Trauman är ingenting. Del 2. (Sexuella övergrepp i psykiatrin.)

Skrev ett inlägg för några veckor sen som jag kallade Trauman är ingenting. Hade inte tänkt det som en början på en serie. På sitt sätt är det väl ett inlägg i ett av mina ständigt återkommande teman här, fast kände nu att jag behöver fortsätta från just det inlägget. Vidare, in i nåt.

Kaliber tog i veckan upp sexuella övergrepp i psykiatrin. Det handlar om tillfällen när patienter (ofta tvångsinlagda) blivit våldtagna av andra patienter, och också om blottande, tafsande och andra "mildare" former av övergrepp.

Det är såklart fruktansvärt tragiskt att den typen av saker kan ske på slutna avdelningar, framförallt när patienter är inlåsta där mot sin vilja, och alltså inte har en chans att ta sig därifrån. Det som skrämmer mig mest är ändå inte det, att det händer, utan hur psykiatrin systematiskt och gång på gång visar att trauman inte är nåt att ta på allvar eller bry sig om, inte ens när traumatiserande händelser sker inom de egna väggarna.

Hur man visar det? Exempel hämtade från Kaliber:
- man brister i sina rutiner så våldtäkter kan ske
- man har inte personal tillgänglig så att någon hör om en utsatt skriker på hjälp
- man förminskar de "mildare" formerna av övergrepp, tar inte dem på allvar
- man flyttar ansvaret över till offret, genom att tex säga att hen ska flytta sig om hen blir tafsad på
- man erbjuder ingen traumainriktad vård för offer ens om det handlat om så grova övergrepp som våldtäkt
- man är inte så noga med att polisanmäla och verkar ha en diffus uppfattning om vad som gäller
- man är mån om att tysta ner det hela, resonerar som att det är för offrets skull
- man gör aldrig nånsin nåt för att framstå som att man tar offrens parti, i vilket fall inte i media

Jag tror jag ska skriva fler delar i den här serien av inlägg, det kommer nog bli lite mer nyanserat då, sånt som är mer komplext och liksom.. mer förståeligt att det kan bli fel, att man kan missa att förstå och liknande. Resten av detta inlägget kommer inte vara skrivet med en särskilt förstående eller mild inställning, helt enkelt för att detta är så tydligt över gränsen. Inget av detta borde ske, och om det nu händer, så borde inte vårdens sätt att handskas med det ens likna hur det kan vara nu. Så.. här kommer en liten lista med hur man borde göra istället för att vara så konsekvent i att inte ta trauman och risken för att nya trauman skapas på allvar. Denna gång helt inriktad på sexuella övergrepp, men jag återkommer som sagt.

• Ha rutiner så det blir så tryggt som möjligt på avdelningarna. Ha något sätt så patienter kan larma om de blir utsatta, lita inte på att det alltid kommer finnas personal där det ska finnas personal. Räkna med att det kommer ske misstag när ni skapar era rutiner. För misstag sker. Ni är nämligen människor, då blir det misstag. Ta med det i beräkningen.
• Ta alla former av övergrepp på allvar. Det är inte ok att tafsa, blotta sig, att någon utsätts för något alls. 
• Om ni tänker "men de här förövarna är psykiskt sjuka, kanske i en psykos eller nåt, de kan inte ta ansvar för vad de gör" så har ni rätt, MEN ni missar det viktigaste: det är ni som har ansvaret för alla era patienter, det är ni som har ansvaret för vad som sker på avdelningarna. Där patienter inte kan ta ansvar för sitt beteende så är det ni som har ansvaret, det kan aldrig vara så att ansvaret inte är någons. Är en patient för sjuk för att ta ansvar, så flyttas ansvaret över till er!
• Acceptera inte att någon i personalen inte tar övergrepp på allvar. Är det nån som inte gör det så är det läge för en utskällning. Efter noter. På chefens kontor. Jag är inte så mycket för utskällningar, men det här är inget att relativisera, inget att ta upp på nåt möte om värdegrunder och etik, det är helt uteslutet att acceptera det ens enstaka gånger från enstaka personer. Visa med hela handen att det är över en gräns och att det inte accepteras. 
• Lägg aldrig nånsin ansvaret på den som blir utsatt. Man ska kunna vårdas på en avdelning utan att bli utsatt. Man ska kunna slappna av och kolla på tv i dagrummet. Man ska inte behöva vara rädd. Och om nåt händer när man slappnade av så är det inte ens eget fel. Som sagt: är det nån patient som inte kan göras ansvarig pga sjukdom, så är ansvaret personalens. Lägger ni över det på den utsatta så smiter ni själva, det låter i och för sig som nåt som ofta händer i psykiatrin, men det är inte i närheten av acceptabelt. 
• Ta berättelser om övergrepp på allvar, både om de kommer från patienter och om de kommer från personal. Visa att ni lyssnar, ha som grundinställning att tro på att det hänt, tills motsatsen bevisats, istället för tvärtom.
• Ha koll på er egen roll, och ha koll på regelverket. Psykiatrin ska inte utreda brott, det är polisens sak. Sker något så allvarligt som våldtäkt så kontakta polisen meddetsamma. Och ha information om rutiner lätt tillgängliga, ni kan väl ha en pärm eller nåt. Där kan det tex stå att sjukhuset kan göra en polisanmälan i såna fall som våldtäkt, så slipper ni hålla på och tjafsa om ifall det är möjligt i flera dar innan ni vänder er till polisen.
• Ha koll på er egen roll, vad som är brott, och att bevis kan vara viktiga. Ge fan i att tvätta både gärningsmannens och offrens kläder innan polisen sagt att det är ok att göra det. Gör er inte heller av med något annat som kan vara bevis. Gör ingen bedömning själv, i sånt som ska vara del av en brottsutredning. Ni har inte den kompetensen, och ska inte ha den rollen. Det är att missbruka den makt ni har att gå in i roller som inte är era.
• Gör avvikelserapporter och liknande enligt de system ni har. Mörka inte. Förminska inte. Ta ert ansvar, stå för att det inte höll, att ni är ansvariga för att någon skadades, kanske svårt. Det är ett sätt att ta det ansvar som är ert, ett första steg till att ge offret upprättelse.
• Ta konsekvent offrets parti. I stort och smått. På avdelningen, i media, på alla sätt ni kan komma på. I stort sett alltid uttalar sig chefer lojalt med sina anställda i media, när patienter blivit utsatta för något i psykiatrin. Prata med de anställda på nåt möte eller så. Ta konsekvent offrets parti, speciellt i alla sammanhang där offret, hens anhöriga eller allmänheten kan ta del av vad ni sagt. Och utgå från att det som påstås ha hänt har hänt, tills motsatsen bevisats, istället för att som nu ofta utgå från att patienter har fel och personal rätt. (Jag tror dessutom att förtroendet för psykiatrin skulle öka om man började bete sig så, även om ni själva brukar vara mycket övertygade om motsatsen.)
• Visa den utsatta att ni är på hens sida, och gör vad ni kan för att skapa trygghet. Ta händelsen på allvar, och ge hen möjlighet att bearbeta det som hänt. Tänk inte att det ordnar sig inom det normala vårdutbudet, kom ihåg att det är speciellt att bli utsatt i vården, och att väldigt få i personalen faktiskt har kompetens nog eller förståelse för att hjälpa någon med den typen av problem. Ni har i många år lärt varandra att slentrianmässigt vara lojala med varandra, och dessutom krävs det specialkompetens för att jobba med trauman på ett bra sätt, speciellt vid så komplexa fall som när någon utsatts i vården, i samma vård som ska hjälpa dem.
• Vet att detta är en önskedröm, men: överväg att skapa ett vårdteam som är till just för att hjälpa människor som skadats i vården. För att skapa möjlighet att reparera de skador ni har ansvar för, för att visa att ni tar trauman på allvar, och kanske också för att skapa ett ökat förtroende för psykiatrins verksamhet.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Och hur ska vi göra då, för att ge utrymme för det läkande?

Som kanske märktes i förra inlägget tycker jag att ett av de största problemen med sjukskrivningssystemet är att grundläget är att man inte får göra något alls som kan klassas som arbete, åtminstone inte utan godkännande av en myndighetshandläggare. Och det kan vara läskigt att ens låtsas om att man vill göra nåt litet, för man kan bli rädd att bli klassad som friskare än man är, framför allt när tiderna är som nu och det är vanligt att vilja och förmåga blandas ihop, som att man kan om man vill.

