Men mindfulness har ju inga biverkningar.

Hade inte tänkt skriva fler inlägg om mindfulness egentligen, men det ramlade in en historia i kommentarsfältet, och ville lyfta fram den, och också lyfta frågan om hur man ser på biverkningar.

"Nu har jag inte DID, även om jag har haft viss dissociativ problematik. Men något som rör sig lite i samma sfär är att jag när jag var yngre deltog i en hel del "andliga" övningar av repetitiv, transframkallande karaktär i ett sammanhang som blev rent skadligt för mig. Ändå gav jag mig på en mindfulnesskurs på min psykmottagning i höstas, "alla" säger ju att det är så bra för närapå allt. 

Redan när vi kom in och började sätta oss hörde jag den ena psykologen av två som höll i kursen prata med en kursdeltagare, så där lite överdrivet positivt om hur fantastiskt bra det var med mindfulness för det hade ju inga som helst biverkningar. För mig ringde en varningsklocka, jag tror att man ska vara försiktig med att uttala sig så kategoriskt om någon behandling. Vi körde ett par övningar typ kroppsscanning förutom lite prat. När jag hör en långsam, malande röst går jag in i trans på 30 sekunder sådär, och det är ingen mysig avslappning utan ett kvävande, kletigt tillstånd. Jag sade till kursledarna efteråt att det inte kändes bra, men de övertalade mig att prova igen, och det gick jag på eftersom jag inte vill vara en sån som ger upp. Veckan efter räckte det med att kursledaren öppnade munnen och hälsade oss välkomna så började jag snabbt gå in i trans bara av att höra samma röst. På slutet började jag så smått hallucinera. Jag försökte återigen säga till kursledarna att det här är nog inte alls bra, men de frågade inget om varför det var jobbigt utan hade bara en sån där käck attityd att det bara var en träningsfråga.

Tack och lov har jag en psykolog i familjen som jag ringde. Han är rätt öppen i sitt tankesätt, och även om han kan använda mindfulnessövningar i behandlingar ibland så är han inte insnöad. Hans råd var att lita på mina känslor, och absolut inte tvinga mig till något som blev destruktivt. Även om det var vad jag kände själv så var det en extra hjälp att någon jag litar på också tyckte det. Så jag lade ner det hela.

Jag lärde mig åtminstone att jag ska hålla mig undan behandlingar av liknande typ om jag inte har en individuell terapeut med god kunskap om personer med min speciella bakgrund (sannolikheten att hitta någon är minimal, men...) Och där kommer jag in på en del av det du skrev om, att ansvaret hamnar på mig själv, att det är jag som måste se upp, göra riskbedömningar, avbryta om det blir fel, för i vården är det mycket one size fits all."


Det finns kunskap om att meditation kan leda till hallucinationer. Det kan man läsa om tex här, men jag tror faktiskt att kunskapen om det är såpass spridd att det kan räknas som nåt som är allmänt känt. Däremot är inte tolkningen av hallucinationer nåt allmängiltigt, det kan vara olika i olika kulturer och sammanhang vad man tillskriver dem för mening. Ett exempel hittar man i den här texten:

"Theravada and Zen teachers usually will tell you to not attach significance to them. That's not exactly the same as ignoring them, because it may be that your neurons are trying to tell you something. But that "something" may be pretty mundane -- you're getting sleepy, or you need to adjust your posture.

There's an often-told Zen story about a new monk who sought out his teacher and said, 'Master! I was meditating just now and saw the Buddha!""Well, don't let him bother you," the Master replied. "Just keep meditating, and he'll go away.""

Riktigt så avslappnad syn på hallucinationer brukar man väl inte ha i psykiatrin, så varför tar man då inte risken för hallucinationer på allvar? Varför ser man det som att mindfulness inte har några biverkningar? Kanske helt enkelt för att man tror att man kopplat bort det helt från sitt sammanhang, och då på något magiskt sätt bara få med sig positiva effekter, inte nåt religiöst arv, nåt som handlar om människosynen som finns bakom, och inte heller nåt sånt där komplicerat, som risken för hallucinationer. Detta är såklart inte sant, mindfulness i den västerländska form som brukar användas inom vården har ju positiva effekter just för att man inte tömt den på riktigt allt innehåll, och med innehåll kommer nog även risker.

Nu blir det många citat i samma inlägg, men vissa inlägg behöver vara såna. Här från en text i läkartidningen:

"Generellt kan man tycka att det torde vara ganska harmlöst att träna sig i uppmärksamhet, och att det inte finns så mycket som kan gå fel i att koncentrera sig på hur ett russin ser ut när det betraktas, hur det känns när det vilar i handen och hur det smakar när man biter i det. Emellertid utgör mer formell och regelbunden meditation, där man sitter med slutna ögon och övar sin uppmärksamhet genom att följa exempelvis andetaget, en mer komplicerad övning som det inte alls är självklart att alla vare sig kan eller bör ägna sig åt – och speciellt inte intensiva perioder av meditativ träning på retreat. Det förekommer fall där meditatörer utvecklar depression eller psykos av intensivt mediterande, och det finns forskare som noterat att även mindfulness kan leda till negativa effekter i vissa fall."

Läs den sista meningen en gång till. Det finns forskare som noterat att även mindfulness kan leda till negativa effekter. Men mindfulness har inga biverkningar? Det har dokumenterats av forskare, men det finns inte? En annan biverkning av mindfulness verkar vara att det kan bli svårare att skaffa nya vanor och få bort gamla ovanor, som man kan läsa om tex här. Tycker det också låter rimligt att klassa som en biverkning, och också det kommer från forskare.

