kunde gå och ta där. I och för sig var jag för förvirrad för att komma ihåg var något fanns, så jag fick ändå fråga. Men ändå. Det var mer principen. Det var inte låst. Duschslangarna var inte inlåsta och badrummen var öppna. Det var ingen avdelning som var säkrad på det sättet som avdelningarna på sjukhuset. Det fanns blomkrukor i porslin och lampsladdar. Det fanns många saker det hade gått att skada mig med, och eftersom dörrarna och fönstren var upplåsta hade det också varit möjligt att bara gå.
  
  Och kanske låter det paradoxalt eftersom jag sökte slutenvård för att för en period slippa att ha hela ansvaret över mitt självskadebeteende och självmordsplanerande. Kanske låter det som att en sån avdelning inte skulle kunna vara ett skydd. Men den var det. Och faktiskt bättre än avdelningarna på sjukhuset varit. För det handlade om förtroende och överenskommelser istället för kontroll. Jag skadade mig aldrig där, jag har alltid drivits av saker som självskadare inte förväntas drivas av (vi förväntas vara impulsiva, och manipulativa som huvudegenskaper i våra personligheter). Jag skulle tycka att det var så pinsamt om nån upptäckte att jag skadat mig på avdelningen. Och bara tanken på att ställas till svars för varför jag brutit vår överenskommelse och svikit förtroendet kändes så tung att det räckte som kontroll.
  
  Helt ärligt är det såna saker som spelat störst roll för självskadandet när jag varit på sjukhusavdelningarna också. Det går alltid att hitta sätt att skada sig. Inte heller de avdelningarna är så skyddade att det är omöjligt. Att leva i illusionen att det är möjligt att skydda någon från allt det går att skada sig med är ingen bra sak för psykiatrin, eftersom det är just en illusion. Ändå kan det såklart vara rimligt med mer kontroll vid vissa tillstånd och för vissa patienter. Men jag ville mest säga detta: för mig hjälpte det så mycket att det byggde på förtroende istället för kontroll. Och att det fanns en massa saker jag faktiskt hade kunnat skada mig med var också en hjälp eftersom det sänkte tröskeln mellan slutenvården och att vara ensam i mitt hem. Skillnaden mellan en sjukhusavdelning och mitt hem har ibland varit så stor att glappet känts omöjligt att ta mig över.
  
• Det hjälpte mig att det fanns förståelse för att jag behövde skärma av mig, vara ifred. Att det kunde vara något gott, inte bara tecken på sjukdom. Att jag fick lov att behöva vila, och att det var begripligt att jag behövde det, när allt var så kaos och när jag dessutom var på en avdelning där alla var nya för mig.
  
• Allt som handlade om att ha så mycket vardagligt liv som möjligt hjälpte mig. Att bli uppmuntrad i att ha min laptop, träffa vänner, virka, göra sånt jag brukade göra hemma för att handskas med kaos. Igen: det blev inte två skilda världar, slutenvården och hur det var att vara hemma. Det blev så mycket närmare.
  
• Det spelade roll för mig att personalen satt ner med oss och åt. Att de inte stod och bevakade oss. De satt hos oss och småpratade om allt och inget och det var ok om man inte orkade säga något, och det var ok om man pratade mycket. Det var ok om man sa konstiga saker med. Överhuvudtaget kändes det som att man fortfarande var en människa och inte nåt annat än dom som jobbade där, vilka tecken på problem vi än visade. Och det var en av de viktigaste sakerna, att de alltid satt med oss och åt. En annan var att de satte sig hos oss och kollade på tv eller satt ute i solen när det var fint väder, när de hade en stund över.

Du hittar del 5 här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.