I Finland verkar det som att man ska prova basinkomst, där man får en viss summa utan villkoret att visa att man inte arbetar.

"Det system vi har för närvarande är passé. Människor som inte har arbete sitter hemma, inaktiva. Vi har myndigheter som kontrollerar så att du absolut inte gör någonting, först då får du socialbidrag. Det är ett dyrt och byråkratiskt system. De som får bidragen måste använda en stor del av sin energi för att vara den person bidragssystemet säger åt dem att vara. För vem är ett sådant förhållningssätt nyttigt?"

" Jag är väldigt nyfiken på vad det här kan betyda. Det handlar mycket om hur vi ser på människan. Ser vi negativt på människan, som någon som försöker göra det lätt för sig och dra nytta av alla möjligheter som samhället ger, så behöver hon kontrolleras och med kontrollen visar vi att hon inte är ett viktigt subjekt. Men utgår vi ifrån att människan är ett viktigt subjekt, som använder sitt självbestämmande till att utvecklas och söka sig framåt, tror jag att det bidrar till att hela samhället utvecklas. Sedan handlar basinkomsten inte bara om pengar, det är också en fråga om hur vi använder vår tid, alla de timmar vi har till förfogande varje dag. Jag är mycket intresserad av vad som kommer att hända där"

/ Karina Jutila i tidningen Syres artikel

I Sverige vet jag att man diskuterat att man skulle få behålla en viss del av lönen om man är arbetslös och har försörjningsstöd, och får ett arbete med mindre lön än vad försörjningsstödet är (tex ett arbete där man hoppar in bara vissa timmar eller som är på deltid behöver ju inte bli så mycket i månaden), för att uppmuntra arbete. Jag tror dock inte att man förverkligat det, och för sjuka skulle det nog ändå bli problem, eftersom det då handlar om att avgöra arbetsförmåga för att alls ha rätten att klassas som sjuk. Det är ändå viktigt, att känna att man kan göra något för att förändra sin situation, även om det bara handlar om den ekonomiska situationen och kanske bara på kort sikt, man kanske inte kan lösa den på riktigt. Men att inte vara fastlåst på lägsta nivån utan handlingsutrymme.

Jag tycker det ska bli intressant att följa vad som händer i Finland, och skulle också gärna se andra försök att lösa problemet med att man faktiskt tvingar människor att försöka leva upp till systemets bild av vem de är och vad de kan, att det så ofta blir att systemet är i centrum snarare än människorna som systemet ska finnas till för att hjälpa.

För mig låter det som en dröm med basinkomsten. Tänk att slippa den ruttna människosynen, som säger att man måste utgå från att jag är en fuskare, en lat en, en som vill slippa göra rätt för mig, en som vill leva på andra. Tänk att slippa att hela tiden fokusera på mitt sjuka, mina oförmågor, att vara beredd att försvara dem och argumentera för att de är verkliga, och dessutom undvika att göra de saker som kan hjälpa mig att bli friskare, för att de kan se misstänkta ut i myndigheternas ögon. Tänk att få söka vård för att jag behöver vård, och avlasta alla de kontakterna från allt det byråkratiska och bedömande som rör eventuellt behov av sjukskrivning och eventuella försök att tvinga mig ur sjukskrivning. Om vård fick vara vård, bara. Låter det inte lite skönt från behandlarhåll också? Att liksom få fokusera på vård, om det är vård man jobbar med?

Förstår att det väl är en dröm, inte något som kommer bli verkligt. I alla fall inte här, åtminstone inte inom överskådlig framtid.

I vilket fall kvarstår problemet att vi har system som avkräver människor att de ska vara och göra som systemen säger, även om det inte är det bästa för dem. Vi behöver göra något åt det. Och problemet med människosynen som lurar i ett system där kontrollen blir hårdare och hårdare finns också kvar. Det behövs förändring. Plats för människor.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att ge upp framtiden eller att bara tvivla på den. (Om sjukskrivning.)

Har haft en vecka av tvivel. Det är så ibland, det får väl vara så, tänker jag. Det jag tvivlar på är om det är värt det, det här att inte vara sjukskriven. Jag har verkligen inte alls nån 100%-ig arbetsförmåga, och det är ett himla bry att få livet att gå ihop så jag kan klara mig utan sjukskrivning, vilket såklart mest handlar om pengar och att prestera det jag måste prestera för pengarnas skull. Jag betalar ett rätt högt pris, det är tex omöjligt att ha ett socialt liv som fungerar på allvar, eller att hålla smärtan på en acceptabel nivå. Och så länge jag tänker att det är tillfälligt, att det får vara såhär ett tag, så går det. Men ibland tvivlar jag på framtiden. Om jag kommer bli så mycket friskare än såhär, och jag undrar hur mycket jag förstör chanserna att bli bättre genom att göra mer än jag orkar, ha ett liv som faktiskt inte går ihop.

Jag vet såklart inte det, hur det kommer bli, och detta är inte ett inlägg skrivet för att få råd eller bedömningar, tips eller åsikter eller så. Jag vill bara säga hur det är, att det är såhär. Tvivlen får komma och gå, och framtiden kommer väl lite i taget. Men jag insåg något nu, i mina tvivel.

För det känns så omöjligt med sjukskrivning. Att återgå till att vara i vårdens och myndigheternas händer. Det är inte att alla är elaka eller vill mig illa, jag tror de flesta vill väl. Problemet är att även om man hamnar hos någon som är bra så är systemet rätt fyrkantigt. Det är så mycket möten som tar kraft, så många bedömningar, så mycket som handlar om att bli granskad, misstrodd, det är så mycket rädsla och stress inbyggt i hela situationen. Och framförallt känns det helt omöjligt att orka maktkamperna igen. De finns nästan alltid där. Och om jag inte orkar maktkamperna blir det som att jag bara kan vara sjukskriven om jag ger upp, överlämnar mig. Slutar bete mig som att jag är den som vet mest om hur jag mår och vad jag behöver och vad som kan göra mig illa. Som att jag behöver släppa taget och låta andra bestämma, låta dem göra mig illa när det är vad systemet bestämt är den korrekta lösningen, låta dem putta mig in i rehabiliterande insatser som jag redan från början kan se att de riskerar att förvärra mitt mående för lång tid. För att visa att det är så, att jag blir sämre. För att ingen lyssnar på eller tror på min bedömning. Som att jag måste orka spela med i deras bild av att jag är passiviserad, utan kunskap och vilja att ta mig vidare, och gå med på lösningar som har mycket liten chans att ta mig framåt.

Det är så absurt, men jag överdriver inte, det är verkligen så jag upplever det. Såklart finns alternativet att föra en ständig kamp för min rätt att slippa skadas av det system som har till uppgift att hjälpa. Men det sliter så väldigt, och jag kan inte se hur jag skulle orka det igen. Och såklart kan man ha tur och råka hamna hos nån som tar ens såna kamp för en, men det är inget man kan räkna med.

Och det känns som att det jag behöver för att bli friskare, ta de steg jag behöver för att komma framåt, de kan jag inte ta om jag är sjukskriven. Då kan jag bara ta såna steg som är evidensbaserade eller uttänkta av någon annan. Och en massa steg runt i en cirkel för att någon ska kunna betrakta mig, bedöma mig, se att jag blir sjukare, ta beslut utifrån det. Fast jag redan innan vet vilka saker som skulle skada, vad som möjligen kan hjälpa.

Jag inser att jag kanske måste ge upp framtiden för att orka delta i det, att vara sjukskriven utan att hela tiden ta kampen för att värna mig, skydda mig, hålla min rätt att inte bli skadad. Det är absurt. Och jag inser att jag inte har gett upp framtiden. Inte är beredd att ledas vilse bara för att det måste vara någon annan som leder. Jag tvivlar på framtiden, men jag har inte gett upp den. Så då får jag fortsätta ett tag till såhär, även om det är ett högt pris att betala, som det är nu. Att vara sjukskriven skulle kanske vara ett dåligt alternativ ändå, om det är friskare och rehabiliterad jag vill bli. Om jag inte har väldig tur, råkar hamna rätt, har väldigt mycket mer flyt än jag haft på rätt många år vad gäller vården.

