Intryckskänslighet, utmattning och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.

En annan övning som fanns med i mindfulnessprogrammet jag testade handlade också om uppmärksamhet och att ta in saker med alla sina sinnen. Istället för att ligga på mitt golv skulle jag gå ut. En liten promenad bara, nånstans där jag brukade gå. Och så skulle jag försöka lägga märke till allting, det som kändes, doftade, syntes, hördes, och jag tror jag skulle notera mina tankar med, och inte värdera något. Bara ta in så mycket som möjligt, och njuta av att vara närvarande i stunden och nuet.

Jag mår inte så bra. Fast det är ju aldrig som att man marknadsför mindfulness och uppmärksamhetsövningar som att de riktar sig till personer som är stabila, välmående och bara vill förbättra sin upplevelse av livet lite. Det skrivs och pratas om det som att det ska hjälpa alla, i allt, åtminstone i stort sett. Det ska hjälpa mot stress, mot smärta, kanske också mot PTSD, definitivt mot ångest, depression, självskadetendenser. Det ska höja livskvaliteten och göra att man njuter mer av livet. I stort sett allt i ens liv ska bli bättre om man bara praktiserar denna sortens övningar regelbundet. Det är så det framställs. Så jag tänkte att det var ok att jag inte mår bra. Och jag hade ju bestämt mig för att ge det en ärlig chans. Inte ge upp i första taget eller så fort jag kände motstånd.

Så jag gick ut. Och jag gjorde ett tappert försök att ta in allting. Det är några veckor sen nu, så jag minns inte i detalj, men i min kropp kändes smärta och trötthet, det gjorde ont för varje steg, det var motstånd att alls vara ute. Vårsolen var skarp och skar i mig, så som tidig vårsol gör, min kropp orkar inte med den, det är så jag är. Huvudvärken kände jag, hopplöshetskänslorna, all sorg över att jag mår så dåligt. Jag hörde människor prata, såg dem, det smällde i bildörrar, bilar hördes när de körde förbi. Och ljuden som inte brukade vara nåt särskilt blev för stora, för mycket, jag gjorde ju inget alls för att värja mig mot dem, och de invaderade mig. Jag gick bara till brevlådan och postade ett brev och sen tillbaka. Det är bara till kanten av mitt kvarter, över gatan, och så några steg till brevlådan. Allt som rörde sig gjorde att jag ville kräkas, för mitt huvud var liksom fullt av ljuden och av att ha registrerat smärta och trötthet i min kropp. Det blev för mycket. Allt blev så väldigt mycket. Och jag försökte verkligen att inte värdera, men det är obegripligt för mig hur nån kan uppmana mig till att känna njutning i detta som var. Det var så väldigt plågsamt. Inga intryck kändes positiva, bara plågsamma, för mycket, för stora, för många samtidigt. Några var neutrala, som luften, den kändes varken jobbig eller bra, den kändes bara. Och jag vet att det är värderande att definiera något som plågsamt, men jag vet inte hur jag ska göra för att skriva om det som var utan att använda värderande ord. Jag svämmades över. Det var inte njutningsfullt. Jag vet inte om det hade gått att trolla bort det plågsamma om jag lyckats hitta neutrala ord för att beskriva det, jag känner mig lite skeptisk faktiskt.

När jag öppnade porten till mitt hus stack jag ena handen i fickan. Det var mjukt där. Det kändes också starkt. Det var det enda av alla tusen intryck som kändes njutningsfullt. Och ja, det nådde mig, jag blev gråtfärdig av lättnad att något inte var plågsamt.

Jag försöker ofta förklara detta med att vara känslig för intryck, ha svårt att sortera dem, hur min hjärna inte orkar med, när jag är i vården. Jag blir i stort sett aldrig hörd, förstådd, jag lyckas i stort sett aldrig nå fram. Menade jag att säga att jag har ångest? Nej, det menade jag inte, även om jag får ångest när intrycken invaderar mig i för hög utsträckning. Kanske menade jag att säga att jag är rädd, har social fobi, att jag använder undvikandebeteende för att slippa konfronteras med det som skrämmer mig? Nej, det menade jag inte. Jag menade säga att min hjärna inte orkar sortera alla intryck. Men då menade jag nog ändå att jag är deprimerad, för depression blir man ju trött av. Nej, inte heller det menade jag. Min hjärna fungerar såhär även de perioder jag haft nära till lycka, ljus och känsla av harmoni.

Det är som att det inte finns. Jag förstår inte hur jag ska säga det så jag når fram. Och jag tycker att det är så konstigt, för det ska ju vara vanligt både vid adhd och asperger, och de tillstånden borde väl en normalinsatt psykiater ha kännedom om? Att de inte förstår det på vårdcentralen är sin sak, men i psykiatrin? Hur kan det vara att det är som att det är nåt icke existerande? Jag förstår det inte. Och jag tror inte att mitt beror på adhd, och inte heller asperger, jag tror det är  min trötthet eller utmattning, eller vilket ord som nu är mest korrekt (inte heller det går att formulera så det är möjligt att nå fram). Men den sortens symptom borde vara känt?

Jag gav det ett par chanser till, det här att ta en liten promenad och ta in allt som kändes, med alla sinnen, och som kom utifrån och inifrån. Jag är lite för ambitiös ibland, och jag hade ju bestämt mig för att ge det en chans. Jag skulle inte ge upp meddetsamma. Samtidigt orkade jag inte med den sortens invasioner av intryck, så de andra gångerna fuskade jag lite. Hade solglasögon så ljuset inte kunde skära i mig, och tittade ner i marken. Avgränsade mitt område med intryck som kunde nå mig.

Och det räckte ändå inte. Resultatet av övningen blev översvämning. Det var plågsamt.

Det som var bra var att jag blev medveten om att jag numera gör en hel del för att fokusera och sålla bort intryck. Jag är inte helt skyddslös längre, inte som när jag var som sämst och inget gick att sålla bort, när alla intryck var liksom lika stora och för stora, och det inte gick att sålla och sortera, bara att översvämmas hela tiden. Jag gör det mer än jag tror, fokuserar. Jag kan det bättre än jag tror. Och jag önskar att jag kunde det bättre, att det fanns övningar för det. Att bli bättre på att sålla bort saker som inte är relevanta för mig att bry mig om.

Jag njöt inte alls av denna övningen, däremot insåg jag hur mycket jag brukar välja att bry mig om det som ger mig ljus. Jag brukar ignorera billjuden, andras småprat och smärtan (om den inte förvärras av det jag gör), och fokusera på fåglarna, deras ögon och hur de ser ut när de går. Jag brukar se knopparna på träden och hur de blir större för varje dag tills de en dag har öppnat sig, vecklat ut små sköra blad. Jag tar in tusen blå, grå, gröna och grå nyanser i havet, och ser vad som speglas i det mörka vattnet i vallgravarna. Jag mjuknar inuti av färgerna när gräset börjar växa igen, när blommorna kommer, när regnet lägger sig som skimrande små diamanter överallt. Jag vill ta in det som är vackert för mig. Det som ger mig ljus. Om jag försöker ta in allt så drunknar det ljusa. Jag är tillräckligt sjuk för att de allra flesta intryck ska vara plågsamma, ljuset är i minoritet. Och jag har för svaga skyddsvallar, jag är för trött. Det fungerar inte att rasa dem och sen fortfarande tro att jag orkar med det som blir, och ännu mindre att tro att det kan leda till njutning eller något positivt.