Som med alla metoder spelar det också roll hur man använder metoderna, om man använder mindfulness på ett felaktigt sätt kan man ställa till saker ännu mer, en text som tar upp detta är 17 Ways Mindfulness Meditation Can Cause You Emotional Harm. Och när jag ändå är i farten kan jag ju också länka till Jenny Jägerfelds text Lukta på basilikan! om problemet med att förflytta strukturella problem till individer, och att de strukturella problemen faktiskt inte kan lösas hur mycket mindfulness man än utövar. De negativa konsekvenser som blir om man använder en metod felaktigt kanske inte kan klassas som biverkningar, men det måste väl vara en behandlares uppgift att ha koll på metodens begränsningar och risker, inte bara de positiva effekterna?

Jag vet att det låter som att jag är motståndare till mindfulness, när jag nu kritiserat metoden i så många inlägg. Men jag är inte det. Jag tycker det verkar vara en bra och lättillgänglig metod som kan hjälpa många personer på ett relativt billigt och enkelt sätt, och sån hjälp ska man inte förringa. Man ska inte heller upphöja metoderna till felfria mirakelmetoder. Även om de är billiga, hjälper många, och även om det finns evidens, finns det ingen anledning att sluta ha kvar sin professionella hållning, och i en professionell hållning måste det väl ingå att informera sig om begränsningar och risker, att ta patienters negativa upplevelser på allvar, och inte bara stirra sig blind på att det finns evidens som säger att metoden har god effekt.

Det är trots allt skillnad när en veckotidning hävdar att mindfulness kan hjälpa alla i allt, och när behandlare inom vården gör det. Inom vården ska man utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet, nåt sånt krav finns inte i veckotidningarna. Inte heller samma form av ansvar som behandlare bör ha för sina patienter.

Jag tycker det är problematiskt med evidens. Såklart inte bara, men det finns problem med att använda det systemet. (Har skrivit om det tidigare här och här.) Ett av problemen verkar vara att det inte finns krav på att undersöka de eventuellt negativa effekterna. God evidens betyder att en metod visat sig ha de positiva effekter man är ute efter vid en viss problematik. Gott så, men om man samtidigt löper risk att utveckla eller förvärra andra problem, då borde det väl också ha betydelse? Inte kan det ses som enbart bra om man får lägre ångestnivå, men samtidigt börjar hallucinera tex?

Saker är överlag mer komplexa än modeller är, och kanske är det dags att börja se evidens som en modell där allt det komplexa inte ryms? Kanske är det också dags att börja ta mindfulness på allvar, som en bra och viktig metod bland andra, som bär på sina fördelar och starka sidor, men också sina risker och begränsningar.

Och om nån nu trots allt inte fått nog av texter om och nyansering och olika perspektiv på det här med mindfulness och dess risker, så ska jag avsluta med en länk till ett videoklipp vi nyss såg på kursen jag går. Videon heter Mindfulness or Mindlessness och utgår från modern buddhistisk kritik av det här att koppla bort en liten bit av en lära från resten, och vad det kan skapa för negativa effekter.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Om man använder dissociativa tekniker i behandling har man väl koll så man inte skapar eller förvärrar en dissociativ problematik?

Jag önskar att jag spontant tänkte positiva tillitsfulla saker, som att det är klart att man har koll på dissociation och riskerna det innebär att aktivt använda dissociation när man behandlar patienter som på olika sätt är sårbara, för att de är i kris eller för att de mår mycket dåligt.

Jag tänker inte såna tankar. Jag tänker att det alltid lagts över på mig när något inte fungerat som det skulle, om det blivit utebliven effekt eller bieffekter har det aldrig varit behandlingens eller behandlarens fel, bara mitt. Jag har inte försökt nog, eller så handlar de negativa effekterna om min sjukdom och att symptomen skulle ha förvärrats oavsett om jag fick behandling eller inte. Eller så beror det som blivit dåligt helt enkelt på att jag är lat, har dålig kondition, är passiviserad eller andra nedvärderande saker om mig som person. Detta har alltså även gällt för bieffekter som finns dokumenterade och står med i Fass. Det är mycket sällan man sett ens de bieffekterna som bieffekter av medicinen, för det mesta har det nog ändå handlat om att det är något fel på mig som person.

Det är så ansvarsfördelningen är, alla positiva effekter är behandlingens och behandlarens förtjänst, om jag har tur så får jag vara med på ett hörn och ses som delaktig i förbättringen, men det är inte alls självklart. Och de negativa effekterna, det ses alltid som att de beror på mig. Och då blir de på något konstigt sätt inte alls vårdens sak att hjälpa mig med, de är liksom att betrakta som mitt eget fel.

Dissociation kan vara en hel massa olika saker, det är problematiskt i sig, för man vet aldrig vad nån annan egentligen menar när de pratar om dissociation. Jag har skrivit om detta tidigare, i detta inlägget: Dissociation – två olika grupper av problem?

Det finns en massa olika åsikter om hur man borde dela upp det, det är en enda röra med begreppen faktiskt. En av åsikterna är att man borde dela upp det i sjukliga och icke sjukliga tillstånd. Det är en rimlig åsikt, men inte så enkel att omsätta i praktiken som man kan tro första gången man hör den.

Många dissociativa tillstånd är helt normala, man kan räkna in tex dagdrömmande eller att absorberas av en bok man läser och tappa känslan av tid och rum i de normala tillstånden.