Och det handlar inte om att jag inte tror på sjukskrivning. Inte så, som det kan låta om man läser i försäkringskassans konstiga formuleringar om sjukskrivning som behandling, eller de idéer som finns som handlar om att alla kan jobba bara de vill, att arbete alltid är bättre än sjukskrivning. Så tänker jag inte alls. Jag skulle må mycket bättre om jag fick ha en arbetsbelastning som matchade min arbetsförmåga, och de allra flesta jobb skulle jag inte ha en chans att utföra som jag mår nu. En deltidssjukskrivning som gav mig avlastning och utrymme för behandlingar och tillfrisknande skulle vara en dröm. Men så länge villkoren är att jag måste ledas av någon annan, att tolkningsföreträde och makt hela tiden ska vara hos någon annan, att jag och mina kunskaper om mig själv konsekvent ska misstros och räknas bort, så länge villkoret är att jag ska gå med på att ledas vilse, då är sjukskrivning inte något hjälpande.

Det är så sjukt, systemet, när man måste fly från det för att ha en chans att bli bättre. Ibland tror jag det är menat så, att det ska vara ett helvete att vara sjukskriven, så att så få som möjligt ska vara det. Ibland tror jag att det är en annan typ av systemfel. Som att man blandar ihop sjukdom och passivitet, gör sig snäva bilder av vad det är att vara sjuk och har trånga tankar om hur man kan komma framåt. Att man glömmer att människorna det handlar om måste vara i centrum, och sätter systemet i centrum istället, om det sker en krock, om det inte passar ihop. Kanske är det lite av båda. Jag vet inte riktigt.

Jag har bara tänkt så mycket på det nu, i mina tvivel. Det absurda i att jag skulle behöva vara sjukskriven för att arbetsbelastningen i mitt liv nu är för hög, att jag skulle behöva sänka den för att ha bättre chanser att bli frisk, och att det känns omöjligt att bli sjukskriven om jag inte gett upp min framtid eller orkar kämpa för min rätt att slippa bli skadad.

Kanske blir det annorlunda, blir jag sjukare finns inget val. Så länge jag kan hanka mig fram genom att betala med sånt som för hög smärtnivå och sämre relationer så får det gå. Jag vet hur det kan vara, att det till slut inte finns något kvar att betala med, att man till slut kanske måste hamna i vårdens och myndigheternas makt. Det är inte alls alltid ett val, kanske inte ens ofta. Det kanske blir så igen för mig också, att det inte finns någon annan väg än att lämna över till vård och myndigheter och hoppas på det bästa och kämpa så mycket jag orkar för att slippa bli sjukare. Men det är inte så nu. Just nu går det, även om jag betalar mer än vad som känns rimligt för att slippa undan det maktöverlämnandet.

Och det är ett val jag gör och är medveten om att jag gör. Jag har bara tänkt så mycket på det den senaste veckan. Tänkt på den stora belastning som är inbyggd i sjukskrivning, den som handlar om att någon annan alltid ska ha rätt, mer rätt än jag. Och alla följder det kan få för en människas liv.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Drömmen om öppen dialog.

Jag såg en film på youtube. Det var längesen, jag vet inte om jag tipsat om den förut. Det är en sån som inte riktigt släpper taget om mig. Det är en dokumentär (alltså inte bara ett kort klipp): OPEN DIALOGUE: an alternative Finnish approach to healing psychosis.

Det handlar om en finsk modell kring hur man kan bemöta och behandla människor som blir sjuka i psykossjukdomar. Och jag vet varför den kommer tillbaka till mig, vet varför det är en av dem som stannar kvar. För det finns saker där som är grundläggande i sånt jag längtat efter, behövt, önskat. Annat med, som idén att man ska vara på sjukhus så lite som möjligt, deras sätt att skapa hemvård som alternativ, och hur de förhåller sig till medicin. Men mest är det den öppna dialogen som drar i mig.

För att det är som att det är det enda vettiga. Och för att det är som en utopi. Att behandlare skulle föra en öppen dialog med en, ta sig tid att förklara sina tankar och hur man resonerar, att resonera med en och försöka komma fram till saker tillsammans med en. Och om det inte går så har man åtminstone fått chansen att förstå hur behandlarna tänkte.

Nej, jag har inte bara mött maktmissbruk och hemska saker i psykiatrin, jag har fått hjälp, blivit bra bemött, blivit respekterad, och med vissa har jag blivit insläppt i processerna kring hur man ska/kan tänka kring mig som sjukdomsfall, och vilka lösningar som är vettiga eller möjliga. Några har satt stort värde på mina tankar i det. Det har varit helt avgörande för mig, och för vad som blivit hjälp på riktigt.

Men trots det. Systemet är uppbyggt utifrån nåt helt annat. Man har ronder i slutenvården, där är patienterna inte med. Man har teammöten i öppenvården. Där är patienterna inte heller med. Och kanske kunde man ha det ändå, utan att det blir ett maktmedel. Men det skulle krävas att man satte sig ner med patienten efter, och förklarade hur man tänkt, och varför. Det är ett problem att läkaren har en sån maktposition, men samtidigt är så lite närvarande i behandlingen, för det är ju svårt att lösa det rent praktiskt, skulle läkare ta sig den tiden att förklara och diskutera sina idéer i varje sak, så skulle det behövas mycket mer läkartid för varje patient. Men kanske att det skulle gå att lösa om nån annan hade rollen att förklara och släppa in en i dialogen. Kanske skulle det vara ok om läkaren stod lite utanför, men som det är nu står läkaren lite utanför, men patienten nog minst lika ofta utanför.

Tar man med myndigheter i utopin om öppen dialog är sprickan i förhållande till verkligheten ännu större. Hur ofta har myndigheterna och behandlare diskuterat en som fall bakom ens rygg? Utan att berätta det för en? Hur ofta är man inte insläppt i deras processer kring vad som är bäst för en? Jag vet inte, jag vet bara hur förvånade mina myndighetspersoner varit när min ansvarige behandlare vägrat diskutera något med dem, om jag inte först godkänt att de ska diskutera just den saken. Hur myndighetspersonen liksom fascinerat brukar nämna det sen, när vi pratar nästa gång. Och jag vet hur det hänt sånt som sommaren förra året, när jag hade läkarsamtal, och möte med försäkringskassan bara några dagar senare, och läkaren ringt och diskuterat saker om mig och min framtid med försäkringskassan, utan att ha tagit upp samma saker med mig, eller släppt in mig i dialogen.

Det märks när någon av de inblandade tycker det är konstigt, när någon lyssnat på mig och tror att mina idéer och min kunskap om mig själv spelar roll. Men annars? Hur ofta har det hänt när jag varken haft en behandlare eller en myndighetsperson som bryr sig om mig? Ofta, är jag rädd.

Och för att återgå till vården, så är det ju normalt där. Att diskutera patienten bakom stängda dörrar, och sen meddela mig beslutet. Inte alltid det som ligger bakom. Kanske inte ens vilken diagnos man tänker att jag har. När jag läste journaler från några år när jag haft mycket kontakt med psykiatrin insåg jag att de tagit beslut om mig och behandling av mig utifrån en preliminär diagnos de varken utrett eller berättat för mig att de tänkte att jag hade. I fyra år hade vården utgått från det. Utan att berätta det för mig. (När jag läste journalen hade jag fått reda på det, men inte att det funnits i grunden när det tagits beslut om mig under så lång tid.) Och inte släppte man in mig i nåt mer detaljerat heller, det fanns inte mycket till dialog där.

Med erfarenheterna av det i kroppen ser jag den där dokumentären, och minns den, nu långt efter att jag sett den. Jag tänker på hur stort behov jag har av att göra världen begriplig. Att det varit grundläggande i mitt tillfrisknande, att göra världen begriplig. Först då har den kunnat bli hanterbar. Och att det varit en av de saker som skadat mig mest i psykiatrin, att det begripliga förvägrats mig. Och då inte mest av mina symptom, när de luckrat upp konturerna av min verklighet har det varit ett helvete, men det var ingens ansvar. Att det kan verka som en principsak att inte släppa in mig i varför man tar de beslut man gör om mig, det är något annat. Att man medvetet undanhåller saker, för att man nog tänkt att det på nåt sätt skulle påverka behandlingen negativt om jag förstod hur man tänkte att den skulle fungera.

