Förslag på användbar replik (till chefer ansvariga för Malmös psykiatri, och andra).

Vet att jag skrivit liknande saker förut, men behöver skriva det igen. För att jag är så frustrerad. Det här. Vad jag önskar att cheferna egentligen sagt. Det var väl uppenbart i förra inlägget att jag inte var så nöjd med vad de faktiskt sa. Men vad kunde man sagt istället?

Tex detta:

"Vi tar situationen på största allvar, och vill skicka våra varmaste och mest medkännande tankar till alla som drabbats av missförhållandena. Vi följer upp de personer som drabbats värst, och ser till att de får den hjälp de behöver för att handskas med det svek det innebär att bli skadad när man är tvångsomhändertagen och vi är måna om att de ska ha möjlighet att hitta förtroende för vården igen. Vi ser över vad som finns att göra för att patienter lättare ska våga berätta om situationer som skadat dem, och gör vad vi kan för att det varken ska råda en tystnads- eller våldskultur bland personalen på de avdelningar vi är ansvariga för. När problem är strukturella handlar det inte bara om att hitta enskilda personer som inte bör få ha kvar sina jobb (även om det också kan vara aktuellt), utan det är en mer komplex problembild, och därför är det också mer komplext att hitta lösningarna. Det kommer ta lite tid, och vi kommer berätta vad vi gör efterhand, vara transparenta i det. Vi kommer också fundera över vilka särskilda åtgärder som kan behövas i det akuta skedet innan problemen är lösta, så att patienter kan vara så trygga som möjligt och veta vart de kan vända sig om de inte blir bra behandlade, och så att det trots allt ska upplevas som möjligt att söka vård hos oss, även om det i nuläget finns stora brister."


Anledningar till att jag tycker att detta skulle vara bra saker att säga:
→ Man placerar inte problemet i patienters upplevelser.
→ Man tar patienter på allvar, och visar att man är mån om att ta hand om de patienter som skadats, eftersom man ser att man har ett särskilt ansvar för dessa personers mående.
→ Man gör en viss ansats att visa att man har förståelse för maktperspektiv och hur de är extra viktiga när det handlar om tvångsvård, även om man inte går närmare in på detta.
→ Man förstår att det inte är att säga "de flesta gör ett bra jobb" eller visa att man har stor tillit till personalen, som gör att patienter känner trygghet med vården, eftersom det i den typen av repliker blir ett glapp mellan patienters vetskap om att det finns situationer där det inte finns anledning att ha tillit, och chefernas tillit.
→ Man förminskar inte ett problem som många olika personer pratat om som något strukturellt, något ny personal kommer in i efter hand, något som sitter i väggarna. Man gör det inte till något som (i första hand) handlar om enskilda personer som betett sig fel i enskilda situationer.
→ Det finns ett fokus på att vara lojal med patienterna, istället för fokus på att vara lojal med personalen. Den personal som vill patienters bästa bör inte tycka att det är hotfullt med chefer som är måna om patienters mående och trygghet, och om man ändå oroar sig för det, kan man ju visa sin lojalitet med och sitt förtroende för personalen som helhet i andra sammanhang, tex kanske man kan ha ett stormöte med detta syfte. Allt behöver inte få plats i media. Och inte varje gång något oacceptabelt hänt.
→ Man visar att man förstår att det behöver göras saker för att patienter lättare ska kunna berätta om missförhållanden.
→ Man visar att man förstår att situationen är komplex och svår att lösa, att det inte kommer vara enkelt, och att det kommer ta tid.
→ Man visar att man har tankar om att det kan krävas saker under tiden, medan man försöker lösa problemen på djupet, för att skapa en rimlig vårdsituation för patienterna, och också för att öka förtroendet för vården genom att ge bilden att man är mån om patienternas mående.


Skulle såklart gå lika bra att säga något annat, men med fokus på patienterna, och utan att förminska allvaret i situationen. Verkar dock som att cheferna i psykiatrin (i alla fall de som är ansvariga för Malmös psykiatri) har svårt att få ihop något sånt, så det är fritt fram att använda mitt förslag till replik, i alla situationer där den kan vara användbar. Varsågoda.


Texter på bloggen med anknytning till detta ämnet:

• Helgen kom, då hände inget.
• En vård som struntar i hur man mår. Hur ska man kunna börja må ok där?
• Det fanns ett vittne, ändå var det oklart om det hänt.
• Larm? Nej, de behövs inte, ni ska ändå inte använda dem.

Och de texter jag länkade till igår också:

• Härskartekniker i psykiatrin. Bonus. Konstruktivism. (Allting ligger hos dig, i dig, beror på dig).
• Härskartekniker. Hur man kan göra om man inte vill falla in i konstruktivism.
• Snälla. Säg att det är katastrof när det är det.
• Och när ni reder upp de här katastroferna så kommer ni ihåg att patienterna också finns?
• "Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."
• Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Tro rätt tro fel

Som ett litet tillägg till det förra inlägget kommer här några citat. De är hämtade från boken Hinduismen - Historia, tradition, mångfald av Knut A Jacobsen (som ofta används i grundkurser i religionsvetenskap och liknande, på universitetsnivå). Kapitlet handlar om indisk filosofi.

"Att människan är underkastad karma och bunden till samsara - återfödelse i denna världen - beror enligt de religiösa tankesystemen på falsk kunskap, kallad avidyā, ett grundläggande felaktigt sätt att uppleva världen på. Falsk kunskap består i en feluppfattning om vad som är vårt egentliga själv. Vanligtvis tänker vi på oss själva som vår kropp, känslorna, tankarna och liknande. Men kropp, känslor och tankar, säger sāmkhya-systemet, det äldsta av hinduismens tankesystem, är inte det vi är. Vi är självet, purusa, som alltid är fritt och helt skilt från det vi vanligtvis tänker på som oss själva. Syftet med sāmkhya-systemet är att totalt och för alltid eliminera obehag /.../ "

"Filosofens mål är att identifiera den falska kunskapen och att påvisa en kunskap (vidyā, jñāna) som leder människan till moksa, frihet /.../ "

"Eftersom den falska kunskapen är omedelbar, måste också den sanna vara det. Filosofi ska leda till att människan realiserar livets högsta mål, moksa, men det är värt att lägga märke till att filosofiska argument i sig själv inte leder till moksa. Filosofisk kunskap visar vad som har verklig existens och vad frälsning är, och filosofiska argument utgör ett rationellt försvar för möjligheten att uppnå moksa. /.../ "

"Moksa betyder frihet från karma och befrielse från återfödelse; vad det är utöver detta varierar från system till system. Det kan innebära realisering av självets identitet med världsalltet, brahman (i systemet advaita-vedānta), förening med brahman men inte absolut identitet (i de andra vedānta-skolorna), eller isolering av själen från materien och andra själar (i systemen sāmkhya och yoga)."

"Samhya-systemet karakteriseras av en fundamental dualism mellan medvetandeprincipen (purusa) och den materiella principen (prakrti). Medvetandeprincipen är ett passivt vittne och egentligen inte involverad i kroppens och sinnets förändringar. Prakrti består av delar, kallade ljus (sattva), energi (rajas) och mörker (tamas), och allt i världen förutom purusa-principen består av dessa delarna. /.../ Prakrti skiljer sig från purusa genom att aldrig kunna vara subjekt, prkrti är gemensam för alla, utan medvetande och produktiv. Purusa är ett passivt vittne och det som aldrig kan bli ett objekt."


Här finns grunden till den syns som avspeglas i en del övningar, och som jag skrev om. Vad händer då när man tar in detta synsättet i vården? För dem som bygger sin tro och sin filosofiska tolkning av världen utifrån denna tradition blir det säkert bra. Men andra? Om man inte är förankrad i den traditionen, utan i en helt annan? Eller om man inte har en tydlig uppfattning om vad man tror. Om något krockar för en, eller drar igång en massa religiösa eller filosofiska grubblerier, finns vården då där och hjälper en att ta hand om det?

Och är det inte lustigt och lite märkligt, i detta sekulariserade samhälle, där friheten från religion värderas som något väldigt viktigt, och i denna medicininriktade vård där allt ska vara så kliniskt och vetenskapligt, att man helt plötsligt får för sig att slå fast vad det är att vara människa, och börja lära ut det till sina patienter?

Jag kanske är negativ bara för att jag tillhör en annan trosinriktning. Det kanske finns vetenskapliga belägg för att det är sant, att det är detta som är den rätta tron. Fast jag tror inte det. Jag tror att man fått för sig att man kan frikoppla tekniker från det filosofiska arvet de bär på, och att arvet ska sluta ha betydelse. Jag tror att man i denna sekulariserade del av världen fått för sig konstiga saker, som att viktiga saker är utan betydelse. Som detta, vad det är att vara människa, vad man lär ut kring det. Varför skulle det nu spela någon roll om metoden man använder är evidensbaserad?

Det kanske inte finns någon evidens för att religionsfrihet är en bra sak, men jag trodde ändå att vi som samhälle var överens om att det är det. Och då spelar det roll, vad man i vården förmedlar för tro. Det är en etisk och viktig fråga. Och det är inte bara i mindfulnessövningarna den bor. Även i medicinering, terapiformer, i faktiskt all psykiatrisk verksamhet finns den, och de andra frågorna som rör det existentiella. De mest centrala måste ändå vara dessa: Vad är det att vara en människa? Vad är normalt och vad är inte normalt?

Jag upprepar det jag skrev i förra inlägget:

Har du gjort tydligt för dig själv hur din tro ser ut? Är du uppmärksam och tänker igenom vilken tro behandlingsmetoder utgår från? Märker du när din eller behandlingens tro krockar med en patients, och hur handskas du med det? Låter du det finnas utrymme för olika sätt att tro i det behandlingsrum där du har makten?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Menar ni allvar med arbetslinjen? Varför är linjen för sjuka då så krokig och svår att sträcka ut på en väg som bär framåt?

Allt det här pratet om arbete. Om hur viktigt det är att människor som länge varit sjuka får komma tillbaka in i arbetslivet, eller in i det, om de nu aldrig varit där. Ibland vet jag inte om det är nåt som menas på allvar. Att det handlar om att vilja att långtidssjukskrivna ska få en chans på allvar på arbetsmarknaden. Det kan vara så att allt det pratet, hela den retoriken, mest handlar om att skuldbelägga. Ge nya bilder som inte säger att sjukas tillvaro är präglade av sjukdom, utan av en slöhet, passivitet, bortskämdhet, lathet. Som att man antingen tror så eller åtminstone är mån om att måla upp den bilden. Av slöfockar. Såna som tär på samhället.

Det finns saker att tjäna på det. Skuldbeläggandet som säger att sjukdom handlar om dåliga val, dålig karaktär, dålig vilja, något annat som är dåligt hos personen det gäller. Har redan tidigare nämnt tanken att man slipper ansvar då, för strukturer i samhället som gör människor sjuka, och för att det ska finnas tillräckligt med vård. Det är en smart retorik på många sätt, som flyttar ansvaret till den sjukas axlar.

