Jag ska lita på dig, men du tänker inte ens lyssna på mig.

Jag har tänkt på det här med tillit. Inom psykiatrin förväntas jag känna tillit, till systemet och till alla personer som jobbar i det och allt vad de gör. Ofta har jag hört "du måste lita på oss". Särskilt när jag mått riktigt dåligt av nån medicinering, när jag inte fått chans att förstå vad en behandling går ut på, när jag inte håller med, eller när någon betett sig illa. Det som händer då är inte ett skede av att psykiatrin behöver skaffa sig nytt förtroende hos mig. Nej. Det som händer är att jag förväntas lita på systemet, på behandlingarna, på människorna som utför dem. Det spelar ingen roll om det inte finns tidsmässigt utrymme för att bygga upp förtroende, det spelar ingen roll hur illa jag mått av vad som tidigare hänt. Tillit ska jag ha, det bygger psykiatrin på. Och känner jag inte tillit så blir det såklart sjukdomsförklarat.

Jag blir så provocerad när det att jag har helt normala mänskliga drag är något som blir sjukdomsförklarat. Jag tycker inte om att inte få vara en människa i systemets ögon, och jag förstår inte hur man ska kunna hjälpa någon att bli en fungerande människa, om man inte börjar med att definiera personen som just människa.

Tillit är för mig något som man kan känna för någon, ibland är det nåt som kommer helt spontant den första gången man ses. Ibland är det något som behöver ta tid. När det är någon som befinner sig i maktposition i ens liv är det i alla fall för mig svårare att känna tillit, att tro på att personen vet vad den gör, att det inte finns något riskfyllt i att denna människan har makt i mitt liv. När det är någon som skadat eller svikit mig är det också svårt att känna tillit. Det behöver ta tid, och för det mesta behövs det att man låtsas om sveket, skadan, behövs att det får finnas en period av att bygga upp tilliten igen.

Jag tänker också att tillit är något som behöver ske i en ömsesidighet. Jag har svårt att lita på någon som inte lyssnar på vad jag säger, eller inte tror att jag vet något om mig själv. Det är särskilt svårt att känna att det är ofarligt att låta någon som inte bryr sig om vad jag säger ha makt i mitt liv. Men psykiatrin bygger på det, att låta andra ha makt, människor som ofta inte bryr sig om vad jag säger, eller helt enkelt inte har tid nog för att stanna kvar tillräckligt länge för att förstå sig på mig.

Psykiatrin bygger i stort på att människor som gör sig schablonmässiga föreställningar om vem jag är, vilka mina problem är, och hur de kan lösas, måste få ha makt över mig. Och jag vet att det är så. Jag vet att vård från psykiatrin bygger på att man accepterar det. Jag önskar att det var annorlunda, men just nu är det som det är, och det är något man får lära sig att handskas med. Att ge makt till någon som man inte litar på.

För så är det ju. Hur många gånger jag än får höra att "du måste lita på oss" skapar inte den repliken tillit.  Den gör snarare att jag blir på min vakt. Det finns faktiskt en enkel ekvation för att förstå när jag känner tillit för behandlare. Den går ut på att de behandlare som litar på mig, dem litar jag på. När jag blir trodd i det jag säger, när jag blir hörd i vad jag tror kan göra mig illa. När vi kan mötas som om vi var två människor som möttes, då känner jag tillit. När jag träffar någon som förmedlar olyssnande auktoritet behöver jag mycket tid för att klara att tro på att personen inte tänker använda sin makt för att göra mig illa, att den aldrig var ute efter det. Oftast är det inte ens möjligt för mig att lita på en sån person. Att låta personen styra min behandling, det kan gå. Men att känna tillit, det är en helt annan sak.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.