Det har haft en väldigt negativ effekt på mig att vara utelämnad till en värld som varit oförutsägbar, surrealistisk och omöjlig att förstå. Där dörrarna stängts om det jag behövt för att världen inte skulle vara ett kaos. Därför drömmer jag om den öppna dialogen. Igen. Därför återkommer tankarna från filmen. För att jag behövt att det vården förmedlade var begripligt, eftersom jag hade nog med kaos inifrån.

Det finns ett begrepp som är populärt nu; agentskap. Jag har skrivit om det förut. Att inte ha en öppen dialog är att ofta stänga dörrarna till de möjligheter till agentskap som skulle kunna finnas. Jag tror det är mycket olyckligt, eftersom agentskap är en av de faktorer som verkar vara viktigast vid läkande / tillfrisknande.

Det finns ett annat begrepp som inte är lika modernt, men jag tror det är allmänt vedertaget att det har betydelse; KASAM. Antonovskys idé om att de hälsobringande faktorerna är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Är man sjuk behöver man väl det hälsobringande, det borde vara självklart. Därför känns det så konstigt att ha en vård som inte släpper in patienten, där det är regel att prata bakom ryggen, över huvudet, diskutera, och sen meddela vad man bestämt. Att inte göra vad man kan för att erbjuda begriplighet. Även om man säkert gör det av god vilja, jag vill ändå tro det. Att man vill hjälpa patienter till ökad hanterbarhet. Det är fint. Men om det görs på bekostnad av begripligheten? Och när det inte ens skulle vara nödvändigt? Det är inte så fint.

Mig har det skadat.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vilken chef är ansvarig för de människor som vårdas?

Har grubblat en del sen början av veckan, chefernas reaktioner väckte så mycket tankar hos mig. Och framförallt att det är så typiska reaktioner. När psykiatrin kritiseras och chefer uttalas sig förekommer nästan alltid dessa sakerna:
* uttalanden som handlar om att det inte är så stort problem, om problemet alls finns
* att det är jätteviktigt att lyfta fram att de flesta som jobbar inom psykiatrin gör ett bra jobb
* placerande av problemet hos patienterna

Det jag grubblat mest på är att patienterna liksom verkar försvinna. Cheferna verkar alltid finnas i en bubbla dit problemen inte riktigt når, men de verkar i alla fall medvetna om att det existerar personal. De verkar också medvetna om att de har ett ansvar för personalen, och är mycket måna om att visa att de är lojala med sin personal. De kanske inte alltid gör så mycket för att förbättra personalens situation, men de har åtminstone tillräckligt stor inkännande förmåga i förhållande till personalen, så de inser att de måste visa sin lojalitet. Att de är en enhet som tillsammans står starka, nåt sånt.

Eller. Det är så jag brukat tänka, i den senaste veckans grubbel har jag börjat tänka att det handlar om nåt annat, att inte heller personalen riktigt finns, att det kanske mest handlar om att upprätthålla en yta som säger att allt är i sin ordning, att det är det centrala, att människorna i organisationen inte riktigt är verkliga, inte heller personalen.

Jag vet inte. Det jag tänkt mest på är patienterna. De är nästan alltid reducerade till objekt som ska vårdas. Om de pratar om sina upplevelser av att ha blivit dåligt behandlade så blir de objekt som sabbar den fina bilden av vården, den som kan vara vårdens viktigaste uppgift att upprätthålla (som det verkar i denna typen av intervjuer).

Det är väldigt vanligt att man sjukdomsförklarar patienterna, och det är kanske inte så konstigt eftersom man nog är sjuk om man är på sjukhus (om vi ignorerar olika tolkningar kring det just nu), men man sjukdomsförklarar alltihop, man verkar liksom glömma att patienter kan var mer än sina sjukdomar, och att allt de säger, upplever eller gör inte är helt färgade av den. Om de säger något eller berättar om några upplevelser, så verkar det viktigaste i historien alltid vara att minnas att man i sjukdom kan ha förvrängd verklighetsuppfattning. Det är i och för sig sant, men det händer ju faktiskt också att patienter uppfattar saker helt adekvat. Det glöms bort.

Och framförallt verkar man helt glömma att patienter också har känslor, att deras upplevelser påverkar dem. Blir de kränkta är det inte så konstigt att de mår dåligt. Är det någon man borde vara lojal med och vars förtroende man borde vara mån om, så är det ju patienterna. Alltså om man utgår från normal logik. Vårdens logik verkar vara en annan. Där verkar det normala vara att lägga över det mesta man själv inte orkar bära på patienterna, och sen strunta i hur de klarar det.

Jag har tänkt mycket på vem som är ansvarig för patienterna. Vem är vår chef, vem är ansvarig för hur vi har det, och lojal med oss? Alltså: jag har förstått att de vanliga cheferna är ansvariga för de objekt som bär på sjukdomar som ska behandlas, och för vården av dessa sjukdomar. Men människorna? Vems ansvar är det att ta hand om människorna som vårdas, om vårdens ansvar bara är att ta hand om det sjuka, och sina anställda?

Jag kom inte fram till något. Bara att det finns ett glapp. För att man tar för givet att alla patienter alltid får bra vård, blir hörda, sedda, trodda, respektfullt bemötta, att deras mänsklighet ryms, och allt sånt. Utifrån det har man byggt upp systemet. Vid enstaka tillfällen kan det förekomma att fel begås, det finns det ett anmälningssystem för. Men i stort räknar man med att allt går rätt till och vården är bra. Därför har patienterna ingen chef som i första hand är lojal med oss. Ingen mellanchef. Ingen högre chef. Och inte heller något fackförbund, ingen som företräder oss.

Det är ju sorgligt att det ska behövas, men det kanske gör det, det kanske behövs. Det finns strukturer för arbetsgivare och dem som arbetar, men patienterna? Det kanske skulle behövas en struktur där också vi har något som kan fungera som en motkraft till makten.

*

Om du missade de texter jag skrev tidigare i veckan kan jag rekommendera dem, de har mer substans än denna.

• När något sitter i väggarna räcker det inte med att städa.
• Förslag på användbar replik (till chefer ansvariga för Malmös psykiatri, och andra).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

När något sitter i väggarna räcker det inte med att städa.

Igår kom det en ny text i Sydsvenskans granskning av missförhållandena i psykiatrin i Malmö (Personalen: Cheferna ville tiga om våldet) där fler anställda berättar om situationer med maktmissbruk och våld, berättar om hur det handlar om nåt som sitter i väggarna, och hur ledningen inte agerar.

Och idag kom en ny text, där några chefer får uttala sig. (Olämplig personal sägs upp inom psykiatrin). Bland annat Katarina Viebke uttalar sig, och hon är divisionschef för psykiatrin i Skåne. I texten citeras hon: "Om vi har skit i hörnen, då ska det väck", och det kan väl sammanfatta budskapet i det cheferna säger i den här texten.

Jag läser den och tänker gång på gång "men fattar de ingenting?", för det känns som att problemen förminskas igen, att man satsar på att försvara den vård man har igen, att man igen tar personalens parti istället för patienternas, igen.

Låt mig göra ett par punkter kring problematiska saker i det som framförs i texten:

1. "Det är jättebeklagligt att våra patienter upplever att de inte har blivit väl bemötta. Vi har många medarbetare som gör ett fantastiskt jobb." 

Detta citatet visar framförallt två saker. Det ena är att man är lojal med och har förtroende för sin personal. Det andra är att man lägger problemet i patienternas upplevelser. Det är beklagligt att någon upplevt att de inte blivit väl bemötta. En vettigare inställning som skulle verifiera att man tar patienters upplevelser på allvar, skulle vara att beklaga att patienter inte blivit väl bemötta. Då skulle man placera problemet i situationen som gjorde någon illa, och alltså placera problemet i bemötandet, istället för att som nu placera problemet i patienternas känslovärld, i deras upplevelser, som att det är där problemen finns.


2. "I en artikel i Sydsvenskan vittnade tvångsinlagda ungdomar med självmordstankar att de kunde gå ut och röka utan att personalen brydde sig. /../ Katarina Viebke tror att det kan vara så att patienterna inte vet att personalen har uppsikt.
– Kanske är vi dåliga på att kommunicera det här. Det finns ju en föreställning att när man är på tvångsvård ska man ha ett vak dygnet runt."