Men förutom det, finns det något mer där? Allt detta prat om arbete, det handlar ju inte bara om att skuldbelägga de som inte kan, det handlar också om att försöka pressa in människor i aktiviteter, rehabilitering, åtgärder. Inte kan väl tanken vara att det är bra om de sjuka hamnar i fas 3, att det arbete som är tänkt för oss bara är detta meningslösa, som vi inte ska få betalt för? Eller är det det? Är det vad man kan sträcka sig till att tro om oss, efter att ha placerat sjukdomen som en brist hos oss som personer? Är det synen man har på oss, att det är vad vi kan klara? Eller finns det en riktig vilja som handlar om att vi ska kunna komma tillbaka på arbetsmarknaden, på riktigt. Att också vi ska kunna bidra som de vi är, med det vi har att ge?

Ja. Jag har något jag vill komma fram till. Detta: Om det finns en vilja att göra möjligt för oss att komma in på arbetsmarknaden. Vi som i stort sett aldrig varit där, eller varit där och sen varit borta i många år, eller som varit i en del av den, men blivit för sjuka för att klara just den sortens jobb vi förut haft. Hur kan det då fortfarande vara så att det inte går att kombinera deltidssjukskrivning med deltidsstudier? Hur kan studier vara något som är reserverat för sjuka som är under 30 år, eller för dem som är friska nog att klara heltid?

Jag får inte ihop det. Jag tänker mig att studier skulle vara en bra väg för att komma in på arbetsmarknaden, för att skapa möjligheter på ett annat sätt än fas 3 någonsin kommer ge. Att det dessutom kan vara bra att inför en arbetsgivare visa att man klarat av att studera, och att man har uppdaterade kunskaper på det område man vill jobba inom.

Det jag önskar är inte nåt orimligt. Det jag önskar är bara detta enkla: att det skulle gå att kombinera sjukpenning på deltid med studielån på deltid. Eller att ha studielån på deltid och försörjningsstöd som täcker upp så man når existensminimum, om man är sjuk men blivit utförsäkrad eller av nån annan anledning inte har rätt till sjukpenning.

Det jag önskar är bara att det skulle vara möjligt att använda studier som en bro mellan en lång tids sjukskrivning och en plats på arbetsmarknaden.

Ska ni prata om arbetslinjen även när det handlar om sjuka: visa mig en linje som handlar om att människor kan ta tillvara på och utveckla de förmågor de bär på. Visa att ni fattar att sjuka människor inte bara är sjukdom. Och framförallt: visa en linje som sträcker sig åt ett annat håll än mot fas 3.

Eller så önskar jag alternativet: att ni är ärliga med att ni ger upp människor, att gränsen går vid 30, att ni inte tror på att de som varit sjuka länge och är äldre än så har en chans på arbetsmarknaden, nånsin. Och att det inte är rimligt att göra något för att stötta oss, för att ge oss de möjligheter vi tror att vi behöver. För att ni inte tror som vi, ni tror att vi är hopplösa fall, eftersom det passar in i er retorik som säger att sjukdom egentligen mest är ett karaktärsdrag som handlar om lathet. Är det vad ni egentligen vill förmedla: säg det då. Är pratet om arbetslinje något som tyder på att ni faktiskt vill att vi ska komma i arbete: visa mig den linjen. Och för guds skull: justera i så fall den här idiotin som gör att man inte kan kombinera studier och deltidssjukskrivning.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Det kommer bli bra. (Eller? Kommer det nånsin att bli bra?)

Ibland blir jag så trött. Jag vill börja allting så idag. För det är något som är tömt, trött, tomt. Här, i mig. Och ibland är det så. Som att allting blir till trötthet. Nu: Jag är så trött på mig. På de roller jag fått eller tagit, på de ord jag upprepat så många gånger att de nu bara är tomhet.

Jag brukar säga att det kommer bli bra. Det brukar vara min roll, att tro på förändringen till det bättre, att säga något om ljuset som bryter igenom mörkret, att kampen är värd all kraft den tar, att det finns hopp. Jag tror att jag trodde på det, förut. Men tror jag på det nu? Jag vet inte längre.

Jag kan bara tänka att jag inget vet. Vem är jag att tro att jag vet något alls, om någon annans kamp, smärta, outhärdlighet? Vem är jag att säga att det finns hopp, att det kommer bli bättre? Det kanske inte alls är sant.

Eller så är det sant, det kanske bara handlar om att jag är tömd nu, att mörkret skymmer hoppet för mig, att tröttheten genomsyrar allt, att tvivel är det som formar mina dagar. Just det kommer bli bättre. Det vet jag, för det handlar om mig, och mig vet jag något om.

Jag menade aldrig det som klyschor, menade aldrig att vifta bort något, förminska. Och jag tror inte att det var så jag brukade bli hörd. Det jag ville säga var att jag vet något om hur det är när outhärdligheten är allt som finns, när det inte går att springa ifrån sin smärta, när mörker är allt. Och jag vet. Att det kan bli annorlunda.

Jag vet att det kan det, för det är annorlunda för mig nu. Kanske vet jag inget om någon annan, men när det handlar om mig vet jag. Det är bättre. Men bra? Är det bra? Nej. Kommer det bli bra? Jag har ingen aning. Just nu vet jag inte ens vad det betyder.

Jag kan säga något som jag vet: det är inte säkert att det är så hopplöst som du tror. Det finns behandlingar som är gjorda för att hjälpa dem som är svårt traumatiserade, det finns behandlare som är bra. Psykiatrin är fylld av maktspel och härskartekniker, det är ett system som ofta gör illa. Men det är inte hela sanningen. Det må vara att det är som att vinna på lotteri att få bra hjälp, men också bra hjälp finns, sån som är anpassad efter just dina problem.

Jag vill säga: jag har levt med flashbacks, och tagit mig ur det, jag har varit splittrad och är det inte längre, jag har haft döden hängande över mig och tänkt på självmord många gånger varje dag, och det är inte så längre. Jag har trott att jag inte hade något värde, att min kropp bara gick att hata, att närhet var farligt, och tillit visste jag inte ens vad det var. Det är annorlunda nu. Allt är annorlunda nu.

Jag vet inte hur det är för dig, om du är lik mig, om du har en chans att få hjälp, få läka, om du har kraften att ta dig igenom ditt inre kaos för att hitta ut på andra sidan. Men jag tänker att om jag kunde, då kan det inte vara omöjligt. Jag är också bara en människa. Jag var också bara en trasig spillra, ett ingenting. (Jag var också utan det jag behövde).

Det är bara en sak som kan göra att det inte finns en chans att ditt liv blir bättre, och det är om du ger upp det, eller om någon annan tar det ifrån dig. Så länge du har ett liv kan det förändras. Jag vet inte om det kommer bli bra. (Jag vet inte ens vad bra betyder idag). Men jag vet: allting är i rörelse och inget står så stilla som man kan tro. Och det finns öppningar i det. Öppningar som kan leda till något bättre, mer meningsfullt, till något helare.

Du behöver förmodligen hjälp. Och kanske är det där det mest hopplösa och uppgivna i mig finns. Trötthetens kärna. Jag vill säga: det är klart att du kommer få den hjälp du behöver. Men det är allt annat än klart. Det är förmodligen mer sannolikt att du inte vinner på lotteriet, i alla fall inte meddetsamma. Behöver du mycket hjälp är det troligt att du får kämpa, och kanske får du ändå inte vad du behöver.

Det finns hjälp som kan få antalet flashbacks att minska avsevärt, och kanske försvinna helt. Det finns människor som vet vad splittring går ut på, och kan hjälpa delarna att samarbeta, som kan hjälpa dig att bli hel. Det finns människor som jobbar med vårdande yrken som har mänskligheten i centrum, och där du får vara dig själv med allt du är. Med allt det stora och unika och fina som just du bär på, och med alla minnen, all smärta, all outhärdlighet.

Det är inte säkert att du får träffa någon av dem, det är inte säkert att du får chansen. Jag vill inte säga det, men jag säger det, för det är så det ser ut. Systemet nu är inte till för såna som oss. Och även om kunskapen om traumatisering ökar, så dras saker allt hårdare åt. Det finns en risk att de försöker straffa, pressa och tvinga dig att må bättre, istället för att hjälpa dig. Kanske går du sönder av det. Kanske orkar du aldrig mer resa dig.

Jag vet inte. Jag vet inte hur ditt liv kommer se ut, din resa, din väg. Jag önskar jag kunde säga: gör såhär så får du hjälp. Men jag vet inte hur. Om du inte har pengar nog att köpa dig vad du behöver. Jag önskar jag kunde säga: det kommer bli bra. Men jag vet inte längre om jag tror på de orden. Det kan bli bättre, så länge du lever finns den möjligheten. Det finns människor som vet hur man gör för att hjälpa. Det är sant. Jag vet det, det handlar inte bara om tro. Men det är också sant att systemet hårdnar. Att såna som vi offras, räknas bort, blir utan betydelse. Att såna som vi dör, och att systemet inte tycker att det har någon betydelse.

Jag vet inte. Om det kommer bli bra. Jag önskar att det kommer bli bättre. Men ibland blir jag bara så trött. Ibland orkar jag inte tro. Jag vet faktiskt inte. Hur mycket hopp det finns anledning att känna.

Men kan du klara av det, på nåt sätt alls, så låt bli att dö. Det finns en chans då. Kanske blir det bättre. Kanske blir det bra.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Att se och möta individuella behov.

"För några år sedan arbetade vi på en akutpsykiatrisk avdelning med stora problem och stora utmaningar framför sig. Avdelningen hade ett dåligt rykte både som arbetsplats och vårdavdelning. Enskilda patienter kunde få en bra vård tack vare enskild personal, men i stort präglades vården av passivitet, ineffektivitet och inkonsekvens. Det var svårt att rekrytera och behålla sjuksköterskor. Två tredjedelar av tjänsterna var obesatta samtidigt som sjuksköterskor gick arbetslösa. Studenter som gjorde sin praktik på avdelningen var missnöjda och visade litet intresse att söka jobb på avdelningen.  Tvångsåtgärder var vanliga och attityden gentemot patienterna var i stor utsträckning auktoritär och uppfostrande. Det saknades en helhetssyn på patienterna och istället dominerade ett ensidigt medicinskt fokus. Omvårdnaden bestod ofta i att ”avvakta medicinsk effekt”. Till detta kom konflikter inom och mellan personalgrupperna och en förestående utökning av antalet platser på avdelningen.

Två år senare var alla sjukskötersketjänster besatta. Personalen skattade trivsel på arbetsplatsen och med sina arbetsuppgifter högt. Studenterna gav positiva utvärderingar och det var lätt att rekrytera personal. Omvårdnadsåtgärderna hade ökat och tvångsåtgärderna minskat. Personalen upplevde att den positiva feedbacken från patienter och anhöriga ökat. Vad hade hänt?

