5 juli 2015

Depersonalisation och derealisation - hur ska man göra för att det ska gå över?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg där jag försökt förklara depersonalisation och derealisation, vad det rör sig om för symptom, och vilka orsakerna och de utlösande faktorerna kan vara.

Jag har också försökt förklara skillnaden mellan depersonalisation som ett symptom som kan vara del av många olika reaktioner och problem, och depersonalisationssyndrom (DPD) som handlar om en problematik där depersonaliseringen är det enda, eller åtminstone det centrala i de problem man har.

Det händer att människor mailar mig och frågar vad de ska göra, hur man blir bättre, hur de kan hjälpa sina anhöriga. Jag vill mest svara: jag vet inte. För det är så. Jag vet inte.

Jag brukar ändå försöka svara det jag tänker, säga det jag vet, det jag hört från andra, läst nåt om. Vad som kan lindra eller hjälpa. Och detta inlägget är ett lite mer seriöst försök att göra det, försöka formulera saker utifrån vad jag upplevt, hört och tror. Jag har ingen medicinsk utbildning, jag har sökt information och skaffat kunskap för att försöka förstå och handskas med mina egna problem, eftersom ingen i vården förstått sig på det som handlar om depersonalisation. För mig är det en del av en större problematik. Och jag tror att det i grunden är rätt likt ändå.

Jag vet inte vad som kan hjälpa dig. Jag kan inte veta det. Och jag är ledsen för det, jag önskar jag kunde säga "gör såhär så blir allt bra igen" eller åtminstone "gör såhär så hittar du vård". Jag kan inte det. Men jag kan åtminstone skriva detta inlägget, liksom ge det jag har. Och jag kan önska att du ska hitta din väg att bli bättre. Jag tror det finns såna vägar, även om de kan se väldigt olika ut.



Depersonalisation som ett symptom i en annan problematik

Om depersonalisationen uppkommer som en del av en annan problematik ska man fokusera på att behandla den problematiken. Då kan man förvänta sig att depersonaliseringen minskar och försvinner när man förbättras i den problematik som är huvudproblemet. Är man tex deprimerad och depersonaliserar pga det, kan man behandla depressionen med medicin eller terapi. Har man depersonaliseringssymptom som en del av en ätstörning kan det finnas anledning att tro att depersonalisationen blir bättre när man blir friskare i den osv.

Eftersom det finns många olika behandlingsalternativ för varje problematik, och eftersom depersonalisering kan vara del av många olika diagnoser (se mer i det inlägg jag skrev tidigare), så kommer jag inte gå närmare in på det här. Information om behandlingsalternativ för olika diagnoser finns att hitta på andra ställen.



Olika orsaker till depersonaliseringen

Man bör försöka låta bli att blanda ihop orsaker och utlösande faktorer. Något kan utlösa depersonalisation, utan att det är det som är orsaken. Det blir som att det utlösande triggar igång depersonaliseringen bara. Mycket tyder på att om man har en sårbarhet som gör att man har ökad risk för att få DPD kan en påfrestning utlösa det, men att det inte alltid spelar så stor roll vilken påfrestning det är, det hade lika gärna kunnat vara en annan påfrestning som blev den utlösande faktorn.

Med tanke på det kanske man inte ska lägga för stor vikt vid att försöka hitta svaret på hur man kan komma ur depersonaliseringen genom att fokusera på det som utlöste den. Det kanske bara var en slump att det var just det som gjorde att den utlöstes.


Trauman
DPD kan bero på långvariga eller upprepade trauman, tex känslomässig försummelse eller psykisk misshandel i barndomen. Har man varit med om den typen av saker kan det vara bra att försöka bearbeta dem. Det kan vara ett sätt att komma ur depersonalisationen.

Man kan också få DPD som en del av en akut stressreaktion efter ett trauma, då kan man testa att i första hand söka vård för traumat och se om det hjälper för depersonalisationen.


Droger
Har DPD utlösts av droger kan det vara ett bra första steg att sluta använda droger. Har man problem att klara detta på egen hand, om man utvecklat beroende eller missbruk, finns det vård för den sortens problem.