Andra tillstånd kan också vara normala, och har dessutom fördelen att man kan använda dem på ett kontrollerat sätt och då få stora fördelar av dem. Ett exempel på detta är "self as observer" som jag skrev om nyligen, där man använder en förmåga att liksom ställa sig utanför sig själv och betrakta det som sker. Några andra exempel på hur man kan använda dissociation i behandlingssyfte och uppnå goda hjälpande resultat kan man läsa om i artikeln Therapeutic dissociation: Compartmentalization and absorption av Brad Earl Bowins.

Problemet med alla dessa tekniker är att de är friska, funktionella och bra saker att använda sig av, men att det kräver att man har kontroll över dem. Om man tar ett steg ut, till ett self as observer-tillstånd, är tanken att man också ska kunna ta steget tillbaka, inte fastna där, utanför sig själv. Att fastna i upplevelsen att befinna sig utanför sig själv kan vara mycket obehagligt, och dessutom klassas som sjukt. (Du kan läsa om depersonalisation och derealisation i detta inlägget.) Motsvarande gäller de andra tillstånden som kan användas i behandling. Det är bra och friskt och mycket funktionellt så länge man har kontroll.

Här finns ju såklart svaret på varför en del av dessa tekniker inte fungerar så bra för mig. I mitt system finns väl inarbetade funktioner som handlar om att slå på dissociativa försvar vid fara, och de slår på lite för ofta och för snabbt, eftersom det är skydd som använts mycket. Det är inte något jag kan kontrollera, och en del övningar triggar igång detta okontrollerade hos mig. Då faller det funktionella, eftersom det funktionella och goda i övningarna bygger på att man har kontroll över de dissociativa tillstånden, att man kan gå in i och ut ur dem.

Detta borde alla behandlare vara medvetna om, tänker jag. Jag tänker att både depersonalisering och andra dissociativa försvar är så vanliga tillstånd att man alltid borde göra en kartläggning innan man ger sig på den sortens övningar, för att se om det alls är lämpligt. Man borde också hela tiden vara uppmärksam och kontrollera ifall någon förvärras i sina dissociativa problem, eller får nya dissociativa symptom de inte kan kontrollera. Man är ju så glad för blanketter, diagnostester, evidens och allt sånt nuförtiden, man kunde väl hitta ett standardformulär för att värdera detta, be patienter fylla i det tex varannan vecka under behandling med såna inslag, och både kartlägga riskerna och ha en chans att märka om någon får problem av behandlingen. Det låter väl rimligt och inte särskilt svårt?

Kanske görs det redan. Jag vet inte. Jag tvivlar, för att det finns så låg nivå av kunskap om dissociation. Med tanke på hur få som ens förstått att depersonalisering kan vara ett eget problem när jag försökt bli hörd inom vården, så låter det inte alls rimligt att vården rent allmänt skulle vara kompetent nog att uppmärksamma tex den sortens problem. Och kanske att det görs, i seriösa behandlingar där det finns god kunskap i grunden hos dem som behandlar. Men framför allt detta med metoder utifrån self as observer håller på bli något som ses som en jättebra metod som kan användas nästan alltid och av nästan alla. Det håller på att slås fast som en sanning. Såna metoder som får status av mirakelmetod i psykiatrin brukar inte hålla sig i de behandlingar där det finns behandlare med god kunskap på området. De brukar spridas och användas på alla möjliga håll och i alla möjliga sammanhang.

Och det är ju av god vilja, en vilja att kunna hjälpa den som lider svårt. Men baksidan kan vara att man helt missar risken för negativa konsekvenser.

Jag tror att den risken är stor. Detta tror jag både för att kunskapen om dissociation i stort är väldigt låg och att man sällan har förmåga att ta den sortens symptom på allvar, och för att det rent allmänt är så att negativa effekter läggs hos patienten, inte ses som något som behandlingen eller behandlaren har ansvar för.

Jag hoppas att jag har fel. Att man är medveten om riskerna och handskas med dem på ett ansvarsfullt sätt, och att man tar bra hand om de patienter som försämras i dissociativa problem, eller som utvecklar en dissociativ problematik pga något inslag i behandling man gett dem. Jag tvivlar väldigt, men jag hoppas att jag har fel.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Intryckskänslighet, utmattning och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.

En annan övning som fanns med i mindfulnessprogrammet jag testade handlade också om uppmärksamhet och att ta in saker med alla sina sinnen. Istället för att ligga på mitt golv skulle jag gå ut. En liten promenad bara, nånstans där jag brukade gå. Och så skulle jag försöka lägga märke till allting, det som kändes, doftade, syntes, hördes, och jag tror jag skulle notera mina tankar med, och inte värdera något. Bara ta in så mycket som möjligt, och njuta av att vara närvarande i stunden och nuet.

Jag mår inte så bra. Fast det är ju aldrig som att man marknadsför mindfulness och uppmärksamhetsövningar som att de riktar sig till personer som är stabila, välmående och bara vill förbättra sin upplevelse av livet lite. Det skrivs och pratas om det som att det ska hjälpa alla, i allt, åtminstone i stort sett. Det ska hjälpa mot stress, mot smärta, kanske också mot PTSD, definitivt mot ångest, depression, självskadetendenser. Det ska höja livskvaliteten och göra att man njuter mer av livet. I stort sett allt i ens liv ska bli bättre om man bara praktiserar denna sortens övningar regelbundet. Det är så det framställs. Så jag tänkte att det var ok att jag inte mår bra. Och jag hade ju bestämt mig för att ge det en ärlig chans. Inte ge upp i första taget eller så fort jag kände motstånd.

