Visar inlägg med etikett teorier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett teorier. Visa alla inlägg

2 juni 2019

En ny antologi om dissociation

Vill tipsa om den helt nya antologin Splittrade själar, som är en antologi om dissociation. Den går att beställa direkt från projektet, du hittar info om det här: regnlund.se/antologi. Den finns också att köpa i de större nätbokhandlarna, till exempel hos adlibris, bokus, cdon, amazon och book depository (fast mest pengar till projektet blir det om du beställer direkt från projektet/mig).

I bokens inledning skrev jag en text och försökte förklara vad dissociation är. Den texten finns också som pdf, och du hittar den här: regnlund.se/regnlund-dissociation.pdf

***

Splittrade själar är en antologi med texter och bilder av människor som själva upplevt dissociation, ofta på grund av svåra eller upprepade trauman. Texterna är skapade utifrån tre olika teman: orsaker till dissociation, vardag med dissociation och erfarenheter av vård och myndigheter.

Trots att många lever med, kämpar med och behöver förståelse för de dissociativa tillstånd de befinner sig i är kunskapen om vad dissociation kan vara fortfarande dålig. Det kan se ut på många olika sätt och innebära allt från overklighetskänslor till att man lever med era olika delar eller personligheter inuti. Med den här boken hoppas vi öka förståelsen för olika former av dissociation.

Här får du chansen att möta människor som berättar om hur det kan vara att uppleva dissociation, utan att det tolkas eller filtreras genom någon annans perspektiv. Kanske är det första gången en bok av det här slaget skapats i Sverige, eftersom den svenska litteraturen om dissociation hitintills framför allt skrivits av behandlare och varit tänkt att läsas av andra behandlare.

Det här är en bok av dissociativa, för alla som vill veta hur dissociation kan vara. En bok med värdefulla och starka texter för dig som själv dissocierar, har någon i din närhet som gör det, som jobbar med dissociativa, eller som bara vill lära dig mer om dissociation.

6 december 2015

Varför skrämmer personcentrerad vård mig?

Jag har inte läst jättemycket om personcentrerad vård, men de som engagerat sig i det verkar så väldigt kloka och sympatiska, de verkar vilja skapa en vård som motsvarar mycket av det jag önskar mig av vården. Mer mänsklighet, mindre trångsynt tänkande, och i största allmänhet en sundare syn på vad vårdrelationen är och kan vara.

Varför blir jag då ändå så rädd? Varför blundar jag som reflex när jag ser nån rubrik om hur det personcentrerade ska spridas, vägrar klicka? Varför vill jag inte ens veta detaljer om hur man ska göra för att försöka sprida det personcentrerade synsättet så det ska finnas typ överallt?

Jag tror det handlar om att jag inte förstår en del saker. Det kan vara för att jag inte läst tillräckligt mycket, inte är tillräckligt insatt. Jag har haft mycket annat för mig de senaste åren, jag har inte hunnit med att snöa in på det.

Jag förstår inte hur man tänker att det ska gå ihop med hur situationen är på många håll. Det är väl lätt hänt, att teorier och modeller funkar bra när vårdsituationerna är bra, så som de förväntas vara. Men när de inte är det.

Jag tänker tex på problemet med läkare, att det finns en sån brist, att det kanske inte finns någon fast anställd, att det kanske är stafettläkare så man träffar varje läkare en gång bara. Eller att man kan vara i en situation där man av andra anledningar inte får träffa samma behandlare under lång tid. Tex kanske man flyttas runt mellan olika mottagningar eller avdelningar, av en eller annan anledning. Det är inte en speciellt ovanlig situation, att man får byta ansvarig läkare gång på gång.

Hur blir det då med det personcentrerade? Om jag har 20 minuter med en helt ny person, hur ska vi då hinna gå igenom alla relevanta områden av mitt liv? Och även om vi skulle hinna det, förväntas jag göra det vid varje nytt möte då? Och vem ska samordna mellan de olika kontakterna? Min erfarenhet av samordning är att den i normalläget inte sker. Att det i normalläget är jag som måste samordna. Ju fler områden av mitt liv som ska blandas in, desto mer blir det att hålla ordning på. Ju fler saker där olika behandlare och myndighetspersoner ska ha åsikter, där det kan finnas insatser, tankar om vad som behövs, desto mer jobb för mig som patient.

Jag vet, ni som jobbar inom vård och myndigheter brukar inte se möten som jobb för patienter, brukar inte se åtgärder som jobb, inte erbjudanden, inget av det ni sysslar med, för det ni gör är att hjälpa. Och det brukar finnas en uppfattning om att hjälp är hjälpande, inte belastande.

Men kanske är det därför jag blundar. För att jag bara ser hur arbetsbördan för mig som patient växer. Ju mer som ska blandas in, desto mer jobb. Och jag orkar inte. Jag är så jävla trött. Jag orkar inte ens söka den vård som egentligen är nödvändig nu. Tex är det med samordningsansvaret för tungt. Och om det växer?

Det kanske inte är så, det kanske inte blir så, det kanske finns nån bra plan för hur man ska handskas med att hela personen ska rymmas, alltså en plan så det inte blir belastande för patienten att samordna alla behandlares goda ambitioner. Även om behandlarna inte finns där under lång tid, även om de har olika åsikter, tankar, även om de inte skriver tydligt i journalen, även om de inte har fungerande kommunikation i överlämningarna, även om allt inte fungerar helt ultimat. Det skulle ju vara bra, eftersom verkligheten ofta är så, eftersom allting rätt sällan fungerar helt ultimat.

En annan sak jag inte har greppat är det här om maktstrukturer. Tänker man att maktstrukturerna automatiskt ska falla om man introducerar personcentrerad vård? Jag tror inte det är så enkelt. Jo, om man på djupet lyckades introducera det så kanske det skulle förändra maktstrukturerna, men det är optimistiskt att tro att alla behandlare är pigga på ett raserande av maktförhållande, oavsett vilken modell man presenterar för dem. Det finns en skillnad där, mellan dem som är engagerade, med och utvecklar, och tänker alla de där fina och kloka tankarna, de som skriver artiklarna, och dem som står långt ifrån det, inte alls är engagerade eller egentligen har lust att ändra på nåt.

Vad händer med personcentreringen om man placerar den i nuvarande maktstrukturer? Är det inte som upplagt för maktmissbruk? I och för sig är det redan ganska mycket så i psykiatrin att man förväntas lämna ut information om alla områden i sitt liv, för att sjukdomen eller symptomen ska kunna bedömas, för att behandlaren ska få en så helhetlig bild som möjligt. Måste man med personcentreringen låta alla peta i allting i ens liv, inte bara för att bedöma symptombilden, utan för att allt ska blandas in? Det är inte tänkt så, jag förstår ju det, det ska inte vara mot ens vilja, då faller hela tanken med personcentreringen. Men om man hamnar i en situation med en behandlare som är kvar i de maktstrukturer som säger att hen är den som vet, den som löser saker, den som sitter med kunskap, och jag är ett objekt som ska behandlas, ett problem som ska lösas. Och så har hen hört om hur viktigt det är att ta med mer, inte bara sjukdomssymptomen. Är det inte då risk att det blir en väldig gränslöshet i att behandlaren ska ha tillgång till allt, blanda sig i allt, att det inte ska finnas några gränser utan att jag ska vara helt öppen, lämna ut allt, att behandlaren tror sig kunna lösa allt i mitt liv? Och att man hamnar i ännu konstigare maktspel då, om det liv jag har eller vill ha inte överensstämmer med vad behandlaren tycker är vettig? Vem ska ha rätten att bestämma om mitt liv, utanför det sjuka? Låter sjukt att ens fråga det, men finns det en garanti för att ingen annan tycker att hen ska ha den rätten?

Ok, det är en tanke som bygger på ett extremfall. Men ett mildare fall då. Tänk om jag inte vill. Tänk om jag inte orkar med det personcentrerade, tänk om jag inte orkar med nån helhetsbild, nån grundläggande genomgång, att ge nån tillgång till en massa information om mig, diskutera allt i mitt liv med den personen, just den gången. Tänk om jag bara vill söka vård för en specifik sak och tycker att behandlaren ska hålla fingrarna borta från resten. Tänk om jag vill ha makt att bestämma det, och rätt till den integriteten. Skulle det vara ok? Och skulle det vara ok även om man inte river maktstrukturer, utan inför personcentrering i de rådande maktstrukturerna?

Jag sökte vård för ryggskott en gång. Det gjorde så sjukt ont. Det jag behövde då var vård för det akuta. Jag var inte mottaglig för nåt annat. Jag var väldigt utmattad som grundläge, det hade inte med ryggskottet att göra, och jag hade kanske en kvart med läkaren. Det var inte läge att orka förklara så mycket av min situation som helhet att han skulle kunna hjälpa mig att förstå hur jag kunde träna för att förebygga, utan att förvärra några andra av mina problem. Och det var inte alls läge att blanda in nåt av hur jag mådde psykiskt. Jag var sjukskriven då, hade varit det länge. Detta mötet var på vårdcentralen. Jag ville bara ha en bedömning av det som just då inte var hanterbart, och hjälp att komma ur det. Resten ville jag få lämna utanför. Lämna till en annan gång, när det fanns mer kraft, mer tid, andra förutsättningar. Ändå fick jag en handfull käcka råd om träning, och en snabb bedömning av att jag inte alls behövde vara sjukskriven, för jag var ju "ung och frisk". Det handlade inte om någon bedömning av de symptom som lett till sjukskrivningen, det var helt fördomsbaserat. Och träningsråden? De råd man kan ge på typ tre minuter är inte särskilt anpassade för att det kan finnas andra problem som inverkar. Hur skulle de kunna vara det? Det var inte hans fel att det inte fanns tid, men att så mycket blandades in, på ett så ytligt och nonchalant sätt.

Detta var innan personcentrering var nåt som låg på allas läppar. Men är det inte risk att det blir mycket så? Enstaka besök hos behandlare som inte har en chans att få en äkta uppfattning om nån helhet, och där det inte finns en möjlighet till kontinuitet. Patienter som ska vara beredda på en gränslöshet, att alla ska ha rätt att lägga sig i vad som helst i ens liv. Och att det blir lite på måfå, lite slumpartat vad man frågar om, annat än det som är aktuellt just den dagen, och att det ges råd, kanske standardråd, kanske ganska käcka. (Ska vi gissa på att rådet om att ta en promenad och inte grubbla för mycket kommer komma upp rätt ofta?)

Det låter harmlöst, vem har dött av ett käckt råd liksom? Och det är sant, kanske att man inte dör av det, men man kan bli rätt urholkad av dem, och det finns ett sånt förakt inbyggt i det, en sån makt. Som att jag inte kunnat tänka nåt själv, aldrig reflekterat, som att vad som helst som nån med legitimation kan tänka på ett fåtal minuter skulle kunna vara värdefullt för mig.

Jag fattar att det inte är personcentrerad vård, det jag beskriver. Att det inte är så det är tänkt. Men jag undrar om det inte är risk att det är så det blir, om äkta personcentrering är omöjlig. Om vården är så splittrad som den ofta är, om kontinuiteten inte finns. Om maktstrukturerna inte bryts ner. Är det inte risk att personcentreringen bryter ner ännu mer av det som kunnat värna min integritet, speciellt om man kombinerar det med tex gemensamma journaler som alla ska ha tillgång till?

Jag är rädd för gränslösheten. Ja. Kanske är det en av de saker jag är mest rädd för, när det gäller vården. Att så många har så höga tankar om sin egen förmåga att förstå allting och lösa det till mig på bara ett par minuter. Jag är rädd för att inte få ha någon makt över vem som ska släppas in var. Rädd för att det ska bli ännu svårare att få ha integritet.