Under de två åren hade avdelningen ägnat sig åt ett aktivt utvecklingsarbete med fokus på att lyfta fram, tydliggöra och värdera omvårdnadsarbetet.  Med andra ord skulle man kunna säga att personalen uppmuntrades att se, tänka och göra omvårdnad. Eftersom vanliga förklaringar till varför den psykiatriska vården ser ut som den gör brukar handla om brist på resurser i form av vårdplatser, kompetens och läkare borde denna positiva utveckling inte ha varit möjlig. Under tiden som utvecklingsarbetet genomfördes utökades antalet platser på avdelningen, men samtidigt som antalet patienter blev fler ökade alltså personalens trivsel och patienter och anhöriga blev mer nöjda med vården. Av utvecklingsarbetet lärde vi oss att ett omvårdnadsperspektiv är till nytta för både personal och patienter, och att det är möjligt att åstadkomma stora förändringar med små medel."


Jag blev så glad när jag hittade denna sidan. Att någon lagt ner kraft och tid för att sätta fingret på saker som är viktiga. Sånt som kan förändra, och som handlar om bemötande, synen på människor och deras problem, och på vad man som behandlare kan göra. Och som konkretiserat och gjort det tydligt. Det som kan förändra. Jag behöver detta. Hoppet om förändringen. Hoppet om att det finns människor som vill och försöker förändra. Hoppet om att det är möjligt.

Materialet har fokus på sjuksköterskors roll i psykiatrin, men väldigt mycket handlar om vård och omsorg på ett sätt som jag tror kan vara givande även för andra som jobbar inom psykiatrin.

De utgår från dessa grundantagandena:
* Det finns alltid något att göra för varje enskild patient.
* All personal vill göra ett bra jobb och känna tillfredställelse med sitt arbete.
* Alla verksamheter kan alltid bli bättre.

Läs. Tänk. Sprid. Adressen är individuellabehov.wordpress.com

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dagar av tvivel.Vad är en frisk patient?

Ibland vet jag inte vad psykiatri är. Vad man har för mål, om det jag skriver om alls är relevant för psykiatrin. Det kanske handlar om något helt annat. Något mänskligare. Psykiatri kanske är det där helt omänskliga tekniska sättet att se på människan, och målet? Ja, vad är målet då?

När jag fick elchocker upplevde jag ingen förbättring i min depression. Jag fick inga minnesförluster eller nåt annat heller. Det som hände var bara andra effekter. Jag blev sövd tre gånger i veckan. Det är inte en lång stund man blir sövd, men jag blev så oändligt trött av det, och när jag började bli klar i huvudet igen blev jag sövd en gång till, så jag blev liksom aldrig pigg. Kanske en dag på helgen, om jag hade en bra vecka. Då var det två dagar utan elchocker.

Mest var jag så trött, trött. Det enda jag ville var att sova. Det enda jag önskade var att slippa. Allt levande. Och allt hemskt. Allt. Jag hade inte något självskadebeteende då, elchockerna var så retraumatiserande för mig att det behovet dämpades nästan helt. Jag hade färre självmordstankar, jag trodde jag skulle dö när de sövde mig, och pendlade mellan att vara livrädd för det, och känna det som en lättnad. Elchockerna fyllde de destruktiva behoven hos mig, och resten? Det var inte så mycket kvar sen. Relationer var jobbiga. Att alls vara vaken var jobbigt. Att röra mig var för stort. Att vilja något? Nej, det orkade jag inte.

I min journal är det två personer som antecknat lite om vartannat under denna period. Den ena skriver om hur mycket förbättrad jag är av elchockerna. Den andra skriver om hur jag bara ligger på min säng hela dagarna och knappt rör mig.

Jag har sett det som motsägelser. Som att de inte var överens om att jag var bättre. Men tänk om jag tolkar det fel? Tänk om jag inte förstår vad målet med psykiatrin är. Kanske är min bild av vad en lyckad behandling ska leda till inte något som har med psykiatri att göra. Kanske handlar en lyckad psykiatrisk behandling om att få bort alla symptom. Även om det är till priset av att få bort allt annat på köpet, all lust, allt initiativ, alla känslor. Allt som man är bortom symptomen på problemen.

Ibland tror jag det, att det är det som är målet. Att vi lika gärna kunde bli lobotomerade, om det inte varit så kontroversiellt. Att målet är passiva medgörliga varelser. Att vi aldrig riktigt varit människor i systemets ögon, och att en lyckad behandling därför inte kan ha som önskat mål att patienten ska bli en välfungerande människa. Att det påverkar allt, mycket mer än jag tror. Och att allt jag skriver därför är helt oväsentligt, för jag utgår från att patienter är människor. Och att det är en orubblig sanning.

Men jag vet inte. För det mesta tror jag på mänskligheten, att strävan mot det som är mer mänskligt är det som trots allt dominerar i psykiatrin. Jag bara tvivlar ibland. På alltihop. På att jag förstått någonting alls, om något alls.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dagar av tvivel.Hur sjuk är psykiatrin? Och vill den bli bättre?

Jag vet att rubriken är en ytterst generaliserande frågeställning, som det kommer vara omöjligt att svara tydligt på. Det finns krafter i psykiatrin som helt uppenbart önskar sig förändring, det finns andra som verkar tycka att det är väldigt bra som det är, och ytterligare andra som inte verkar bry sig tillräckligt för att ha nån åsikt alls, det är som det är, och varför ska nån som jobbar inom psykiatrin ha ansvar för det?

Jag är en sån där jobbig människa. Som tycker att alla människor har ansvar för allting de deltar i, och för rätt mycket de inte deltar i också. Att vi som människor har ett mycket större ansvar än vi för det mesta vill låtsas om för oss själva eller för någon annan. För ansvar hänger ihop med makt. Kanske inte mycket makt, men ändå. Makt. Man skulle kunna förändra något. Åtminstone lite. Åtminstone precis där man själv befinner sig. I den arbetsgruppen, i den miljön. Men man riskerar ju saker om man försöker förändra. Riskerar att få reaktioner, att alla inte är nöjda med ens ambitioner. Att det blir konflikter, diskussioner, meningsskiljaktigheter.

Det är lättare att bara flyta med. Det är lättare att låta någon annan bestämma, inte låtsas om sin egen makt, sitt eget ansvar, att man skulle kunna göra något.

Jag tror inte du fattar hur stor skillnad det kan göra för patienter, om du verkligen bryr dig om hur det blir för dem. Jag har tidigare skrivit om hur mycket en kaffeautomat i väntrummet betydde. För det sa mig något om att jag är en människa. Att de som möter mig och säger sig vilja hjälpa mig ser mig som en människa. Så många gånger har jag mött något annat. Saker som tyder på att jag inte alls är en människa, snarare ett problem.

Varje enskild människa som jobbar inom psykiatrin har ansvar för att patienter de möter blir respekterade, sedda, mötta som de människor de är. Varje enskild behandlare har ett ansvar för att reflektera över makten som finns inbyggd i sin position, i sin yrkesroll, och fundera över hur just makten påverkar mötet. Varje individ som i sitt jobb möter andra människor har ett ansvar för att fundera över hur patienterna känner sig i det mötet. Vad de får med sig. Är det känslan av att vara en värdefull människa som borde få må bättre, och få all hjälp som är möjlig på vägen?

Så ofta har jag mött något annat. En av anledningarna till att jag tog en paus i att skriva här över sommaren var tvivel. Ett av tvivlen handlade om detta. Om det spelar någon roll. Något alls. Inte bara det jag gör. Om det jag skriver når någon, förändrar något, sätter ord på något någon behöver ord på. Inte mest det. Mest det andra. Spelar det någon roll vad man gör? Världen är en plats med så mycket sjuka beteenden, maktmissbruk, förtryck, idioti, orättvisor. Spelar det då någon roll vad man gör?

Har det någon betydelse om jag bryr mig om att respektera de människor jag möter, om jag vårdar de relationer jag har, är rädd om mig själv och andra? Betyder det något, i stort, om man väljer likgiltighet, kyla, förakt, eller motsatsen? Världen är så himla stor. Och de människor jag möter är ändå rätt få. Har det då nån betydelse? Ändrar det något, spelar det någon roll?

Ja. Jag tror det. Jag tror verkligen det. Det var där jag landade. Det är där jag brukar landa, förr eller senare, när jag har tvivel av den sorten. För jag tror på att ta hand om den lilla bit av världen där man befinner sig. Jag tänker på Moder Teresa ibland. Hennes ord när det kom nya människor som ville hjälpa till, ville jobba i slummen. Hon sa till dem att de skulle åka hem, att de skulle ta hand om människorna där de kom ifrån istället. Och jag antar att en del ändå fick stanna. Men jag tänker på det, det har fastnat hos mig, för att jag tror på det. Att ta hand om det som finns där man är.

Det kan vara stort och fint och viktigt att hjälpa gatubarn, bedriva sjukvård i krigsområden eller liknande projekt. Länge trodde jag att jag var en dålig människa som inte orkade göra sånt. Att jag borde det, om jag nu bryr mig om världen. Åka dit där nöden är störst, göra så mycket jag kunde och orkade. Men jag tror det var lika bra att jag stannade hemma. För jag hade aldrig orkat, jag var för trasig för det. Det hade inte hjälpt nån att jag åkt till Afrika och brutit ihop. Eller Indien. Eller vart jag nu kunde åkt. Jag kan beundra dem som orkar göra den sortens arbete. Det spelar stor roll. Men inte bara det spelar roll. Det är inte som att man måste välja, antingen rädda gatubarn eller vara likgiltig inför världens allmänna idioti och orättvisor.

Det som finns nära spelar också roll. Hur du väljer att möta de människorna som finns i din vardag, vad du väljer att göra med den kraft du har. Det finns möjligheter till förändring inbyggt också i det som är mindre.

Och nej, jag vet. Det är inte alla som vill förändra världen, eller tycker att det är ett bra mål. Det är inte alla som orkar bry sig. Och det är verkligen inte alla som är överens med mig om vad det egentligen är för fel på världen. Vad som borde förändras.

Tillbaka till psykiatrin. Såklart är vi inte heller överens om vad som borde bli bättre i den. En del verkar inte ens tycka att det finns några problem att lösa. Vad man gör på sin fritid kan väl vara upp till var och en. Men om man jobbar med människor som mår väldigt dåligt har man så mycket makt och därmed så mycket ansvar att det i mina ögon aldrig kan vara ok att vara likgiltig inför om psykiatrin gör människor illa istället för att hjälpa dem. Alla borde bry sig om att försöka förbättra, få bort de strukturer som avhumaniserar, retraumatiserar, skadar.

Jag vet inte, om psykiatrin i stort vill bli bättre, eller om de flesta tycker det är bättre att hålla varandra om ryggen. Att det är viktigast att vara lojal med alla andra behandlare i så stor utsträckning som möjligt, än att vara lojal med patienterna och försöka ta deras parti så mycket man kan.