Så jag gick ut. Och jag gjorde ett tappert försök att ta in allting. Det är några veckor sen nu, så jag minns inte i detalj, men i min kropp kändes smärta och trötthet, det gjorde ont för varje steg, det var motstånd att alls vara ute. Vårsolen var skarp och skar i mig, så som tidig vårsol gör, min kropp orkar inte med den, det är så jag är. Huvudvärken kände jag, hopplöshetskänslorna, all sorg över att jag mår så dåligt. Jag hörde människor prata, såg dem, det smällde i bildörrar, bilar hördes när de körde förbi. Och ljuden som inte brukade vara nåt särskilt blev för stora, för mycket, jag gjorde ju inget alls för att värja mig mot dem, och de invaderade mig. Jag gick bara till brevlådan och postade ett brev och sen tillbaka. Det är bara till kanten av mitt kvarter, över gatan, och så några steg till brevlådan. Allt som rörde sig gjorde att jag ville kräkas, för mitt huvud var liksom fullt av ljuden och av att ha registrerat smärta och trötthet i min kropp. Det blev för mycket. Allt blev så väldigt mycket. Och jag försökte verkligen att inte värdera, men det är obegripligt för mig hur nån kan uppmana mig till att känna njutning i detta som var. Det var så väldigt plågsamt. Inga intryck kändes positiva, bara plågsamma, för mycket, för stora, för många samtidigt. Några var neutrala, som luften, den kändes varken jobbig eller bra, den kändes bara. Och jag vet att det är värderande att definiera något som plågsamt, men jag vet inte hur jag ska göra för att skriva om det som var utan att använda värderande ord. Jag svämmades över. Det var inte njutningsfullt. Jag vet inte om det hade gått att trolla bort det plågsamma om jag lyckats hitta neutrala ord för att beskriva det, jag känner mig lite skeptisk faktiskt.

När jag öppnade porten till mitt hus stack jag ena handen i fickan. Det var mjukt där. Det kändes också starkt. Det var det enda av alla tusen intryck som kändes njutningsfullt. Och ja, det nådde mig, jag blev gråtfärdig av lättnad att något inte var plågsamt.

Jag försöker ofta förklara detta med att vara känslig för intryck, ha svårt att sortera dem, hur min hjärna inte orkar med, när jag är i vården. Jag blir i stort sett aldrig hörd, förstådd, jag lyckas i stort sett aldrig nå fram. Menade jag att säga att jag har ångest? Nej, det menade jag inte, även om jag får ångest när intrycken invaderar mig i för hög utsträckning. Kanske menade jag att säga att jag är rädd, har social fobi, att jag använder undvikandebeteende för att slippa konfronteras med det som skrämmer mig? Nej, det menade jag inte. Jag menade säga att min hjärna inte orkar sortera alla intryck. Men då menade jag nog ändå att jag är deprimerad, för depression blir man ju trött av. Nej, inte heller det menade jag. Min hjärna fungerar såhär även de perioder jag haft nära till lycka, ljus och känsla av harmoni.

Det är som att det inte finns. Jag förstår inte hur jag ska säga det så jag når fram. Och jag tycker att det är så konstigt, för det ska ju vara vanligt både vid adhd och asperger, och de tillstånden borde väl en normalinsatt psykiater ha kännedom om? Att de inte förstår det på vårdcentralen är sin sak, men i psykiatrin? Hur kan det vara att det är som att det är nåt icke existerande? Jag förstår det inte. Och jag tror inte att mitt beror på adhd, och inte heller asperger, jag tror det är  min trötthet eller utmattning, eller vilket ord som nu är mest korrekt (inte heller det går att formulera så det är möjligt att nå fram). Men den sortens symptom borde vara känt?

Jag gav det ett par chanser till, det här att ta en liten promenad och ta in allt som kändes, med alla sinnen, och som kom utifrån och inifrån. Jag är lite för ambitiös ibland, och jag hade ju bestämt mig för att ge det en chans. Jag skulle inte ge upp meddetsamma. Samtidigt orkade jag inte med den sortens invasioner av intryck, så de andra gångerna fuskade jag lite. Hade solglasögon så ljuset inte kunde skära i mig, och tittade ner i marken. Avgränsade mitt område med intryck som kunde nå mig.

Och det räckte ändå inte. Resultatet av övningen blev översvämning. Det var plågsamt.

Det som var bra var att jag blev medveten om att jag numera gör en hel del för att fokusera och sålla bort intryck. Jag är inte helt skyddslös längre, inte som när jag var som sämst och inget gick att sålla bort, när alla intryck var liksom lika stora och för stora, och det inte gick att sålla och sortera, bara att översvämmas hela tiden. Jag gör det mer än jag tror, fokuserar. Jag kan det bättre än jag tror. Och jag önskar att jag kunde det bättre, att det fanns övningar för det. Att bli bättre på att sålla bort saker som inte är relevanta för mig att bry mig om.

Jag njöt inte alls av denna övningen, däremot insåg jag hur mycket jag brukar välja att bry mig om det som ger mig ljus. Jag brukar ignorera billjuden, andras småprat och smärtan (om den inte förvärras av det jag gör), och fokusera på fåglarna, deras ögon och hur de ser ut när de går. Jag brukar se knopparna på träden och hur de blir större för varje dag tills de en dag har öppnat sig, vecklat ut små sköra blad. Jag tar in tusen blå, grå, gröna och grå nyanser i havet, och ser vad som speglas i det mörka vattnet i vallgravarna. Jag mjuknar inuti av färgerna när gräset börjar växa igen, när blommorna kommer, när regnet lägger sig som skimrande små diamanter överallt. Jag vill ta in det som är vackert för mig. Det som ger mig ljus. Om jag försöker ta in allt så drunknar det ljusa. Jag är tillräckligt sjuk för att de allra flesta intryck ska vara plågsamma, ljuset är i minoritet. Och jag har för svaga skyddsvallar, jag är för trött. Det fungerar inte att rasa dem och sen fortfarande tro att jag orkar med det som blir, och ännu mindre att tro att det kan leda till njutning eller något positivt.

