För några år sen (jag minns inte
när) kollade jag på en tv-serie. Som jag minns det var den engelsk,
men jag är inte säker, och jag minns inte vad den hette. Det
handlade iaf om psykiatriska diagnoser, och att det inte var så
enkelt att veta vem som egentligen hade psykiska problem och vem som
inte hade det.
De hade tagit en grupp människor och
låtit dem bo på en herrgård av något slag. Varje dag fick de göra
olika uppgifter, som på olika sätt kunde vara jobbiga om man hade
problem. Kanske hälften av dem hade en diagnos, hälften inte. Jag
minns inte riktigt. Det fanns iaf bara en person med varje diagnos,
och några som var utan. Förutom deltagarna fanns det några
experter. Kanske tre. De följde deltagarna via tv-skärmar, såg vad
de gjorde och hur de reagerade. Varje dag fick de möjlighet att
ställa en fråga till en av deltagarna, för att de skulle ha
möjlighet att utesluta eller bekräfta nåt. Och varje dag skulle de
sen göra en gissning, sätta en diagnos på en deltagande. Eller om
det var varje vecka, jag minns inte så noga. Men ni förstår
ungefär. För att komplicera det lite mer hade de fått en extra
diagnos, som ingen av deltagarna hade, men de visste inte vilken av
diagnoserna det var.
Det var en bra serie, jag gillade den.
Experterna var ödmjuka och resonerade på vettiga sätt, en av dem
var öppen med att han haft en djup depression (tror jag det var) och att det
inte går att dela in människor så, i vi och dom, experter och
sjuka. Hela programmet gick liksom ut på att bevisa det. Att man
inte kan se på folk vad de har för problem. Att inte ens väldigt
kvalificerade experter alltid kan klara det, ens om de vet vilka
diagnoser det finns människor där som har, och har chansen att
studera dem i kritiska situationer.
Jag minns inte hur bra de lyckades,
tror de lyckades placera några diagnoser rätt, inte alla. Det är
en annan sak jag minns, som har fastnat. I ett av programmen
funderade de på om en av deltagarna hade schizofreni. Det var en av
diagnoserna på deras lista, och alla som var där visste ju att det
kunde hända att experterna kunde tro att de hade en diagnos som de i
själva verket inte hade.
Ändå. De tvekade och resonerade länge
innan de kallade in kvinnan, frågade om hon kanske någon gång fått
en diagnos av den typen. De pratade om det som en stor och allvarlig
sak att ens säga en sån sak till en människa. Att det är en tung
diagnos, som är förknippad med så mycket stigmatisering och annat.
Att man är försiktig med sånt, inte vill slänga fram det sådär
bara, som om det inte var någonting. För det är någonting. Till
och med om man själv är helt frisk så är det någonting att tre
experter kan tro att man är psykossjuk. Till och med om man
frivilligt valt att vara med i ett sånt program. Det fanns liksom
inget som kunde ta bort tyngden i det.
Jag blev lite trygg av dem. Och så
oändligt ledsen.
I psykiatrin funderade de ett tag på
om jag var schizofren. Jag vet faktiskt inte om någon sa det ordet
högt, jag ska inte anklaga dem för något jag inte minns säkert.
Men det var uppenbart ändå, att det var det de funderade på. Hur
deras inställning till mig ändrades, hur det plötsligt blev
allvarligt på ett annat sätt. Det märktes på testerna jag fick
svara på, vad de frågade mig i samtal, hur de försökte ringa in
mina problem. Och om det inte skulle räcka för att förmedla att de
funderade på detta, så flyttades jag över till en psykosavdelning,
och blev överflyttad till ett psykosteam i öppenvården.
Jag hallucinerade en del då. Eller.
Jag hallucinerade på ett sätt som var helt outhärdligt och helt
ohanterbart för mig. Det var det som var orsaken till att de
funderade på schizofreni. Fast jag passade inte in i deras mallar så
bra. (Jag har ju aldrig passat in i deras mallar, deras rutsystem är
uppbyggt utifrån nåt annat än såna som mig.) Jag tyckte att
rösterna, oväsendet, skriken, allt det nu var, hördes ute i
rummet, men jag visste att det kom inifrån mitt huvud. Det var fel
svar. Det skulle vara det ena. Inte båda. Jag visste precis vilka
som var röster från riktiga människor som fanns i samma rum, och
vilka som inte var verkliga. Det var också fel svar. Någonstans där
gick schizofrenidiagnosen vilse, tror jag. Och de försökte
undersöka om jag faktiskt hörde det jag sa att jag hörde, eller om
jag bara inte fattade hur tankar lät. Sånt. Det var ju svårt för
dem, eftersom allt de hade att gå på var det jag sa, men även om
jag försökte svara ärligt svarade jag liksom inte rätt. Inte så
att det passade in i deras modeller.