I början av sommaren läste jag en artikel i Helsingborgs Dagblad av Lotta Wendel. Hon tar upp de två recensioner av boken Slutstation Rättspsyk som gjorts i "Socionomen" och "Tidskrift för svensk psykiatri", och sammanfattar rätt bra det jag tänkte när jag läste samma recensioner:

"Men den stora diskussionen har uteblivit och mycket tyder på att de olagliga rutinerna fortsätter att användas inom den psykiatriska vården. En möjlig förklaring kan man hitta i två recensioner av boken, båda i tidskrifter för de professioner som är verksamma inom psykiatrin. Där misstänkliggörs Åkermans och Erikssons föresatser och slutsatser därför att de båda författarna har egna erfarenheter av självskadebeteende och psykiatrisk vård.
I "Socionomen" skriver May Nilsson att författarnas ”egna erfarenheter påverkat skrivandet till den grad att någon objektiv syn på förhållandena inte kommit på pränt.” Nilssons slutsats är att den skildrade problematiken är mera komplex än vad Åkerman och Eriksson förmår ge uttryck för. I en mycket affekterad text i "Tidskrift för svensk psykiatri" menar även psykiatrikern Hanna Edberg att författarna ”inte förmår beskriva verkligheten utan sina personligt färgade linser”.
/.../

Sådana reaktioner på Åkermans och Erikssons bok får mig tyvärr att misstänkta att läget för patienters ställning inom den psykiatriska tvångsvården faktiskt är ännu sämre än vad "Slutstation Rättspsyk" ger uttryck för.

Ingenstans noterar Nilsson eller Edberg i sina recensioner att "Slutstation Rättspsyk" visar att metoderna för att vårda dessa unga kvinnor är direkt olagliga. Åkerman och Eriksson dokumenterar i sin bok detta med en imponerande klarhet och tydlighet, något som senare bekräftats vid olika rättsliga processer.

Att ifrågasätta "Slutstation Rättspsyk" utifrån författarnas tidigare historia av psykisk sjukdom är så lågt och oanständigt att man på sin höjd kan förvänta sig det i anonyma nätkommentarer. Vårdpersonalens egna husorgan ägnar sig alltså åt att patologisera författare vars undersökningar, fakta och resonemang lyfter fram missförhållanden i psykvården och dess juridiska konsekvenser."


OM psykiatrin i stort var ute efter att se de problem som finns och sträva efter en förändring till det bättre borde detta vara en bok av stor betydelse. OM man satte patienter i fokus och trodde att deras upplevelser var något grundläggande att lyssna på, borde man inte misstänkliggöra tidigare patienter som tydligt lyfter fram fakta, förhållanden, och ger svårt skadade patienter en chans att bli hörda. Man borde tacka dem. Det kan vara en bra idé att reflektera och diskutera kring problemen, möjliga lösningar osv, men OM det varit så att patienter var viktiga och sågs som människor med samma människovärde som behandlare, värda samma bemötande och respekt, så borde man åtminstone se till att någon med den inställningen fick lov att skriva recensioner av en såhär viktig bok i just dessa tidningarna. Man borde förstå vikten av det.

Jag fortsätter tvivla, på många saker. Förstår psykiatrin hur stora problem som finns, och att det är angeläget att det sker en förändring så snart som möjligt? Det finns många skäl till tvivel. Psykiatriker är de som har absolut mest makt i psykiatrin. Och därmed mest ansvar. I tidningen som tillhör "psykiatrikernas vetenskapliga & professionella förening", finns det gott om ord som leder till tvivel i ovan nämnda recension av Hanna Edberg.

"Det finns saker som jag vet, som aldrig kommer gå att beskriva i ett PM, eller i en riktlinje från Socialstyrelsen. Det vet jag, det vet ni, det vet eventuellt Åkerman och Eriksson också.
Att balansen mellan empati och sympati, mellan korrekthet och arrogans, mellan professionalism och överengagemang inte alltid är enkel.

Att det ibland kan vara svårt att respektera en människa som inte själv respekterar livet och sig själv."


Jag tvivlar mycket. Men en sak vet jag alldeles säkert. Inte förrän jag mötte behandlare som respekterade mig som människa, och respekterade det inneboende värdet i mitt liv, kunde jag själv börja vägen som ledde till att jag nu respekterar både mig själv och mitt liv. Den vård som inte innehöll en respekt för mig och mitt liv, var inte vårdande.

En annan sak vet jag också alldeles säkert: alla människor har inneboende förmåga till likgiltighet och ondska. Det gör inte att vi går fria från ansvar om vi begår handlingar präglade av likgiltighet och ondska, för vi har också förmågan till andra saker. Empati, värme, respekt, att sprida det goda vi kan. Det kan vara svårt att respektera någon annan. Men det kan aldrig vara försvarbart att tycka att det är ok, eller att vara likgiltig för om man misslyckas med det.

Frågan borde vara hur vi ska göra för att skapa en psykiatri där människovärdet alltid kan respekteras, oavsett hur svåra problem någon har. Det borde vara ett helt grundläggande och viktigt mål i utvecklandet av psykiatrin. Men ses det som något extremt prioriterat, något väldigt viktigt? Jag vet inte. Jag vill tro det. Men jag vet inte om jag gör det. Tror. Det har varit en sommar av tvivel, och än är den inte slut.



(Hela recensionen hittar du här).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dagar av tvivel. Om du bryr dig om världen är du sjuk.

Jag var 20. Världen rasade runt mig, jag kunde inte värja mig, hittade inga sätt att bära det. Trodde att jag måste bära allt. Hela världens trasighet. Allt kaos, allt förtryck, alla krig, orättvisor. All svält. Det var min sak att bry mig om. Min sak att förstå, hitta sätt att handskas med. Och göra något åt. Det var så, i den världen jag levde, i det sammanhanget jag befann mig.

Jag hade återkommande skuldkänslor för att jag inte orkade bli vegan, för att jag tyckte så mycket om ost, för att jag inte alltid orkade läsa alla E-nummer innan jag handlade eller bojkotta allt man borde bojkotta. Jag hade dåligt samvete så fort jag gjorde något bara för att det var trevligt, för njutning, för min egen skull. För att jag ville jobba med kultur, för att det inte förändrade världen eller mättade hunger sådär meddetsamma. (Jag tror fortfarande på kultur som en förändrande kraft i det långa loppet).

Det var inte bara jag. Det var det sammanhang jag befann mig i, och jag kan se nu varför jag hamnade i såna sammanhang, varför det var logiskt om man var jag. Men det var äkta ändå. Verkligheten var äkta, nån gång gick jag tillsammans med andra med en liten hund som blivit räddad från djurförsök och skulle få komma till en ny familj. Vi gick den gatan där prostitutionen hörde hemma, vi var ändå många och någon av oss hade mycket muskler och det var ingen fara. Det var bara att det var den närmaste vägen. Blickarna från männen i bilarna som körde förbi, att vara en vara i deras ögon, betraktad. De var verkliga. Rädslan hos den lilla hunden, jag har aldrig sett något så förskrämt tidigare. Det var på riktigt. Och det fanns en sån lättnad i att möta människan som skulle ta hand om honom, göra honom trygg igen.

Smärtan fanns där, världen skavde så i mig. Och trots att jag inte såg det andra, befann mig i det andra, så fanns det där. Jag visste att det var på riktigt. Svälten, krigen, maktkamperna, orättvisorna. Och jag var så liten i förhållande till det, och samtidigt så väldigt tyngd av ansvaret.

När jag fick kontakt med psykiatrin blev allt tolkat som depression. Allt detta grubbel och all denna oförmåga att handskas med att världen är som den är, att det finns så mycket ondska, förtryck och idioti. Jag skulle bara ta min medicin och vänta på att den fick effekt, sen skulle allt kännas lättare.

Världen fanns fortfarande kvar, hur mycket mediciner jag än tog, och ibland skaver den fortfarande så väldigt i mig. Det gör så ont att det är som det är. Jag vet inte hur jag ska finnas då, i det, med vetskapen om allt som är hemskt, och vetskapen om att jag inte ens orkar veta om särskilt mycket av det som sker.

Jag bara gråter då. Det är inte depression. Det är en reaktion på verkligheten. Och ibland önskar jag att vi inte var så avtrubbade, att det inte sågs som sjukt att alls reagera.

Jag har lättare nu, att finnas i världen trots att den är som den är. Det handlar om att ha en trygghet i mig själv och en trygghet i människorna jag har nära. Jag umgås inte längre med människor som tittar nedvärderande på mig om jag gör något bara för njutning, jag tror inte längre att det bästa alltid är att orka försöka dämpa de akuta behoven i världen. Jag kan se hur liten jag är, och hur lite ansvar jag har, även om jag har ett ansvar, precis som alla andra, eftersom jag nu är en människa i den här världen, och dessutom i den delen av världen som är priviligerad. Jag har kunnat få perspektiv på saker. Det spelar så stor roll.

Anledningen till att jag skriver detta? Jag försvann från bloggen, tog ett långt sommarlov för att jag tvivlade. Tvivlen handlade bland annat om detta. Om världen, hur man bär på den.

En annan anledning: jag förstår inte psykiatrins sätt att sjukdomsförklara det som inte är sjukt, oförmågan att handskas med det existentiella. Jag önskar det gick att få stöd i sånt också. Inte att psykiatrin ska bli ett ställe att söka sig till om man har en existentiell kris. Men jag tror att det inte bara är jag som blandat depressioner, hallucinationer och svår ångest med existentiella frågeställningar. Är man självmordsbenägen kan frågan om livets mening vara helt central att tänka på. Och om man inte står ut med att finnas till pga att man mår så dåligt, blir det inte lättare om man samtidigt plågas av världens orättvisor.

Jag önskar att det kunde få plats. Att det mänskliga och de problem som finns inbyggda i att vara människa, faktiskt sågs som något friskt att försöka handskas med. Att det gick att bli hörd och sedd, hitta samtal där också det får plats. Frågorna om vem jag är, och varför. Vad det finns för mening med mitt liv. Varför vill jag finnas, och hur ska jag orka finnas när världen är så tung att handskas med? Hur gör man?

Innan jag hittade sätt att förhålla mig till de frågorna, till det existentiella som finns i grunden av mig, kunde jag inte bli trygg i min existens. De skakade min grund, och därför var det viktigt för mig att bry mig om också dem. Möta dem, inte med mediciner, med mänsklighet som gick att hitta i någon annans ögon, någon annans ord. I någon som tog det på allvar, och inte såg det som sjukt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Du behöver väl inte äta? Du är ju tjock.

Detta är delvis en fortsättning på dessa två inläggen:

• En kropp att hata, att ha eller att vara.
• Men... du ska ju vara viktfixerad, du är ju ung och tjej och mår dåligt.

Jag tyckte inte om mig själv då, när jag var inlagd de första gångerna. Jag hade så dålig självkänsla och kände mig så äcklig och konstig. Ful och tjock och fel på alla sätt. Någon gång försökte jag prata med en behandlare inom slutenvården om det. Om hur jag kände mig. Jag fick rådet att jag kunde gå med i viktväktarna om jag kände mig tjock. Att de skulle vara bra.