Övriga orsaker eller utlösande faktorer
Har du en känsla av att du vet varför du depersonaliserar eller om det finns något i det som utlöste depersonalisationen som inte känns avslutat, är mitt allmänna råd att försöka ta hand om det först, och se om det hjälper. Eftersom det kan vara många olika faktorer och många olika saker man kan behöva för att ta hand om dem, så kan jag inte gå in på det heller närmare här.



Problem som kommit efter att man fått DPD

Många som får DPD utvecklar andra problem som en följd av detta, det verkar tex relativt vanligt att bli deprimerad, få ångest eller panikångest, eller utveckla tvångsbeteenden eller undvikandebeteenden som en följd av DPD, en följd av att det är så svårt att leva med depersonalisering. Kanske kan det också vara som en följd av att det är så svårt att bli förstådd, trodd och svårt att hitta hjälp. Det kan bli en mycket surrealistisk sörja att försöka hitta någon som kan hjälpa en, och helt ärligt så kan man bli deprimerad av mindre.

Har du utvecklat någon form av problematik som följd av depersonaliseringen, så är det bra att försöka söka hjälp för de problemen, även om du inte lyckas hitta någon som förstår sig på själva DPD:n. Både för ångest och depression finns många olika sorters behandligsmetoder, och det gäller även för tex tvångssyndrom och andra psykiska problem man kan få som följd av DPD. Om följdproblemen minskar kan lidandet du fått av DPD:n minska, även om depersonaliseringen finns kvar.


Behandlingsmetoder

Depersonalisering räknas som behandlingsbart, men när det handlar om att behandla själva DPD:n finns det två rätt stora problem:
  • Det är väldigt svårt att hitta en behandlare som har kunskap om DPD. Har de alls kunskap om depersonalisering och förstår vad man pratar om, är det inte alls säkert att de också förstår att det kan vara huvudproblematiken.

    Jag uppfattar det som att det är vanligt att depersonaliseringssymptom antingen inte tas på allvar, eller att de automatiskt blir tolkade som något annat, tex en del av en depression eller ångest. Ska behandling mot depression hjälpa krävs det dock att man har en depression, för DPD är det rätt stor risk att depressionsbehandling inte har någon positiv effekt alls.
  • Det finns inga behandlingsmetoder som har god evidens. Det finns en del metoder man vet kan ha effekt för en del individer, man kan testa sig fram och hoppas på att man hittar något som funkar. Tyvärr är det inte alls säkert att man faktiskt gör det, hittar något som funkar. Detta är alltså om du nu ens lyckas hitta en behandlare som har kunskap nog att förstå och ta din depersonalisering på allvar.

Medicinering

Det är relativt svårt att behandla DPD med medicin som det är nu. Man hoppas på att hitta lösningar på hur man kan behandla DPD medicinskt längre fram, när man hunnit forska mer, och hunnit förstå mer av vilka mekanismer som ligger bakom tillståndet.

Man tänker sig att SSRI-preparat kan hjälpa, pga likheterna mellan DPD och diagnoserna i tvångssyndromspektrat. De studier som gjorts har dock inte kunnat bevisa en sån effekt vad jag vet.

Det finns en liten studie som visat att Anafranil kan hjälpa, men studien är så liten att det egentligen bara går att säga att det skulle kunna vara så att Anafranil kan ha effekt på DPD.

Bensodiazepiner är ångestdämpande mediciner som kan hjälpa vid DPD. Det finns två olika förklaringar till det. Dels kan depersonalisation förvärras om man har ångest under en längre period, och att då få hjälp att dämpa den, vilket kan leda till att DPD-symptom minskar. Dels kan det vara så att man pga DPD utvecklar ångest och oro, och att det egentligen är dessa följdproblem bensodiazepiner kan hjälpa en med.

Dessa exempel om medicinering är tagna från böckerna Feeling Unreal och Overcoming Depersonalization Disorder (se listan i slutet av inlägget), och det finns fler exempel jag skulle kunna ta upp, som finns att hitta både i böckerna och om man googlar. Överlag är det ändå som med dessa exempel: det finns mediciner man tänker skulle kunna fungera, men studierna är små och man har haft svårt att visa positiva resultat, och när man väl fått positiva resultat är det osäkert om det egentligen är för att DPD:n förbättras, eller om det är för att man mest lyckas behandla följdproblem som ångest och depression, och att patienterna rapporterar att de mår bättre eftersom minskning av symptomen i följdproblemen minskat.