Jag undrar om det finns inbyggt i systemet, i tankarna om personcentrering. Hur man ska göra för att det inte ska användas för maktmissbruk, hur man ska hindra att det används för att göra illa istället för att hjälpa. Jag önskar att sånt alltid fanns med i nya modeller, men jag tror tyvärr att man ofta utgår från att vården fungerar som den borde, att de vilar på en idealiserad bild. Och sen kan det bli lite hur som helst när modellerna och verkligheten möts.

Hur det blir med personcentrerad vård? Jag vet inte, det kanske blir jättebra. Jag hoppas det. Det verkar så klokt på många sätt. Jag vet ju inte, jag är för lite insatt, kanske finns det ingen anledning till oro och rädsla.

Och jag är rädd. Det kanske inte är tanken om personcentrerad vård som egentligen är det skrämmande. Det kanske är vården, det splittrade kaos av maktkamper den så ofta stått för i mitt liv, den energisugande röra där så lite som ska vara hjälp faktiskt hjälper. Kanske är det personcentrerade vägen ut ur det, vägen till nåt annat. Fast jag vet inte. Jag kanske inte klarar att tro på det förrän jag möter det på allvar. Inte förverkligat här och var bara, hos engagerade behandlare som man har kontinuerlig kontakt med, utan förverkligat som något som blir en bro som hindrar risk att drunkna i vårdkaoset, en väg som leder en framåt och inte vilse, något som gör att hjälpen oftare hjälper, och mer sällan villkoras med bördor som är för stor att bära.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

10 april 2015

Tro rätt tro fel

Som ett litet tillägg till det förra inlägget kommer här några citat. De är hämtade från boken Hinduismen - Historia, tradition, mångfald av Knut A Jacobsen (som ofta används i grundkurser i religionsvetenskap och liknande, på universitetsnivå). Kapitlet handlar om indisk filosofi.

"Att människan är underkastad karma och bunden till samsara - återfödelse i denna världen - beror enligt de religiösa tankesystemen på falsk kunskap, kallad avidyā, ett grundläggande felaktigt sätt att uppleva världen på. Falsk kunskap består i en feluppfattning om vad som är vårt egentliga själv. Vanligtvis tänker vi på oss själva som vår kropp, känslorna, tankarna och liknande. Men kropp, känslor och tankar, säger sāmkhya-systemet, det äldsta av hinduismens tankesystem, är inte det vi är. Vi är självet, purusa, som alltid är fritt och helt skilt från det vi vanligtvis tänker på som oss själva. Syftet med sāmkhya-systemet är att totalt och för alltid eliminera obehag /.../ "

"Filosofens mål är att identifiera den falska kunskapen och att påvisa en kunskap (vidy
ā, jñāna) som leder människan till moksa, frihet /.../ "


"Eftersom den falska kunskapen är omedelbar, måste också den sanna vara det. Filosofi ska leda till att människan realiserar livets högsta mål, moksa, men det är värt att lägga märke till att filosofiska argument i sig själv inte leder till moksa. Filosofisk kunskap visar vad som har verklig existens och vad frälsning är, och filosofiska argument utgör ett rationellt försvar för möjligheten att uppnå moksa. /.../ "

"Moksa betyder frihet från karma och befrielse från återfödelse; vad det är utöver detta varierar från system till system. Det kan innebära realisering av självets identitet med världsalltet, brahman (i systemet advaita-vedānta), förening med brahman men inte absolut identitet (i de andra vedānta-skolorna), eller isolering av själen från materien och andra själar (i systemen sāmkhya och yoga)."

"Samhya-systemet karakteriseras av en fundamental dualism mellan medvetandeprincipen (purusa) och den materiella principen (prakrti). Medvetandeprincipen är ett passivt vittne och egentligen inte involverad i kroppens och sinnets förändringar. Prakrti består av delar, kallade ljus (sattva), energi (rajas) och mörker (tamas), och allt i världen förutom purusa-principen består av dessa delarna. /.../ Prakrti skiljer sig från purusa genom att aldrig kunna vara subjekt, prkrti är gemensam för alla, utan medvetande och produktiv. Purusa är ett passivt vittne och det som aldrig kan bli ett objekt."


Här finns grunden till den syns som avspeglas i en del övningar, och som jag skrev om. Vad händer då när man tar in detta synsättet i vården? För dem som bygger sin tro och sin filosofiska tolkning av världen utifrån denna tradition blir det säkert bra. Men andra? Om man inte är förankrad i den traditionen, utan i en helt annan? Eller om man inte har en tydlig uppfattning om vad man tror. Om något krockar för en, eller drar igång en massa religiösa eller filosofiska grubblerier, finns vården då där och hjälper en att ta hand om det?

Och är det inte lustigt och lite märkligt, i detta sekulariserade samhälle, där friheten från religion värderas som något väldigt viktigt, och i denna medicininriktade vård där allt ska vara så kliniskt och vetenskapligt, att man helt plötsligt får för sig att slå fast vad det är att vara människa, och börja lära ut det till sina patienter?

Jag kanske är negativ bara för att jag tillhör en annan trosinriktning. Det kanske finns vetenskapliga belägg för att det är sant, att det är detta som är den rätta tron. Fast jag tror inte det. Jag tror att man fått för sig att man kan frikoppla tekniker från det filosofiska arvet de bär på, och att arvet ska sluta ha betydelse. Jag tror att man i denna sekulariserade del av världen fått för sig konstiga saker, som att viktiga saker är utan betydelse. Som detta, vad det är att vara människa, vad man lär ut kring det. Varför skulle det nu spela någon roll om metoden man använder är evidensbaserad?

Det kanske inte finns någon evidens för att religionsfrihet är en bra sak, men jag trodde ändå att vi som samhälle var överens om att det är det. Och då spelar det roll, vad man i vården förmedlar för tro. Det är en etisk och viktig fråga. Och det är inte bara i mindfulnessövningarna den bor. Även i medicinering, terapiformer, i faktiskt all psykiatrisk verksamhet finns den, och de andra frågorna som rör det existentiella. De mest centrala måste ändå vara dessa: Vad är det att vara en människa? Vad är normalt och vad är inte normalt?

Jag upprepar det jag skrev i förra inlägget:


Har du gjort tydligt för dig själv hur din tro ser ut? Är du uppmärksam och tänker igenom vilken tro behandlingsmetoder utgår från? Märker du när din eller behandlingens tro krockar med en patients, och hur handskas du med det? Låter du det finnas utrymme för olika sätt att tro i det behandlingsrum där du har makten?






Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

14 december 2014

Att skriva om någon, eller till någon.

Jag gjorde ju en bok. Den är lite försenad, för det är lite med det grafiska som strulat. Men den kommer, snart. Ganska snart i alla fall.

I vilket fall. Jag går runt och tänker lite på varför jag skrev den. Kanske att man ska tänka på sånt innan man börjar, så man vet vad det är man sysslar med, och kanske gjorde jag det litegrann också, men jag tänker nog ändå mer nu. På sånt där större. Varför den var så viktig för mig att skriva, och vad det är som är viktigt.

Jag reagerar ofta när jag läser böcker, artiklar, texter, debatter, om folk med psykiska problem, där man verkar ha glömt att människorna som har just såna problem kan läsa just den texten. Eller lyssna på radioinslaget, eller vad det nu rör sig om. Man lägger ofta debatten över huvudet på dem som mår dåligt, och så pratar man om dem. Och det har ju sin poäng, vi kan inte sluta med det som handlar om att teoretisera, det skulle bli väldigt konstigt. Däremot önskar jag att man var lite mer medveten om just det där, att många människor med psykiska problem är läskunniga. Och att man tänkte en gång extra på hur man formulerade sig, hur man framställer människorna med problemen, deras beteende, känslor, dem som helhet. För ofta känns det inte ok. Ofta upplever jag det som nedvärderande, stigmatiserande. Ofta känner jag mig som ett ufo som nån inte vill ta i med tång, och som alla måste ha förståelse för hur hemskt det är att ha att göra med.

Det är säkert mycket ansträngande att råka ut för ett så hopplöst fall som jag när man jobbar inom vården, jag är ju både svår att klassificera korrekt och har den dåliga smaken att tro att jag vet nåt om mig själv. Bara det verkar ju vara nog för att se mig som nån form av förbannelse att drabbas av. Men även om det helt uppriktigt känns så, som att det är så, som att jag eller nån annan patient är ungefär lika angenäm, trevlig och lätt att ha att göra med som en förbannelse, så kunde man väl visa lite finkänslighet och visa hur man med sin utbildning, klokskap och annat man samlat på sig under livet faktiskt är en större människa än att spela ut det på det sättet. Man kunde väl anstränga sig för att formulera sig på ett sätt som är så respektfullt som möjligt? Om man tex skriver en bok finns det ju tid för att läsa igenom den och reflektera innan den går i tryck. (Och om man inte vet vad som kan upplevas som nedvärderande så kan man ju kontakta nån med erfarenhet av att vara patient för bedömning av det, tex skulle jag kunna tänka mig att ta på mig ett sånt uppdrag, jag tror det finns en hel del andra också som skulle kunna göra det.)

Även om man faktiskt skriver respektfullt och nyanserat och på alla sätt korrekt, så är det där ovanför huvudet-perspektivet nåt som blivit problematiskt för mig. För att det är så få texter som vänder sig till mig, av dem som förklarar hur såna som jag fungerar. Det är som att ingen förväntar sig att jag ska läsa, ska söka kunskap, ska försöka förstå. Så traumatiserade människor som jag, det är några man pratar om, skriver om, teoretiserar om. Inte till, det är faktiskt mycket sällan som texter är skrivna till den som är dissociativ. (Det finns några, tex tycker jag om boken The Dissociative Identity Disorder Sourcebook av Deborah Bray Haddock). Ibland berättar någon sin historia. Det är ju en annan sak, där är fokus mer på den som skriver, än vem hen skriver till.

Varje gång man skriver om såna som mig, är det visst också regel att man ska avhandla diskussionen om ifall såna egentligen finns, resonera om skäl för att tro det eller inte tro det, lyfta fram de viktigaste argumenten den andra sidan i diskussionen har, allt sånt där.

Jag är bara så trött på alltihop. Det kanske är så att det blir värre för att det ju stämmer bra överens med vården i stort, med bemötande, hur man behandlas. Det är så mycket som handlar om att prata över patienters huvuden, att ha möten och resonera om oss, och när det gäller dissociativa är det verkligen ok att tro på eller inte tro på att vi finns, och behandla oss utifrån denna personliga tro.

Det kanske är därför, helt enkelt. Som min bok blev som den blev. För att jag är så trött. För att jag vill be alla dra åt helvete och sluta. För att jag önskar att vi kommit längre än till det här eviga stadiet av att man måste få resonera om ifall vi finns eller inte.

Och jag vet ju. Att detta handlar om dissociativa människor som helhet. Att det finns små delar inuti, och att de så ofta ses som problem. Dem är det ännu mer sällan som någon vänder sig direkt till. Ännu oftare blir vad de är något man kan resonera om, prata om, ha åsikter kring. Är de kanske hallucinationer, dramatiska rollspel, en form av uppmärksamhetssökande? (Kanske onda andar? Fast det är inte del av en psykiatrisk tolkningsmodell.) Finns de alls? Ska man ignorera dem, försöka medicinera bort dem, aktivt motarbeta allt de gör?