Jag pratade inte om det igen. För jag klarade inte av att få bekräftelse på att jag var tjock, fel, ful. Jag behövde ju något annat. Något som handlade om en väg till en bättre självkänsla, som handlade om att kunna tycka om mig själv. Och jag har tänkt så mycket på det sen. Jag var normalviktig då. Och även om jag förstår att normen är att man aldrig ska vara nöjd med sin kropp, och att man ska handskas med sin operfektion genom att kämpa för att förändra och kontrollera sig, så förstår jag inte hur någon kunde tycka att det var ok att föreslå något sånt. Hur man kan missa att se sin makt i en sån position, och hur mycket såna förslag kan påverka då. Det var ju inget fel på mig! Och ok att jag hade mått bättre av att träna. Men det var inte det förslaget jag fick.

Senare fick jag neuroleptika. Jag gick upp drygt 30 kilo av den. Man blir överviktig då. Det är liksom det normala, 30 kilo är många, man klarar inte att öka så mycket och att fortfarande vara normalviktig. Och min känsla av att vara tjock och ful och fel förstärktes såklart av att jag blev tjock. På riktigt. Men jag försökte kämpa med det, med att tycka att jag var ok och bra trots allt. Tyvärr fanns det inte kvar nån omgivning som kom med spontana bekräftelser på hur bra jag var, som när jag tappade vikt. Helt ärligt kan jag tycka att jag var värd mer beröm och bekräftelse då, när jag kämpat för att överleva ständiga självmordsimpulser, slutenvård som gjorde illa, mediciner jag mådde sämre av, allt kaos. Det var svårare än att bara sjunka ner i depression och tappa kilon pga det. Men tyvärr blev det tvärtom, som att det är ok att förakta nån som är tjock. Även om alla visste att jag var tjock pga mediciner blev det ändå som att jag tillskrevs egenskaper som dålig karaktär, dålig självkontroll, lathet, dålig initiativförmåga, allmän slapphet.

Det värsta var när jag blev inlagd några år senare. Jag hade prioriterat att komma igång med studier, hitta nya vänner, skapa mig ett liv, istället för att satsa på att gå ner en massa i vikt. Det hade inte gått så många år, och inte särskilt mycket tid sen jag slutade med medicinen jag blev tjock av. Och jag hade gjort mina val, jag tyckte att det var viktigare och bättre att vara tjock och ha ett liv, än att bli smal och inte hinna med att orka det andra.

Men så blev jag deprimerad igen. Allt blev svart. Jag blev inlagd. Och det var samma. Stämningen i matsalen var tryckande och hemsk, jag slutade äta bra, jag tappade i vikt. Jag åt mest choklad och drack massor av te. Ibland gick det att äta mackor eller nåt annat. Mest hade jag en galen ångestnivå den våren, och kunde knappt klara att svälja om jag hade ångest. Vilket jag för det mesta fick i matsalen.

Det som var annorlunda och som var sjukt var dels läkarens inställning. För han var helt hånfull mot mig och tyckte sig ha rätt till det eftersom jag var tjock. Han var iofs helt knäpp vad gällde andra saker också, tex tyckte han att jag kunde bota min homosexualitet, att mitt livstrauma måste vara att jag var adopterad (trots att jag inte är det) och en massa annat. Men det där med vikten provocerade mig på ett annat sätt. Ok att andra saker var värre. Men jag var ju tjock för att jag tagit mediciner, för att det var psykiatrins lösning på mina problem. Det vore rimligt då att samma psykiatri förstod att människor som blir tjocka av mediciner blir det av medicinerna, inte för att de är dåliga, slöa, lata, karaktärslösa.

Det andra som var sjukt var att jag försökte prata med min kontaktperson om det, att jag åt så dåligt. För jag tappade tio kilo på drygt en månad och jag blev bekymrad. Till skillnad från läkaren var hon i övrigt en person som bemötte mig bra och som jag kände förtroende för. Men vad gällde vikt var det som att hon bara kunde se att jag var tjock och behövde tappa kilon, vilket jag gjorde, och då var det bra. När jag försökte ta upp det som ett problem viftade hon bort det och började prata om hur bra det var att jag gått ner och att hon också skulle behöva gå ner lite (hon var inte särskilt tjock, möjligen strax över normalt bmi).

Det är som att alla är hjärntvättade av den här normen, där vi ska vara fixerade vid utseende, kilon, där kroppen är något som ska kontrolleras, möjligen accepteras om den är perfekt, aldrig annars. Och som att det får ha vilket pris som helst, som att allt annat blir mindre viktigt i det sammanhanget. Om du inte visste det kan jag berätta detta för dig: oavsett hur tjock du är, så är det en dålig idé att gå ner utan att äta bra. Det är inte positivt att gå ner på vilket sätt som helst. Man behöver näring. Att vårdpersonal kan få för sig att berömma någon istället för att lyssna på och försöka hjälpa den som är bekymrad för vad en diet bestående av ångest, te och choklad gör med en är så absurt.


Senare fick jag en bra terapeut. Alltid när jag mått dåligt har hon frågat om jag äter, om jag sover, vad jag kan göra för att äta lite bättre om det inte funkar. Hon har inte haft nån långa predikningar om hur viktigt det är att äta bra. Och jag har inte behövt det heller. Nånstans i mig har jag ju vetat det hela tiden. Och samtidigt har jag haft så svårt att tro på att jag får finnas, och skämts för att jag alls har mänskliga behov. Inte bara av mat, men också det behovet. När jag blev överviktig blev det ännu svårare, för då var det som att hela världen var överens om att jag inte borde äta, eftersom jag var tjock. Det enda som borde vara viktigt för mig då var att bli smal, att kontrollera, straffa, dressera min kropp.

Genom att hon frågade hjälpte hon mig att se att det var viktigt. Och att normalisera det behovet. Att man behöver äta för att må bra. Oavsett hur tjock man är. Att jag får behöva, att jag behöver. Och genom andra saker har jag kunnat få en bättre självkänsla, bli bättre på att tycka om mig, lyssna på mig. Också min kropp lyssnar jag på nu. Vad den säger om vad jag behöver, vill, hur jag mår. Jag tar hand om mig nu, på alla sätt som är möjliga för mig. Jag vill inte kontrollera, plåga, straffa, skada mig. Inte heller den delen av mig som är min kropp.

Nånstans kom jag till en punkt där jag behövde välja. Om jag ville älska mig, eller om jag ville fortsätta hata mig. Och jag visste att hatet tagit mig nästan in i döden. Att det förmodligen var dit det skulle ta mig. Så jag valde kärleken. Jag börjar bli ganska bra på det nu, att älska mig. Och det där att göra min kropp illa eller att tycka att jag måste plåga den, måste plåga mig om jag inte är perfekt, det är på väg bort helt nu. Jag vill tycka om mig. Och jag gör det för det mesta.

Jag vet att det är en väldigt provocerande tanke att man får älska sig själv även om man inte är perfekt. Men jag tror ändå att det är det som är det sunda. Dit vi borde vara på väg, och i den riktningen vi borde hjälpa varandra att gå. Det handlar om bemötande i psykiatrin, och att det blir absurt att uppmuntra vissa former av självhat (att man inte behöver äta om man är tjock) medan man försöker få bort andra (självskadande, självmordstankar). Men det handlar också om något mellan människor i allmänhet. Den här världen är så skruvad på så många sätt.

Ibland vill jag verkligen bara titta folk i ögonen och säga "Du får finnas". För du får det. Och jag tror att det är rätt sällan vi vet det, på djupet. Det finns många som försöker lura i dig att du bara får tycka att det är ok att du existerar om du är perfekt. Det är inte sant. Du får finnas. Som du är. Med det du är. Med allt du är.

Jag vet att det är hänryckningens tid nu, och jag ska avsluta innan jag dras in i nån religiös utläggning. Men jag tror verkligen på det: att du får finnas, just för att du finns. Att din existens inte är villkorad med några prestationer, med perfektion, kontroll, med något alls. Din existens är inte villkorad. Du får finnas. För att du finns. Det är sant.

Och det är så djupt sorgligt att vi är så måna om att intala oss själva och varandra något helt annat.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Men... du ska ju vara viktfixerad, du är ju ung och tjej och mår dåligt.

Detta är delvis en fortsättning på detta inlägget: En kropp att hata, att ha eller att vara.


När jag första gången kraschade helt och blev väldigt deprimerad blev jag dålig på att äta. Det handlade inte om att ha en ätstörning, det handlade om att vara deprimerad. Jag orkade liksom inte ta mig samman och fixa mat, tugga, svälja, det i sig var svårt, och att jag därigenom bekräftade att jag ville finnas, eftersom jag gav mig näring för fortsatt liv, gjorde det ännu svårare. Så jag gick ner i vikt. Jag var lite överviktig innan, kanske 5 kg över normal-bmi. Jag tappade dem och kanske 5 kg till, i slutet av våren och sommaren innan jag första gången blev inlagd.

Det skrämde mig lite, att jag tappade vikt. Men det var svårt att prata med nån alls om det, för alla var så måna om att utbrista i uppmuntrande små rop och spontana bekräftelser om hur duktig jag var och hur mycket det syntes att jag gått ner och jag har nog aldrig fått så mycket positiv bekräftelse nånsin som jag fick då. Ändå var det något som gnagde i mig. För jag visste ju att det alla var så extremt positivt inställda till var en effekt av att jag var deprimerad och hade svårt att alls orka finnas. Och det fick inte plats nånstans, hos nån. Det som det handlade om. Oron för hur dåligt jag mådde, och att mina tappade kilon var en del av det, att det skrämde mig och att jag tänkte att det kanske blivit illa på allvar nu. Samtidigt orkade jag inte skärpa mig, äta mer, komma tillbaka till ett normalt liv. Jag var för trött på allt, för låg. Och det gjorde det svårare att alla liksom applåderade det som var sjukt. Inte allt sjukt, men något av det.

När jag blev inlagd minns jag att läkaren på psykakut tyckte det var väldigt konstigt att jag inte vägt mig på tre eller fyra månader, om jag nu mådde dåligt och hade gått ner i vikt. Det var helt uppenbart att hen tänkte att jag skulle vara viktfixerad. Jag var 20 år och tjej och hade gått ner ganska mycket på ganska kort tid, att jag var helt ointresserad av vad jag vägde verkade helt främmande. Som att det inte ens kunde vara så. Men det var så.

På avdelningen hatade jag matsalen. Jag satt för det mesta bredvid en anorektisk tjej, för det var hon som var i min ålder. Och det var i alla fall bättre än att sitta hos någon av tanterna med dålig hygien. Hela stämningen i matsalen var så ångestfylld. Det stod personal och vaktade oss, och man kände sig hela tiden iakttagen. Det var nästan alltid tyst. Det enda som hördes var trötta suckar, och alla satt och petade i maten. Det var svårt att äta där. Att bortse från den ångestfyllda stämningen och bete sig sådär levande, som att det var självklart att äta tills man var mätt.