Oj, hoppsan, nu blev det visst att patienternas upplevelse är problemet igen. Det konstiga är att om patienters upplevelser av att de släpps ut lite hur som helst även när de är självmordsbenägna inte stämmer, så är det ändå ett bristfälligt svar. Kliniken har fått hård kritik av Ivo för det höga antalet självmord, och orsaken till att självmorden sker kan nog ändå inte vara att patienter är under uppsikt fast de inte förstår det?

Och dessutom står det lite längre ner att efter Ivo:s kritik "har ett arbete startats, försäkrar de högsta cheferna. I handlingsprogrammet ingår att varje vecka granska Malmö­patienternas journaler för att se att det görs läkarbedömningar före varje permission och utskrivning. Det har visat sig att det har saknats."

Låter i mina öron som att det är chefernas upplevelse av situationen som det finns anledning att ifrågasätta. Om det inte görs ordentliga (och dokumenterade) bedömningar före permissioner och utskrivningar, hur kan man då utgå från att det görs korrekta bedömningar varje gång någon ska släppas ut för att röka? Vad har man för skäl till att visa personalen detta förtroende angående bedömningarna, och vilka skäl finns att placera problemet hos patienternas uppfattning om vad slutenvård är? För mig är det oklart. Eller. För mig är det faktiskt oförskämt att lägga problemen i patienternas upplevelse.


3. "Men hur identifierar ni de personer som är olämpliga och inte bör jobba kvar?
– Vi använder bland annat avvikelse­systemet." 

Man har alltså fått för sig att problemen går att lösa genom att avskeda olämplig personal, eftersom man utgår ifrån att det handlar om "lite skit i hörnen", istället för något som "sitter i väggarna", trots att både personal och patienter på avdelningen det handlar om vittnar om något annat. För att komma fram till vilka i personalen som är olämpliga använder man avvikelsesystemet, alltså ett system där personalen rapporterar händelser som inte gått rätt till.


4. Efter Sydsvenskans artiklar har cheferna i Malmö "pratat med patienter och personal som varit inblandade. Psykiatricheferna har också hållit stor­möten med personalen i Malmö."

Om det rör sig om missförhållanden på en avdelning, med dåligt bemötande och våld eller hot om våld, vilka patienter är då inte inblandade?


5. "I Malmö specialgranskas journalerna även vad gäller tvångsåtgärder. I Sydsvenskans artiklar förekommer vittnesmål om att bältningar har gjorts omotiverat och som hämnd på patienter. Det vill cheferna inte kännas vid. /../ Men kan det förekomma bältning utan att det registreras?
– För mig är det obegripligt om det skulle finnas någon läkare som skulle göra något sådant.

Man granskar alltså tvångsåtgärderna och hur de använts genom att läsa i journalerna, dvs i personalens beskrivning av vad som hänt och varför.


6. "Men, konstaterar hon, det är för lätt att man ser tvångsvård som bara negativt. Det kan också ses som ett utslag av omsorg om patienter. /.../ Dessutom kan patienterna ha svårt med verklighetsuppfattningen efteråt. De kan uppleva att de inte var våldsamma även om de var det.
– Vi gör en väldigt noggrann dokumentation när det sker, men en patient kan ha en annan minnesbild, säger Gunnar Moustgaard."

Ojoj, nu är det visst patienternas upplevelser som är problemet igen, deras minnesbilder är inte tillförlitliga.


7. "Men vad gör ni som chefer åt felaktigt bemötande, som ni säger att ni inte accepterar?
– Det handlar om medarbetarna, att förstå att om man är tyst så tillåter man en kultur som inte är okej. Det räcker inte att chefer snokar runt. Det handlar både om att patienter säger­ ifrån och att medarbetarna har koll på varandra. Men jag tror mycket på att använda patienternas kraft och se dem som medspelare, säger Katarina Viebke."

Ok, till avslutning och sammanfattning av denna lilla kritiska läsning av artikeln. Vi har alltså kunnat se hur chefernas uttalanden gång på gång visar att de placerar problemen hos patienterna, gör upplevelsen av händelserna till problemen, istället för händelserna i sig, och att man misstror patienters berättelser. Deras minnesbilder är inte tillförlitliga, till skillnad från personalens rapporter om händelserna, som man verkar tro alltid är det. De är lojala med sina medarbetare, är noga med att lyfta fram hur många som gör ett bra jobb, och för att hålla koll på vad som händer på avdelningen, vem som beter sig dåligt, hur bedömningar görs och hur tvångsvård används, litar man till stor del på personalens berättelser om vad som hänt, som finns tex i avvikelserapporter och journaler.

Man avvisar idén om att det handlar om strukturella problem, något som "sitter i väggarna", och därför väljer man att när man ska prata med de inblandade, så pratar man med dem som varit med i de situationer som beskrivits i tidningen. För personalens del har man haft stormöte, men de patienter som inte varit direkt berörda av någon av dessa händelser har man inte gjort något särskilt för att lyssna på.

Det mest absurda och det mest hoppfulla i denna texten är det allra sista av det jag citerade: "Men jag tror mycket på att använda patienternas kraft och se dem som medspelare". Genom hela texten är detta något som man visat att man inte är mån om, man har visat att man använder patienterna som en form av syndabockar, allt jobbigt som man inte vill ta ansvar för själv eller lägga på den personal som man är lojal med, lägger man helt sonika över på patienterna.

(Det blir ju dessutom ännu mer märkligt att placera så mycket i patienternas upplevelser, när det i tidningens tidigare artiklar faktiskt handlat om att också personal berättat om missförhållandena och beskrivit händelser som skett. Är det fel på dessa behandlares upplevelser då också? Ska också de sjukdomsförklaras?)

Det som gör att jag gång på gång satt och tänkte "men fattar de ingenting?" var just detta, att man upprepade gånger lägger problemet i patienternas upplevelser, och sen dessutom har mage att avsluta med hur viktigt det är att använda patienternas kraft, se dem som medspelare. Om någon ska vilja vara ens medspelare behöver man ändra på de strukturer som automatiskt gör behandlare till trovärdiga och bra medarbetare, och automatiskt misstror patienters berättelser. Ska något ändras så måste det kanske börja där.

Vad gör man för att patienter på ett tryggt sätt ska kunna berätta om missförhållanden, saker de varit med om eller varit vittnen till? Vem kan de prata med som inte är en del av personalen, och som inte är en chef som har i ryggraden att patienters upplevelser ska ifrågasättas, sjukdomsförklaras eller misstros, om de inte stämmer överens med personalens berättelser eller rapporter om samma händelser? Vart kan de vända sig? Vad gör man för att ta tillvara på detta, göra dem till medspelare, få deras hjälp att se var problemen är, var man måste bli bättre? Inte kan man räkna med att alla orkar, vill eller vågar gå till tidningen, eller att tidningar ska publicera texter varje gång något hänt?

Av artikeln där cheferna uttalar sig får jag känslan av att svaret är: man gör ingenting, det finns ingenstans patienter kan vända sig, annat än till dem som jobbar på avdelningen, eller om man vill gå till media eller göra en anmälan till patientnämnden. Man gör inget för att ta tillvara på berättelser om mindre allvarliga händelser, av strukturer eller bemötande som inte är ok, och man gör inget för att visa att patienter kan lita på att bli tagna på allvar, hörda, trodda, eller få hjälp med de skador de fått av händelser i psykiatrin.

De bara litar på att patienter litar på personalen, så som de själva litar på sin personal. Vilket såklart får mig att vilja skrika "men fattar ni ingenting?!" en sista gång innan jag klickar mig bort från artikeln.



Relaterade texter på bloggen:

• Härskartekniker i psykiatrin. Bonus. Konstruktivism. (Allting ligger hos dig, i dig, beror på dig).
• Härskartekniker. Hur man kan göra om man inte vill falla in i konstruktivism.
• Snälla. Säg att det är katastrof när det är det.
• Och när ni reder upp de här katastroferna så kommer ni ihåg att patienterna också finns?
• "Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."
• Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

"Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."

Det får bli två inlägg idag. För att jag behöver formulera några fler tankar utifrån det uppmärksammade i Malmö-Lund-psykiatrin, och sen behöver jag släppa taget om det. Tänka på annat.