Kanske att det går bra om man är frisk, eller om man är sjuk på ett annat sätt än jag är. Jag vill inte dissa metoden och övningarna i stort. Det finns ju evidens, och det är ju bra när människor får hjälp. Jag är inte motståndare till mindfulness, inte heller till denna sekulariserade vårdvariant. Jag vill bara säga att det kanske inte är sant, det där om att det kan hjälpa alla i alla lägen med allting, att njutningen och livskvaliteten ökar på alla områden i livet. Kanske för en del. Inte för alla.

Vi måste sluta med att tro så blint på metoder, oavsett vilka metoderna är. De kan verka harmlösa, jag förstår tanken att det inte kan göra någon skada att fokusera på vad som händer runt en. Jag vill säga: det kan göra skada. Världen är nästan alltid mer komplex än man tror.


Detta är en fortsättning på förra inlägget: Depersonalisering, PTSD, skärpta sinnen, och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

[Julspecial] Kan jag då använda min ensamhet för att nå in i någon annans?

När jag började tänka på den här julen kändes den bara ensam och liksom.. ödslig. Vad skulle jag med den? Jag är ny i den här staden, det känns fortfarande ganska nytt att inte befinna mig i ett förhållande, det var lättare då att veta vad jag önskade av julen, även om det inte alltid blev så. Men denna julen? Jag visste inte vad jag ville. Den kändes bara tom.

Och möjligheterna är ganska begränsade, jag är så utmattad så jag orkar inte större saker särskilt ofta, att göra julen till nåt som tar mycket kraft gör januari till nåt som bara med nöd och näppe kommer fungera. Skulle det ens vara värt det? När jag inte vet vad jag vill, annat än att slippa tomheten? Dessutom tog jag hand om en mycket rädd katt i slutet av sommaren. Jag visste redan då att det inte går att ta henne i en väska och lämna henne nånstans. Så ska jag vara borta måste någon annan ta hand om henne här. Och på julen.. det är kört då.

Så jag är här med min katt. Och nu känns det helt ok. Jag tycker om att fira lugnt. Att vara lite i kyrkan, att äta snäll mat, att tänka på bebisjesus, sånt. Det känns inte sådär tomt och tragiskt mer, som det gjorde när jag började tänka på dessa dagarna. Jag känner trygghet och värme, och gemenskap med dem som bor i mitt hjärta.

Men först kom den där ödsliga känslan, och nånstans en bit in i den vaknade en tanke om att bryta mig ur det ensamma med garn. Och med fokus på ensamheten. Det låter kanske som en konstig tanke, men så väldigt konstig är den ändå inte. Jag tänkte på det om att ge av det jag har, om mjukisdjuren jag virkade till nån som kanske behövde dem. Och jag fick sån lust att göra julklappar och lägga nånstans i stan, sådär slumpvis bara. Så nån kunde hitta dem och bli glada. Sen tänkte jag på att människor kanske blir rädda av paket, för de vet inte vad som finns i, och det kan vara läskigt. Så tänkte jag på garn. Jag tänker ganska ofta på garn, så det låg liksom nära till hands.

Och lite i taget formades tanken om att virka några figurer som var ensamma, och sätta dem ute på olika ställen. Kanske på en bänk, på ett elskåp. Kanske kunde jag sätta magneter på dem så de går att hänga på lyktstolpar? Och kanske var det säkrast ändå att skriva nånslags meddelande, så det blev uppenbart att man kan ta med en hem om man vill. Att det inte bara är någon som glömt hen där. Och kanske kan man göra budskapet lite tydligare så, om alla får var sin replik med sig på vägen. En fråga, en tanke. Nåt.

Det blev så, jag började virka, och känslan av att julen var en öde och mycket ensam plats sjönk undan. Något annat tog över. Det var inte bara det där med garn och virkning som gjorde det såklart. Det handlade om att forma tankar om vad jag faktiskt önskade mig av dessa dagarna, vad som kunde bli bra för mig och katten. Men det var inte bara tänkandet. Det var också det, att jag lät min ensamhet få finnas, lät den ta form. Lät den bli som en utsträckt hand till någon annan som kanske också är ensam, och som kanske möjligen kan hitta någon av de små ensamma varelserna som jag placerar ut nu. Dessa dagarna.

Jag vet inte, om jag kan nå någon annan i sin ensamhet, för jag vet såklart inte vem som hittar dem, och vad de gör med dem. Vem de blir i deras händer. Det finns något slumpartat i det. Jag gillar det med, det ovissa. Att ge och inte veta vart det tar vägen. Att kanske nå någon. Att något kanske händer. Och att jag inte har en aning om vad, inte kan veta det. Att min del av det hela slutar där, när jag format min ensamhet till något konkret, till något som sträcker sig mot en annan.

Kanske känns det som att jag glider från läkande-temat nu. Men jag vet inte, om jag egentligen gör det. Mycket av min kamp har handlar om ensamhet på olika sätt. Och mycket har handlat om att ta hand om känslor som översvämmat mig och varit övermäktigt starka. Jag har lärt mig nånstans på vägen att jag inte behöver vara maktlös inför dem, att jag inte behöver kämpa mot dem för att ha en chans att klara mig. Ibland gör de så ont så jag inte vet hur jag ska orka. Och kanske är det då det är viktigast att hitta ett sätt att låta dem finnas, så de kan lugna sig. Att inte starta ett krig mot dem. Detta är ett av de sätt jag hittade. Ett av de sätt som fungerar för mig.

Fler foton och mer om det här julprojektet hittar du på min tumblr; regnlund.tumblr.com/tagged/julprojektet


*

Bonusmaterialet idag får vara två olika delar.

För dig som verkligen inte pallar med det här med jul: 

Julen är snart över. Vintersolståndet har vi passerat för några dagar sen. Det blir ljusare, redan nu blir det lite ljusare för varje dag, även om det nog inte märks än. Det kommer bli ännu ljusare, ända tills det är sommar. Det kommer snart en tid när solen värmer och när bladen slår ut igen. Ett pyssel för att minnas det kan vara en sån här kruka man kan göra av ett mjölkpaket. Det enda som är svårt är om man inte har täckande färg, då blir man knäpp på det. (Jag har testat.) Kanske också att det kan vara svårt att vänta tills mjölken är uppdrucken, men i såna fall kanske det kan finnas en kanna att hälla över den i, så paketet blir pysselbart lite tidigare.

Jag tycker de är rätt söta, har testat att göra några stycken. De blir inte stora, men för den där tiden när fröna gror och de små bladen vågar sig upp, passar de utmärkt.

Jag hoppas du får en ok dag, att du hittar dina sätt att orka med den och ha det så bra som möjligt, oavsett om du firar eller inte.


För dig som tycker om julen:

Jag skrev en text en jul för några år sen. Den handlar om nåt som är viktigt med julen för mig.
En gud som söker kärlek i sin moders blick.

Och om du vill uppnå ultimat julkänsla, så ger jag dig såhär i sista stund mitt knäckrecept; Knäck för de knäckta (det heter så sen gammalt, går inte att ändra på hur som helst). Knäck är jättebra för julkänsla, det är kletigt, pilligt och du blir rätt lätt stressad av det, speciellt om du får för dig att ställa dig med det såhär på julafton. Och om du får ihop det är det ju bara.. som det ska vara när det är jul. Knäck ingår väl liksom i konceptet. Och stressen. Och att slappna av till slut, och kanske somna framför Kalle.