Om jag ändå orkade hitta så mycket livskraft att jag ville göra det fanns ett annat problem. Det här att personalen la upp maten till oss. Eftersom nästan alla nästan alltid hade dålig aptit och åt lite, så la de för det mesta upp motsvarande en halv normal portion (utom till anorektikern, som de var noga med hur mycket hon skulle ta. Undrar verkligen hur det var att behandlas för en ätstörning på ett sånt ställe). Man fick ju mer om man bad om det. Men jag var så dålig på att be om saker. Och även om jag inte var viktfixerad så hade jag mycket negativa tankar, och sällan mådde jag tillräckligt bra för att våga framstå som ett matvrak eller klara av tankarna på hur tjock och äcklig jag var, och vad andra skulle tänka om mig om jag bad om mer, åt mer än alla andra.

Så. Jag orkade sällan göra det. Med konsekvensen att jag ofta gick runt och var hungrig, antingen för att jag haft för mycket ångest för att äta ordentligt pga stämningen i matsalen, eller för att jag inte vågade be om tillräckligt med mat för att bli mätt.

Jag löste det med godis. När jag blir depressiv är protein det första jag blir dålig på att äta. Sen försvinner allt som är fullkorn, sen färska grönsaker, frukt. Till slut finns det mest bröd, pasta och godis kvar. Och te och mjölk. Jag vet att det inte är så bra, och nuförtiden vägrar jag för det mesta att gå med på det, jag ser till att äta bra även om livet känns svårt. För grejen är ju att om man äter sämre så uppmuntrar man det depressiva, förvärrar det. Och det är inte så bra att leva på godis, även om det på sjukhuset var lätt på många sätt. Lätt för att det var snabb energi, sött, och dessutom slapp jag äta det i matsalen bland ångestsuckar och kontrollerande blickar.

Vissa saker förstår jag inte. Och vissa saker önskar jag att det inte ens fanns anledning att säga. De borde vara självklara. Man borde bry sig om det. Tex detta: att man mår sämre om man inte äter ok. Oavsett vilka problem man har. (Vid ätstörning är det såklart mer komplext, men vid resten av alla problem). Att man borde ha med det perspektivet om man vårdar någon i heldygnsvård. Jag upplevde aldrig att någon brydde sig om hur mycket eller vad jag åt, eller tyckte att det var viktigt. Tvärtom blev det ofta behandlat som helt oviktigt om jag fick mat, tex kunde personal glömma att ha koll på vem som skulle ha vegetarisk mat, och om man inte kom prick det klockslaget när det var mat kanske de gett den till nån annan som tyckt att det såg gott ut. Eller så hade det blivit fel från köket, och då var det helt klart att man skulle klara sig på mackor istället (oftast ljust bröd, inte särskilt mycket näringsämnen i det).

Det är som att slutenvården bara handlar om medicinering, och att allt annat blir oviktigt. Fast även från det perspektivet blir det så konstigt att strunta i vad nån äter. Svårt att förstå den inställningen. Tex serotonin som man ofta försöker påverka med medicin, så att det ska finnas mer aktivt i hjärnan, är något som i kroppen naturligt byggs av tryptofan och tyrosin. Det är aminosyror, dvs man får i sig dem genom att äta protein. Tryptofan är dessutom en aminosyra som kroppen inte själv kan tillverka, man måste få i sig den genom mat. Jag är inte så bra på neuropsykologi, men jag skulle chansa på att det är en dum idé att sluta äta protein om man vill sluta vara deprimerad. Och jag tror att det är något som gäller oavsett om man äter antidepressiv medicin.

Jag skulle önska att det fanns lite mer kunskap om sånt, om helt normala kroppsliga processer, om det nu ska vara biologiskt inriktade lösningar på problem. Och i vilket fall tycker jag det vore en god idé att åtminstone bry sig om ifall patienter får i sig bra med mat eller inte. Att man försökte skapa en miljö där det inte är så svårt och avvikande att äta bra, och där man försökte uppmuntra det normala.


Temat fortsätter med detta inlägget: Du behöver väl inte äta? Du är ju tjock.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

En kropp att hata, att ha eller att vara.

Jag har tänkt en del på skillnaden mellan att ha en kropp och att vara (delvis) en kropp. Om kroppen är min eller om kroppen är jag. För jag har landat i nån känsla som jag tror betyder att kroppen är jag. Jag är inte bara kropp, men jag är inte heller bara tankar, känslor eller något annat. Det ingår i att vara jag, i det jag är.

Det var så många år jag inte ville finnas i min kropp, inte bry mig om den, inte ta hand om den, inte se den som min. Och det var så stort när jag kunde börja bli vän med den. Göra den till min, och inte bara en börda att släpa på. Det här, att göra den till något jag är, inte bara något jag har, det är nåt jag aldrig fattat att det fanns, att det var möjligt.

Tänker på hur mycket den normativa synen i vårt samhälle är att kroppen är något som ska kontrolleras, uppfostras, dresseras till att vara som vi vill, bete sig som vi vill. Och om kroppen protesterar, så ska den straffas. Normativt är kroppen något vi har. Och inte ska tycka om ifall den inte är perfekt, vilket är helt omöjligt att uppnå. Det är såklart jättesmidigt på vissa sätt, att normen är sån. Att få människor att se på sin kropp med så objektifierande och dömande ögon öppnar för en enorm marknad av produkter och tjänster som ska hjälpa oss i vårt dresserande, kontrollerande, omformande av den. Reklam bygger ofta på att vi inte är nöjda, och hjälper oss gärna på traven att se varför vi inte skulle duga, för att själv bekräfta varför just den produkten behövs. Det har sin logik. Och det är också så oändligt sorgligt. Att bestämma oss för att det normala är att leva i ständig maktkamp med oss själva. Om man nu räknar kroppen till något vi är, inte något vi har.


Jag tycker att det mest problematiska att kritisera vad gäller psykiatrin är sånt som handlar om att normerna i samhället är sjuka, och att det finns med i bemötandet från behandlare till mig som patient. Det är klart att det finns där, behandlare är ju också människor i detta samhället. Kanske är det orimligt att önska bort det, men jag önskar bort det. Önskar att behandlare ska kunna se sig själva och sina uppfattningar, och inte lägga över konstigheter på patienter.

Det här att alls ha en kropp är inte precis självklart inom psykiatrin. Alltså det är klart att man har en kropp, men hur man ska läsa av den och vad det betyder och om man alls kan ha somatiska problem på allvar om man samtidigt har tex ångest, det är inte precis något som är självklart. Vet inte hur många gånger jag fått konstiga tolkningar av mig, eller där min kropp mest blivit sedd som nånslags projektionsyta för symboliska utspel av mitt psyke, och behandlare hävdat att de somatiska symptomen ska försvinna med nåt som verkar vara magiskt tänkande. Tex har jag hört att all värk i min kropp ska försvinna bara jag orkar känna mina känslor fullt ut. Nu när jag läst på om hur stress påverkar olika system i kroppen kan jag säga att jag inte är förvånad att alla somatiska symptom inte löste sig automatiskt när jag tog hand om de psykiska. Men jag orkar inte gå närmare in på det nu, när det är på den nivån är det så komplext.

Jag har skrivit lite om det som är lite enklare. Det som jag önskar inte ens behövde sägas. Det som handlar om att också i psykiatrin blir kroppen något som man inte ska lyssna på. Om hur bemötandet som är format utifrån samhällets sjuka normer vad gäller kroppar kan göra illa. Jag vet inte hur jag lyckats undgå att få en ätstörning, men det har jag gjort. Det är inte psykiatrins förtjänst, hade jag haft nån sårbarhet alls för den sortens störning så hade jag utvecklat det när jag var inlagd, om det inte skulle hänt redan före det. Vi kan inte ha det så. Även om normerna i samhället är sjuka så kan vi inte ha en vård som förmedlar och förstärker det sjuka, istället för att uppmuntra det friska.

Två inlägg blev det om detta, om minnen av det som gjorde illa.

• Men... du ska ju vara viktfixerad. Du är ju ung och tjej och mår dåligt.
• Du behöver väl inte äta? Du är ju tjock.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Otrygghet är inte trygghet.

"Också när det gäller sjuk- och arbetsskadeförsäkringen har Sverige halkat nedåt visar rapporten, som är beställd av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Mellan 2005 och 2010 sjönk den faktiska ersättningen i sjukförsäkringen med fem procentenheter. Men enligt socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) är sjukförsäkringen tryggare idag än tidigare, eftersom sjukförsäkringen tidigare inte hade till syfte att få tillbaka människor i arbete." (citat ut artikel i svd).

Jag tror inte någon missat att regeringen prioriterat att belöna arbete. Att det är det centrala. Det är bara det att baksidan är problematisk. För det finns människor som inte kan arbeta. För att de är arbetslösa eller sjuka. Där utlovade belöningar för arbete inte har någon betydelse, för att det för dem aldrig handlat om det, att det varit för lite morötter i sammanhanget.

Jag tycker att det överlag är en cynisk syn man har på sjuka, och på de som av andra anledningar inte kan jobba. Och att det har en viss logik att man för arbetslösa fokuserar helt på jobb, men när det gäller sjuka? Borde det inte finnas en logisk följd av vård - rehabilitering - jobb? I argumentationen verkar det första ofta falla bort. Det som på allvar handlar om att sjuka människor är sjuka och behöver hjälp att bli friska. Sån hjälp är vård. Arbete är inte vård.

Om man nu ska ha en cynisk syn på sjukdom, som i stort sett handlar om att det aldrig finns skäl för långtidssjukskrivningar, utan att långvarig sjukdom alltid handlar om passivitet. Om man nu ska försöka vrida allmänhetens syn på de med oförmågor så att man mer och mer tycker att de parasiterar på systemet genom att inte jobba. Då får man väl stå för det. Att man har en hård syn, men att man tycker att den synen har sina skäl, att det finns bra orsaker till att välja förändringar i den riktningen. Att försöka måla ut det som tryggt, tryggare än tidigare? Det är ett hån.

Jag blev utförsäkrad förra året. Och jag vet att jag hade tur, för jag hade lägsta sjukersättningen, och mina utgifter var anpassade för det. Socialbidrag är lägre, det var slitigt att få ännu mindre pengar, men det gick. Och jag hade turen att inte äga min lägenhet, inte ha en sambo eller maka med inkomst, jag hade ingen bil som jag behövde, jag äger inget särskilt, inget som gör att jag inte kan få ekonomiskt bistånd. Jag vet att utförsäkringen därför blev lugnare för mig än för många andra.

Ändå. Tryggt? Jag kan inte påstå att jag upplevde trygghet när jag fick avslag på socialbidraget med anledningar som handlade om att försäkringsakassans och socialtjänstens regler inte matchade varandra, vilket gjorde att det blev massor med strul i övergången. Jag kan inte påstå att bollandet hit och dit och att behöva klara möten som jag var för sjuk för, eller att lämna ut mig till ännu fler myndighetspersoner är något som handlar om trygghet. Jag kan inte heller påstå att mindre pengar är något som ger trygghet. Jag vill verkligen inte säga att det är tryggt att införa ett helt nytt system för sjukförsäkringen så snabbt att ingen har koll, kan svara på frågor, förklara vad som gäller. Och jag fattar inte hur någon kan säga att det är tryggare, säga det för min räkning, att detta är tryggt för mig.