Såklart måste man resonera även om detta, teoretisera, skapa behandlingsmetoder som gör så lite illa som möjligt. Sånt. Det är bara.. att det finns så mycket åsikter om vad de är och varför, så mycket konstiga bemötanden. Och så väldigt lite som handlar om att.. liksom bara sätta sig ner och säga hej. Så sällan någon vänder sig till dem som är mindre, som att det var något självklart att göra.

Det händer, men det är som att det ska göras med stor försiktighet, i skyddade rum och när det finns förtroende för att det ska kunna ske på så bra sätt som möjligt. Och jag menar inte att det är fel, det är så det ska vara i terapi med människor som är skadade. Det är bara att något krockar i mig. För inte tycker man att resonerandet, teoretiserandet och åsikterna om vad de egentligen är och hur man ska behandla dem, är något som ska göras med försiktighet, i skyddade rum och på så trygga sätt som möjligt. Det är det liksom fritt fram för. På nästan vilka sätt som helst. Av såna som har hur mycket auktoritet som helst.

Som att det skulle vara mer farligt att vända sig till någon och säga att man önskar att hen fick ha det bättre, än att prata över hens huvud och resonera om vilken abnorm företeelse hen är, om hen nu alls finns. Ja, som att det var mer farligt, och så väldigt mycket mindre självklart, att ens låta det hända. Det är inte alls självklart att böcker om dissociativa nån gång vänder sig till dem som är små. Även om man vänder sig till den dissociativa personen kan man välja att helt vända sig till den/de vuxna, för att hjälpa hen/dem att förstå vad som händer och hur de kan styra upp vardagen, kaoset, sånt som behöver styras upp för att livet ska gå att leva.

Och det är inget ont i det heller. Det är bara det där, att det verkar så väldigt långt borta att sätta sig ner hos den som är liten och finns inuti. Att försöka skriva till, vända sig till, försöka hjälpa dem som är små att förstå, på de sätt som är möjliga. Det är inte alla dissociativa som har en vuxen del som är jättebra på att förklara, vara pedagogiskt, eller befinna sig i en föräldraroll i förhållande till de små som finns inuti. Det är inte alla som har en terapeut eller nån annan som kan ta den rollen. Jag upplever det som att det är väldigt många som hamnar i det här att vården är upptagen med att definiera dem som hopplösa problem, resonera över deras huvuden, sånt, och att många har en inre kamp som handlar om att det är svårt att acceptera att det finns andra delar, och hur de är.

De stora har liksom fullt upp med annat, väldigt ofta. Men de små då? De blir liksom bara övergivna då. Igen.

Jag blir så ledsen av att tänka på det. Och så trött på världen, på hur den ser ut och fungerar. Så jag antar att det var därför jag skrev. För att jag önskar att det var självklart att också vända sig till dem som har problem, inte bara skriva teorier i en kontext som rör sig över patienternas huvuden. Och för att jag önskar att det var självklart att skriva till dem som är små. Som så många gånger blivit gjorda illa, bortknuffade, undanträngda, trampade på. Räknade som problem, demoner, hallucinationer, eller annat.

Så. Jag sket i det där spelet, de där reglerna som säger att man ska använda en stor del av texten åt att resonera kring vad dissociation är, om det finns dissociation som handlar om att vara splittrad som person, hur man skiljer det från schizofreni, referera de viktigaste punkterna i debatten som varit på ämnet, referera de viktigaste teoretiska skolbildningarna. Allt det där. Jag hoppade över det. Vill man ha teorier, referat och debattinlägg så finns det ju andra texter och böcker.

Det finns inget teoretiserande som vänder sig till vuxna i min bok. Det finns väldigt lite text i den som vänder sig till dem som är stora. Bara en liten kort inledning i början, så de ska fatta vad det handlar om. Jag tyckte jag kunde bjuda på det, men mer plats än så ville jag inte ge dem. För det var inte till dem jag skrev, jag skrev till dem som är små. Och när jag förklarar, nåt sånt som handlar om att vara liten och finnas inuti, så försöker jag skriva om och samtidigt till den som är liten. Inte över huvudet.

Och jag vet att den inte är perfekt. Och jag fattar att mitt sätt att skriva och det jag valt att skriva om inte passar för alla som är små och finns inuti. Men det var så jag kunde göra det. Det var detta jag kunde göra. Och kanske att den kan spela roll. Den spelar roll för mig, jag tänker nu att den för min del handlar om att få utlopp för detta som vill spotta och svära och vara arg på alla som skriver om dem som är små, men samtidigt verkar glömma att de finns, att det går att vända sig till dem. Och redan innan har jag tänkt att det är en bok jag önskar funnits förut, när jag hade delar som var små och hade behövt hjälp att slippa vara så ensamma.

Jag hoppas den kan spela roll. Iaf rubba något en liten bit i vad som ses som självklart i hur man ser på dissociativa, hur man kan skriva om, skriva till. För jag är så innerligt trött på världen, ibland vill jag bara göra som min katt som gillar att gömma sig längst in under sängen och inte komma fram på ett tag, när nåt blir lite för jobbigt. Fast jag skrev en bok istället. Jag hoppas det var nåt bra.

Och jag hoppas såklart att du som är liten och finns inuti kan få hjälp av den. Att den kan spela roll för dig. Att det kan spela roll att någon faktiskt skriver en bok just till dig.

Titta, såhär kommer den se ut. Min bok, när den fått sin nya framsida. För jag fick byta, den andra hade visst för mycket ljusa gråtoner, jag fattade inte riktigt, men nåt sånt. Snart finns den i alla fall, boken. Även om det blivit förseningar och även om det kanske blir nån fördröjning till, så är det så. Snart finns den.






Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

7 december 2014

Om vi inte sätter ord på det så finns det inte?

Läser om dissociation igen. Denna gången utifrån en annan vinkel, i boken Hypnos, symboldrama och religion - religionspsykologiska studier kring "spontan religiositet", besatthet-exorcism och "inre helande" av Owe Wikström.

Han tar bland annat upp hur man kan se besatthet och exorcism som att den besatta personen med suggestioner får hjälp att skapa en alternativ personlighet, som får bära på sånt som tex ångestfyllda konflikter som personen försökt hålla ifrån sitt medvetande, och annat som vi inte vill kännas vid, känslor och drifter som inte får lov att finnas i vårt vardagliga jag, och som det ibland kan vara en väldig kamp att hålla därifrån (alltså det som Jung skulle kalla Skuggan). Wikström menar att man istället för att söka vägar för att integrera detta material och dessa delar av personen, så hjälper man hen att skapa en personlighetklyvning med en ond djävulspersonlighet, som man med stor kraft med de exorcistiska metoderna sen förvisar till det omedvetna. (Vilket ibland lyckas bra, och ibland sämre.) Han tolkar det som att man skapar en multipel personlighet, men jag skulle väl säga att det inte rör sig om en splittring på riktigt det sättet, jag kan inte tänka mig att djävulspersonligheten skulle uppfylla kriterierna för att räknas som ANP. Boken är från 1984 och det har hänt en del med hur man ser på dissociation sen dess, och jag förstår vad han menar, så ska inte uppehålla mig vid det.

Wikström skriver om hur man med hjälp av någons uppfattning om hur en person som är besatt av djävulen beter sig, ganska enkelt kan få någon att skapa en personlighet som beter sig enligt denna roll som liksom är serverad. Och det finns ju mycket att vinna på det, på att tolka det som befinner sig i skuggområdet av ens person, som något helt annat än en själv. Och han skriver om hur viktigt det är med den "kognitiva bestämningen", att man sätter ord på och tolkar det som händer, namnger och personifierar anden tex, och att det mycket är genom vilket sätt man tolkar känslorna och de fysiska uttrycken, som gör att det kan skapas en alternativ personlighet, en inre djävulsroll som man sen kan fördriva. En annan tolkning och ett annat bemötande skulle förmodligen inte lett till att man skapat en ny personlighet.

Jag tycker det är intressant, detta exempel på hur man medvetet kan skapa en splittring i en person, en ny personlighet, och använda den till de syften man vill. Och jag tror kanske inte att alla former av djävulsutdrivning kan passa in i tanken om att det är det som händer, men.. det var något med denna modellen och dessa teorierna som puttade mina tankar om dissociation lite åt ett nytt håll. Det är dock inget jag har hunnit formulera så mycket kring än, så håller mig i närheten av de gamla vanliga trakterna av mitt tänkande om dissociation nu.

Om vi ska släppa det där med djävulsutdrivning så är det nog ändå så, att man med "rätt" metoder (suggestioner, förväntningar, tolkningar, hur man väljer att definiera det som händer) kan skapa en splittring. Jag har inte tvivlat så mycket på det, att man kan skapa splittring. Och i psykiatrin finns ju (förhoppningsvis inte) några djävulsutdrivare, men det finns motsvarande sätt att med suggestioner, förväntningar och tolkningar "hjälpa" en person att dela upp sig i flera olika personligheter.

Problemet är bara att det ofta låter som att det är så det går till. Alltså att det är så det är, det det handlar om, med splittrade patienter. Att det rör sig om att de utsatts för destruktiv terapi. Och man verkar i stor utsträckning också föreställa sig att det bara handlar om ord. Det hänger inte riktigt ihop logiskt, men ofta verkar man se det så, som att det måste röra sig om destruktiv terapi, och sen när man konstaterat att det är så splittring kan skapas, hoppar man direkt till en tolkning som handlar om den kognitiva bestämningen. Som att människors splittringar inte fanns, utan bara ord som betyder att de gör det. Ord som egentligen bara är felaktiga definitioner av något annat. Eller av ingenting.

Ja. Man gör ofta logiska hopp och man förvandlar visst lätt det som handlar om att leva med flera delar, flera personligheter, till något som bara rör den kognitiva bestämningen. Orden. Definitionen. Och verkar tänka sig att denna kognitiva bestämning helt enkelt måste bero på att patienten utsatts för en felaktig och destruktiv tolkning. (Efter det logiska hoppet har splittringen slutat vara verklig, tror jag.) Antingen har det skett genom att hen haft en terapeut som gett hen en sån förståelse av sig själv, eller så har hen på egen hand letat upp berättelser om splittrade människor på nätet (eller i böcker) och själv skapat denna kognitiva bestämning.

Och då verkar den logiska följden vara att vilja tysta de ord som gör denna definition av sakernas tillstånd. Alltså att behandlaren med all makt och alla de medel hen har försöker göra så aktivt ignorerande åtgärder som möjligt, för att på det sättet då försöka få bort den kognitiva bestämningen, och då skulle problemet alltså helt försvinna, eftersom problemet med människor som är splittrade (efter det logiska hoppet) egentligen inte är att de är splittrade, utan det som hänt är att det skett en felaktiv kognitiv bestämning.

För all del så finns det nog människor som inte tror på dissociation som kan tänka sig att göra pedagogiskt mer smarta saker än att bara försöka tysta allt som handlar om splittring. Tex försöka hitta en alternativ tolkning och försöka få patienten att tro på att den tolkningen och den kognitiva bestämning som ingår i den är den korrekta.

Jag tror inte att det är utan betydelse hur man tänker kring sina symptom, tror att man formas mycket i sina upplevelser av den förståelse man har av dem, det är ju om inte annat tydligt i exemplet ovan som rör djävulsutdrivning. Inte kommer en som blivit befriad från någon ond ande tänka att det egentligen handlat om ett suggestivt och kraftfullt sätt att förvisa det som kändes förbjudet till det omedvetna, och om hen känner liknande känslor igen kommer hen förmodligen tänka att hen drabbats av en ond ande igen, eller att hen aldrig blev fullt ut befriad förra gången. (Hen kanske också lägger till sånt som att anklaga sig själv för att vara svag, inte klara att hålla ifrån sig det onda osv, man ska inte lockas att tro att en till synes enkel lösning är oproblematisk.)