Terapi
Med terapi är det också tyvärr så att det kan vara svårt att hitta en behandlare som faktiskt har kunskap om de problem man lider av. Ifall terapi kan hjälpa eller inte kan bero på vilka orsaker som finns med i bilden, beror DPD på trauman eller stress kanske det finns bättre chanser att terapi ska ha god effekt, än om DPD:n utlösts av en kemisk reaktion pga droganvändning.

Jag tänker att terapi skulle kunna hjälpa mycket vad gäller att handskas med sina symptom, begränsa hur mycket effekt de har på ens liv, hur mycket de begränsar en. Terapi skulle kunna vara en viktig del av att lära sig att leva med DPD, acceptera det, och skulle därför kunna hjälpa människor med DPD att må bättre. Det är bara min personliga åsikt, jag har ingen studie att luta mig mot, och dessutom bygger det såklart på att man hittar en terapeut som verkligen har kunskap om DPD, vilket det inte är säkert man kan hitta.

Det verkar också som att bättre känsloreglering kan ge minskad depersonalisering, eftersom depersonaliseringen kan vara (åtminstone delvis) en reaktion på att bli känslomässigt överväldigad. Har man problem med känsloreglering borde terapi kunna hjälpa.

Det finns ACT, DBT, KBT och också andra former av beteendeterapi som är anpassade för att hjälpa vid DPD. Hur lätt det är att hitta dessa former i Sverige vet jag inte. Du kan läsa mer om dem i boken Overcoming Depersonalization Disorder (se listan i slutet av inlägget).


Mindfulness och acceptans
Det här resonemanget är ett referat av delar av boken Overcoming Depersonalization Disorder (se listan i slutet av inlägget).

Att leva med depersonalisering kan vara skrämmande, plågsamt, frustrerande och hemskt på andra sätt. Det är inte konstigt om man lägger en massa tid och kraft på att observera sina symptom, kanske försöka hitta ord för att beskriva dem, notera om de blir värre och tänka på hur hemskt det är att ha dem. Det är inte alls märkligt om man grubblar på vad som egentligen hänt med en, och varför, vad man kan göra för att bli av med symptomen, varför det man testat inte funkat, och vad man ska testa istället. Det är högst begripligt att man tänker på hur ens liv kommer bli om det aldrig går över.

Det är väl så man gör, när man har problem, grubblar på dem, och försöker hitta lösningar på dem. Det paradoxala är att den inre kampen inte blir en väg till en lösning, utan istället ett sätt att förvärra tillståndet. Tänkandet och grubblandet kan bli nästan tvångsmässigt, fokuset på symptomen och vad som kan hända om man inte blir av med dem kan bli ett tidskrävande katastroftänkande som gör att inte så mycket annat får plats i ens liv. Och det kan öka tex graden av stress och känslan av hopplöshet, vilket kan leda till att symptomen förvärras, vilket i sin tur kan leda till att grubblandet tar ännu större plats, mer tid, och att man ännu mer desperat känner att man måste hitta en lösning.

Det som i grunden bygger på att man önskar hitta ett sätt att bli bättre, blir en negativ spiral, inte en väg framåt. För att bromsa det kan man använda mindfulness och acceptans. Att sätta punkt för hopplöshetsgrubblandet, vara i nuet och låta saker vara som de är kan låta som en konstig lösning när man har hemska symptom som man vill ska försvinna, men det kan vara ett sätt att slippa ifrån den negativa spiralen som är vanlig, och som för det mesta förvärrar symptomen.