Och även om det inte passar med din bild av julen, så önskar jag dig en riktigt god jul. Jag hoppas den blir som du önskar, vill och behöver.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

Att få finnas i dina känslor.

Det är när du blir arg på det som hände som mitt värde försiktigt återvänder till min kropp. Det är så enkelt, så svårt. Inte förrän jag fick adekvata känslomässiga reaktioner från någon annan, kunde jag själv sätta händelserna i perspektiv till något annat, inte förrän då kunde jag börja se dem för vad de var.

Förut. När jag möttes med skuldbeläggande, oförstående, olyssnande. Det var annorlunda då. Gjorde något annat med mig, än detta. Detta som handlar om att bli återupprättad genom att få finnas för dig. Få finnas hos dig.

När jag nådde mina egna känslor blev jag verkligare för mig själv, men jag hade så många gånger ifrågasatt mig och min rätt till mina reaktioner. Jag hade så ofta blivit sjukdomsförklarad, fått reaktionerna stämplade som patologiska. Inte förrän någon annan fanns där och kände något, kunde bitar falla på plats på riktigt.

Nej, det var inte så illa som det kändes i mig. Det var så mycket värre. Nej, mina reaktioner var inte orimligt stora, det orimliga var att jag trots allt klarade att överleva. Nej, det var inte normalt. Nej, det var inte mitt fel, det som hände, och det är inte jag som borde bära ansvaret. Nej, det är inte ok att behandla mig på nedvärderande sätt för att jag uppvisar symptom på att jag gick sönder av det outhärdliga. Nej. Kanske var det aldrig sjuk jag var, kanske handlade det om skador som var logiska följder av något, kanske är det faktiskt olika saker.

Inte förrän någon annan visade mig något genom sina känslomässiga reaktioner kunde jag ta in de sakerna. De som var helt grundläggande, helt livsviktiga. De som hjälpte mig att lägga ifrån mig skulden, ansvaret, att sluta hata mig själv för att jag hade symptom, reaktioner, hjälpbehov. Allt det där som varit så starkt i mig.

Jag vet att det inte värderas så högt inom vården, att känna med någon. Tvärtom brukar behandlare be om ursäkt om man kan se något av vad de känner. Som att det är fel, som att de inte borde. Jag har hört människor säga det till mig, att det hjälper ju inte mig att de känner så. Vad det nu var. Ilskan, chocken, ledsenheten.

Men vet du? Det hjälper ju mig. Det har kunnat hjälpa mig mer än alla smart uttänkta metoder, strategier, än scheman att fylla i, uppgifter att göra hemma. Alla ambitiösa räddningsförsök, alla medicinändringar, allt det som räknas som viktigt och riktigt och ok att syssla med. Och som också har sin poäng, sitt värde. Jag menar inte så, att det är betydelselöst. Men ändå. Det. Att någon känner med mig, att någon verkligen finns med mig i det jag berättar, att jag får finnas i den personens känslor, att jag får märka när det händer. Det har betytt så mycket. Det är det som har betytt mest för mig.

Jag menar inte att behandlare ska visa alla känslor öppet, eller att det alltid ska göras, det måste vara i balans, det måste utgå från vad som blir bra för patienten. Det ska alltid vara hen som är viktigast, i centrum, och en behandlares känslor får inte ta över, inte bli istället för patientens, inte ta för stor plats.

Men om de aldrig syns, om de aldrig finns med i mötet, vad gör det då med en? Om jag berättar hur svåra saker som helst och den andre ser neutral ut, blir det inte lätt då att jag tolkar det som ett budskap om att det inte var så stort ändå, eller spelade så stor roll? Eller att den andre är likgiltig till det? Jag vet att man är olika med det där, och kanske är det en sån sak som handlar om att hitta en behandlare som passar ihop med en. För om någon får tårar i ögonen av minsta lilla som är hemskt, kanske jag inte vågar berätta om något svårare. Kanske tror jag inte att hen håller för det då. Andra kan behöva den bekräftelsen för att känna sig sedda, för att kunna fortsätta. Att se sig speglade så.

Jag förstår att det är svårt. Att hitta balansen så det funkar för en själv. Så man inte blir överväldigad, uppslukad och totalt känslomässigt utmattad av en patients smärta, men inte heller stänger av, blir otillgänglig, skapar avstånd. Och att det också handlar om att hitta en balans tillsammans med en viss person, den man just då möter. Att mötet är en balansakt. (Och inte bara vad gäller känslor, även på en massa andra sätt.)

Ja. Jag kan tänka mig det, att det är svårt. Och jag vill säga: jag önskar att det inte vore så tabu med känslor från behandlare, att det inte sågs som något som automatiskt var fel, opassande och dåligt. Om ingen nånsin upprörts över det jag varit med om, hade det inte spelat någon roll hur många behandlingsformer, vårdtimmar eller verktyg jag fått. Jag hade aldrig klarat att ta in hur fel det var. Jag hade aldrig hittat känslan av att ha ett värde, och att det kränkts på ett allvarligt sätt.

Det var inte ok, det jag utsattes för. Inga tabletter i världen kunde hjälpa mig att fatta det, kanske skulle inte orden heller ha kunnat räcka. Men ilskan som jag kan skymta i dina ögon, eller att du delar sorgen med mig, den om hur det var (hur det inte var). Känslorna. De når mig. De spelar roll.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Känslor. Som liv och hjälp till liv. (Symptomlindring som ett sätt att ta ifrån någon liv).

"Glädje, sorg, vrede, rädsla. Det är de fyra grundkänslorna. Att de är grundkänslor betyder i biologisk mening att de är knutna till en av de utvecklingsmässigt äldre delarna av hjärnan, nämligen det limbiska systemet, medan de mer sammansatta upplevelser som vi i dagligt språk också kallar för känslor, men som alltså inte är grundkänslor, i högre grad drar in hjärnbarken och dess förmåga att erinra, kombinera och reflektera."

"Alla de fyra grundkänslorna hör livet till. De är alla lika viktiga, och det är lika mycket liv i dem alla, även om alla inte är lika behagliga. Det är inte behagligt att sörja eller vara rädd - och det är bara ibland det är behagligt att vara arg. Därför försöker man ofta att göra sig av med dessa känslorna, eller försöker få andra att göra sig av med dem, men det är att blanda ihop orsak och verkan. De obehagliga känslorna i oss kommer av att det sker något obehagligt utanför oss, och det obehagliga försvinner inte för att vi symptombehandlar bort våra känslor. Det gör oss bara blinda för den verklighet vi antingen behöver förändra eller anpassa oss till. Känslorna för oss samman med våra sinnen i kontakt med verkligheten, så vi kan göra något med den. Om det finns något man kan göra. Eller så kan vi göra något med oss själva i verkligheten, om det bara finns denna enda oföränderliga verklighet vi måste vara i - tex en verklighet som består av att min älskade är död och att hon eller han inte kommer tillbaka, oavsett hur rasande jag blir eller hur mycket jag klagar. I stället för att betrakta känslor - eller alla känslor utom glädjen - som sjukdom, gäller det alltså att förstå att de snarare är medicin, dvs liv och hjälp till att leva livet."

Bent Falk, ur Kærlighedens pris


Jag vet att det där med vilka känslor som egentligen är grundkänslorna och om det alls existerar något sånt som grundkänslor är omdiskuterat. Men det är inte det jag vill dra upp, inte den diskussionen jag vill gå in i. Det jag vill säga är något om känslorna, som en del av livet, som något levande i oss, och som något som vi behöver för att leva.