Såklart formar det också mig hur jag tänker om mina dissociativa upplevelser och vad de berott på. Men det konstiga är att det bara verkar ses som ett problem vad gäller psykisk problematik, när det rör just dissociation. Som att det är där orden är en fara. Att någon färgar sina upplevelser av tex ångest, depression eller mani av den kunskap som finns, det verkar inte alls ses som något riskabelt, tvärtom har jag hört att psykoedukation ska vara ett viktigt led i tillfrisknande.

Om man inte är splittrad då.

Jag tror att det är en illusion, att splittring bara skulle bero på felaktiv kognitiv bestämning. Det tror jag såklart för att jag tror att verkliga splittringar finns. Tex för att jag själv haft såna upplevelser. Och jag tror det också för att jag mött så många människor på nätet som kämpat så mycket med att försöka förstå sig själv och sitt kaos, som ignorerats, behandlats som att det var något annat, inte blivit bättre eller mer begripliga för sig själva, och som blivit djupt lättade när de äntligen hittat någon annan som delat upplevelsen av att man kan vara flera inuti. Det är så många som trott att det bara var de som var så, att det var de som var hopplöst konstiga och avvikande. Jag skulle säga att det är ett väldigt vanligt tema, denna tro att man var den ende som drabbats av detta. Och lättnaden när man inser att så inte är fallet. Att man kan bli förstådd, hörd, och faktiskt också hjälpt.

Hela det blir ju obegripligt om man tänker sig att dissociation främst handlar om en kognitiv bestämning. Men ja.. eftersom det är fritt fram att tro eller inte tro när det gäller dissociation, så kan man ju misstro även detta, att det alls existerar.

I vilket fall vill jag avsluta detta något spretiga inlägg med att påminna om att många som är splittrade, som inte bara råkat ut för att någon tolkat dem fel, och som inte splittrats pga metoder i en tvivelaktig terapi, varit utsatta för mycket svåra saker, för det mesta när de varit mycket små. De har ofta levt många år med tystnaden, med olika sorters förbud att sätta ord på det de varit med om. Förbud mot att låta det finnas vid ytan, få låtsas om att det hänt och att det var verkligt, att låta någon annan finnas med dem i det. Den tystnaden kan vara mycket nedbrytande. Och det som kan hända när man väljer att utgå från att splittring av personligheten, och vad de andra delarna har behov av att berätta, är något man bör och ska ignorera, avvisa och inte låta finnas. Det kan vara att man återupprepar detta destruktiva, att man pålägger patienten en ensamhet igen, förstärker det som varit traumatiskt och det som gjort illa. Stänger dörrarna och möjligheterna att på allvar hitta vägar vidare, ut ur det.

Det är inte så enkelt, att man kan förvandla saker till en fråga om ord. Som att något inte finns, om vi förbjuder alla definitioner av det. Alla kognitiva bestämningar. Om vi ogiltigförklarar allt som handlar om att det är verkligt. Vi ändrar inte vad som faktiskt finns genom att göra så. Vi tar bara ifrån någon orden och möjligheterna att slippa ur en helt förgörande ensamhet. Vi kan riskera en annan människas liv så. Och garanterat riskera att en annan människa inte orkar kämpa så mycket att hen klarar att nå fram till någon, klarar att tro på sina ord.

Det finns, även om vi inte sätter ord på det, även om vi inte tillåter någon att sätta ord på det. Men att förbjuda och försöka ta ifrån någon ord som kan ge det konturer, att motverka och ignorera och på andra sätt trycka tillbaka någon in i tystnad. Det är så hemskt. För oavsett om någon har ord, så kan det hen upplever finnas. Men vi behöver orden för att nå någon annan. Och kanske kan man inte klara sig utan det, utan någon annan som möter en. Som hjälper en. Som ser en.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

26 oktober 2014

Den medicinska modellen.

Ibland har jag hamnat i ett samtal med en läkare som varit ny för mig och som frågat ut mig mycket ingående om de symptom jag hade under perioden när jag först hade kontakt med psykiatrin, och hur det var perioden före.

Jag brukar bli trött och tänka att shit, ska vi gå igenom allt såhär detaljerat, det är ändå 14 år sen jag började ha kontakt med psykiatrin, det är rätt mycket som hänt på den tiden och jag har mått på en hel massa olika sätt. Men det brukar inte bli så. Det detaljerade brukar stanna av, bara röra första perioden, kanske första året av psykiatrikontakt. Sen hoppar man till nuet. Då reagerar jag istället med att bli frustrerad och förvirrad och tänka på alla de där åren, det var rätt mycket som hände då, är det helt utan betydelse?

För mig brukar det bli relativt surrealistiskt och obegripligt. I bästa fall. I sämsta fall blir det som sist när närgångna och detaljerade frågor om ett självmordsförsök för 13 år sen drog upp en massa känslor och minnen som jag mådde dåligt av, och såklart lämnades ensam med. (Det som dras upp av läkarsamtal brukar man för det mesta lämnas ensam med.)

Jag brukar inte få nån ordning på det, vad som hände, förrän jag är hemma igen och kan pussla ihop det som för mig blivit en fragmentarisk berättelse om mina problem, med oproportionerligt stort fokus på något som var för mycket längesen, medan annat som kanske har större vikt i nuet inte tillskrevs någon betydelse. Det är lite som med såna där speglar som är buckliga. Vissa saker blir stora och andra jättesmå och man känner inte alls igen sig och den bild de ger av en.

Sen när jag landat lite och försöker pussla ihop det till begriplighet kommer jag ihåg. Den medicinska modellen. Det är ju så att det är upp till behandlarna att bestämma utifrån vilken modell jag ska frågas ut, tolkas, förstås. Och den medicinska modellen. Den handlar om att psykiska problem alltså är psykiska sjukdomar.

Alltså: att psykiska problem är sjukdomar på det sättet som deras modell säger. Alltså: att man får en sjukdom, sen antingen blir man frisk eller så har man den kvar. Den kan komma och gå i skov. Men är samma. En sjukdom. En. Kanske flera, man kan ju ha en samsjuklighet, men då är det flera som förväntas bete sig enligt samma modell. Den gör entré, presenterar sig liksom, det gör den vid ett insjuknande. Sen kan den komma och gå, och är sig själv, samma, bara att det kan vara med olika styrka den kommer tillbaka olika gånger. Men samma är det.

Därför blir det så viktigt att fråga ut mig om den första tiden, för det är den som räknas som insjuknandet, presentationen. Passande också att jag började ha kontakt med psykiatrin när jag var 20. Den medicinska modellen vet mycket väl att många psykiska sjukdomar gör entré just i 20-årsåldern, där på tröskeln till vuxenlivet.

Det är bara det.. att sen passar modellen inte längre så bra på mig. Alltså jag hade symptom och jag mådde dåligt och jag kraschade helt i 20-årsåldern. Men förutom de sakerna passar inte den sortens sjukdomssyn på mig.

Mina problem, mitt sjukdomsförlopp, om vi nu ska använda en så medicinsk term fast det inte riktigt är min grej, har varit mer som ryska dockor. Olika lager. Jag har tagit mig igenom en sak, kunnat befria mig, men inte blivit fri från symptom, istället har andra kommit. Det har haft sin logik, de olika lagren har varit begripliga. Men för att se begripligheten och rörelsen, för att se nåt av helheten kan man inte använda den medicinska modellen, för det har inte varit så. Det har handlat om lager.

När jag skalat bort de djupa depressionerna (som var återkommande, men faktiskt slutade vara det) blossade ptsd- och dissociationssymptom upp. När jag slagit mig igenom den värsta kampen och de flesta ptsd-symptomen försvunnit kunde jag integreras, och symptombilden i det dissociativa förändrades. När jag kört helt slut på mig av all denna stress blossade utmattning upp. För att nämna några av lagren.

Det är inte så enkelt att det går att lägga dem i en rad och säga exakt vilken period som varit vilken sak. De har överlappat varandra, flutit ihop, och något som lämnat mig för längesen kan ibland komma tillbaka för en period. Det är inte att det är helt förutsägbart. Men begripligt tycker jag nog ändå att det är.

Det är bara att sjukdomsmodellen utgår från nåt annat. Inte dessa lager på lager, inte att det ena utvecklas till det andra, och att det faktiskt är en utveckling, inte ett nyinsjuknande till en samsjuklighet som innefattar ännu fler sjukdomar.

Jag känner mig så instängd i den där modellen. För att det liksom inte finns något utrymme för rörelse och förändring, för att det inte finns något utrymme för hur det varit för mig. Inte när man träffar någon som tar den på största allvar, som att det är en sanning att det är så sjukdomar beter sig, ska bete sig, måste bete sig, och att problem bara kan vara av allvarlig art om de uppfyller kriterierna för sjukdom, och eftersom mina symptom nu gör det så måste de också vara sjukdom, och då måste de fungera så.

Jag förstår att det finns en massa sorters sjukdomar som det fungerar så med. Insjuknande, sen tillfrisknande eller kanske så tillfrisknar man inte. Kanske skov av att de kommer åter. Att det gäller även psykiska sjukdomar. Att det kan vara så. Men det är just detta: att det kan vara så som är det centrala. För det kan vara så, men det kan också vara på andra sätt. Som för mig. Som dessa lager på lager, denna rörelse, detta att gå vidare från det ena till det andra.

Den medicinska sjukdomsmodellen säger inte att det kan vara så. Den säger att det är så sjukdomar fungerar.

Och kanske har den rätt, att symptom och olika former av psykiska problem ska bete sig på det sättet för att räknas som sjukdomar. Kanske är det inte modellen som är vilse, bara människorna som använder den, som tror att psykisk problematik är synonymt med psykisk sjukdom, och som stänger in sig i sin egen fyrkantighet. Överlag är det väl inte modellers fel hur de används, överlag är det väl människor som bär ansvaret för både det ena och det andra.

Den medicinska modellen hjälper säkert många, och det är absolut inget fel i det, om den förståelsen och det sättet att tolka är något som ger tydlighet och begriplighet i det som förut kändes som kaos. Problemet är när den inte hjälper, inte stämmer, och man försöker trycka in människor och deras problem i den ändå. Sånt blir aldrig särskilt bra.

För min del har det mest blivit surrealistiskt. Det har blivit att min dissociation omtolkas till ångest och min utmattning till depression. Det har blivit att man gjort en bild av något som varit för snart 15 år sen, och sen ignorerar allt som handlar om att det är en annan bild nu. Det har blivit att osynliggöra, missförstå, konsekvent misstro min kunskap om mig själv och hur jag fungerar. Och det finns ett massivt omyndigförklarande i att inte tro att jag känner skillnad på olika saker, att jag tex inte vet om det är ångest eller dissociation (eller båda).

Och det har blivit maktmissbruk. Förtryckande. För det vet ni väl, hur man gör när en patient inte passar in i ens modell? Man trycker. Och om patienten gör motstånd mot att bli intryckt i ens modell? Då trycker man hårdare.

Som att det är viktigare att lyckas trycka in någon där man bestämt att hen ska vara, än ifall man råkar göra hen illa under tiden.

Det är så djupt sorgligt. All denna fyrkantighet, maktfullkomlighet och blinda tro på modeller. Det spelar ingen roll om det är en bra modell som passar in på många. Det är en modell. Människor är en del av verkligheten, verkligheten är aldrig lika enkel som modellerna påstår. Och om de krockar, modellerna och verkligheten? Jag önskar så mycket att man använde andra sätt då, än att försöka trycka. Jag önskar så mycket att det i alla fall spelade roll om man gjorde någon illa på vägen.