Tio läkare har gått samman och skrivit en debattartikel. Mest vill de nog säga att de minsann inte godkänner några bältningar i efterhand, och att de är bra människor som utför bra vård. Men jag reagerar på en del saker. De skriver bland annat:

"Sjukdomsbilden ser olika ut men gemensamt för samtliga är att de är utsatta och sårbara och att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."

Och att de ser det som "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier, vilket innebär att de bemöts med respekt, tålamod och empati."

Jag blir rädd. För att de är tio läkare och för att ingen av dem verkar inse skillnaden mellan ideal och verklighet. Det är klart att idealet ska vara att alla patienter alltid i alla situationer och av alla behandlare ska bemötas med respekt, tålamod och empati. Att ha ett annat ideal än det vore fruktansvärt. Men det är ett ideal. Det är inte en bild av verkligheten.

I verkligheten är behandlare människor. De får ibland för mycket att göra, eller så är de trötta, de kan bli provocerade av någons beteende, eller av sin egen oförmåga att förstå vad som händer, eller så kan något annat hända som gör att man misslyckas i sin ambition, inte kan leva upp till sitt eget ideal. Och det måste få vara ok, för det måste vara ok att behandlare är människor och inte perfekta. Det är så verkligheten ser ut. Det handlar om människor.

Patienter blir skadade i psykiatrin. Det är fakta att det är så. Läste ni inte Thérèse Erikssons text om PTSD som beror på psykiatrisk vård förut, så tycker jag ni ska göra det nu. PTSD betyder att man fått en skada, ett psykiskt trauma. (Man kan få andra reaktioner på att bli skadad psykiskt också.) Det finns väldigt många potentiellt traumatiserande händelser i slutenvården, och även om all vård utförs helt korrekt och enligt alla etiska riktlinjer så blir människor skadade. Ibland finns det omständigheter som ökar riskerna för skador, Sydsvenskans texter om psykiatrin radar upp såna omständigheter. Men även utan dem skadas människor. Inte för att behandlare är onda eller vill göra illa, utan för att det blir så. För att slutenvård är en mycket speciell situation med en mycket speciell utsatthet.

Jag blir så rädd när en hel grupp av läkare går ihop och skriver att det "är oss främmande" att någon bemöts med något annat än respekt och ödmjukhet. Var är kunskapen om verkligheten, och framförallt kunskapen om att patienter skadas? Var finns det som visar att man har kunskap om och förberedelse för att ta hand om skadade patienter, hjälpa dem att läka? Det låter i mina öron som om också det är något främmande för dem, att det är självklart för dem att det inte existerar.

Jag har upplevelser av att inte bli bra bemött. Mina upplevelser handlar inte om så hemska saker om man jämför med många andras, men de har varit illa nog för att skada. Illa nog för att skapa sår.

De såren och skadorna har jag med mig in i varje möte med psykiatrin, speciellt med läkare. De senaste åren har jag helt enkelt sagt det, att jag är rädd för att jag tidigare inte blivit så bra behandlad. För att jag vill vara öppen med det, och ge den läkare som är ny för mig en ärlig chans att förstå vad som händer i situationen.

Vad jag får för reaktioner när jag säger det? För det mesta går det att sammanfatta med att läkarna har uppfattningen att bemötande "med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande." Och inte bara mötet där och då, där just vi möts, utan det är "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier", och att så alltid skett.

Hur det blir i praktiken? Jag säger att jag är rädd för att jag inte blivit så bra behandlad tidigare. Läkaren verkar helt oförstående till detta, brukar inte kommentera det. Visar jag sen några tecken på att vara rädd, så söks en annan orsak. När jag inte ville vara ensam med en ny läkare och hade med mig en vän som jag inte ville skulle lämna rummet, och när jag försökte förklara varför, så "hade jag nära till paranoida försvar", som det så fint stod i mitt läkarintyg sen. Och om jag på olika sätt skyddar mig genom att inte visa full tillit och öppenhjärtigt berätta om vad som helst med känslomässig förankring (hur nu det kan anses vara normalt med en helt ny person), så sjukdomsförklaras också det, beror på något i mig, i min sjukdomsbild.

Några få har varit undantag. Andra yrkesgrupper har varit bättre på det, men nästan alla läkare verkar så väldigt övertygade om att det är "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier, vilket innebär att de bemöts med respekt, tålamod och empati" och att det då inte kan uppstå skador eller orsak till rädsla som någon kan ha med sig in i mötet med dem.

Tio läkare. Alla under utbildning för att bli specialister i psykiatri. Det är framtiden som finns där, hos dem, det är de som utbildas nu. Det är så det ser ut. För mig ger det en mycket mörk bild av framtidens psykiatri. Hur ska de kunna reagera när de själva eller andra inte lever upp till idealet, när de inte vet skillnaden mellan ideal och verklighet? Och vem ska ha kunskap om skador patienter får i vården om inte de har det?

Kanske är det inte deras eget fel, jag antar att det är någon som lärt dem det, utbildat dem i att alla behandlare i alla lägen gör rätt. Men vem har glömt att lära ut skillnaden mellan ideal och verklighet? Vem har glömt att lära ut att man måste reflektera och vara medveten om sig själv och andra, och helst försöka se verkligheten ur patienternas perspektiv ibland? Att det måste vara en av grunderna om man vill skapa en bra vård, att det faktiskt kan vara viktigare än att alla utan undantag lyckas leva upp till idealet. Speciellt eftersom det är en utopi att alla ska göra det.

Jag önskar att det var något som inte gick att glömma att lära ut, att det var något som genomsyrade hela läkarutbildningen, speciellt specialistutbildningen. Men jag antar att också det är en utopi.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Snälla. Säg att det är katastrof när det är det.

Sydsvenskan skriver om krisen i Malmöpsykiatrin, om hur självmorden inom slutenvården ökat. Ivo har granskat, och efter det återkommit till saken; "I sitt uttalande menade Ivo att det var oklart om sjukhuset hade dragit någon lärdom av självmorden som skett tidigare." Trots förbättrade rutiner har självmorden blivit fler.

Personalen berättar om usla arbetsvillkor, anställda säger att de inte längre kan göra det som krävs för att förhindra självmorden. Patienter berättar om kränkande bemötanden. Och cheferna? Vad säger cheferna? I den frågestund man hade med läsarna låter det som att det ändå inte är så farligt. Det låter som vanligt ungefär.

Problemen med för få vårdplatser i slutenvården ska lösas med att förbättra öppenvården. Problemen med bristande vårdutbud inom slutenvården ska lösas med öppenvården. Slutenvården ska fortfarande vara uppbyggd utifrån att man bara vårdas mycket korta perioder vid akuta tillstånd, även om det inte är så det ser ut i praktiken. Frågor om varför så få får komma till behandlingshem svaras det på med en hänvisning till störst del är socialtjänstens ansvar.

Man är medveten om att det finns problem och "har gjort en riskanalys som har resulterat i ett omfattande åtgärdsprogram. Implementeringen pågår nu." Man har utbildat personal i bemötandefrågor, man har etikombud på alla enheter. Man uppmanar medarbetare att rapportera avvikelser.

Jag har svårt att förstå mycket av de strukturella problemen, men kanske att jag ändå har svårast att förstå chefernas mediestrategi. Vad som än händer så är verksamheten i stort sett bra. De ger sken av att ha läget under kontroll, det är inte perfekt, men går framåt. Det stämmer inte så bra överens med den kritik som i de andra texterna framförs av patienter, anhöriga, personliga ombud, RSMH, anställda, Ivo. (Det fanns några texter till, men jag kunde inte läsa dem pga att jag inte betalat för nåt abonnemang.)

Man har gjort åtgärder, men det har ändå fortsatt bli värre. Och dåligt bemötande gör man till något som handlar om enskilda individer, och ska anmälas och utredas.

Jag är så trött på alltihop. Jag längtar efter en chef som säger att Nä.. fan. Det är nåt som gått vilse här, och vi vet inte riktigt vad, men det blir ju bara värre hela tiden och vi gör ju vad vi kan men vi verkar oförmögna att bryta den här negativa spiralen.