En av de saker jag haft svårast för med psykiatrin är att känslor så ofta rakt av blivit sjukdomsförklarade. Att de setts som hot. Det är ingen som skulle formulera det så, säga att känslor är farligt och dem gör vi bäst i att få bort så mycket det bara går. Inte med ord. Bara med beteende. Om sorgen väller upp i en, om tårarna inte vill ta slut, om något gör så väldigt ont att man knappt vet hur man ska kunna andas, då är det medicin eller annan symptomlindring som är svaret. Och missförstå mig inte. Ibland är det rätt, ibland behövs symptomlindring för att man ska klara av att överleva, att sjunka så djupt ner i en sorg att man håller på att drunkna kan innebära depression, och depression kan vara ett livshotande tillstånd, och då kan man behöva symptomlindring för att inte dö. Men alla tårar är inte sjuka. Att rädsla är inte obefogad. Och om jag skrattar tills jag får ont i magen behöver det inte betyda att jag är på väg att bli manisk. Alla reaktioner på omvärlden borde inte symptomlindras bort. Att medicinera en patient tills hen är likgiltig inför allting är kanske ett bra sätt om man vill ha en väldigt lugn patient, men det innebär också att man tömt personen på det mesta som känns som liv, det som varit levande på ett djupare sätt än att ha ett hjärta som slår.

Jag tänker att problemet är att man är så fokuserad på att hitta symptom på sjukdom i psykiatrin, och framförallt inom slutenvården kan det bli problematiskt, eftersom patienter är där dygnet runt, ibland till och med utan permissioner. Det betyder att varje minut av livet kan bli definierat utifrån sjukdomsbegrepp, att alla känslor, alla tecken på liv kan bli definierade som symptom. Jag tycker det finns något som är väldigt sjukt i ett system där man glömmer att patienterna är människor och inte bara bärare av sjukdomssymptom. Att de därför också kan ha symptom på liv, att också deras känslor kan vara friska, normala, sunda reaktioner på något.

Att glömma att patienter är och behöver vara levande, och att det är minst lika viktigt som att de ska vara symptomlindrade är en fara. Att ta ifrån någon det som känns som liv kan göra att hen slutgiltigt bestämmer sig för att ge upp och ta steget in i döden.

Att alltför ihärdigt symptomlindra kan blockera möjligheter att handskas med och hitta sätt att leva det liv patienten faktiskt har. Känslor är budskap, reaktioner, de säger något om vad som inte fungerar, och varför det känns omöjligt. (Eller varför något är bra, varför det känns positivt). Kanske kan inte patienter meddetsamma varken härbärgera, tolka eller ta tillvara på den möjlighet känslorna är, men att lösa det med att satsa helt på symptomlindring kan betyda att man tar ifrån någon chanserna att förstå sig själv och sitt liv, vad det är som inte fungerar, och hitta sätt att ändra på det, eller handskas med det.

Ett problem och förmodligen också en orsak till att psykiatrin är så ihärdiga i sitt symptomlindrande är att behandlare måste klara att härbärgera patienters känslor, även när de själva inte klarar att härbärgera dem. De måste klara att finnas med någon i maktlöshet, smärta, sorg, hopplöshet, även när den är så stark att det känns som att man slits i stycken och ska dö av det. Jag förstår att symptomlindring ligger nära till hands då, att det känns som det bästa både för patientens och för sin egen skull, att bara få slippa det. Så mycket som möjligt. Och som sagt. Ibland är symptomlindring rätt, ibland är smärtan eller känslorna för stora och för svåra, i stunden kan det vara livsviktigt att få dämpningen. Att säga något annat är att förminska det helvete många av psykiatrins patienter lever i. Och nummer ett måste vara att hjälpa människor att överleva.

Men vi kan inte tycka att det räcker så. Symptomlindrig i en akut fas är sin sak. Men att ha det som lösning på sikt är helt enkelt ingen lösning. För att dämpa symptomen är att dämpa effekterna av något. En sorg, en smärta, en livssituation, något som personen behöver hitta sätt att finnas i, handskas med, eller om det är möjligt: förändra. Att symptomlindra kan vara att hindra någon från att komma vidare, det kan kännas som ett snällt och bra alternativ, men det kan betyda att det hjälpen gör i praktiken förlänger lidandet, skjuter upp, försvårar och hindrar någon att hitta vägarna ut ur det. Att hjälpen faktiskt är motsatsen till hjälp.

Känslor är liv. Vi kan inte ha ett system som bygger på en människosyn som säger att överlevnad och hjälp att överleva en liten stund i taget får vara gott nog åt patienterna. Vi måste låta även patienter ha rätt till liv, och hjälp till liv.


"'Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.' Så berättar evangelisten Matteus (2:18) om en mor vars barn blev dödat av kung Herodes vid barnamordet i Betlehem. Där är hon vis och stark, denna Rakel, som vill vara där, där hon är, och som inte vill gå med på att bli plundrad på sin sorg, av dem som tycker att det vore lättare om hon var glad och aktiv som förr. Tänk om det verkligen gick att trösta bort sorgen från en mor och göra henne likgiltig inför att hennes barn blivit dödat! Det skulle betyda att kärleken som en mänsklig förmåga och ett mänskligt villkor blev tröstat, behandlat eller predikat till döds. Det är trösterikt att en sån tröst inte finns. Det är trösterikt, hoppfullt, att det finns gåvor i livet som är så dyrbara att det gör ont att mista dem. Det är trösterikt att jag har vågat gripa tag i dig så mycket att förlusten av dig känns som att jag revs i bitar. Trösten är, att även om det gör så ont att skiljas från dig, hade jag inte velat vara utan dig. Trösten är, att det inte finns någon tröst. När vi låter oss vila i sorgens ström märker vi att den bär oss, och att den för oss fram till det medgivande och det val som säger att livet är livet värt."

Bent Falk, ur Kærlighedens pris


Citaten är översatta av mig och jag hoppas att det blivit rätt och ber om ursäkt för ev fel.

Kærlighedens pris finns i en samlad utgåva, eller som två olika böcker  (del 1: Kærlighedens pris,Kærligheden har sin pris - alligevel kan den hverken købes eller sælges,  del 2: Kærlighedens pris,Iagttagelse og tolkning). Jag tror att citaten ovan finns med i den andra delen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dagar av tvivel. Om du bryr dig om världen är du sjuk.

Jag var 20. Världen rasade runt mig, jag kunde inte värja mig, hittade inga sätt att bära det. Trodde att jag måste bära allt. Hela världens trasighet. Allt kaos, allt förtryck, alla krig, orättvisor. All svält. Det var min sak att bry mig om. Min sak att förstå, hitta sätt att handskas med. Och göra något åt. Det var så, i den världen jag levde, i det sammanhanget jag befann mig.

Jag hade återkommande skuldkänslor för att jag inte orkade bli vegan, för att jag tyckte så mycket om ost, för att jag inte alltid orkade läsa alla E-nummer innan jag handlade eller bojkotta allt man borde bojkotta. Jag hade dåligt samvete så fort jag gjorde något bara för att det var trevligt, för njutning, för min egen skull. För att jag ville jobba med kultur, för att det inte förändrade världen eller mättade hunger sådär meddetsamma. (Jag tror fortfarande på kultur som en förändrande kraft i det långa loppet).