(Jag önskar så mycket att jag hade fått spela roll, och vad saker gjorde med mig. Det var ju att hjälpa mig det skulle handla om. Hur kunde det gå så vilse att det viktigaste var att ha makten över mig, oavsett allt annat?)



Jag har tidigare skrivit ett inlägg som angränsar till detta:
Orden ni använder om mig. Psykiskt sjuk.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

17 augusti 2014

Parantes.

(Och det spelar ingen roll hur mycket jag läser, hur många olika teorier om traumatisering, dissociation, reaktioner på svåra saker som jag förstår mig på. Hur många gånger jag försöker omformulera tankarna som presenteras och göra dem till mina egna, nå in i dem. De stänger ändå mig ute. Jag är hela tiden lite fel. Står lite bredvid. Det kommer aha-upplevelser ibland, men sen. Det där stängda. Det gällde nästan mig, men inte helt. Jag passar inte in. Det är alltid så.

Jag har slutat tro att det ska gå att förstå mig utifrån det sättet, från diagnoser, klassificeringar, jag har insett att jag aldrig kommer släppas hela vägen in av dem. Att jag på något vis är avig, att rutsystemet inte är byggt för såna som mig. Och ibland tänker jag att det kanske alltid är så. Att alla teorier är förenklingar och att människor inte är det. Att de därför inte kan släppa in någon helt, ge någon den nyckel de söker. Att det är villkoret för teoretiserande, att det bygger på förenklingar, att göra något greppbart som egentligen är för komplext för att greppa, för långt bortom orden, bortom det vi just nu har bra koll på. 

Sen tänker jag att det ju finns andra som verkar så lättade, som får en diagnos och därigenom blir hjälpta, som kan se sig själv och att bitar faller på plats, förvirringen klarnar. Sånt. Jag är avundsjuk på det. Jag snöar in på teorier och ibland faller någon bit på plats, men det är alltid i ett töcken som handlar om att förvirringen tätnar. Något blir klarare, men mer blir otydligare. Det jag trodde jag förstått måste omprövas, tappas bort igen. Så vad hjälpte det att jag hittade något, om jag samtidigt tappade mer?

I perioder läser jag jättemycket, försöker förstå, söker svaret på något som ibland är definierat, ibland inte alls, bara en känsla av att det måste finnas något att hitta. I perioder försöker jag formulera mig i det som handlar om dissociation, som att orden kan ge det obegripliga konturer, som att jag måste kunna nå dit till slut. Där det blir greppbart. Det slutar alltid med att jag måste tvinga mig att ta paus, sätta punkt, att jag måste förklara för mig att jag tappar bort mer än jag hittar i teorierna. Att jag tappar bort mig, och att det inte spelar någon roll vad jag kan hitta, för om priset är att jag tappar bort mig och känslan av att jag kan nå min inre logik om jag bara öppnar för det intuitiva, så är det ett för högt pris. För vad har jag att lita på om jag tappar det? Detta trassel av teorier där jag aldrig får plats. Denna vård jag kan söka akut om jag tappar fotfästet, men aldrig kan veta om den som ska hjälpa ens tror på att min sorts problematik existerar, än mindre om hen har kunskap nog för att kunna behandla mig. 

Så jag tar paus. Och sörjer att teorierna stänger mig ute. Och tänker på om det kommer bli bättre, när man hunnit forska mer, bli tydligare, göra bättre teorier, också på detta området. Jag vet inte. Kanske är det för individuellt, allt det här med komplex traumatisering. Kanske går det inte att skapa teorier som är sanna nog och rymmer nästan allt det kan innebära, detta med dissociation. Jag vet inte. 

Jag vet bara detta. Att jag söker, finner, tappar bort. Går vilse, hittar, blir tvungen att stänga av teorierna för att hitta mig själv igen. Att det är ett trassel, en längtan, en sorg. Att jag alltid är lite bredvid, lite fel. Inte riktigt passar in. Att teorierna inte riktigt handlar om mig. Bara nästan. Som att glänta på en dörr och visa att något jag önskar mig finns, och sen stänga den igen. För det var inte så. Det fanns inte, inte för mig.)




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

3 augusti 2014

Konversionssyndrom och funktionella symptom.



Konversionssyndrom

Konversionssyndrom är enligt psykodynamisk teori ett sätt att i konfliktfyllda situationer omvandla ångest till symptom som liknar dem som finns vid neurologiska sjukdomar. Man tänker det sig som en slags neurotisk lösning på konflikten. Ordet konversion syftar också på detta, att man förvandlat/konverterat det psykiska till något kroppsligt.

Symptomen kan vara tex förlamning, oförmåga att stå eller gå, att tappa rösten, tappa känsel, få synstörningar, hörselstörningar, smärta, problem att svälja, balansproblem, eller krampanfall som liknar epilepsi.

Även om symptomen liknar de symptom som finns vid neurologiska sjukdomar rör det inte sig om medveten simulering. Både symtomen och motiven till dem styrs av omedvetna mekanismer.

I det som tidigare benämndes hysteri räknades både konversionssymptom och dissociativa symptom in. Även om man mer sällan pratar om hysteri nu, så räknas ibland konvertionssymtom som en form av dissociation, och ibland räknar man (andra) dissociativa symptom som konversionstillstånd. Det händer också att man delar på det och ser det som två olika saker, det beror på vilken teori man utgår från, och vems definition av konversionssyndrom och dissociation man använder.

Man kan se skillnader som utgår från olika syn tex i de olika diagnossystemen som används i Sverige. I ICD utgår man från att dissociativa tillstånd är konversionstillstånd, och de dissociativa diagnoserna som finns där utgår från det. I DSM 5 utgår man från en syn där konversionstillstånd är en form av somatisering, varken synonymt med dissociation, eller en form av dissociativa symptom, och diagnoserna är då grupperade och definierade utifrån den tanken.




Funktionella och dissociativa neurologiska symptom

Ett annat sätt att se på den här typen av symptom är att fokusera mer på vad som faktiskt sker i nervsystemet, och hur störningarna ser ut där. Det kan handla om problem med hur hjärnan skickar signaler till kroppen, eller hur hjärnan tar emot signaler från kroppen. När det handlar om kramper (som kan likna epilepsi) och när det rör sig om depersonalisering och derealisering (som ibland räknas till denna gruppen av symptom), verkar tillstånden snarare bero på att hjärnan befinner sig i ett transliknande eller hypnotiskt tillstånd.

Det rör sig då inte om att man har skador i nervsystemet, som vid de neurologiska sjukdomarna, utan man har störningar i nervsystemets funktion, det funkar inte riktigt som det ska. Man har mycket kvar vad gäller att forska utifrån detta synsättet på problemen, och kartlägga hur neurologiska funktionsstörningar kan se ut, och varför.

De som ser på symptomen utifrån denna synen är kritiska till att tolka dem som psykiska problem som tar sig somatiska uttryck. Man menar att det kan finnas biologiska, psykologiska och sociala faktorer som påverkar risken för att få den här typen av symptom, som fungerar som utlösande faktorer, och också som vidmakthåller dem, alltså som påverkar om symptomen fortsätter över tid.

Man menar att psykologiska faktorer kan vara viktiga, men att det finns fall där det är andra faktorer som har större betydelse.



Tabellen med riskfaktorer är hämtad från funktionellasymptom.se








Källor:

Funktionella neurologiska tillstånd 
Av Anders Lundin

Internationell statistisk, klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem 
Systematisk förteckning, Svensk version 2011 (ICD-10-SE)

Nationalencyklopedin på nätet
Uppslagsord: Konversionssyndrom

Natur och kulturs psykologilexikon
Uppslagsord: Konversionssyndrom

Orsaker/Mekanismer
Text hos funktionellasymptom.se

Wikipedia på engelska
Uppslagsord: Conversion disorder

Är det bara inbillning?
Text hos funktionellasymptom.se




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

15 mars 2014

Finns det inget vetenskapligt stöd för bortträngda minnen?

Efter debatten om Quick har det upprepats som ett mantra, både här och där. Detta att det inte finns något vetenskapligt stöd för bortträngda minnen. Snart är det så många med så mycket auktoritet som sagt det att det nog kan anses vara skäl nog att tro att det är en sanning. Men är det så enkelt? Svart eller vitt?

Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker att man medvetet blandar ihop saker i debatten. Att det är möjligt att i suggestiv terapi skapa falska minnen görs ofta till bevis för att man inte kan tränga bort svåra saker. Vilket faktiskt är två helt olika saker, där sanningshalten i den första faktiskt inte alls har något bevisvärde vad gäller den andra.

Förutom att det används såna fula retoriska trick som människor missar att genomskåda, tycker jag det kan vara värt att fundera lite över vad som räknas som vetenskapligt stöd. Om man med vetenskapligt stöd menar genomförda och korrekt kontrollerade experiment som är möjliga att upprepa med samma resultat, kommer det alltid vara problem att få vetenskapligt stöd för något som rör trauma. Av den enkla anledningen att man inte kan experimentera med människor på ett sätt som traumatiserar dem. Det skulle vara djupt oetiskt.

Själv tycker jag det skulle vara rimligt att kliniska erfarenheter gavs större tyngd, men det är väl för mycket att hoppas på nu i svallvågorna efter Quick-skandalen där klinikerna gjorts till de ansvariga skurkarna. Att nu påstå att de som behandlar traumatiserade kanske har erfarenheter av hur minnen av trauman kan fungera, både vad gäller om de går att tränga bort och om de i så fall går att återuppväcka, går väl inte så bra ihop med synen att kliniker är potentiella skurkar som ska misstänkliggöras.

Jag blir lite trött av allt detta svart-vita. Allt detta som är antingen-eller. Det finns säkerligen kliniker som likt Quicks behandlare beter sig på oförsvarbara sätt, som skapar falska minnen och gör människor illa. Men det finns också kliniker som är varsamma och som har kunskaper baserade på möten med traumatiserade, som man kunde värdesätta.

Även om man bortser från motsättningen mellan kliniska erfarenheter och psykologiska kontrollerade experiment är det inte riktigt sant att det inte finns vetenskapligt stöd för bortträngda minnen. Forskningsläget som det är nu är inte så tydligt. De experiment som gjort pekar i olika riktning, och de forskare som finns har rätt olika åsikter om läget.

Vill du ha en lite mer nyanserad bild kan jag rekommendera Vetandets världs program För och emot bortträngda minnen.

Vill du inte ha en mer nyanserad bild tror jag du kan fortsätta upprepa mantrat om att det inte finns något vetenskapligt stöd ett tag till. Ingen lär reagera. Det är där vi är nu. Det har väl inte precis så stor vetenskaplig tyngd, men jag tror det kan ha samma effekt som att be ett visst antal Ave Maria efter bikt. Om vi kollektivt säger det tillräckligt många gånger kanske det gottgör de fel som begåtts mot Quick, och kanske också mot andra?

Ska vi däremot komma vidare och inte riskera att göra misstag som grundar sig i en eller annan felaktig syn på traumatiska minnen skulle det kanske vara bättre om fler sysslade med att förmedla mer nyanserade bilder av forskningsläget.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

27 januari 2013

Ja, jag finns. Jag är här.
(Och till dig som är som jag, dig som ingen ser: du är inte ensam. Låt dem aldrig få dig att tro på det).