I år infördes nya regler för sjukpenning, så nu är jag inte längre utförsäkrad. Nu är jag med i systemet igen, efter ännu en period av otrygghet i övergången mellan soc och försäkringskassan. Med ännu nyare regler, där det var ännu svårare att få besked om nåt alls.

Det har varit ett år med mycket stress och mycket otrygghet. Pga hur systemet ser ut, pga de regler som finns, och att de införts så snart efter beslut att det inte funnits tydlig information om något alls. Pga att skarven mellan försäkringskassan och soc alltid betyder strul. Och ändå. Jag vet att jag hade tur. Jag vet att det är många som hamnar ännu mer i kläm än jag, eller som helt enkelt blivit utan inkomst för att de tex ägt sin bostad.

Att det är så starkt fokus på att det är bra att jobba och att det ska belönas är kanske tryggt för dem som har ett jobb och är friska. Är man för sjuk för att klara det är det ingen trygghet att ha utförsäkring som ett hot, att bli skuldbelagd för att man inte klarar att jobba, för att man behöver kraften till att bli friskare först. Vill man ha ett hårt samhälle där fokus är på att man får klara sig själv (och skylla sig själv om man inte är frisk eller fötts in i en familj med så goda förutsättningar att man har ett sparkapital att falla tillbaka på om det krisar), så är det inte något jag sympatiserar med, men jag förstår att man kan tycka så. Att det inte är någon naturlag att vi ska ta hand om varandra och hjälpa samhällets svaga. Men jag tycker att man kan stå för det då. Vara lite ärlig.

Jag vet att regeringens specialitet är att tömma ord på innehåll, och sen antingen låta dem vara tomma (så de kan användas för vad som helst) eller fylla dem med ett helt annat innehåll än de först hade. Det finns ju en massa man kan vinna på att göra så. På samma sätt som man kan vinna på att definiera "utanförskapet" som de som får pengar från någon form av bidrag, så att de som är utförsäkrade och tex pga en partner med bra inkomst inte kan få någon inkomst alls faller bort i statistiken.

Även om man tömmer alla ord på innehåll så finns ju problemet kvar. Det som skett de senaste åren är en ökad otrygghet för sjuka. Otrygghet är inte trygghet.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Piska eller morot?

Varför fick ni för er att jag behöver piskas? Jag behöver inte det, jag har piskat mig själv i hela mitt liv, och försöker sluta med det. Flera gånger har jag varit nära att piska ihjäl mig. Flera gånger har ni varit nära att piska ihjäl mig. Det gör mig illa. Det hjälper mig inte. Det är inte det jag behöver, det är aldrig det jag har behövt.

Hur gjorde ni för att tro att något alls handlade om morötter, varför tror ni att jag behöver dem? Jag är på väg hela tiden, och jag längtar så mycket efter ett liv som är annorlunda än detta, ett liv som fungerar bättre. Jag tror på att det finns nu. Att det är möjligt. Jag anar det en bit bort. Varför tror ni att jag inte vill ta mig dit, varför tror ni att jag inte försöker? Hur blev psykiska problem synonymt med passivitet? Varför kan ni inte ens tänka er att alternativet att jag gör vad jag kan, och att jag faktiskt gör ganska mycket, existerar? Varför viftar ni med morötter, som om det var något adekvat att göra? (Varför är bilden av era morötter i mitt huvud en bild av rårivna och alldeles uttorkade skolmatsalsmorötter?)

Det finns en väg som jag går på, den leder framåt. Nu är den tydligare för mig än den varit förut. Jag kommer falla. Jag kanske går vilse, men jag kan hitta tillbaka. Jag vet hur man gör nu. För att gå. Ändå klarar jag mig inte själv. Jag behöver andra. Behöver hjälp för att inte tappa mitt hopp, hjälp att hitta lugn och trygghet när det stormar. Behöver någon som finns med på vägen. Som ett stöd när benen inte vill bära. När jag faller och det gör för ont för att jag ska klara att resa mig själv.

Tidigare var vägen överväxt av taggbuskar. Varje steg var en kamp, och jag visste inte ens om det fanns en väg därunder. Jag visste inte vart jag var på väg. Ibland fanns det klippblock med vassa kanter som jag var tvungen att klättra över. Jag visste inte hur man gjorde, för att inte falla, skada mig. Jag gjorde vad jag kunde för att komma framåt, men tappade bort mig, gick vilse. Föll. Det var svårt och jag behövde så mycket mer då.

Men morötter? Hur skulle en morot kunna hjälpa mig när jag behövde en hand som höll i min, behövde verktyg för att undvika att bli söndertrasad av snårigheten? (Kanske behövde jag allra mest en kompass, så jag kunde ta ut en riktning). Och piskor? Hur skulle det kunna hjälpa mig att bli piskad när jag kämpade med mer kraft än jag hade för att komma framåt?

Jag förstår inte.

Det här är inte ett intellektuellt inlägg. Det här är en bild. Av en snårig väg, av piskor och torra morötter.

Jag vill inte ha era morötter. Jag vill ha min inre trädgård, där jag kan odla vad jag vill. Jag vill möta mig själv, ta hand om det som jag är, oavsett hur dåligt jag mår. Jag vill finnas hos mig. Och jag vill aldrig mer bli slagen. Jag vill ta hand om mig nu, skydda mig från det som gör illa. Det spelar ingen roll vad ni än säger om hur bra det är med piskor. Jag vill aldrig mer bli slagen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

En schizofren 70-åring har samma människovärde som ett litet barn med cancer.

I måndags hörde jag Ann Heberleins Tankar för dagen. Idag lyssnar jag på det en gång till. För det är så skönt. Med någon annan som sätter ord på samma sorts upplevelser.

"Det är inte alltid jag känt mig som en människa när jag varit sjuk i min själ och behövt hjälp. Det är inte alltid jag har blivit bemött som en människa. Alldeles för ofta har personalen valt att bara se mig och de andra som patienter. Som något annat. Inte människor."

"Människans värde måste vara absolut. Det får inte relativiseras. En schizofren 70-åring har samma människovärde som ett litet barn med cancer. Så måste det vara om vi vill betrakta oss som civiliserade.

Jag har skrikit så högt och så många gånger att jag snart slutar tro på att det spelar någon roll. Var snäll och lyssna den här gången. Var snäll och kom ihåg att en människa som lider också är en människa."

Förutom lättnaden i någon som sätter ord på det man själv kämpar med finns det en lättnad i att det är så också för henne. Också hon, som är teologie doktor, författare, föreläsare, reduceras till att vara enbart patient när hon befinner sig inom psykiatrin.

Det säger mig att det inte handlar om mig. Att mitt människovärde blir lite mindre när jag är patient. Det handlar inte om att jag inte avslutat en utbildning, att jag inte arbetat. Det handlar inte om att jag skulle uppfattas som ointelligent eller utan goda förmågor. Det handlar inte om hur jag formulerar mig, eller hur god självinsikt jag har. Det handlar inte om mig överhuvudtaget.

Det handlar om att när jag tar steget in i rollen som patient, reduceras jag till att vara enbart patient. Och i stort sett allt jag är, gör och känner blir tolkat som om det är sjukt. Det handlar inte om mig, det är inget personligt, det handlar om systemet.

Och vi som är eller varit en del av det kan bekräfta varandra i att det är så. Och att vi är människor. Vi är allt det andra också, det som skalas av oss när vi går in i patientrollen.

Och ni som jobbar inom systemet, eller inte haft kontakt med det alls. Ni kan lyssna. Reagera. För det är sant som hon säger. Människovärdet måste vara absolut. Det får inte relativiseras.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Försoning. (Jag önskar att vi kunde mötas nu).

I flera år har jag sökt mig till människor som har erfarenheter som liknar mina. Andra patienter som blivit dåligt behandlade, på ungefär samma sätt. Jag har sökt bekräftelse på att det var som jag upplevde det, och att det inte bara var för mig det var så. Det har varit lätt att hitta andra som också haft behovet av att dela, bli sedda, bli bekräftade. Och såklart är det sorgligt, på ett plan önskar jag att ingen annan hade blivit dåligt bemött, avhumaniserad, hopplösförklarad, illagjord. Samtidigt finns det något som är djupt läkande i att mötas och dela. Att spegla sig i varandra. Att inte längre vara ensam. Oensamheten är så viktig. "Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer" skriver Tove Jansson i Vem ska trösta knyttet, och jag tror verkligen på det. Att det svåra kan bli något helt annat om man inte längre är ensam i det. Hur liten, rädd och trasig man än är inuti.

Det har handlat om dem som är som jag. Vi som på nåt vis hör ihop, vi som blivit utsatta. Vi som tillsammans blir ett "vi" för att det finns ett "dom". Dom som gör illa. Som jobbar inom psykiatrin, som företräder systemet. Som avhumaniserar oss.

Det finns mycket upprättelse, stöd och identifikation att hitta hos dem som varit med om liknande. Och det är något gott. Men jag är så innerligt trött på att dela in världen i vi och dom. Inte bara vad gäller behandlare och patienter. Utan överlag. Jag är så trött på det.

Vad gäller indelandet i behandlare och patienter känns det ju som en bra sak att få tillhöra ett "vi" där det finns fina människor som är empatiska och hjälper i det svåra. Men helt ärligt borde ju normalfördelningen av hur människor kan vara, vara ungefär jämn i de båda grupperna. Det borde finnas ungefär lika många fina människor med god empati bland behandlare som det finns bland patienter. Och det borde finnas ungefär lika många korkskallar. Om man räknar i procent alltså. Människorna i det "vi" jag tillhör är nog på många sätt varken bättre eller sämre än människorna i det "dom" företrädarna för systemet utgör. Fördelen är att jag kan välja vem i detta "vi" jag söker mig till och försöker få hjälp av. När det handlar om psykpersonal är det aldrig ett val. Jag hamnar hos någon, som jag inte självklart kan slippa ifrån även om personen gör mig illa. Det är en fördel när man får välja. Men det handlar om maktstrukturer eller om frihet, inte om människorna, inte om skillnaderna mellan vi och dom.

Att tillhöra ett "vi" kan vara en trygghet, när man varit utsatt av "dom". Men från deras håll är vårt "vi" den grupp som är "de andra", och indelningen gör också det lättare för dem att betrakta oss som något annat än vad de är. Som om det fanns skillnader mellan människorna i grupperna (som om det tex skulle kunna vara sant att patienter inte är riktigt lika mycket människor som behandlare). Polariseringen är ömsesidig, och både vi och dom tillskriver den andra gruppen egenskaper. Jag tror det är det hela indelningen i vi och dom handlar om. Att generalisera och förenkla. Att förstärka skillnaderna.