Kanske att det går bra om man är frisk, eller om man är sjuk på ett annat sätt än jag är. Jag vill inte dissa metoden och övningarna i stort. Det finns ju evidens, och det är ju bra när människor får hjälp. Jag är inte motståndare till mindfulness, inte heller till denna sekulariserade vårdvariant. Jag vill bara säga att det kanske inte är sant, det där om att det kan hjälpa alla i alla lägen med allting, att njutningen och livskvaliteten ökar på alla områden i livet. Kanske för en del. Inte för alla.

Vi måste sluta med att tro så blint på metoder, oavsett vilka metoderna är. De kan verka harmlösa, jag förstår tanken att det inte kan göra någon skada att fokusera på vad som händer runt en. Jag vill säga: det kan göra skada. Världen är nästan alltid mer komplex än man tror.


Detta är en fortsättning på förra inlägget: Depersonalisering, PTSD, skärpta sinnen, och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Depersonalisering, PTSD, skärpta sinnen, och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.

Förra veckans inlägg (Vad är det egentligen, att vara en människa?) skrev jag för ett tag sen, även om det inte publicerades förrän i förra veckan. Sen dess har jag hunnit tänka (igen) att jag ju verkligen borde ge mindfulness i terapivarianten en riktig chans, för det är ju så överhypat och kanske ändå att det skulle kunna hjälpa mig, för det ska ju kunna hjälpa i stort sett alla, med i stort sett allt.

Så, jag gav det en chans. Jag deltog i nåt internetprogram där man fick övningar och texter. Och alla övningar som handlade om andning, att vara närvarande i min kropp och fysisk avslappning reagerade jag bra på, de funkar för mig, det visste jag redan. Och alla texter och budskap som var mer eller mindre tydligt impregnerade med positivt tänkande reagerade jag mycket negativt på, det visste jag också redan. Det är inte min grej, jag tror inte på det ens teoretiskt och jag har ingen ambition att göra det till mitt.

Men de där uppmärksamhetsövningarna. Jag ville att de skulle funka, skulle hjälpa. De gör inte det. Hjälper inte, funkar inte för mig. Däremot insåg jag vad som hände, och varför de inte funkar, när jag nu gav dem en ärlig chans och inte gav upp efter första försöket.

Ett exempel på en övning är att man ska ligga på golvet, blunda, och bara registrera allt som hörs, luktar, känns. Man ska ta in allt, gärna fokusera på ett sinne i taget så att man inte missar nåt, och bli mycket medveten om vad som händer i nuet.

En sak som händer (eller åtminstone en sak som är vanlig att den händer) när man är i akut stressläge, är att sinnena skärps. Det är rimligt. Tänk baklänges i människans evolution, tänk att vi går där och plockar våra bär och nötter, och så helt plötsligt hörs det ett ljud i buskarna, och vår erfarenhet säger oss att det skulle kunna vara.. eh.. jag är inte så bra på gamla djur, men vi säger en tiger. Tigrar är inte bra, de kan döda oss. Det fattar vi automatiskt och en av kroppens reaktioner på detta är att skärpa sinnena, så allt hörs, luktar, syns och känns tydligare än förut. Man skruvar liksom upp volymen på sinnena, för att öka chanserna till överlevnad.

Så funkar det fortfarande, eller kan åtminstone funka. Det finns säkert olika varianter på stressreaktioner. Om man har PTSD är det en av de reaktioner man kan ha med sig sen, fast att faran är över. Sinnena kan vara konstant skärpta, eller så kan de triggas till att skruva upp volymen så fort minsta lilla verkar hotfullt.

Jag insåg att de här uppmärksamhetsövningarna helt enkelt skruvar upp volymen för mig, jag skärper sinnena, men inte på normalt sätt, det min kropp hör att jag uppmanar den till är detta: att gå in i akut stressläge och lyssna, känna, lukta, titta efter alla små tecken på fara, och hur jag eventuellt kan ha en chans att komma undan.

Jag befinner mig inte i såna stressreaktioner till vardags (längre), även om det är möjligt att ramla in i dem ibland (tex om jag blir rädd, eller om min kropp uppfattar det som att jag uttryckligen ber om det, vilket den ju gjorde med dessa övningarna). Däremot befinner jag mig i konstant depersonalisering. Inte en extrem variant, jag är bara lite bredvid hela tiden, som att jag är ett halvt steg utanför verkligheten, allt är lite på avstånd. Det är inte katastrofhemskt, också det är ett symptom som kan triggas och hamna i ett värre läge emellanåt, men som jag har det till vardags är det fullt uthärdligt. Det bara urholkar saker lite för mig. De når mig inte riktigt. Nästan, men inte helt.

Just den här sortens uppmärksamhets-mindfulness har jag läst på flera ställen att det ska vara bra för att öka känslan av närvaro, det är ju det de går ut på. Så jag ville testa igen, mest därför, för att jag är så trött på det urholkade. Jag ville så gärna att det skulle funka.

Men det som händer när min kropp uppfattar det som att jag ber den skärpa sinnena som om jag var i akut fara, är att också depersonaliseringen ökar. Overklighetskänslor är ett skydd som kan vara väldigt funktionellt vid svåra situationer, så man inte överväldigas eller skadas lika illa psykiskt. Så när kroppen går in i läget med skärpta sinnen hör nån omedveten del av min hjärna att systemet har satt sig i akut krisberedskap, och att det är risk att det ska hända något hemskt, nu, snart, när som helst. Så då ökar depersonaliseringen för att skydda mig.