Jag upplevde det som att de definierade
mig som obegriplig, sen flyttades jag till den där
psykosavdelningen, och där var jag för rädd för att stanna, så
där stannade jag inte så länge. Sen tillhörde jag ett psykosteam
i många år. De var bra där, så jag gjorde inget för att slippa
ifrån dem, även om jag nog egentligen hörde hemma hos
allmänpsykiatrin egentligen.
Det var ingen som hjälpte mig att
handskas med det där, att man haft allvarliga funderingar på om jag
hade schizofreni. Det var ingen som lyckades förklara
hallucinationerna för mig heller, inte på ett sätt så jag kunde
förstå det, bli lugn av det, lyckas tömma det där på tyngd, att
de trott att jag var schizofren. Några försökte. Det varierade
lite vad de egentligen tänkte om det. Ibland var det att jag haft
hallucinationer som en del av depressionen. Det kan bli så. Ibland
var det psykos uns, som betyder att det är ”utan närmare
specifikation”. Ibland var det nån som tyckte att jag inte var ett
dugg psykotisk.
Långt senare lärde jag mig att den
sortens hallucinationer som är som andra hallucinationer, men med
skillnaden att man vet att det man hör (eller ser, eller vilken form
det nu är) inte är verkligt, kallas pseudo-hallucinationer. Jag
lärde mig att det är vanligt att dissociativa människor har såna.
Det brukar vara ett tecken på dissociation, om man har det.
(Alltså. Ingen i psykiatrin lärde mig
det. Jag hittade den informationen på en hemsida. Det var en
lättnad, jag grät resten av kvällen eftersom det där som varit
oändligt stort och tungt och obegripligt i mig äntligen löstes
upp. Jag blev äntligen begriplig.)
Långt senare läste jag också min
journal från denna tiden, och såg att strax före att jag började
hallucinera hade en ambitiös läkare bestämt sig för att så unga
människor som jag (jag var 21) inte skulle ha en massa lugnande
mediciner och sömnmediciner, och sett till att ta bort allihop inom
en vecka. Den enda medicin hon tyckte var bra och som jag inte fick
sluta med var den antidepressiva medicin som jag och min
öppenvårdsläkare var överens om förvärrade min ångest och mina
sömnbesvär, och som vi bestämt att jag skulle vara inlagd för att
byta ut mot något annat. Öppenvårdsläkaren hade inte haft mig som
patient särskilt länge, men åtminstone följt mig ett halvår,
slutenvårdsläkaren hade nog träffat mig en kvart innan hon
definierade mig som för ung för ångestdämpning.
Den drastiska medicinändringen ledde
till att jag nästan helt slutade sova, och hade ångestattacker som
kunde vara i dygn. Strax efter det började mina hallucinationer.
Det fanns samband, det fanns sätt att
förstå det, det fanns saker som var förklaringar, som kunde hjälpa
mig när jag väl nådde dit, nådde dem.
Men då. Jag vet inte om de inte kunde
se allvaret i att spekulera i en sån diagnos. Medicinskt insåg de
allvaret, det märktes på dem, på hur tonen i deras röst blev
annorlunda, hur frågorna ändrade karaktär, sånt. Men allvaret för
mig. Att det påverkade mig, att det blev ännu en tyngd att släpa
på. Jag vet inte om de såg det. Jag vet inte om de såg mig alls,
bara symptomen.
Jag önskar fortfarande att jag fått
ha en läkare då som var som en av de där experterna i det
tv-programmet. Som förstod hur stor sak det är med en sån diagnos,
även om den inte stämmer. Som sänker rösterna, tänker efter en
extra gång, gör vad de kan för att mildra tyngden. Gör vad de kan
för människan bakom.
Jag önskar att jag hade varit
viktigare. Det av mig som fanns bakom symptomen. Det som grubblade,
tvivlade, inte fattade någonting. Som försökte sluta tänka på
det, tryckte ner det långt ner i ryggsäcken, inte försökte låtsas
om hur trött jag blev av att ha också detta att släpa på.
Jag önskar att någon hjälpt mig att
bära. Eller ännu hellre hjälpt mig att hitta ett sätt att förstå,
och att kunna lägga det åt sidan, inte längre släpa det med mig.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.
"Jag önskar att jag hade varit viktigare." Dette er vondt å lese, og gjør samtidig godt, for det du skriver tilhører også min verden.
SvaraRaderaTakk for at du skriver dette. Det er så viktig å få slik informasjon ut i det offentlige rom.
<3
Tack för att du vill läsa. Jag är ledsen för att du känner igen dig.
Radera