Det var inte bara jag. Det var det sammanhang jag befann mig i, och jag kan se nu varför jag hamnade i såna sammanhang, varför det var logiskt om man var jag. Men det var äkta ändå. Verkligheten var äkta, nån gång gick jag tillsammans med andra med en liten hund som blivit räddad från djurförsök och skulle få komma till en ny familj. Vi gick den gatan där prostitutionen hörde hemma, vi var ändå många och någon av oss hade mycket muskler och det var ingen fara. Det var bara att det var den närmaste vägen. Blickarna från männen i bilarna som körde förbi, att vara en vara i deras ögon, betraktad. De var verkliga. Rädslan hos den lilla hunden, jag har aldrig sett något så förskrämt tidigare. Det var på riktigt. Och det fanns en sån lättnad i att möta människan som skulle ta hand om honom, göra honom trygg igen.

Smärtan fanns där, världen skavde så i mig. Och trots att jag inte såg det andra, befann mig i det andra, så fanns det där. Jag visste att det var på riktigt. Svälten, krigen, maktkamperna, orättvisorna. Och jag var så liten i förhållande till det, och samtidigt så väldigt tyngd av ansvaret.

När jag fick kontakt med psykiatrin blev allt tolkat som depression. Allt detta grubbel och all denna oförmåga att handskas med att världen är som den är, att det finns så mycket ondska, förtryck och idioti. Jag skulle bara ta min medicin och vänta på att den fick effekt, sen skulle allt kännas lättare.

Världen fanns fortfarande kvar, hur mycket mediciner jag än tog, och ibland skaver den fortfarande så väldigt i mig. Det gör så ont att det är som det är. Jag vet inte hur jag ska finnas då, i det, med vetskapen om allt som är hemskt, och vetskapen om att jag inte ens orkar veta om särskilt mycket av det som sker.

Jag bara gråter då. Det är inte depression. Det är en reaktion på verkligheten. Och ibland önskar jag att vi inte var så avtrubbade, att det inte sågs som sjukt att alls reagera.

Jag har lättare nu, att finnas i världen trots att den är som den är. Det handlar om att ha en trygghet i mig själv och en trygghet i människorna jag har nära. Jag umgås inte längre med människor som tittar nedvärderande på mig om jag gör något bara för njutning, jag tror inte längre att det bästa alltid är att orka försöka dämpa de akuta behoven i världen. Jag kan se hur liten jag är, och hur lite ansvar jag har, även om jag har ett ansvar, precis som alla andra, eftersom jag nu är en människa i den här världen, och dessutom i den delen av världen som är priviligerad. Jag har kunnat få perspektiv på saker. Det spelar så stor roll.

Anledningen till att jag skriver detta? Jag försvann från bloggen, tog ett långt sommarlov för att jag tvivlade. Tvivlen handlade bland annat om detta. Om världen, hur man bär på den.

En annan anledning: jag förstår inte psykiatrins sätt att sjukdomsförklara det som inte är sjukt, oförmågan att handskas med det existentiella. Jag önskar det gick att få stöd i sånt också. Inte att psykiatrin ska bli ett ställe att söka sig till om man har en existentiell kris. Men jag tror att det inte bara är jag som blandat depressioner, hallucinationer och svår ångest med existentiella frågeställningar. Är man självmordsbenägen kan frågan om livets mening vara helt central att tänka på. Och om man inte står ut med att finnas till pga att man mår så dåligt, blir det inte lättare om man samtidigt plågas av världens orättvisor.

Jag önskar att det kunde få plats. Att det mänskliga och de problem som finns inbyggda i att vara människa, faktiskt sågs som något friskt att försöka handskas med. Att det gick att bli hörd och sedd, hitta samtal där också det får plats. Frågorna om vem jag är, och varför. Vad det finns för mening med mitt liv. Varför vill jag finnas, och hur ska jag orka finnas när världen är så tung att handskas med? Hur gör man?

Innan jag hittade sätt att förhålla mig till de frågorna, till det existentiella som finns i grunden av mig, kunde jag inte bli trygg i min existens. De skakade min grund, och därför var det viktigt för mig att bry mig om också dem. Möta dem, inte med mediciner, med mänsklighet som gick att hitta i någon annans ögon, någon annans ord. I någon som tog det på allvar, och inte såg det som sjukt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Sommar. Ord.

1. Jag vill inte vara rädd för människor. Är det något jag inte vill vara rädd för så är det människor. Jag kan stå ut med att vara rädd för nästan vad som helst, som höga höjder, döden och sömnlöshet. Men inte människor. Inte människors känslor. Inte människors svärta och smärta och färger. Inte människors hjärtan på fat.

2. Jag vill inte bära mig genom dagarna som någon börda, utan som en superfin överraskning och världens bästa vän.

3. Jag vill att så fort det skriker i vårt huvud att vi inte är värda den här världen, och den här kramen, och den här syltkakan, så måste vi skrika tillbaka att det är jag visst det. Jag är så väldigt väldigt värd allt det här. Popsångerskan Shakira kan komma och säga att hon har jobbat så hårt hela sitt liv så därför måste hon få köpa ett jetplan. Men det är ju inte sant att någon är mer värd än någon annan. Det som är sant är att vi har olika platser att leva ifrån.

4. Jag vill inte att du gör dig själv illa nåt mer. Alltså jag vill verkligen inte att du gör dig själv illa. Alltså jag vill verkligen inte att vi håller på att göra oss själva såhär illa. Jag vill att vi genast slutar. 

5. Jag skulle vilja att vi börjar med något nytt. Jag skulle så gärna vilja att vi kunde känna oss jättemodiga när vi älskar varandra och använder stora ord och gester och känslor när vi rodnar och darrar och stammar.

6. Jag vill att vi förstår att om vi så bara viskar jättetyst i någon annans öra att oj vad jag behöver gråta, så har vi förändrat något.

7. Jag vill att vi förstår att om någon annan säger att gråt inte hos mig, det blir så blött då, så är det inte vår besvärlighet det handlar om, utan en annans skraja famn.

8. Jag vill rikta blicken bort från alla dessa speglar och ut genom fönster istället, och kanske våga spräcka det där glaset och sträcka mig ut. Vi når ju varandra. Det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i att ibland törs vi inte titta ut. 

9. Jag vill att vi vågar säga: Shit, jag hade fel. Istället för att envist gå och tralla med i uttjänta refränger, sitta och fylla i dom gamla bilderna. Tycka Cafés lista över de sexigaste tjejerna är en mall att bli kåt av eller avundsjuk på. Och politikerna måste ju veta vad dom gör. Och mina lår är ju tjocka, det ser man ju om man tittar i den här tidningen. Allt detta för att slippa kliva in, fråga efter verkligheten och bli himla arg över hur den ser ut. Känna: jag vägrar gå med på.

10. Jag vill att vi vägrar gå med på. Jag gråter floder för att jag fortfarande går med på. Jag stryker mig över kinden för att jag fattar att det är så himla svårt att förändra det man så länge gått med på. Och där är förändringen. Att ställa sig upp mitt på skolgården och säga: Men hej. Det här är ju inte mitt fel. Att ställa sig upp mitt i den inre trädgården och säga: Men hej. Jag bjuder på hur mycket känslor och färger som jag vill. Att ställa sig upp mitt i den här världen och säga: Hej. Nu kan vi väl börja ta hand om varandra.

Ur slutet av Anna Jörgensdotters sommarprogram.