Ibland är jag bara så innerligt trött. På att det ens ska vara nåt särskilt att berätta, något som skrämmer lite. Det där. Att ha varit inlagd, att ha mått så dåligt att man velat dö. Igen och igen. Att det liv man fick inte kändes uthärdligt, att man har skadat sig själv, ätit hur mycket mediciner som helst, elchockats, låsts in. Det kanske låter brutalt i sin svårhet. Det kanske också är det. Men vi är så många. Det är inte bara jag. Vad är det som gör att det fortfarande är så stort och läskigt att höra någon berätta om, att orka med att ens låtsas om att det existerar? (Vad är det som gör att du kan ta dig rätten att inte låtsas om det, att vi existerar, att livet kan vara såhär?)

Jag vet inte. Jag är bara så trött. Och jag vill säga: ja. Jag finns. Ja. Vi finns. Vi är människor, även om vi nu är trasiga. Det går att möta oss, lyssna på oss, se oss, låtsas om vår existens. Det går också att låtsas om att vi är människor. Även i det trasigaste. Även när vi måste tvångsvårdas, bältas, få lugnande sprutor, elchockas, även när makten över våra liv måste tas ifrån oss för att vi inte själva klarar att välja livet. Också då är vi männniskor. Också då är det möjligt att behandla oss som det.

Jag återkommer till detta. Jag vet. Kanske är ni trötta på mig nu, att jag tjatar om samma saker, igen och igen. Men försöken att sudda ut vår mänsklighet, eller vetskapen om att vi ens existerar, de återkommer. Och därför också mina ord. Igen vill jag säga: jag finns. Igen vill jag säga: jag är en människa. Och kanske fungerar det. Kanske blir jag lite säkrare på det för varje gång, kanske sysslar jag mest med att överrösta minnena av dem som en gång sa mig något annat. I ord eller bemötande. Kanske handlar det mest om att säga: ni hade fel. Jag var en människa hela tiden.

Ibland blir jag bara så uppgiven. På allt det här. Som handlar om vård av traumatiserade, dissocierade. Vi finns. Ja. Det är något man kan få för sig att diskutera, sätta sig i fina konferensrum och avhandla. Hur det egentligen är. Men det spelar ingen roll vad ni kommer fram till. Vi finns ändå. Det enda ni kan avgöra är: förmår ni bära på denna verklighet som är verklig? Orkar ni handskas med smärtan som är inbyggd i att veta hur svårt människor kan trasas sönder av andra människors handlingar? Orkar ni veta hur onda människor kan vara mot varandra?

Tyvärr kan ni också bestämma: ska det finnas vård för såna som oss? Eller ska ert behov av osynliggörande gå före våra behov av hjälp? Även om vi ofta är på väg att dö av de skador vi bär på? Även om vi faktiskt ofta dör? Ni kan bestämma att det för er inte har någon betydelse, och ibland är jag så trött på det. Att ni som inte ens kan bestämma er för om ni orkar låtsas om vår existens är ni som har makten att bestämma hur mycket våra liv är värda, hur mycket vår smärta ska tas på allvar.

Oavsett vad ni tycker, tänker, hur ni resonerar och teoretiserar, så finns vi. Jag finns. Jag är här. Och jag vet, om det är en stor sak att inför någon låtsas om en historia av slutenvård, självskadande och outsägligt mycket ångest, så är det ändå enkelt jämfört med detta: att låtsas om att man är splittrad. Delad. Personlighetskluven. DID. Det är den korrekta diagnosen för det nu. Dissociativ identitetsstörning.

Vi finns. Ja. Jag vet att vi finns, men det är bara min egen talan jag för, bara min existens jag kan dra fram i ljuset, stå för, propsa på att du ska låtsas om. Jag är här. Förmodligen matchar jag inte dina fördomar om hur männniskor med DID ska vara. Jag har inte heller det längre, jag integrerades. (Ja, det är möjligt, det är inte alls så omöjligt som du kan få för dig att tro, om du nu ens funderat över saken). Men det är inte det, att jag inte längre är splittrad som krockar med dina fördomar, eller hur? Det är det där andra. Jag är inget monster. Jag är inte som de freaks som ibland finns med i filmer. Jag är rätt vanlig, välformulerad, framstår som rätt normal, även om jag nu bär på onormalt mycket trasighet. Det var inte så du tänkte dig det, eller hur? Det var inte den bilden du bar på?

Men vi finns. Vi som är eller varit splittrade. Vi kan framstå som mycket mer normala än du tror. Vi splittrades för att någon utsatte oss för ohanterbart svåra saker. Vi blev aldrig utsatta för att vi var monster. Och vi förvandlades inte heller till monster när vi utsattes. Vi var människor, hela tiden. Vi är människor, också nu.

Och ibland är jag så trött. På det här att du tar dig rätten. Igen. Och igen. Att försöka sudda ut bilden av mig, av såna som mig. Att du tar dig rätten att bestämma att vård till såna som oss är för dyrt, att våra liv inte är värda att räddas. Att du tar dig rätten att bestämma att den officiella sanningen ska vara att vi inte finns.

Det spelar roll vad du bestämmer, om du är en av dem med makt. Men vad som är sant styr du inte. Det som är sant är: vi finns. Jag finns. Jag är en människa. Jag var det hela tiden, och jag kommer fortsätta vara det. Mitt liv är värt något, och jag borde vara värd all hjälp som finns att få. Du kan inte ändra på det. Den verkliga verkligheten är så, vilka dimmor och falska bilder du än vill lägga över den. Vi finns. Jag finns. Jag är här.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

9 januari 2013

Men vi är ju bra. Vi hjälper patienterna. Se, här i boken står precis hur det är.

För ett tag sen läste jag Den blomstertid nu kommer, patientens separation från terapeuten av Maj-Britt Larsson Holmkvist. Boken utgår från ett forskningsprojekt om just separationer när terapi avslutas. Boken drog upp rätt mycket tankar i mig, så blir nog flera inlägg utifrån den (om och när jag hittar tillräckligt med fokus för att skriva dem). Men jag börjar med ett. Börjar dra i en tanke.

Författaren är psykodynamisk terapeut, och studien är uppbyggd utifrån att studera separationerna med tekniker så att även en del av det som är omedvetet hos patienterna kan komma fram och spela roll i forskningsresultaten. Det fokus som finns utgår från objektrelationsterorin och anknytningsteorin, och hon önskar studera olika sorgreaktioner, och om patienten lyckas göra terapeuten till ett inre gott objekt.

Om jag minns rätt har alla patienter som avslutar terapi på en viss klinik blivit erbjudna att delta i studien (men alla har inte valt att delta), det finns med både människor som gått i långtidsterapi, med väldigt olika längd, och de som gått i korttidsterapi, med tolv terapisamtal på tolv veckor. Där har du förutsättningarna i stora drag.

Denna första tanke jag vill dra i handlar om vad hon förväntade sig, Larsson Holmkvist. Det verkar som att hon helt uppriktigt var inställd på att patienter som avslutar terapi därmed har fått den hjälp de behövt, och också att de fått hjälp att handskas med avslutet och separationen, och att en del av sorgen bearbetats redan innan avslutet sker.

Jag förstår att det är så det ser ut i ideala fall. Att terapin inte avslutas förrän patienten är färdig för det, och att terapeuten kunnat ge hen vad hen behövde. Men jag blir ändå helt mållös. För mig framstår det som en oändligt naiv inställning. Att tro att verkligheten ser ut så, som i böckerna, i teorierna, som att verkligheten består av bara ideala fall. Och jag tror inte att hon är korkad, jag tror inte det är det det handlar om. Därför blir jag ännu mer mållös. Hon verkar vara en klok människa, och när teorierna och fyrkantigheten krockar med den verklighet som framkommer i samtalen med patienterna i studien väljer hon verkligheten. Jag gillar henne för det, för att hon inte stannar kvar i den fyrkantighet där det verkliga inte riktigt får plats, även om det nog medförde en hel del kamp för henne på olika sätt.

Nej. Jag tror inte att det handlar så mycket om henne som person, eller att det bara är hon som skulle vara dum nog att tro att terapi i verkligheten alltid är som den borde vara. Jag tror det handlar om något annat. Något om att bygga tryggheten i sin yrkesroll på teorierna. Något om att behöva tro på att det man gör är något bra, att den hjälp man ger faktiskt hjälper. Terapi kan vara fyllt av så mycket smärta och tungt jobb för patienterna, så jag antar att man inte kan bygga sin känsla av att det man gör är något bra på vad patienterna förmedlar. Det skulle vara en rätt bräcklig grund att stå på, med tanke på hur stormigt och omväxlande det kan vara.

Kanske handlar det inte bara om en själv. Att en terapeut behöver tro på sig själv, sin förmåga, sin yrkesidentitet och kunskap, att den håller och är något bra. Kanske behöver man också tro på psykoterapeutyrket i stort? Alltså jag vet inte om det är såhär, jag bara tänker. Och jag tänker att det skulle förklara en del för mig, om det är så. Om psykoterapeuter behöver lita på psykoterapeuter i stort för att kunna lita på sig själv och att det hen gör i sin yrkesroll är något bra. Och om läkare behöver lita på läkare i stort för att tro på sig själv och det hen gör i sin roll. Och andra yrkesgrupper på samma sätt.

Jag tror inte det finns nån självklarhet i att det överskrider de olika yrkesrollerna, att tex läkare inom psykiatrin behöver tro på att psykoterapeuter inom psykiatrin gör ett bra jobb utifrån ett klokt perspektiv, för att tro på sig själv i sin roll. Men kanske behöver man den inställningen inom yrkesgruppen. Den som säger "Vi är bra. Vi hjälper." Att vi:et kan vara något att luta sig mot om man tvivlar på sig själv. Och att teorierna kan vara något som ingår i vi:et. Något som definierar hur saker är, hur det funkar, hur det man gör hjälper. Varför det är bra.

Det är klart att man behöver lita på sig själv och sin roll, och jag tänker att det är klart att man behöver kollegor som är insatt i hur det är, som förstår ens jobb och på vilken grund av teorier det vilar. Men det som får mig att bli mållös (eller möjligtvis utropa ett "jösses") emellanåt, tex av det som jag upplevde som en extremt naiv uppfattning att utgå från i den här studien, handlar om att man kan glömma bort verkligheten. Och hur skruvat det blir då. Om man använder vi:et och teorierna som skydd, om man använder det för att skapa ett sammanhang där man kan få bekräftelse på den verklighet man vill ha bekräftelse på. Om det blir en mur mot den verkliga verkligheten, om det teorierna säger alltid går före.

Det var något med just detta, att tro att alla får vad de behöver innan avslut, som gjorde det så tydligt för mig. Hur man kan använda teorierna och överenskommelserna inom en grupp för att forma en bild av verkligheten och hur saker ser ut, på ett sätt som faktiskt inte speglar verkligheten. I verkligheten har terapeuter brister, och framförallt i ett system (som inom psykiatrin) där patienten inte får välja vilken terapeut hen ska gå hos, finns det en risk att det terapeuten kan ge inte matchar vad patienten behöver.

Ännu större blir risken att människor inte får vad de behöver när så mycket styrs av pengar. När korttidsterapi anses vara den rätta metoden, och förväntas kunna hjälpa de flesta, och där det inte spelar någon roll vad som kommer upp och hur patienten egentligen har det efter de tolv gångerna. För det är fyrkantigt, orubbligt, och när gångerna gått är det slut. Jag förstår det ekonomiskt, och jag kan tycka att det är försvarbart att ha korttidsterapier också, att ramarna kan vara något bra, och ge chanser till åtminstone en viss hjälp. Men det finns ett glapp där. Mellan att tro att man hinner få hjälp med något inom ramen av en korttidsterapi, och att tro att alla som går i en korttidsterapi bara har behov av korttidsterapi, och får allt de behöver och dessutom hinner med att få hjälp att bearbeta avslutet inom dessa gånger.