Problem med mindfulness?
Hur man reagerar på mindfulness är olika, det är inte alls självklart att alla blir hjälpta av det. Själv har jag blivit mycket hjälpt av avslappning och acceptans, men en del mindfulnessmetoder har istället förvärrat symptomen för mig. Jag har skrivit om upplevelser av hur mindfulnessövningar kan försämra depersonalisering i de här inläggen:



Det kanske inte finns någon professionell hjälp att hitta, du kanske ska sluta leta?
Det här kan låta som ett konstigt råd, men ibland tror jag att det är läge att ge upp försöken att hitta hjälp. Jag förstår hur frustrerande, stressande och totalt hopplöst omöjligt det kan kännas att leva med depersonalisering, och att det känns som att man måste få hjälp, för att det inte går att tänka att det går att finnas annars. Jag förstår det.

Och på ett sätt som liknar det jag försökte beskriva under mindfulness-rubriken, kan sökandet efter vård öka stressen, öka det fokus man har på depersonaliseringssymptomen, och öka oron för hur det ska bli om man inte hittar någon hjälp. Är det såhär livet ska vara, för alltid? Är det helt hopplöst? Om man inte ens kan hitta någon inom vården som kan förstå hur man fungerar, vad man pratar om, om det inte går att hitta ord för att nå fram, då kanske det är kört?

Nej. Eller jo. Kanske att det är kört, men kanske att det är att hitta vård som är kört, inte ditt liv. Inte att bli bättre. Vården är mycket bristfällig på detta området, och det behöver inte alls vara ditt fel om du inte hittar någon hjälp. Du har säkert gjort vad du kunnat, sökt på alla ställen du kan komma på, försökt hitta ord och sätt att beskriva vad du är i, och hur hemskt det är. Om någon sen finns där och förstår och kan hjälpa, det är inte något som ligger hos dig. Det kan ligga bortom din makt, det kan vara så att det inte finns någon hjälp att hitta. Kanske är det kört. Kanske är det läge att ge upp vården. Den kanske inte är värd all den stress, oro, allt det ökade fokus på symptomen och allt katastroftänkande som blir av att söka, försöka, och ändå inte hitta hjälp. Allt det är sånt som kan försämra depersonaliseringssymptom. Kanske att det är bäst att släppa det, sluta försöka. Inte ge upp ditt liv, men ge upp vården som en del av vägen framåt.

Jag tror inte på att ge upp meddetsamma, jag tror på att försöka, det är inte så jag menar, att det inte är lönt att söka vård. Det är lönt att söka, men det är inte lönt att fastna i en hopplös cirkel av att lägga all sin kraft på något som inte leder någonstans. Vården kan kanske hjälpa, har du tur hittar du någon som förstår dig, och har du utvecklat följdproblem som tex ångest, depression, tvångsbeteenden eller undvikandebeteenden, så kan det finnas stor chans att vården kan hjälpa dig åtminstone med de bitarna. Det är inte helt kört, det är värt ett försök. Eller några. Ganska många. Men om du känner att du testat allt du kan komma på, sökt all hjälp du kan hitta, och inget hjälpt dig. Då är det nog dags att släppa taget. Sluta utsätta dig för den påfrestning vårdsökandet kan vara. Kanske förbättras du lite bara av att slippa den belastningen och stressen.




Självhjälp

Depersonalisation och stress
Som jag skrev en del om i det tidigare inlägget är stress en faktor som riskerar både att utlösa och förvärra depersonalisationssymptom, både om de är en del av DPD och om de inte är det. Därför kan man bli bättre av att försöka hitta sätt att minska stressen. Det kan vara lättare sagt än gjort, och vilka metoder som hjälper är individuellt. Det kan handla om att förändra något i sin livssituation, tex med jobb eller studier som är för stor belastning. Det kan också handla om speciella metoder, det finns de som blir hjälpta av tex meditation, avslappningsövningar eller medveten närvaro (medan andra bara varvar upp mer av den typen av tekniker). Rent allmänt kan det vara viktigt att komma ihåg att vila, att man behöver återhämtning efter ansträngningar. Det finns mycket skrivet om stress på andra håll på nätet, så jag går inte närmare in på det här.


Stimulerande medel
En del människor upplever att depersonaliseringen minskar när de drar ner på eller slutar med stimulerande medel som tex koffein, socker och nikotin.