Mitt favoritprogram av alla sommarprogram är det med Anna Jörgensdotter. Det finns inte på webben. Det är synd. Jag köpte skivan. Och jag har lyssnat på den så många gånger. Det är något där. Som rör vid mig. Som sätter ord på det som är viktigt. Ibland behöver man andras ord. Andras sätt att säga det man själv tänker, känner. Att andra finns. Som vet något om hur det är att vara jag, även om de inte känner mig, inte vet något om mig. Något om hur det kan vara att vara en människa.

Igår var det Jenny Jägerfeld som hade sommarprogrammet. Det var också ett av den sorten. Som sätter ord på något av det viktiga. Men det finns på nätet, så det kan jag höra där, så många gånger jag vill. Och ni med, om ni vill.
Jag har fortfarande semester från bloggen. Detta är bara en kort paus från pausen. Det är något med orden denna sommaren. Hur de kan gå in under huden. Något med öppenheten. De spelar så stor roll, når mig. Jag ville säga något om det. Om andras ord. Om sommar. Jag ville säga att ni ska lyssna på Jenny Jägerfeld. Och jag vill säga att ni ska lyssna på Sara Stridsbergs program sen förra året, om ni inte gjort det redan. (Om ni gjort det kan ni lyssna en gång till, det håller för det).

Jag ville säga något om mina ord också. De som inte handlar om psykiatri, om åsikter, som inte är på det sättet. De finns också. Jag har med en novell i nästa nummer av tidskriften Avsikter. Det går att beställa den för 40kr genom att maila till avsikter@gmail.com

Och jag fick ett ryck och la ut en gammal diktsamling på nätet. Helt gratis är den. Kan förstå varför den inte blev publicerad, men bitar av den tycker jag är läsvärda. Och bitar är faktiskt bra. Fast den får finnas i sin helhet. Som den var, som den är. Det kändes bäst så. Vill du läsa finns den här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker som kan hända om man inte förstår vad man gör.

Efter drygt ett halvårs kontakt med psykiatrin var jag övermedicinerad, hopplöshetsförklarad och utskriven från avdelningen (där jag varit i drygt 3 månader). Egentligen mådde jag inte alls bättre. Jag kände mig som en zombie som inte kunde tänka klart, och det fanns ett segt motstånd i mig mot att göra något alls, trötthet som var medicinbiverkningar. Jag hade sämre kontakt med mig själv än nånsin förut, och allt var en enda röra. Den enda lösningen jag fått för att hantera röran var mediciner som kunde trubba av allting. Det var bara att med så mycket (och den sortens) medicin kunde jag inte ha ett normalt liv. Jag orkade inte hänga med i ett samtal, fick tvinga mig om jag skulle vara uppe ur sängen, hade inget som kändes ljust eller meningsfullt. Allt var en trög sörja. Jag var en trög sörja.

Jag hade fortfarande i stort sett konstanta självmordstankar, och ångestattacker var det enda som inte hade problem att ta sig igenom det avtrubbade. Ångesten fanns där, och döden höll jag mig i närheten av. Kanske var det mest för säkerhets skull, för att veta att jag alltid kunde komma undan. Jag är inte säker på varför nu längre, jag har tänkt för mycket på den perioden, analyserat den från olika håll.

Jag handskades med mina självskadeimpulser och självmordstankar som jag brukade: med kontroll. Med att förbjuda mig, förhandla med mig, sätta gränser som jag inte tillät mig att gå över. Och när jag tillät mig att gå över en gräns var det efter överväganden, förhandlanden och genomarbetade beslut. Jag vet att bilden av självskadande inte ser ut så, och kanske är vi inte så många som funkar så. Men jag vill ändå vara tydlig med att det varit så för mig. För att peta på fördomarna, de förutfattade meningarna om hur man "ska" fungera. Jag hade självskadeimpulser ofta. Och skadade mig väldigt sällan. När jag gjorde det hade jag förhandlat med mig själv om det och kommit fram till att det var ok. För det mesta tog beslutsprocessen flera dagar, aldrig mindre en än dag. Det handlade aldrig någonsin om att spontant ge efter för en impuls. När jag gav efter för impulserna hade jag redan bestämt att det var ok. Att jag tillät mig att göra det. Hade jag inte bestämt mig för det, gav jag inte efter.

Under mina månader på avdelningen hade jag pratat ganska mycket med en skötare som var min kontaktperson. Jag kan fortfarande uppskatta att hon brydde sig och försökte hjälpa mig. Däremot hade hon, som ganska många andra, problem med att hålla sig inom ramen för sin uppgift. Skötare har inte kompetens att bedriva terapi. Att försöka göra det ändå kanske verkar snällt, men man gör lätt människor illa om man inte vet vad man sysslar med. Och det finns anledningar till att terapeuter har mer utbildning än skötare. Det är en komplex och komplicerad sak att ha den sortens samtal. (Fast den insikten verkar mest finnas hos dem som faktiskt har utbildning).

Jag var väldigt dålig på att visa mina känslor. Som jag var då stängde jag av det mesta när jag mådde som sämst, och även när jag mådde bra visade jag inte mycket. Mitt liv hade lärt mig att det var livsfarligt att vara så sårbar och öppen som man är om man visar känslor. Och på avdelningen var jag rädd och kände mig otrygg, därför stärkte jag det försvaret. Skyddade mig. Kontrollerade mig själv, min yta. Visade sällan något.

Min kontaktperson verkade helt säker på att detta bara var ett hinder för mig, såg inte alls tillgången i mina sätt att skydda mig, det goda som fanns i mitt självkontrollerande beteende, och gjorde vad hon kunde för att jag skulle sluta ha kvar det försvaret. Förutom att jag faktiskt behövde försvaret för att överleva i den situationen, är det ju inte en lätt sak att ta bort ett försvar bara för att nån förklarar för en att man skulle må mycket bättre om man gjorde det. Försvar sitter rätt hårt. Och det har sina skäl. Man har behövt dem för att överleva. Och även om man växt från situationen där de formades, är ens system fortfarande inställt på att man behöver dem, på att man riskerar att dö om man tar bort dem. Så jag fortsatte kontrollera mig själv.

När jag var utskriven satt jag hemma på min säng en kväll och hade världens ångestattack. Det var så slitigt med alla inre förhandlingar, alla sätt jag försökte kontrollera mitt mörker, mina självmordsplaner, mitt destruktiva. Med medicinen blev det ännu svårare, för jag var så trött och seg, det tog minst dubbelt så mycket energi att kämpa med det genom medicintrögheten. Och jag var så trött. Jag orkade verkligen inte mer. Jag såg inget hopp. Men jag fortsatte av gammal vana.

Så tänkte jag på saker som människor på psyk sagt. Om hur man kunde handskas med jobbighet, vad som var bra. De borde ju veta? Och nu var det ju katastrofhemskt. Jag höll verkligen på att ta slut. Jag behövde testa något nytt, göra på ett annat sätt. Det var inte bara kontaktpersonen som bett mig sluta kontrollera mig så hårt. Det var flera andra också. Och jag hörde deras röster, hur de frågade varför jag inte bara släppte taget. Hur de undrade vad som egentligen kan hända, med ett tonfall som betydde att det var fånigt att tro att något alls hängde på min förmåga att kontrollera mig. Mindes hur de sa att inget kan hända, att det inte är farligt.

Så jag släppte taget. Det gick rakt emot min instinktiva känsla. Men jag trodde på dem, att de visste vad de sa, vad det betydde.