Det får alltså motsatt effekt mot vad jag ville, och är helt logiskt, även om jag önskar att det var annorlunda.

Och jag vill lägga till att jag skriver så tydligt utifrån mig just för att det är olika hur man reagerar. Jag vet andra som reagerar mycket negativt på andnings- och avslappningsövningar. Och jag tror inte att det är helt osant att denna sortens uppmärksamhetsövningar kan fungera, de kan säkert fungera för en del med PTSD-problem med.

Men de funkar inte för alla, och inte för allt. De funkar inte för mig. Jag hamnar i katastrofläge och försämrar i stort sett alla mina symptom. För de där reaktionerna drar igång resten med, tyvärr. Så jag tänker inte ge det där med västerländsk terapi-mindfulness nån mer chans. Och jag vet, så fort man skriver nåt negativt om mindfulness finns det nån som säger att jag missuppfattat, gör fel, att det inte är den sortens övningar som räknas osv. Och jag vet. Mindfulness är nåt mycket större än dessa sekulariserade versioner man försökt tömma på mycket av den tradition som finns i grunden. Och jag vet. I väst kan mindfulness betyda nästan vad som helst, just eftersom man ryckt loss begreppet från sina rötter. Men just denna typen av övningar verkar vara mycket vanliga. Därför ville jag testa dem igen. Och därför ville jag skriva om dem, när jag förstod varför de blev dåliga för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Tro rätt tro fel

Som ett litet tillägg till det förra inlägget kommer här några citat. De är hämtade från boken Hinduismen - Historia, tradition, mångfald av Knut A Jacobsen (som ofta används i grundkurser i religionsvetenskap och liknande, på universitetsnivå). Kapitlet handlar om indisk filosofi.

"Att människan är underkastad karma och bunden till samsara - återfödelse i denna världen - beror enligt de religiösa tankesystemen på falsk kunskap, kallad avidyā, ett grundläggande felaktigt sätt att uppleva världen på. Falsk kunskap består i en feluppfattning om vad som är vårt egentliga själv. Vanligtvis tänker vi på oss själva som vår kropp, känslorna, tankarna och liknande. Men kropp, känslor och tankar, säger sāmkhya-systemet, det äldsta av hinduismens tankesystem, är inte det vi är. Vi är självet, purusa, som alltid är fritt och helt skilt från det vi vanligtvis tänker på som oss själva. Syftet med sāmkhya-systemet är att totalt och för alltid eliminera obehag /.../ "

"Filosofens mål är att identifiera den falska kunskapen och att påvisa en kunskap (vidyā, jñāna) som leder människan till moksa, frihet /.../ "

"Eftersom den falska kunskapen är omedelbar, måste också den sanna vara det. Filosofi ska leda till att människan realiserar livets högsta mål, moksa, men det är värt att lägga märke till att filosofiska argument i sig själv inte leder till moksa. Filosofisk kunskap visar vad som har verklig existens och vad frälsning är, och filosofiska argument utgör ett rationellt försvar för möjligheten att uppnå moksa. /.../ "

"Moksa betyder frihet från karma och befrielse från återfödelse; vad det är utöver detta varierar från system till system. Det kan innebära realisering av självets identitet med världsalltet, brahman (i systemet advaita-vedānta), förening med brahman men inte absolut identitet (i de andra vedānta-skolorna), eller isolering av själen från materien och andra själar (i systemen sāmkhya och yoga)."

"Samhya-systemet karakteriseras av en fundamental dualism mellan medvetandeprincipen (purusa) och den materiella principen (prakrti). Medvetandeprincipen är ett passivt vittne och egentligen inte involverad i kroppens och sinnets förändringar. Prakrti består av delar, kallade ljus (sattva), energi (rajas) och mörker (tamas), och allt i världen förutom purusa-principen består av dessa delarna. /.../ Prakrti skiljer sig från purusa genom att aldrig kunna vara subjekt, prkrti är gemensam för alla, utan medvetande och produktiv. Purusa är ett passivt vittne och det som aldrig kan bli ett objekt."


Här finns grunden till den syns som avspeglas i en del övningar, och som jag skrev om. Vad händer då när man tar in detta synsättet i vården? För dem som bygger sin tro och sin filosofiska tolkning av världen utifrån denna tradition blir det säkert bra. Men andra? Om man inte är förankrad i den traditionen, utan i en helt annan? Eller om man inte har en tydlig uppfattning om vad man tror. Om något krockar för en, eller drar igång en massa religiösa eller filosofiska grubblerier, finns vården då där och hjälper en att ta hand om det?

Och är det inte lustigt och lite märkligt, i detta sekulariserade samhälle, där friheten från religion värderas som något väldigt viktigt, och i denna medicininriktade vård där allt ska vara så kliniskt och vetenskapligt, att man helt plötsligt får för sig att slå fast vad det är att vara människa, och börja lära ut det till sina patienter?

Jag kanske är negativ bara för att jag tillhör en annan trosinriktning. Det kanske finns vetenskapliga belägg för att det är sant, att det är detta som är den rätta tron. Fast jag tror inte det. Jag tror att man fått för sig att man kan frikoppla tekniker från det filosofiska arvet de bär på, och att arvet ska sluta ha betydelse. Jag tror att man i denna sekulariserade del av världen fått för sig konstiga saker, som att viktiga saker är utan betydelse. Som detta, vad det är att vara människa, vad man lär ut kring det. Varför skulle det nu spela någon roll om metoden man använder är evidensbaserad?