Grundläggande behov
Att tillfredsställa grundläggande behov kan vara ett sätt att minska den stress kroppen utsätts för, ge bättre förutsättningar för att må bättre rent allmänt, och faktiskt också minska depersonaliseringen. Det kan handla tex om att äta regelbundet och tillräckligt mycket, sova tillräckligt mycket (helst på natten), ha sociala kontakter, få och ge beröring, motionera, och inte minst ha innehåll i livet som känns meningsfullt.


Rädsla och undvikandebeteenden
Det är inte konstigt om man blir skräckslagen av depersonalisering, om man inte vet hur man ska handskas med det, om det blir helt centralt att försöka undvika alla situationer som kan förvärra depersonaliseringen. Det är klart att man vill må så bra som möjligt. Problemet med undvikande som strategi är bara att det riskerar att få motsatt effekt på lång sikt, även om det på kort sikt kan skydda en från att få värre symptom. Det är stor risk att hamna i en spiral av att undvika mer och mer, och att livet då också blir mer och mer begränsat. Man träffar kanske färre människor, och vågar vara på färre platser, man kan undvika att göra något om det är på en ny plats eller om det kanske är mycket folk där, man kan sluta motionera för att det är skrämmande att vara utomhus och inte veta om depersonaliseringen försämras då. Lite i taget kan undvikandet som strategi göra att depersonaliseringen äter upp bitar av ditt liv, tills nästan inget av det du brukade tycka om och må bra av finns kvar. Och det kan förvärra katastroftankarna; om du efter denna tiden med depersonaliseringen har såhär lite av ditt liv kvar, hur blir det då om det fortsätter flera år till? Är det alls värt att fortsätta leva då?

Alltihop är logiskt och begripligt, men man riskerar att trassla sig länge och längre in i något som försämrar både livet och symptomen. Man kan känna sig maktlös i det, men sanningen är att man inte är det. Det är möjligt att gå emot undvikandet, och på kort sikt kan det vara asjobbigt, men på längre sikt kan det vara ett sätt att återta delar av livet som depersonaliseringen tagit ifrån en. Känns det omöjligt att klara att gå emot undvikandebeteendet själv så tillhör det de områden som det finns ganska goda chanser att få hjälp från vården med.


Försök leva ett så bra liv som möjligt
Katastroftankarna brukar säga något i stil med att depersonaliseringen förstör allt, att inget längre är meningsfullt, de brukar hitta sätt att övertyga en om att det är hopplöst, att livet bara kommer bli sämre och sämre, att det är så plågsamt med allt som förstörts av depersonaliseringen att det inte känns möjligt att orka finnas om inte depersonaliseringen upphör.

På ett sätt är det sant, det är skit med såna symtom, det är plågsamt att vara med människor man tycker om, och inte kunna känna att man tycker om dem. Det kan vara en djup sorg att göra något man tidigare brukade bli glad av, och bara känna overklighet, tomhet eller att man betraktar det utifrån. Jag vill absolut inte förminska eller förneka den smärtan, eller de andra känslor symptomen kan föra med sig.

Samtidigt är det inte helt sant att det inte går att leva med depersonalisation. Om du är mycket upptagen av tanken att du måste hitta ett sätt att få depersonaliseringen att sluta, för att det inte går att stå ut annars, är det risk att du trasslar in dig i ett myller av stressande hopplöshetstankar som riskerar att förvärra symptomen. Kanske att det är en av de elakaste sakerna med depersonalisering, att den starka viljan att vilja slippa ifrån den är en av de saker som riskerar att förvärra den. Det är klart att du vill slippa den. Och det kanske inte är möjligt, åtminstone inte just nu. Kanske att all den tid och all den kraft du lägger på att försöka bli fri inte är det bästa valet, kanske att du bara trasslar in dig längre och längre i hopplösheten, och försämras av det.

Det kan vara bra att lite i taget försöka närma sig tanken "ok, om jag ska ha de här symptomen, hur ska jag göra för att ändå ha ett så bra liv som möjligt?". Den kan kännas helt hopplös och provocerande i början, men att lite i taget ändra fokus från att kämpa mot symptomen till att försöka hitta vägar att skapa ett bättre liv, trots allt, trots symptomhelvetet, kan vara ett sätt att faktiskt få ett bättre liv. Det kan dessutom göra att symptomen minskar, vilket ju också kan förbättra livet.