Varken terapeuterna eller förutsättningarna för terapi är så ideala i verkligheten som de kan vara i böckerna. Och patienterna är inte alltid lika typiska. Men vad händer om man skapar en sanning utifrån en tes om att det är så, om man skapar ett vi som vilar på teorierna, det typiska, det ideala, och sen glömmer vikten av att ifrågasätta ibland, och att släppa in verklighetens komplexitet i tolkningarna av det som händer? Jag tror det finns risk att man skadar patienter. Att den blindhet man skapar inom sin yrkesgrupp är en blindhet som gör att man hindrar en konstruktiv utveckling. Både i stort, och ibland med enskilda patienter. Om man bara ser det typiska i en människas problem istället för att försöka se människan på djupet, finns det risk att man missar vilka sätt som skulle vara de bästa att hjälpa på. Att man går omvägar eller går vilse tillsammans, trots att det kanske fanns en annan möjlig väg att gå.


"Framför allt har jag förvånats och vida förskräckts över min tidigare blindhet och brist på reflektion och ifrågasättande. Med andra ord tvingas jag se och erkänna, hur jag idealiserat och svalt teorisystemet som en absolut sanning och därefter lojalt inordnat mig inom dess ramar."

/.../

"Som blivande psykolog och psykoterapeut skolades jag in i ett psykoanalytiskt paradigm, som doktorand i det rådande forskningsparadigmet vid universitetet. Paradigmet är en slags modell som innebär att rutinmässigt tänka, känna och agera i vissa bestämda tankebanor, som sällan ifrågasätts. Med andra ord utgår man från att paradigmet står för den absoluta sannningen."

ur Den blomstertid nu kommer, patientens separation från terapeuten

av Maj-Britt Larsson Holmkvist




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

27 november 2012

Vad ska vi göra med oss som inte passar in i det fyrkantiga systemet att definiera problem?

Jag fick tips om en uppsats, Upplevelser av psykoterapi vid anknytningstrauma, av Kristiina Nyman. Läste den med intresse och insåg hur mycket jag önskar mig den här sortens studier, eller överhuvudtaget den här sortens texter. Som har fokus på berättelser om anknytningstrauman, och hur det kan gå till att läka dem i vuxen ålder. Vilken betydelse det kan ha för människor, hur livet påverkas på olika sätt. Sånt. Jag har saknat det, haft svårt att hitta texter om det, framförallt akademiska texter. Så jag blev glad för denna uppsats.

Förutom informanternas berättelser och analysen och diskussionen utifrån dem, har Nyman bra sammanfattningar av teorierna, och hon kopplar dessutom ihop dem med verkligheten, tex genom att reflektera över det problematiska i att komplex PTSD inte finns som en officiell diagnos.


"Eftersom de tre kardinalsymtomen på s.k. komplex PTSD som ofta blir följden av anknytningstrauma – somatisering, dissociation och bristande affektreglering – ännu inte finns  samlade under en och samma diagnos i DSM-systemet (Courtois & Ford, 2009) är risken stor  att problematiken utifrån anknytningstrauma förbigås om kunskapen kring dess effekter och  uttryck är bristande hos behandlare.
/.../
Vikten av att, som behandlare,  ha med sådan kunskap vid bedömningssamtal och att i behandling förhålla sig öppen för att  nya sammanhang och minnen kan dyka upp eller förändras allteftersom terapin fortskrider  kan inte nog betonas. Än mer i och med ökade krav på speciellt utformade behandlingar för  specifika psykiatriska sjukdomstillstånd baserade på de symtom och beteenden som är  aktuella för stunden."



Ibland är det bara så innerligt skönt när nån sätter ord på det man själv tänkt på och försökt formulera. Och dessutom någon som är lite bättre uppdaterad och har bättre koll på det teoretiska. Har i och för sig redan hört att komplex PTSD inte kommer finnas med i den nya upplagan av DSM heller, men jag har inte förstått hur man resonerar. Efter den här förklaringen förstår jag bättre:


"Inför den senaste revideringen av diagnosmanualen DSM - Diagnostic and Statistic Manual of Mental Disorders – gjorde gruppen som arbetade kring trauma, PTSD Working Group for DSM-IV, en sammanställning av samlade kliniska erfarenheter och forskning kring behandling av människor med psykiskt trauma (Courtois & Ford, 2009). Gruppen fann att patienter som utsatts för kumulativ psykisk traumatisering alt. multipla traumatiserande stressfaktorer genom övergrepp och/eller känslomässigt övergivande under en utvecklingsmässigt känslig period av nära släkting alt. andlig ledare eller annan inflytelserik och känslomässigt betydelsefull vuxen, uppvisade tre kardinalsymtom – somatisering, affektiv dysreglering och dissociation. Då dessa symtom inte ryms fullt ut i den vanliga PTSDdiagnosen föreslog gruppen ytterligare en diagnos som de kallade ”Komplex PTSD” (Complex PostTraumatic StressDisorder). I slutinstansen beslutades dock att det var svårt att få in en sådan diagnos inom de befintliga diagnoskategorierna då symtomen inte kan underordnas vare sig ångesttillstånden, de dissociativa tillstånden eller personlighetsstörningarna eftersom symtomen överbryggar alla dessa kategorier. 

Van der Kolk (i Courtois & Ford, 2009) säger: 
…these patients do not have a diagnostic home, and therefore there is no real possibility that organized psychiatry and psychology can study people with complex trauma in a coherent fashion. As long as the various symtoms from which traumatized individuals suffer are relegated to seemingly disconnected diagnoses such as PTSD, ADHD, bipolar illness, attachment disturbances, borderline personality disorder, and depression, it will be very difficult to systematically and scientifically study the full range of possible interventions to help human beings with complex trauma histories gain control over their lives. Clinicians attempting to describe and understand the problems confronting patients who have complex trauma histories have to go beyond the standard interview measures and diagnostic categories provided by the psychiatry profession (s.463-464)."


Det finns stora faror med att ha en vård där det finns så stort fokus på symptom och ett fyrkantigt diagnossystem att man missar det som finns bakom. Och även om man kan skriva så det låter hur vettigt som helst att man ska se på sammanhang och hur det är just för individen, är det inte precis självklart att det är så i praktiken. Det är inte ens självklart att det finns utrymme för det, varken i bedömningar eller i behandlingsutbudet.

Jag har tidigare skrivit lite om farorna med att behandla människor med komplex PTSD som om de hade enkel PTSD, för det är så stor risk att man skadar. Det är så viktigt att säga det. Igen och igen. Att det är skillnad. Men förutom de problematiska i att människor med komplex PTSD riskerar att diagnosticeras som om de har (bara) PTSD, finns det en del som inte uppfyller diagnoskriterierna för PTSD även om de har en komplex traumatisering eller ett anknytningstrauma de skulle behöva vård för. Vad händer med de människorna, har de chans att få traumainriktad behandling överhuvudtaget? Jag är inte så säker på det.

Tex i den här studien finns det saker som talar för att det istället blir ett glapp. Där patienter ser det som att de mår dåligt pga trauma, och där behandlarna möter dem utifrån den diagnos de ligger närmast.

Jag tror inte det blir så bra vård så, om man tittar med så fyrkantiga glasögon på problemen att man kan missa det centrala. Jag tror inte det blir effektiv eller billig vård heller, eller vad man nu värderar högst.

Läs uppsatsen, den är bra.

*

Jag skriver inte så mycket här nu. Har svårt med koncentrationsförmågan. Jag är trots allt sjuk. Ibland betyder det att jag är helt ur funktion. Inte bara de flesta timmarna, utan alla. Det blir inte något skrivet då. Men jag kommer tillbaka. Skriver mer senare. Om du inte vill missa inlägg är det lättaste sättet att följa bloggen via Facebook. Klicka på "gilla" och se till att "visas i nyhetsflödet" är ikryssat, så får du meddelande när det finns nya inlägg.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

4 november 2012

Är det självklart att psykiatrin ska vara en medicinsk inriktning bland andra?

Häromdagen skrev jag ett inlägg om patientperspektiv och vad jag tycker att det är. Min upprördhet handlade bland annat om boken Människan i den slutna psykiatriska vården. Egentligen fungerade baksidestexten mest som en triggande faktor som gjorde att jag kom loss och skrev om det där med patientperspektiv. Egentligen är inte boken i sig särskilt mycket värre än annat som skrivits vad gäller det.

Däremot tycker jag att den är problematisk i sina resonemang om psykiatrin. Framförallt den första halvan av boken handlar om organisationen och läkarens roll i organisationen. Det är intressant, men mycket framställs som att det enda rimliga är att psykiatrin är en medicinsk vetenskap och inriktning bland de andra, att läkare bör ha mer makt än nu, att det skulle vara passande om läkare i högre utsträckning var chefer, osv. Det är såklart åsikter man får lov att ha, men det är problematiskt när man framställer det så ensidigt. Som att den enda lösningen för en fungerande psykiatri för patienterna och en fungerande arbetssituation för läkare skulle vara så. Som han ser det, utifrån sina uppfattningar, utifrån ett tydligt läkarperspektiv. Och även om han inte är så illa som det kanske lät i mitt tidigare inlägg vad gäller frågan om patientperspektiv, så tycker jag att han är dålig på att nyansera, vara tydlig med att detta är ett alternativ, ett sätt att tänka på det, en tolkning, ett perspektiv. Att alla hans resonemang utgår från en viss ståndpunkt. En ståndpunkt som är ett läkarperspektiv och ett perspektiv som handlar om att vården med självklarhet ska vara läkarcentrerad.

Jag är inte alls säker på att andra yrkesgrupper i psykiatrin håller med honom om att läkare har för lite makt över den vård patienterna får, även om jag förstår hans åsikter och synpunkter. Och jag som patient har ofta upplevt det som att läkare har makt på ett sätt som gränsar till surrealism. Dessa människor som träffar mig minst av alla, kortast möten av alla, som för det mesta grundar sina bedömningar av mig på förutfattade meningar, eller rapporter från andra som träffar mig mer. Det är de som har mest makt. Det är de som avgör om jag klarar av att jobba eller inte, om jag behöver medicin, hur mycket ångest jag egentligen har, när jag talar sanning och när jag undanhåller saker, om jag behöver slutenvård, vilka behandlingar som är lämpliga och bör beviljas. Det är så mycket makt.

Och efter att ha läst Lindqvists bok kan jag se mer av baksidorna av att vara den andra personen i det. Att vara läkaren som står där med ansvar för bedömning, behandling, åtgärder, för så väldigt många människor. Att på vissa sätt vara maktlös över den vård man är ansvarig för. Jag tror inte det är lätt. Jag tror inte att läkare inom psykiatrin för det mesta har bra arbetsvillkor. Och jag tror inte att det håller att fortsätta såhär, ha strukturerna på detta sättet.

Men till skillnad från Lindqvist känner jag mig skeptisk till om det är så självklart att läkare faktiskt är de som är bäst lämpade att ha ansvaret över vården som helhet, vara de som gör bedömningar. Delvis pga att situationen är som den är nu. Med så många patienter som läkare har nu, med så lite tid till varje patient, så blir det orimligt. Och delvis är jag tveksam till om det är en bra idé att se psykiatri som en medicinsk inriktning.