Det kanske inte finns någon evidens för att religionsfrihet är en bra sak, men jag trodde ändå att vi som samhälle var överens om att det är det. Och då spelar det roll, vad man i vården förmedlar för tro. Det är en etisk och viktig fråga. Och det är inte bara i mindfulnessövningarna den bor. Även i medicinering, terapiformer, i faktiskt all psykiatrisk verksamhet finns den, och de andra frågorna som rör det existentiella. De mest centrala måste ändå vara dessa: Vad är det att vara en människa? Vad är normalt och vad är inte normalt?

Jag upprepar det jag skrev i förra inlägget:

Har du gjort tydligt för dig själv hur din tro ser ut? Är du uppmärksam och tänker igenom vilken tro behandlingsmetoder utgår från? Märker du när din eller behandlingens tro krockar med en patients, och hur handskas du med det? Låter du det finnas utrymme för olika sätt att tro i det behandlingsrum där du har makten?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vad är det egentligen, att vara en människa?

För ett tag sen läste jag om en meditation baserad på ACT-terapins* sätt att tänka. Och den skilde sig väl inte särskilt mycket från andra meditationer jag läst om, som handlar om att rikta uppmärksamheten och som är tänkta att användas i behandling. Den bara var lite tydligare, och plötsligt stod det helt klart för mig varför jag reagerar med så starka antikänslor på den typen av meditationer (och varför jag ser till att inte hamna i behandling hos någon som använder sig av såna, även om jag i grunden tror att tex ACT innehåller mycket vettigt, och själv använder acceptans som nåt helt grundläggande för att handskas med mitt liv).

Meditationen kallas ”self as observer”** och jag ska ge mig på ett försök att översätta och förkorta beskrivningen av hur den går till (var snäll och gå till källan om du vill ha en helt korrekt beskrivning av meditationen):

• Flytta uppmärksamheten till din omgivning, och notera det du ser, hör eller med andra sinnen uppfattar. Försök känna den gräns som finns mellan ”dig” och världen.
• Uppmärksamma de saker du har kontakt med. Kanske en stol du sitter i, golvet du har fötterna på, och liknande. Uppmärksamma skillnaden mellan dessa objekt du interagerar med, och det ”du” som uppmärksammar dem.
• Uppmärksamma din kropp. Vi närmar oss nu objekt som är personligt relevanta för dig. Din kropp är din, men den är inte ”du”. Uppmärksamma hur du på olika sätt kan känna din kropp, och lägg märke till skillnaden mellan ”du” som observerar kroppen, och kroppen och de signaler kroppen ger dig för att uppmärksamma dig på olika saker.
• Flytta uppmärksamheten till dina tankar och känslor. Du har investerat mycket kraft och tid på dem, och förmodligen har de ställt till en del bry för dig. Liksom kroppen försöker de uppmärksamma dig på saker som kan vara viktiga. Notera att de, likt kroppen, inte är ”du”. Du kan uppleva dina tankar och känslor, och samtidigt det ”du” som observerar dem.
• Flytta din uppmärksamhet till dina idéer om vem du är; vilken typ av person du är, vad du tror och annat som rör vem du är. De sakerna är hur du beskriver dig själv, och olika etiketter du sätter på dig hör förmodligen hemma i olika roller, som i sin tur hör hemma i olika situationer. Notera hur det enda konstanta är något som ligger bakom dessa roller, idéer, uppfattningar o dyl. Se om du kan skilja på vad du tror om dig själv, och det ”du” som tror.
• Slutligen, uppmärksamma det ”du” som är punkten varifrån alla dessa observationer gjorts. Det är den enda plats som egentligen kan kallas ”här” eller ”nu”. Detta är det enda som varit konstant genom hela ditt liv. Varken objekten i din omgivning, din kropp, dina tankar, känslor, eller dina uppfattningar om dig själv är något konstant. Bara detta ”här” eller ”du” som observerar. Därför är det kanske inte så att ditt ”själv” är innehållet från dina upplevelser, snarare är det så att ”du” är kontexten av ditt liv, kontexten där allt detta utspelas.
  Lägg märke till att alla dessa sakerna du kämpat med och försökt förändra inte är du. Se om du kan släppa taget om det, så behöver du inte lägga lika mycket kraft på allt detta psykologiska innehåll.

I källan är ”you” skrivet inom citationstecken på ungefär samma sätt som jag satt citationstecken kring ”du” i denna beskrivningen. Och kanske säger de där citationstecknen mig det mesta som handlar om det jag reagerar på. Det handlar inte om mig, det handlar om ”mig”. Som att detta att vara någon inte är något reellt. Och om jag nu möjligen är någon, så är det bara denna observerande punkt. En enda av alla mina funktioner får jag möjligen räkna som att den på riktigt är jag. Fast kanske ändå snarare ”jag” än jag.

Min tro ser ut såhär: Jag är min kropp, jag är alla signaler den sänder, jag är smärtan, välbehaget, upplevelserna. Jag är sinnena som tar in omvärlden, och när världen blir till intryck i mig, blir också de en del av mig. Jag är mina känslor, mina tankar, mina upplevelser. Jag är mina idéer, min tro, mina värderingar. Jag kan vara fylld av stormar av känslor, trassel av tankar, och det kan vara jobbigt, men jag ser dem som delar av mig. Jag ser det som att alltihop är jag, och för mig ligger lösningen där. Eftersom jag inte bara är mina känslor, är det möjligt att hitta strategier för att inte låta dem bli överväldigande och ohanterbara. Eftersom jag inte bara är mina värderingar kan jag använda intellektet för att låta det motsägelsefulla rymmas. Eftersom jag inte bara är min kropp kan jag förstå vad det är den försöker uppmärksamma mig på när den inte är i balans.