Och sen längtar jag efter ett lite mer ärligt samtal om strukturerna. Varför har man så svårt att få utbildad personal till sina tjänster? Malmö är ju en stad där många människor vill bo, det borde inte vara omöjligt att locka folk till staden, vad är då problemen? Man får det att låta som att det är svårt bara, som att det är fakta och något man inte kan göra något åt, mer än att söka människor med rätt utbildning.

Jag tror inte det är sant. Det kanske kunde varit sant om det var avbefolkad glesbygd, det kanske skulle vara svårt att locka människor till att bo där. Men Malmö? Nä, jag köper inte det. Vad är problemen då? Kanske arbetsförhållandena? Stämningen och situationen på avdelningarna som verkar helt ohållbar? Vad kan man göra för att på allvar förändra något?

Och vad gör man egentligen nu, för att hindra gruppmekanismer som ok:ar kränkande beteende? Får det några följder om det inte går så långt som till en anmälan? Gör man något för att påverka personal att i första hand ta patienters parti, istället för att hålla varandra om ryggen vad som än händer? Är inte en undermålig arbetsmiljö med en plågad personal ett sätt att motverka såna saker, något som kan stärka att personalen skyddar varandra? Och är det inte också något som ökar riskerna för att saker går ut över patienterna?

Om patienter inte pekar ut enskilda i personalen som de som beter sig kränkande, utan istället målar upp det som att de som beter sig ok är undantagen, är då verkligen det dåliga bemötandet en fråga som ska tas på individnivå, och om den inte ska det, räcker det verkligen med utbildningar i bemötande? Är det kunskap om vad som är bäst som i praktiken styr hur människor beter sig?

Hur kan man vända utvecklingen, skapa en bättre stämning, göra det till en mer lockande arbetsplats, få fler med rätt utbildning att söka sig dit och vilja stanna kvar? Hur kan man göra det till en mer hållbar plats för patienterna att vårdas på, och är det möjligt utan att också göra det till en bättre arbetsplats?

Har det redan gått för långt? Är det för sent att vända det? Vad kan man göra då? Finns det ett sätt att tvärbromsa? Ett sätt att börja om? Inte kan man låta förhållandena i psykiatrin bli ännu värre än nu, och ha chefer som anstränger sig mycket för att få det att framstå som att läget är under kontroll och att allt kommer lösa sig?


Texter i Sydsvenskan:

• Fler självmord trots nya rutiner
• Personalen: ”Stäng hela psykiatrihuset”
• "Utvecklingen är förfärlig och en tragedi också för oss som arbetar inom psykiatrin."
• Patienter i psykiatrin hånas och får öknamn
• "Det finns problem som vi behöver hantera"
• Kränkningar i psykiatrin ska utredas

Text på bloggen:

• Spelar värdegrundsarbete någon roll?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Allt jag är, allt jag gör, allt jag rör blir till luft.

Efter att ha varit sjukskriven i många år har jag nu klarat ett läsårs heltidsstudier. Ok, det har varit med väldig möda, det går med nöd och näppe. Jag är egentligen för sjuk. Men ändå. Mina poäng ramlar in, jag har fått tillräckligt många för att inte bli ovän med csn, och det är väl ett bra mått på att ha klarat det, rent prestationsmässigt.

Dessutom har jag gett ut en bok, hållit denna bloggen vid liv (nästan hela tiden), blivit stödperson på 7 cups of tea. Och förutom det har jag faktiskt tagit hand om mig och katten, parerat vårdens brister (igen) och bristen på vård (igen), fortsatt att rehabilitera mig i stort sett på egen hand, och sett till att klara de smällar jag fått.

Jag tycker ändå det är bra gjort. Och jag som tidigare balanserade mitt liv alldeles för mycket på en grund av prestationer och tillskrev dem för stort värde, inser att jag inte klarar att ge dem någon tyngd alls nu.

Det pratades en del om hur jobbigt det är att börja med aktiviteter igen när man varit sjukskriven länge. Då, när jag fortfarande var sjukskriven. Och det är kanske nåt fel på mig, jag har aldrig varit så bra på att vara normal, men det är inte alls samma saker som det pratats om som är jobbiga för mig.

En del saker kunde jag räkna ut skulle bli jobbiga, tex att min nacke och mina fingrar tar stryk av allt läsande och skrivande, och att smärtproblematiken förvärras av det, eller att min trötthetsproblematik inte precis mår bra av att jag har en högre arbetsbelastning än vad som är lämpligt i förhållande till min sjukdomsnivå. I perioder är det svårt att få ihop livet så nåt mer än studierna ryms, och det är inte bra, det mår jag ju inte bra av. Allt det där oroade jag mig för redan på förhand, men det gjorde ingen i vården och myndigheterna. Jag förstod aldrig varför, men det var som att min rädsla att försämras i min sjukdom när jag hoppade direkt på en för hög aktivitetsnivå bara var.. oväsentlig. Som att det inte var en reell risk, som att mina problem aldrig varit något reellt.

Det är så lätt att upplösa allt med sina färdiga blanketter, formulär, bilder av vad det är att vara sjuk, men jag förstod nog aldrig det ändå, hur det sjuka kan ha så liten betydelse i tankar om vad som kan bli problematiskt i att gå från sjukskrivning till heltidsaktivitet. Det var som att jag bara inbillade mig det, att det kunde vara så. Det var som att mina problem förvandlades till luft.

Vad var då viktigt? Jag vet inte. Det de pratade mest om handlade om passivisering och att ta sig ur passivisering. Det var där fokus låg hos den läkare jag träffade förra året, och hos några tidigare med. Och hos myndigheterna? Jag vet inte faktiskt, lite om passivisering där med. Kanske en oro för sånt som om jag klarade att fylla i ansökningsblanketter, få in dem i tid. Jag kan tänka mig att det är något som är ett problem för många, men jag har aldrig nånsin haft problem med sånt. Till och med när jag mådde som sämst och låg i en liten hög på en säng på en slutenvårdsavdelning samlade jag ihop mina papper och betalde mina räkningar i tid, nån dag innan månaden var slut. Jag tror inte det är ett gott tecken egentligen, jag tror det handlar om noll tillit till att saker ordnar sig, att nån annan kan ta över. Jag tror att allt hänger på mig. Det är inte så sunt. Men jag får in mina papper i tid. Alltid.

Så. Det systemet oroade sig för och kunde ge mig stöd utifrån var passivisering och problem att hålla ordning på saker. Det jag oroade mig för var att belasta mig för mycket och försämras i mitt sjuka, och att inte ha utrymme nog för att balansera det.

Hur blev det då? Hur är det då? Ja, kan väl sammanfatta det med att det var jag som hade rätt, min oro som var förankrad i verkligheten. Och att en del andra saker dykt upp, som varit oväntade för mig. (Jag skrev lite tidigare, tex här: Vem är jag då, efter all denna tid, med all denna oförmåga?)

En sak som varit helt oväntad för mig är att jag förhåller mig till mina prestationer som att de är helt utan betydelse, som att de är luft, ingenting. Det har jag med mig från sjukskrivningsåren. För allt jag gjort då, alla kamper, alla kunskaper jag skaffat, alla böcker jag läst, alla ord jag behövt hitta för att kunna ha en chans att nå fram till vården. Allt jag gjort för att hålla ihop mitt liv, ordna det, skapa innehåll till livet fast mitt rörelseutrymme var extremt litet, både fysiskt och på andra sätt. Allt jobb jag gjort för att komma vidare med mig själv. Allt. Man har sett det som ingenting. Inte alltid, men för det mesta. När man från vårdens eller myndigheternas sida ser på mina sjukskrivna år är det som att de varit fyllda av stillastående luft.

Jag vet att det inte är sant, jag trodde det var djupt rotat i mig, allt jag gjort, allt jag varit tvungen att göra, allt jobb. Men inget jag gjort har räknats. Om man sammanfattar de sjukskrivna årens jobb, så verkar det oftast ses som rimligt att klassa mig som passiviserad.

Och när jag klassas som passiviserad när jag sliter dygnet runt, då är det kanske inte så konstigt att det jag gör nu är svårt att ge tyngd. Det är faktiskt en mindre sak att plugga på heltid än att kämpa med traumareaktioner. En enklare. Ett lättare jobb. Och jag vet att det är ett sånt jobb som spelar roll i andras ögon, till skillnad från det där att hålla sig vid liv, det räknas liksom aldrig. Men det har varit så massivt. Budskapet att det jag gör är ingenting. Det har varit så mycket auktoritet från så många personer, om man samlar den och lägger på hög så blir det ett berg. Ett berg av åsikten att det jag gör är passivitet, luft.