Det finns många olika sjukdomar, problem och tillstånd som hör hemma inom psykiatrin, och som bör höra hemma där. En del passar bra för medicinsk förståelse, och för den sortens behandlingar, andra passar bättre att se som psykologiska än medicinska problem, och behandlas lättare med den sortens metoder. Och många tillstånd är väl mittemellan, både och, inte antingen medicinskt eller psykologiskt. Ändå. Som det är nu ligger makten över bedömningarna hos dem som har den medicinska kunskapen. För vissa tillstånd är det nog bra, då är nog problemet mest att situationen är som den är, att läkare har för många patienter, för lite tid, att de inte får utrymme för att göra genomtänkta bedömningar, för att ge välavvägda behandlingar, för att verka med den kunskap de har.

Med andra tillstånd kan det gränsa till idioti. Mina problem beror på att jag varit utsatt för trauman. Även om jag i perioder har blivit hjälpt av medicin, skulle jag bedöma problem av den sorten som något som bättre lämpar sig för psykologiska tolkningar och behandlingar. Jag har suttit med läkare som är helt ointresserade av vad som faktiskt hänt i mitt liv, varför jag mår som jag mår. Som inte har kunskap om posttraumatiska problem, och förmodligen knappt hört talas om dissociation. Jag har träffat läkare som varit bra och haft förståelse med, men de är undantag. De flesta har inte kompetens på det området, och verkar inte det minsta intresserade. För inte så längesen satt jag med en läkare som helt på allvar förklarade för mig att psykiatri handlade om såna tillstånd som man kunde medicinera och där medicin kunde ge en tydlig förbättring. Och eftersom det uppenbart inte var en beskrivning som passade in på mig, så borde jag alltså inte vara ett fall för psykiatrin.

Då är ju den stora frågan var vi med psykiska problem som inte hör hemma i det medicinska ska kunna få vård. Alternativet som finns inom den allmänna vården är vårdcentralen. Vi behöver ju inte inbilla oss att läkare som är specialister i allmänmedicin har en bättre kompetens kring psykologiska orsaker och behandlingar vid dåligmående, än vad psykiatrer har. Det är en absurd tanke att svårt traumatiserade patienter och vi med dissociativa problem skulle höra hemma på vårdcentralen. Så. Var hör vi hemma? Ska vi ha en vård som bygger på olika medicinska inriktningar, så borde svaret vara: ingenstans. Såna som jag hör inte hemma inom vården.

Det är ju inte sant. Jag tillhör psykiatrin, och det är rimligt. Jag har kunnat få bra vård där också. Det är inte bara läkare som jobbar inom psykiatrin, det finns även andra yrkesgrupper, vissa av dem med bättre kunskaper och kompetens inom det psykologiska fältet. Orsaken till att jag resonerar såhär, tar upp det på ett sätt så att det låter som att såna som jag inte har i vården att göra? Jag vill göra det tydligt, att det inte är oproblematiskt att se psykiatrin som en medicinsk inriktning, att läkare ska vara de ansvariga. De som gör bedömningarna.

Ibland tänker jag att den bästa lösningen skulle vara att splittra upp psykiatrin, skapa två olika inriktningar. För att vara ett specialiserat område inom vården är psykiatrin en väldigt bred inriktning. Det kanske vore på sin plats att dela upp det, göra olika inriktningar, och allra minst två: en som är medicinskt och en som är psykologiskt inriktad. Det skulle också öppna för att patienter kunde veta var fokus i den vård de sökte var. Medicinsk eller psykologisk? Jag tror vi är rätt många som egentligen sökt psykologisk hjälp, men blivit påprackade psykiatriska / medicinska tolkningar, behandlingar och synsätt. Jag tror förtroendet för psykiatrin skulle bli bättre om man helt enkelt var tydligare med vad man är specialister på, och där man också kunde dela upp det i flera olika områden.

Därmed inte sagt att det skulle vara förbjudet med tex terapi som behandlingsform inom den medicinska inriktningen, eller att man aldrig nånsin skulle använda medicin inom den psykologiska. Som jag skrev tidigare tror jag att de flesta problemen är både och, eller nånstans emellan. Den tanken är mest uttryck för att jag så ofta känner hopplöshet inför att behöva orka med de medicinska bedömningarna igen och igen, och att jag inte har rätt att få bedömningar av nån som faktiskt har bra kompetens inom den sortens problem som jag har.

Ett annat alternativ är att behålla psykiatrin som en inriktning, men att mjuka upp vem som har makten. Till skillnad från Linqvist tror jag inte på att stärka läkarens makt, öka hierarkin. Jag önskar något annat. Att fler olika yrkesgrupper skulle kunna vara ansvariga för det som ligger på läkarnas ansvar nu. Gäller det att bedöma om någon bör vara sjukskriven eller inte skulle förmodligen en arbetsterapeut ha bättre kunskap och förmåga till bedömningen än en läkare. Kanske skulle en specialistutbildad sjuksköterska eller en psykolog också klara de bedömningarna? Och gäller det att bedöma vilken diagnos som är den rimliga att sätta kan psykologer absolut anses ha lika bra kompetens som läkare. Är det problem av mer psykologisk än medicinsk art, skulle jag säga att de har bättre kompetens. När det handlar om ansvaret för vården som helhet, och vilka behandlingar som är de rimliga, har jag upplevt det som att makten redan ofta ligger hos nån annan än läkaren. Som systemet ser ut här brukar man ha en kontaktperson som är den som känner en bäst, träffar en mest, har bäst koll. Och hen berättar sina bedömningar för läkaren, som för det mesta följer förslagen. Även om läkaren är den som står för besluten och formellt har makten.

Kanske skulle alla vinna på att bryta upp den hierarki som finns nu, där läkaren är i centrum. Om en del av det som nu ligger hos läkaren också kunde ligga hos någon annan, om man kunde flytta bort även det formella ansvaret från läkaren och skapa en flexibilitet kring vem som ska ha det, kunde det också öppna för att läkarna kunde ha färre patienter och mer utrymme för att göra det de är bra på. Möta dem som behöver medicinsk behandling, och få möjlighet att använda sina kunskaper på ett bättre sätt. För självklart är det läkarna som har bäst kompetens vad gäller det medicinska. Frågan är bara om det är vettigt att ha en psykiatrisk vård som är så centrerad kring det medicinska perspektivet, oavsett vilken problematik patienten har.






Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

22 maj 2012

Otrygghet är inte trygghet.

"Också när det gäller sjuk- och arbetsskadeförsäkringen har Sverige halkat nedåt visar rapporten, som är beställd av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Mellan 2005 och 2010 sjönk den faktiska ersättningen i sjukförsäkringen med fem procentenheter. Men enligt socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) är sjukförsäkringen tryggare idag än tidigare, eftersom sjukförsäkringen tidigare inte hade till syfte att få tillbaka människor i arbete." (citat ut artikel i svd).

Jag tror inte någon missat att regeringen prioriterat att belöna arbete. Att det är det centrala. Det är bara det att baksidan är problematisk. För det finns människor som inte kan arbeta. För att de är arbetslösa eller sjuka. Där utlovade belöningar för arbete inte har någon betydelse, för att det för dem aldrig handlat om det, att det varit för lite morötter i sammanhanget.

Jag tycker att det överlag är en cynisk syn man har på sjuka, och på de som av andra anledningar inte kan jobba. Och att det har en viss logik att man för arbetslösa fokuserar helt på jobb, men när det gäller sjuka? Borde det inte finnas en logisk följd av vård - rehabilitering - jobb? I argumentationen verkar det första ofta falla bort. Det som på allvar handlar om att sjuka människor är sjuka och behöver hjälp att bli friska. Sån hjälp är vård. Arbete är inte vård.

Om man nu ska ha en cynisk syn på sjukdom, som i stort sett handlar om att det aldrig finns skäl för långtidssjukskrivningar, utan att långvarig sjukdom alltid handlar om passivitet. Om man nu ska försöka vrida allmänhetens syn på de med oförmågor så att man mer och mer tycker att de parasiterar på systemet genom att inte jobba. Då får man väl stå för det. Att man har en hård syn, men att man tycker att den synen har sina skäl, att det finns bra orsaker till att välja förändringar i den riktningen. Att försöka måla ut det som tryggt, tryggare än tidigare? Det är ett hån.

Jag blev utförsäkrad förra året. Och jag vet att jag hade tur, för jag hade lägsta sjukersättningen, och mina utgifter var anpassade för det. Socialbidrag är lägre, det var slitigt att få ännu mindre pengar, men det gick. Och jag hade turen att inte äga min lägenhet, inte ha en sambo eller maka med inkomst, jag hade ingen bil som jag behövde, jag äger inget särskilt, inget som gör att jag inte kan få ekonomiskt bistånd. Jag vet att utförsäkringen därför blev lugnare för mig än för många andra.

Ändå. Tryggt? Jag kan inte påstå att jag upplevde trygghet när jag fick avslag på socialbidraget med anledningar som handlade om att försäkringsakassans och socialtjänstens regler inte matchade varandra, vilket gjorde att det blev massor med strul i övergången. Jag kan inte påstå att bollandet hit och dit och att behöva klara möten som jag var för sjuk för, eller att lämna ut mig till ännu fler myndighetspersoner är något som handlar om trygghet. Jag kan inte heller påstå att mindre pengar är något som ger trygghet. Jag vill verkligen inte säga att det är tryggt att införa ett helt nytt system för sjukförsäkringen så snabbt att ingen har koll, kan svara på frågor, förklara vad som gäller. Och jag fattar inte hur någon kan säga att det är tryggare, säga det för min räkning, att detta är tryggt för mig.

I år infördes nya regler för sjukpenning, så nu är jag inte längre utförsäkrad. Nu är jag med i systemet igen, efter ännu en period av otrygghet i övergången mellan soc och försäkringskassan. Med ännu nyare regler, där det var ännu svårare att få besked om nåt alls.

Det har varit ett år med mycket stress och mycket otrygghet. Pga hur systemet ser ut, pga de regler som finns, och att de införts så snart efter beslut att det inte funnits tydlig information om något alls. Pga att skarven mellan försäkringskassan och soc alltid betyder strul. Och ändå. Jag vet att jag hade tur. Jag vet att det är många som hamnar ännu mer i kläm än jag, eller som helt enkelt blivit utan inkomst för att de tex ägt sin bostad.

Att det är så starkt fokus på att det är bra att jobba och att det ska belönas är kanske tryggt för dem som har ett jobb och är friska. Är man för sjuk för att klara det är det ingen trygghet att ha utförsäkring som ett hot, att bli skuldbelagd för att man inte klarar att jobba, för att man behöver kraften till att bli friskare först. Vill man ha ett hårt samhälle där fokus är på att man får klara sig själv (och skylla sig själv om man inte är frisk eller fötts in i en familj med så goda förutsättningar att man har ett sparkapital att falla tillbaka på om det krisar), så är det inte något jag sympatiserar med, men jag förstår att man kan tycka så. Att det inte är någon naturlag att vi ska ta hand om varandra och hjälpa samhällets svaga. Men jag tycker att man kan stå för det då. Vara lite ärlig.

Jag vet att regeringens specialitet är att tömma ord på innehåll, och sen antingen låta dem vara tomma (så de kan användas för vad som helst) eller fylla dem med ett helt annat innehåll än de först hade. Det finns ju en massa man kan vinna på att göra så. På samma sätt som man kan vinna på att definiera "utanförskapet" som de som får pengar från någon form av bidrag, så att de som är utförsäkrade och tex pga en partner med bra inkomst inte kan få någon inkomst alls faller bort i statistiken.

Även om man tömmer alla ord på innehåll så finns ju problemet kvar. Det som skett de senaste åren är en ökad otrygghet för sjuka. Otrygghet är inte trygghet.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.