Efter att jag släppt taget tog det mindre än en timme innan jag hade ett färdigt beslut om att ta livet av mig, och  en plan för hur det skulle gå till. Jag hittade aldrig ett sätt att ta kontrollen, att ta mig ur den planen. Den ledde till att jag hamnade på intensiven. Jag har aldrig varit så nära att dö som då.

Med tanke på hur självmordsbenägen jag var, så hade jag kanske gjort ett försök förr eller senare i vilket fall. Men de ständiga uppmaningarna om att släppa mitt försvar, och de ännu vanligare uppmaningarna om att jag måste lita på dem som jobbade inom psykiatrin, gjorde att jag testade att göra som de sa. Lita på dem, släppa taget. Och det var en av orsakerna till att jag faktiskt höll på att dö.

Att bryta sig genom eller bryta ner någons försvar är en riskabel sak att göra. Försvar finns där av någon anledning. Ser du inte anledningen betyder det inte att det inte finns någon anledning. Det betyder bara att du inte vet vilken det är, och att du inte kan räkna ut vilka konsekvenser det får om du försöker ta bort försvaret.

Har du inte utbildning nog för att förstå vad som kan hända om man bryter ner ett försvar, gör det inte. Är inte patienten i ett sammanhang som är tryggt nog, och med en vård som erbjuder nya strategier, låt bli att bryta ner försvar. Det är livsfarligt. Helt på riktigt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Att vara maktlös.

Maktlösheten är nog det jag har svårast med. Det är en tung känsla att härbärgera. Situationer där man är maktlös blir laddade med en sån hopplöshet, en sån förlamande tyngd. Och för min del drar känslor av maktlöshet upp minnen av när jag blivit utsatt för hemska saker och inget kunnat göra.

När jag försökt få hjälp att handskas med maktlösheten har jag flera gånger fått ett nästan reflexmässigt svar om att jag inte alls är maktlös. Innan jag ens hunnit förklara vari maktlösheten bestod. Och visst, det finns känslor av maktlöshet som är just känslor av maktlöshet, kring en situation där man inte alls är maktlös. Men det finns också känslor av maktlöshet som hänger ihop med saker som man är maktlös inför. Och att reflexmässigt skjuta det ifrån sig (och därmed lämna patienten ensam med dem) är inte ett bra sätt att hjälpa någon i psykiskt lidande att förstå hur man kan bära på detta svåra.

En gång när jag var inlagd mådde jag väldigt dåligt. Jag hade haft en period när det varit alldeles för många olika saker som varit jobbiga. Innan jag hunnit ta hand om en sak hade något mer hänt. Det staplades på vartannat, och till slut var det bara hopplöst för mycket. En av de sista sakerna som hände var att någon jag kände dog. Oväntat och väldigt hastigt.

När jag satt där och grät över hur maktlös jag var fick jag höra att jag inte alls var maktlös. Men jag var ju det. Det finns en del saker man är maktlös inför, som ingår i det där att vara en människa. Att man själv och alla andra kommer dö är en av dem. Sjukdomar och dödsfall kommer drabba människor som man älskar över allt annat. Man kommer bli äldre oavsett om man vill det. Det är så bara. Det är inget man kan göra något åt. Det kommer hända. Och när det händer kan man inte göra något för att ändra på det.

Det finns även andra saker som man är maktlös inför. Man kan bli avskedad. Någon kan göra slut utan att man förstår varför. Någon kan bete sig dåligt mot en och inte sluta trots att man förklarar hur illa man mår av det. Politiker kan bestämma att en viss behandling ska läggas ner. Eller att man måste klara sig på mindre pengar om man är sjuk. Behandlare kan låta bli att tro på det man säger, hur man än gör för att nå fram.

Dessa saker är av lite mindre mått än de som handlar om de grundläggande villkoren för vår existens. Och om man vill kan man protestera mot maktlösheten i dessa sakerna. För man gjorde säkert något som ledde till att relationen tog slut. Det skulle teoretiskt kunna gå att hitta ett sätt att prata med en behandlare som konsekvent sjukdomsförklarar allt du säger. Man kan bli politiker och skaffa sig makt nog att vara med och bestämma över de saker man tycker är viktigast.

Men ändå. När det händer, när villkoren för ens liv ändras oväntat. När man inte når fram vad man än gör. Då är det en reell maktlöshet. Att man skulle kunna nå fram om man pratade på nåt annat sätt än det man kan prata på, det är en hypotes. Att man skulle kunna bli politiker och förändra något, det tar tid. I den livssituation som är, finns det känslor av maktlöshet, som faktiskt handlar om en situation präglad av maktlöshet.

Att försöka trösta någon med att säga att personen inte alls är maktlös blir bara konstigt. Det blir att låta bli att se honom eller henne. Jag önskar att vi vågade se varandra även i det maktlösa. Att vi vågade erkänna för oss själva och varandra att man inte alltid har makt över det som händer. Att det ibland inte finns någonting att göra.

För det är så. Maktlöshet är svår att bära på, men det betyder inte att den inte finns, att den inte behöver finnas. Den finns. Och eftersom den bland annat rör de grundläggande villkoren för vår existens är också maktlösheten en bit av det som finns i grunden av vår existens.

Därmed inte sagt att man ska låta maktlöshet göra att man slutar försöka. Man ska inte fastna i maktlösheten. Men det gäller det mesta faktiskt. Att fastna i ilska, i sorg, i bitterhet (i glädje, fast det brukar bara vara jag som tycker att det är problematiskt att låsa fast sig i den känslan) är inte heller bra.

Med att erkänna maktlöshetens existens menar jag inte att man ska deppa ihop och tänka att det inte är någon mening med något alls, att det inte finns något att göra. För det är inte sant. Det finns saker man är maktlös inför, och det finns ganska mycket man inte är maktlös inför. Tex hur man går vidare från situationer präglade av maktlöshet. Det tror jag vi i stor grad kan påverka.

Men jag tror att det är viktigt att se sin egen maktlöshet ibland. Och att bli sedd i den av andra. På samma sätt som jag tror att det kan vara viktigt att konstatera att man är ett offer, när man faktiskt är ett offer. Jag har kunnat släppa saker på ett annat sätt, sluta kämpa med dem, och kämpa emot dem, när jag gått med på att det varit som det varit. Tex att jag varit maktlös ibland. Det är en bra början att våga se saker som de verkligen är. Och det är något jag önskade att det var lättare att få hjälp med, både när man söker vård inom psykiatrin, och när människor möts i andra sammanhang.

När man insett att man är maktlös, kan man välja att ge upp, och då kan helt nya möjligheter öppna sig. Just för att man gav upp. Mer om tankar kring att ge upp kan du läsa i detta inlägget.

Mer om att vara ett offer kan du läsa här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Du är något annat än jag, inte riktigt en människa.

En dag när jag var inlagd satt jag i soffan i dagrummet med en annan patient. Vi hade båda det svårt, det var så mycket kaos och mörker och omöjlig kamp. Men inte denna dagen, denna stunden. Jag minns inte vad det var vi pratade om, men vi började skratta åt något. Och vi hamnade i det där läget när man börjar skratta ännu mer vad den andra än säger. Allt är så roligt att man skrattar tills man gråter. Efteråt går det aldrig att förstå varför det var så himla roligt, och man skulle aldrig nånsin kunna förklara för någon annan vad det handlade om. Men det var så skönt. Att skratta. Att mörkret skingrades för en stund, att allt som fanns var den där bubblande känslan av skratt.