Det kan vara väldigt svårt att tro att det är möjligt att förbättra något, speciellt om man har mycket symptom och är långt inne i hopplöshetstänkandet. Jag rekommenderar att försöka hitta andra som kan vara en hjälp i det. Har du gett upp vården kanske ett forum som tex dpselfhelp.com/forum kan vara till hjälp.


Tips från andra
Jag efterlyste tips från andra som också har erfarenheter av depersonalisation, och jag fyller gärna på här om det är fler som vill bidra. De tips jag fått är:

  • Att stå ut på de sätt som går.
  • Fjärilskramar, du kan läsa om den tekniken här.
  • Om det är kortare attacker kan det ibland vara lindrande att att rimma, rabbla ramsor och bokstavera saker på tex burkar och skyltar.






Läs- och filmtips

Gästbloggare
Det finns ett gästbloggar-inlägg på ämnet:

Böcker
Jag har inte orkat läsa så mycket om depersonalisering. Det handlar om att jag varit trött i huvudet, och att det mesta som finns att läsa är på engelska. Det handlar också om att jag inte hittat mycket som hjälpt mig när jag väl gett mig på att läsa något.

Den bok jag framförallt vill rekommendera är
Jag vill också rekommendera
Har sett att det senare kommit fler böcker inom området, men jag har inte läst dem och vill därför inte rekommendera någon av dem. Det går bra att söka på amazon om man vill, sök på "depersonalization" så borde du hitta en del.


På nätet
  • Evidence-based treatment for Depersonalisation-derealisation Disorder (DPRD)
    Seriös och lång text som jag tyvärr inte orkat läsa hela, men som utgår från att man tittat på studier som gjorts kring behandlingsmetoder vid DPD mellan 1980 och 2012. De kommer i stort sett fram till att det inte finns god evidens för något och att man behöver forska mer på området.
  • dpselfhelp.com/forum
    är en plats där det finns massor med information, stöd, tips på behandlingsmetoder och liknande. Det finns ett särskilt rum för "recovery stories" som är det jag läst mest i. Det känns hoppfullt och tryggt för mig, att det finns andra som vill berätta om hur de gjort för att till slut må bra.
  • Att lindra overklighetskänslor
    Text från en blogg om depersonalisering (på svenska!) med tankar om vad man kan göra för att lindra overklighetskänslor.
  • Attention Exercises for Alleviating Depersonalization Disorder and Symptoms of Derealization
    Här är två uppmärksamhetsövningar som författaren till texten menar har hjälpt honom att bli fri från depersonalisering. På sidan finns även en del texter och gratisvideor, och även ett program som kostar pengar. Vet inget om programmet och kan därför varken rekommendera eller avråda från att testa det. Gratisövningarna är ju gratis, så dem kan man testa om man vill.
  • How I overcame depersonalisation - Tarmo's story
    Detta är en personlig berättelse som handlar om depersonalisation. Hur symptomen började komma, hur de växte sig allt större, och hur författaren så småningom blev fri från dem.
  • Mindscapes: The woman who was dropped into her body
    Detta är en artikel hos newscientist.com som handlar om en kvinna som haft perioder av depersonalisation sen hon var 8 år. Det är inte en särskilt lång artikel, men den tar upp lite av hur det varit för henne, och förklarar parallellt med det depersonalisation som fenomen. Man går också kort in på hur hjärnan fungerar och hur man skapar sig en känsla av ett själv, och det finns med lite om behandlingsalternativ man just nu testar för detta tillstånd.
  • Recovery From Depersonalisation and Derealisation - Understanding Feelings of Unreality
    Text på relativt enkel engelska, som försöker förklara depersonalisation och derealisation. Författaren tar mest upp hur det kan vara en följd av ångest, och visar varför det faktiskt kan vara en helt logisk reaktion, ett sätt för kroppen att skydda en i perioder med för mycket stress eller för stora känslomässiga påfrestningar. 
Finns såklart mycket mer att hitta på nätet, finns alltid mer på nätet..