Att inte riskera att se att vi är ganska lika. Att det egentligen inte finns någon självklar skillnad mellan de personer som tillhör oss, och de andra.

När det handlar om psykiatrin är den skillnad som finns en fråga om vilka roller vi hamnar i när makten inte är jämnt fördelad. De med mest makt borde vara de som reflekterar över sin roll och är försiktiga med hur makten används i störst utsträckning, vilket jag tror tappats bort för mycket i systemet. Det är inte byggt så, som att det är grundläggande och livsviktigt. Men människorna. De som jobbar inom psykiatrin och de som är patienter. Jag tror de är ungefär likadana, samtidigt som varje individ är olik alla andra.

Den senaste tiden har jag haft ett sånt väldigt behov av er som tillhör behandlarna. Ni som tillhör "dom". Inte mina egna behandlare. Dem behöver jag på ett annat sätt. Men jag har behövt det där som handlar om att bryta upp "vi och dom". Det som handlar om att bli en människa i era ögon. Att finnas i ett gemensamt "vi".

Jag tänker mycket på avhumaniseringen, hur grundläggande den är i systemet, och hur sjukt det är. Hur mycket jag önskar att det upphörde. Och också hur mycket jag personligen behöver ta mig ur avhumaniseringen. Till stor del kunde jag återta min mänsklighet utan att systemet stod för hur det behandlat mig, erkände hur fel det var. Men nu behöver jag det, att bli en människa i systemets ögon. Den sortens upprättelse. Att på allvar upphäva den avhumanisering som skedde, inte bara att vara en människa i andra sammanhang.

Och jag önskar att psykiatrin kunde ha sin egen version av en sanningskommission, att de som systematiskt avhumaniserat, behandlat patienter illa och maktmissbrukat kunde ta på sig sin mänsklighet och ta sitt ansvar för de saker de gjort, och berätta om det. Jag önskar att patienter kunde berätta om det de blivit utsatta för, och att de fick bekräftelse och upprättelse. Från systemet. Inte bara från andra som blivit utsatta.

Men det är väl en utopi, och jag har inga illusioner om att de som gjort mig illa ens minns mig eller vad de gjort med mig. Än mindre orkar jag hoppas på att de vill bära sin mänsklighet så mycket att de ser på mig med empatiska ögon, tar in vad deras handlingar gjort med mig, och tar ansvar för att det blivit så. Det handlar inte om att de som gjort mig illa varit onda människor. Det handlar inte ens om att de velat göra mig illa. Jag tror de allra flesta helt genuint velat hjälpa och trott att de hjälpte. Men att strukturer och förutfattade meningar, tidsbrist och slarv, avtrubbad empati och förutsättningar som gör att behandlare inte kan orka möta alla patienter som människor, gör att det blivit som det blivit. De flesta ville väl. Men oavsett vad man egentligen ville har man ett ansvar för sina handlingar och sina misstag. Det ansvaret gör jag mig inga illusioner om att någon kommer ta.

Som substitut använder jag mig av andra som jobbar i systemet. Som också är företrädare, men har sin mänsklighet och empati bevarad. Jag lyssnar på deras tankar om hur dåligt systemet är och hur hemskt det kan vara att vara maktlös i det, att vilja få plats att vara någon annan och ge något annat än det finns möjlighet till i den rollen systemet ger dem. Och jag hittar min mänsklighet på nytt när jag får bekräftat av företrädare av systemet att systemet är sjukt. Att det gjort mig illa. Att det inte är acceptabelt och att de önskar att det varit annorlunda.

Kanske handlar denna bloggen mest om detta. Jag återkommer igen och igen till det här med mänsklighet, avhumaniserande. Och detta är kärnan för mig, på ett personligt plan. När ni som är företrädare för systemet läser och bekräftar mina upplevelser, hjälper ni mig att trassla mig ur den avhumanisering systemet utsatt mig för.

Tillsammans kan vi hjälpas åt att leta efter lösningar på hur avhumaniseringen ska upphöra. Hur vi ska kunna bryta upp det här som handlar om vi och dom. Hur vi ska göra för att skapa ett system där både behandlare och patienter kan få vara människor. För vi är ju det. Och vi vill ju ha bra vård allihop, eller hur? Oavsett om vi har olika uppfattningar om vad bra vård är, så är det ju det vi vill, både patienter och behandlare (från olika skolor). Ett gemensamt mål, där vi kan ge varandra hjälp att se olika saker eftersom vi har olika perspektiv, istället för att polarisera och svartmåla de andra. Jag önskar mig möten istället för strid. Bara så tror jag att något nytt kan ta sin början. Och det behövs verkligen, att något nytt tar sin början.





Läs mer:

• Du är något annat än jag, inte riktigt en människa.
• Hur blev det såhär? (Och hur ska vi göra för att det ska sluta vara såhär?)
• Vems mänsklighet är det du skadar när du väljer att avhumanisera mig?
• Makt - ansvar - skuld.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Allt är något annat nu (och ingenting har ändrats).

Det mesta jag skriver om på denna bloggen utspelade sig för ganska många år sen. Min kontakt med psykiatrin började år 2000. Anledningen till att jag skriver så mycket om det, tiden när allt var nytt, är att vissa saker kändes starkare och var tydligare då, just för att det var nytt. Senare har jag varit mer beredd, haft mer kunskap, hittat sätt att tackla de värsta uttrycken för maktmissbruk. Då var jag så oskyddad.

Jag har fått bra vård också. Tiden mellan då och nu fylldes till stor del av läkande. Av hjälp. Av bearbetning. Jag är så annorlunda nu. Jag vet hur jag mår, jag kan sätta ord på det, har verktyg för att handskas med det. Jag kan be om hjälp, vet att det är jag som vet vad jag behöver, oavsett hur mycket auktoritet någon använder när de försöker köra över mig. Jag har landat i mig själv och har en tryggare relation till mig själv. Tror på mitt värde, mitt liv, mina förmågor. Tror på mig.

Det är så annorlunda nu. Jag är så annorlunda nu. Jag kan prata, jag är inte den där rädda personen som helst skulle gömma sig i ett hörn. Som inte vågar be om något. Som inte kan säga nej eller protestera mot auktoriteter. Jag gör det nu. Säger nej när jag vill. Protesterar när någon går över mina gränser. Visar att jag är av en annan uppfattning när någon idiotförklarar mig och inte ger mig mandat att veta något om mig själv.

Ibland har jag tänkt att en del av det hemska som var kanske var för att jag inte tog plats. Inte bad om hjälp. Inte var tydlig. Kanske berodde det på att jag inte sa nej, satte gränser, protesterade? Kanske låg det hos mig ändå, en del av det systemet utsatte mig för. För att jag var rädd. För att jag lät dem.

När jag hade hjälp som var bra, när jag blev sedd och hörd och respekterad, när jag blev mött där jag var, så tänkte jag att det kanske handlade mest om att jag inte vågat låta någon se mig förut. Att jag också hade ett ansvar för att det blev som det blev.

Men jag är så annorlunda nu. Jag tar plats, ber om hjälp, protesterar när någon går över mina gränser. Och jag inser att det inte spelar någon roll. De som inte lyssnar, de lyssnar inte oavsett hur välformulerad jag är. De som inte ser mig, ser mig inte oavsett hur tydlig jag försöker göra mig. De som tycker att de har rätt att trampa omkring på fel sida av mina gränser tar sig den rätten även om jag protesterar.

Det var aldrig jag som var problemet. Det låg aldrig hos mig. De som faktiskt satte sig ner och försökte möta mig där jag var kunde möta mig också då, när jag var rädd och hade få ord. När jag behövde mycket skydd för att alls orka finnas till.

De som inte är intresserade av att möta mig, lyssna på mig eller tro på mig gör det fortfarande inte. De som letar efter en diagnos och skapar en bild av mig utifrån egna fördomar, de gör det oavsett vad jag säger, oavsett vad jag gör. Det spelar ingen roll om jag protesterar.

Jag är annorlunda nu, och för mig själv känns det bra att protestera, att vara tydlig, att sätta gränser. Men det spelar ingen roll i praktiken. Inför dem som har makt över mig är jag maktlös.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Grunden för allt. (Orden ni använder om mig: infantil).

Om du inte möter mig där jag är, hur ska du kunna hjälpa mig då?

Om jag bär på svåra upplevelser, och känslor som känns ohanterbara, hur ska jag kunna tro på att det går att bära på upplevelserna, går att handskas med känslorna, om det du gör är skjuter det ifrån dig, värjer dig, håller det på så stort avstånd som möjligt?

Jag vet att psykiatri handlar om så mycket mer än det som är läkande i ett möte mellan två människor. Det som handlar om att dela, om att bli sedd, speglad, bekräftad. Men borde det inte alltid handla om också det? Borde inte allting börja där?

Vi är många som vårdas inom psykiatrin som bär på djupa sår. Sår som handlar om att andra gjort oss illa. Och som fördjupats av att ingen funnits där och tryggat oss, hjälpt oss att läka. Jag vet att det ofta betraktas som infantilt inom psykiatrin att önska sig grundläggande mänskliga saker. Trygghet. Bekräftelse. Uppmärksamhet. Kontakt. Jag vet, men jag förstår det inte.

När du är rädd, när du är ledsen, när allt är kaos och ohanterbart, när du bryter ihop, hur vill du då bli bemött? Vill du bli förvandlad till ett objekt, som ska bedömas, handskas med, behandlas (som människor värjer sig från att komma för nära)? Vill du bli fråntagen att förväntas veta något om hur du mår och varför, skulle du vilja att ingen lyssnade på det som höll på att spränga dig inifrån, hur många gånger du än försökte nå fram? Skulle du vilja ha förslag på snabba lösningar som utgick från en schablonbild av vem du var (som inte stämde)?

Jag tror du svarar nej. Jag tror de flesta vill bli sedda, få hjälp att bli trygga. Tror de flesta vill bli lyssnade på. Jag vill också det. Jag är också en människa. Jag upphör aldrig att vara det, inte när jag går in genom dörren till en psykiatrisk mottagning eller avdelning. Inte när jag mår som sämst. Jag kanske inte alltid blir bemött som en människa. Men jag är alltid det.

Det är inte sjukt att vilja bli sedd, att vilja bli lyssnad på. Det är inte sjukt att söka trygghet när ens värld stormar eller rasar. Det är mänskligt. Och jag skulle vilja kalla det friskt. Jag önskar att det möttes som en styrka, som en tillgång när en patient klarar av att våga behöva, våga söka hjälp, våga prata, önskar att finnas i någons ögon. Jag önskar att det fanns som ett självklart erbjudande i alla kontakter med psykiatrin, och jag önskar att det uppmuntrades och förstärktes. Alltid.

Jag önskar verkligen att vi lät bli att sjukdomsförklara det friska, det mänskliga, det kontaktsökande. Att vi vågade välja mötet. Vågade vara hos varandra, även hos dem som mår sämst. Som en början. Sen behövs det mer och annat. Men jag önskar att det alltid fick finnas där.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.