Det hade kunnat vara ett bra minne. Ett minne som handlade om att ljuset bryter igenom det hemska, att livet ändå alltid finns ganska nära, även när det inte känns så. Men det är ett av mina värsta minnen från slutenvården. Jag vet att det låter konstigt, för nästan inget hände. Det som hände var att vi skrattade, och så kom en från personalen och sa till oss att vi fick sluta, att de andra patienterna kunde bli störda. Att vi måste förstå det.

Det är ett hemskt minne, för det säger mig att jag inte riktigt är en människa. Jag får inte ha känslor, inte ens de ljusa och befriande. Det är störande. Min roll som patient är att vara lugn och foglig. Göra som jag blir tillsagd, ta mina tabletter. Inte göra motstånd, göra väsen av mig, ta plats. Inte ha känslor, inte finnas på det sättet. (Inte finnas så mycket).

Saker som är helt friska blir sjukförklarade i det sammanhanget. Som att ha känslor. Att skratta tills man gråter. Att vara kontaktsökande eller i behov av uppmärksamhet skulle jag definiera som uttryck för helt grundläggande mänskliga behov. Men inom slutenvården är det sjukt, fel. Något som påpekas i journalen. I alla fall för oss som är patienter är det fel. För oss som inte riktigt är människor. De på den andra sidan, de som är människor på riktigt, de får ha känslor. De får sitta i fikarummet och skratta, får behöva sociala sammanhang, uppmärksamhet, bekräftelse. Men det är skillnad. Man måste förstå det.

Jag tror denna strukturen är den mest destruktiva som finns inom psykiatrin. Och den är tydligast inom slutenvården, men man kan möta den inom öppenvården också. Strukturen som delar in oss i vi och dom. Där patienterna blir något annat än människor. Eller åtminstone inte riktigt lika mycket människor som de andra, de som jobbar med oss.

Det är verkligen inte alla som jobbar inom slutenvården som har den synen, använder den sortens bemötande. Men det är alltför många. Och det är alltför mycket något "som sitter i väggarna". Som patient kan det vara helt förödande att bli bemött på det sättet. Istället för att få hjälp med att ta fasta på och stärka det som är friskt i en, och använda det som en kraft mot kaoset, det sjuka, problemen, så sjukdomsförklaras även det friska. För att slippa konflikter med personal blir det lätt att man trycker ner det som är levande i en. Att man slutar skratta, slutar söka bekräftelse, kontakt, uppmärksamhet. Att man fogar sig.

Någonstans inuti mig har jag alltid vetat att det var fel. Att det starka och levande i mig var något som var bra. Att det där att vara foglig som ett får inte var meningen med mitt liv, sättet jag kunde leva mitt liv på. Ibland har jag till och med klarat att tro att det fanns något annat längre fram. Där jag kunde finnas som den jag var. Jag vill avsluta detta med några ord av Arnhild Lauveng, från boken "Imorgon var jag alltid ett lejon":

"För jag levde mina dagar som får
medan allt i mig längtade efter att jaga över savannerna.
Och jag lät mig drivas från fålla till inhägnad till ladugård
när de sa att det var det som var bäst för ett får.
Och jag visste att det var fel.
Och jag visste att det inte skulle vara för evigt.

För jag levde mina dagar som får.
Men imorgon var jag alltid ett lejon."



("Imorgon var jag alltid ett lejon" är för övrigt en av de bästa böcker jag läst. Arnhild Lauveng var sjuk i schizofreni, men har blivit frisk och utbildat sig till psykolog. Hon har en fenomenal förmåga att beskriva saker utifrån båda perspektiven, sätta fingret på centrala saker i strukturerna. Jag rekommenderar verkligen den (och insåg nyss att den finns på bokrean på Adlibris)).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Läkaren som en icke-person.

Läkaren jag hade den första perioden jag var inlagd var en äldre man. Barsk, auktoritär och med en sträng uppsyn. Jag tvivlar inte alls på att han ville hjälpa mig, även om jag inte delar hans syn på vad som kunde hjälpa. Jag menar inte att säga att han var hemsk. Men människor har olika sorters framtoning, de är olika som personer och väljer olika sätt i förhållande till patienter. Och detta var en äldre barsk herre.

Jag är rädd för auktoriteter, speciellt de auktoritära. Det har sina anledningar, även om rädslan inte alltid är i proportion till något verkligt. Jag var dessutom inlåst på en sluten avdelning, vilket i början gjorde mig vettskrämd sådär i största allmänhet. Förutom det förstod jag väldigt lite av hur vården var upplagd och vad samtalen gick ut på. Dessa sakerna i kombination gjorde att jag hade svårt att prata med denna läkaren. Mitt minne är att jag hade svårt att säga något alls. Att det inte blev särskilt många meningar, och inte några långa. Att det för det mesta blev enstaka ord som svar på hans frågor.

När jag läser min journal från den här tiden är det jag hör tydligast de personer jag pratat med, samtidigt som de inte existerar bland orden. Jag förstår att journaler inte går ut på att lyfta fram sig själv som behandlare, eller reflektera en massa kring sig själv och sin roll. Men bedömningarna av mig påverkas så tydligt av en person, i ett sammanhang. Men framstår som om de gjorts i neutralitet, av någon neutral.

Att jag inte kunde prata med denna läkaren i detta sammanhanget blev bedömt som att jag hade en oförmåga att prata. Det konstiga är att några sidor längre fram i journalen finns det anteckningar från en psykologbedömning som gjordes. Och de samtalen var helt annorlunda. Det fanns mer tid, mer plats att vänta på mina svar. Det var en mycket mjukare framtoning hos personen jag pratade med. Jag hann hitta lite förtroende och var inte bara rädd. I de anteckningarna är jag inte en person med oförmåga att kommunicera. Enligt dem svarar jag kort i början, ”men mjuknar en bit in i samtalet”, och svarar och berättar ganska mycket om mitt liv.

Några år senare var jag inlagd en period igen. Jag hade en läkare som var konstig på många sätt, och när han började prata om att man kan bota homosexualitet gick det garanterat över en gräns för mig. Jag var väldigt arg på honom, orkade inte ens försöka hitta något förtroende eller något sätt att kommunicera om det inte var alldeles nödvändigt. Enligt journalen är jag inte arg på honom. Jag är en människa med en aggressiv störning i min personlighet.

Läkare är inte neutrala, de är ingen blank yta som kan iaktta patienterna. De är människor, på samma sätt som patienter är människor. Möten mellan människor sker i olika sammanhang, och möten mellan människor kan dra upp olika reaktioner. En patient kan ha reaktioner som bygger på att situationen är obekväm, att läkaren påminner om någon man mött tidigare. En patient kan också ha helt normala känslor av rädsla, osäkerhet, eller en vilja att skydda sig mot någon som inte inger något förtroende. Jag skulle definiera det som friskt att ha känslor, att reagera på situationer, att det känns olika att prata med olika människor, och att det påverkar sättet man pratar på.

Läkare och andra behandlare kan också vara otydliga, klumpiga, formulera sig obegripligt eller triggande. Och det är i sin ordning. Vi är människor som möts, och det är sånt som händer i mötet mellan människor. Kanske är det omöjligt att skilja ut vilka saker som kan ha med en psykisk problematik att göra, och vilka saker som är helt vanliga mänskliga reaktioner. Men vi behöver låtsas om att mötet mellan en läkare och en patient också är mötet mellan två människor, att bedömningen sker i en relation och i ett sammanhang. Och att bedömningen blir påverkad av det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.