Film
  • Numb är som kärlekshistoria betraktad en relativt värdelös film. Men den gestaltar depersonalisation helt ok. Hur det känns, hur hopplöst det kan vara att söka vård, hur det kan uppta mer och mer av ens tankar och begränsa ens liv, och hur det kan gå att försöka ta tillbaka sitt liv trots allt, att man kan må bättre.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

4 kommentarer:

  1. Kom in på din blogg första gången idag när jag googlade på "depersonalisation", för första gången på mycket längre. Vill bara säga att det här inlägget var jättebra och informativt. Jag anser mig själv ha depersonalisationssyndrom sedan sju år tillbaka (i alla fall är det den diagnosen som verkar stämma bäst in på mig, även jag ibland frustrerat känner att begreppet "depersonalisation" bara känns så himla luddigt; en diagnos som människor med symptom som inte platsar in någon annanstans samlas kring och självdiagnostiserar sig med).

    Vet egentligen inte vad jag vill säga egentligen, mer än att det är skönt att folk skriver om det. De första åren sedan jag började uppleva depersonalisation (konstant) var jag superangelägen om att förstå mig på det, få hjälp, må bättre. Men på senare år har luften gått ur mig och behovet av hjälp och bättring har ersatts av någon slags likgiltig, bitter acceptans. Ska sägas att jag inte talar om någon positiv acceptans som du (och böckerna) pratar om, utan en väldigt destruktiv resignation inför mitt tillstånd.

    Jag pladdrar. Men: det jag menar är att jag önskar att jag hade läst ett inlägg som ditt för ett par år sedan, typ innan 2011, när jag fortfarande hade ett hyfsat känsloliv i behåll. Då hade jag nog varit mottaglig för informationen, men sedan ungefär tre år är jag väldigt känslomässigt avtrubbad och känner likgiltighet till och med inför depersonalisationen, trots att den verkligen har förstört mitt liv. Likgiltighetens paradox, eller moment 22, brukar jag tänka: att man är likgiltig inför sin egen likgiltighet.

    Jag önskar så att de kunde börja utbilda psykologer om dissociation/depersonalisation. Visst har de fyra, fem psykologerna jag har gått hos hört talas om begreppet, men precis som du skriver är jag rätt säker på att de har tolkat det som en del av en depressionsdiagnos eller liknande, och inte tagit själva depersonalisations-symptomen på allvar. I efterhand förstår jag (och det skriver du ju också) att det är oerhört viktigt att agera och börja med någon slags behandling så fort som möjligt efter att man börjar notera symptomen. Att snabbt få information och verktyg att hantera symptomen, och då tror jag KBT verkligen är bra (jag beställde hem två olika "overcoming depersonalisation"-böcker. Har bara kommit halvvägs i en av dem eftersom jag är så seg och ja, likgiltig, men KBT-teknikerna som beskrevs lät verkligen bra). Om någon av psykologerna jag pratat med hade presenterat handfasta KBT-tekniker istället för att bara lyssna på när jag beskrev mina problem så kanske mitt liv hade varit helt annorlunda idag. Jag blir frustrerad och det börjar gnaga i magen när jag tänker på det, men jag tror verkligen att jag hade mått mycket bättre då.

    Jag hör själv att det låter väldigt konstigt när jag beskriver att jag har gett upp och att det inte är någon idé för mig längre att försöka må bättre, men på samma gång kan jag inte göra något åt hur jag känner mig. Viljan att må bättre, att komma tillbaka till livet, har liksom runnit ur mig, och kvar är bara en förbittrad, känslolös version av den jag en gång var.

    Jag är ledsen att den här kommentaren blev så himla lång, men ibland är det ju skönt att få skriva av sig. Du behöver inte känna att du måste svara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte konstigt att du gett upp efter så lång tid. Men ledsamt att det är så, att det är så svårt att få hjälp.

      Radera
  2. Tyvärr så har dom inte uppfunnit någon medicin ännu som kan ge en helt ny barndom. Det kommer nog inte heller någonsin att ske.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det tror inte jag heller kommer ske. Men kanske att man kan hitta metoder för att hjälpa människor att läka de skador de fått.

      Radera