Och att det jag är på många sätt ständigt är i rörelse, utveckling, förändring, ändrar inte min känsla av att det är jag. Om det jag var, tvunget skulle vara något konstant, vad skulle jag då vara? En sten som ligger skyddad från vind och vatten och annat som kan nöta dess yta? Kan det inte vara så att det att befinna sig i förändring är en del av att vara levande, något som allt levande delar som ett villkor? Att födas, växa, åldras, dö. Att det händer saker på vägen. Olika saker beroende på om man är en blomma, ett träd, en katt eller en människa, men ändå, liv är väl rörelse? Så tror jag. Att räkna bort allt det jag är som inte är konstant, som något annat än jag, är väldigt märkligt för mig. Vad blir kvar? Ingenting? Är jag inget, en illusion?

Jag vet att det finns trosuppfattningar där den synen ligger närmare, men den uppfattningen är inte min. I min religiösa tro tänker jag mig att jag är en kropp som är fylld av ande. Jag tänker mig att jag är skapad i och av kärlek, med alla de funktioner jag har, och att det bortom det här med mänskliga funktioner bara är jag som kan vara jag, för jag har en diffus känsla av att vara något på ett djupare plan, och inte då att jag skulle vara bara denna observerande funktion, utan på ett annat sätt. Jag tror att vi alla är skapade till unika varelser, och att vi just därför är så väldigt viktiga och värdefulla. Jag vet, det är tro. Du behöver inte tro som jag, men så tror jag.

Och dessa olika saker jag tror, som handlar om vad det är att vara jag, de spelar också roll i det som kan räknas som behandling. I mitt läkande har det varit viktigt att börja se alltihop som jag. För att det varit först då jag lyckats få saker att falla på plats. Eftersom jag är kroppen, är det inte ok att utsätta min kropp för övergrepp, för det är att utsätta mig. Eftersom jag är känslor är det inte ok att bete sig hur som helst mot mig. Eftersom jag är tankar är det inte ok att manipulera eller försöka hjärntvätta mig. Eftersom allt är jag, och eftersom människor får inte kränkas, får inget av det jag är kränkas.

Jag går vilse när jag försöker tänka på allt utom just denna enda observerande funktion som objekt. När jag utsattes var jag ett objekt, inte en människa. Så känns det när jag tänker på det. Kanske är det därför. Jag har lagt så mycket kraft på att försöka återfå känslan av att vara en människa, inte ett objekt. För mig fungerar det inte då att försöka lösa något jobbigt med att se mig som ett objekt. Och för mig ligger frågan om varför just en enda funktion ska fråntas objektstatusen och ges människostatus väldigt nära. Vad är det med en förmåga att observera som är mer mänskligt än ett hjärta som slår, än en förtvivlan som river, en idé som tar uttryck? Jag förstår faktiskt inte det. Och min rädsla slår på och säger mig att om jag ser allt annat som objekt riskerar jag att se också den funktionen som ett objekt. Jag riskerar att tappa allt jag kämpat för som handlar om att jag är en människa. Och jag behöver det, se mig som en människa. För till skillnad från objekt får man inte kränka människor. Man får inte kränka mig. Inte kroppen, inte tankarna, känslorna, inte något annat heller. Inte min tro.

Inte heller denna tron, som handlar om vad det är att vara människa, vad det är att vara jag, får kränkas. Jag tillhör inte dem som på senare år börjat se allt som handlar om att inte tycka eller tänka likadant som kränkningar. Du behöver inte tro som jag. Jag gör vad jag kan för att försöka respektera andra människors tro. Men om du som är behandlare har en annan tro som rör detta om vad det är att vara människa, har du ingen rätt att köra över min tro genom att förklara för mig att jag har fel. En tro är en tro, eller hur? Din tro är inte mer en sanning än min. Det är inbyggt i fenomenet tro att det är en annan sak än en sanning.

Vad händer då i behandlingssituationer när den tro som behandlingen vilar på krockar med den som patienten bär på? Jag undviker som sagt behandlingssituationer där jag kan råka ut för denna typen av meditationer, men ni som använder dem, kollar ni innan hur patienternas tro ser ut, och respekterar om de inte vill delta i nåt som representerar en annan tro? Jag vet att inget i vården ska vara uppbyggt tex utifrån kristendom, islam eller en annan religion, men inte bara det är tro. Också detta är tro. Svaren på frågor som rör vad det är att vara människa. Det finns så många frågor i det, det finns så många uppfattningar. De är tro, uppfattningarna, svaren på frågorna.

Har du gjort tydligt för dig själv hur din tro ser ut? Är du uppmärksam och tänker igenom vilken tro behandlingsmetoder utgår från? Märker du när din eller behandlingens tro krockar med en patients, och hur handskas du med det? Låter du det finnas utrymme för olika sätt att tro i det behandlingsrum där du har makten?

Du behöver inte svara, jag behöver egentligen inte dina svar sålänge du inte är min behandlare. Men kanske behöver du själv dina svar, om du ska undvika att kränka en annan människas tro.



Jag gjorde ett tillägg till denna texten i ett nytt inlägg: Tro rätt tro fel.


* Du kan läsa mer om vad ACT är tex här.
** Jag hittade meditationen i boken Overcoming Depersonalization Disorder
av Fugen Neziroglu och Katharine Donnelly

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.