Jag visste inte att det var så starkt, att det genomsyrade mig och min egen syn på mina prestationer så mycket att jag har svårt att känna att de har betydelse, att de är något annat än luft. Men jag har det. Jag har svårt att känna att det är någonting. Det sitter djupt inne i min ryggrad. Det ni lärde mig. Att det spelar ingen roll vad jag gör, hur hårt jag jobbar, hur mycket jag kämpar. Det jag gör räknas som luft, passivitet, ingenting.

Det finns många såna strukturer, som säger att sjukas jobb inte räknas. Dels det som handlar om att behandling och de kamper behandlingar eller brist på behandlingar innebär inte räknas som nåt alls, men också i annat. Budskap i samhället. Att sånt som brukar räknas som lönearbete inte längre gör det om det är någon sjukskriven som utför det. Är man sjukskriven och jobbar i nån form av aktivitet, praktik, sysselsättning, då kan man mycket väl leva på socialbidrag eller mycket låg ersättning från försäkringskassan. Det sjuka gör räknas inte, inte på riktigt. Inte som om det var en frisk människa som gjorde det. En sån som räknas, och vars prestationer räknas. När det är en frisk som jobbar ska hen belönas med lön. När det är en sjuk som jobbar ska hen visa tacksamhet för att samhället visar godhet som ger hen chansen att få jobba. Så är det indelat.

Det är ingen skada på samma sätt som annat som jag har med mig från vården. Det är inget blödande sår, ingen skärande smärta. Men detta att jag inte är någon, detta att det jag gör inte är någonting. Allt detta oseende som genomsyrar så mycket om man är sjukskriven, utelämnad till vård, myndigheter. Jag hatar att det är så, men det är som att oseendet smittar, som att jag inte kan se mig, för att jag inte blivit sedd. Jag kan inte fullt ut se att jag finns, att jag har ett värde, att det jag gör och ger spelar roll och har betydelse. Jag vet att det är så, och jag vet samtidigt inte det. Jag har tömts på det igen och igen. Och det enda motgiftet är att hitta andra ögon som ser mig, andra människor som jag kan finnas hos. Och lite i taget hitta tillbaka. Lite i taget se att nej, mitt liv är visst inte luft. Inte jag, inte mina problem, och inte heller mina prestationer. Det är inte luft. Jag är inte luft. Det är liv. Det jag gör ska räknas som att det är något. Det jag gör spelar roll. Det finns en tyngd i det.

Och bortom det som handlar bara om mig själv så undrar jag hur det blev såhär, och om det måste vara så? Ok att sjuka människor måste få lov att göra mindre, men det vi gör, varför ska det tillskrivas mindre tyngd, mindre betydelse, inte värderas på samma sätt? Jag förstår det inte.

*

Monica Armini har skrivit lite om detta här: Lämna inte de sjuka utanför.

En arbetsrelaterad nyhet som gjorde mig glad finns här: Max: ”Det mest lönsamma vi gjort”

Pebbles Karlsson Ambrose skriver om arbete som "behandling", ett annat perspektiv på frågan om sjuka och arbete.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att sluta se patienter som manipulativa.

Gick och tänkte mer på det där, att se patienter som manipulativa, och varför det blir så. Jag tror att nyckeln till den förståelsen ligger i det jag skrev om i ett tidigare inlägg, det som handlar om att läkare som aldrig träffat en patient förut gör en snabb bedömning av vad det är för sorts patient, vad hen har för problem, hur hen agerar och sånt. På kanske en kvart. Kanske utan att lyssna på nån bedömning nån annan gjort tidigare.

Jag har så svårt att se hur man kan tro att det är möjligt, men jag kan se hur det är inbyggt i strukturen. Att det inte handlar om läkare som värnar sin egen maktfullkomlighet och rätt att vara den som vet bäst. Inte särskilt ofta i alla fall, och kanske aldrig särskilt medvetet.

Det är nåt med hierarkin. Vem som har makt och vem som har ansvar. Vems kunskap man kan luta sig mot. Egentligen handlar det inte om att läkare bara ser läkarkunskap som värd nåt, ibland känns det så, som att läkare egentligen bara tycker att det är de som tillhör den egna kåren som fattat nåt alls. Fast så kan det ju vara med andra yrkesgrupper med. Psykologer kan väl se på läkare på ett liknande sätt tex. Så nåt särskilt bra svar är det väl inte, det som handlar om att läkare bara tror på läkare. För sanningen är att de situationer jag reagerat mest på, handlar om att läkare bara tror på sig själva.

Och kanske är det ändå logiskt så, om man sitter som behandlingsansvarig över nån man knappt träffat, som har öppenvårdskontakter man heller aldrig träffat, eller knappt. Och de där öppenvårdsbehandlarna skickar patienten vidare till en i slutenvården för att hen säger sig vara självmordsbenägen, och det är för många som säger att de är det, och alla kan inte få plats och om man är den som har ansvaret som blir av att låta nån stanna lite längre på en avdelning, eller låta den gå hem och ge plats för nån annan, och om det hela tiden så mycket handlar om liv och död. Och att aldrig riktigt ha tid att hinna förstå sig på patienterna och lära känna dem, för de är för många och det går för snabbt och..

Jag kan se att det finns en del problem där. I situationen. Och jag har ibland hört läkare som blir arga när man säger att de har makt, för själva ser de sig som maktlösa, som att de bara blir en kugge i det här maskineriet som vi alla kanske är kuggar av. Alla som jobbar i det, som behandlas i det eller är anhöriga i det. Jag kan förstå också det.

Men formellt är det läkare som har mest makt, och eftersom de har minst tid med patienter, så kanske det lätt råkar bli så att man får ta till de förutfattade meningarna för att klassificera, tolka, bedöma de patienter man möter. För att man ändå har det där formella ansvaret, den där uppgiften av att vara den som avgör.

Det är egentligen inte hos läkarna problemet ligger, tänker jag. Även om jag på ett sätt tycker att det är totalt obegripligt att nån alls kan tänka sig att använda fördomar som bedömningsinstrument, och vänta sig att alla andra sen ska finnas sig i och underordna sig de bedömningar och beslut man tagit. Men man ser väl inte det så, som att man lutar sig mot sina fördomar, även när det är det man gör.

Jag tänker att problemet kanske ligger i systemet. I det där att den som har minst kontakt med patienter har mest (formell) makt. Den som har avgörandet i sina händer.

Och det blir såklart värre när det är läkarbrist, när det är stor omsättning, när fler patienter hamnar hos samma läkare, för att alla måste ha en läkare.

Och det blir såklart värre av den historia hierarkin har, en historia formad av synen att vården är byggd som en tydlig pyramid med läkaren överst. Ordning och reda, och läkaren är överst och vet mest och är den man ska lyssna på.

Det pratas rätt mycket om personcentrerad vård nu. Och kanske skulle det vara en bra lösning, att lyssna mer på varje patient. Men jag vet inte, för mig räcker det inte riktigt. Om man i övrigt har kvar makt- och ansvarsfördelningen, hur ska man kunna skapa en personcentrerad vård på allvar? Jag kanske bara är negativ, jag vet inte. Men jag ser det som att det inte bara är patienternas kunskap som inte tas på allvar. Det handlar också om andra behandlare. Att inte lyssna på dem, att inte läsa vad som står i journalen, att inte tillskriva deras uppfattning nåt värde. Även om det är de som träffar patienterna mest. Och nej, alla kan inte göra en läkares bedömning, men sanningen är väl att en läkare inte heller har alla de kompetenser som finns inom psykiatrin. Inte den psykologiska kompetens som finns hos psykologer, inte den psykosociala kompetens som finns hos socionomer, inte kunskapen om omvårdnad som finns hos sjuksköterskorna, inte förmåga att behandla kroppen på det sättet sjukgymnaster har, inte den förmåga att se hur mycket hjälpmedel, anpassningar och liknande kan spela roll, som arbetsterapeuter har, och inte heller den kunskap som man kan få av att träffa patienten väldigt mycket, som skötare kan ha.

Jag har ofta upplevt det som att läkarens uppgifter tas över av nån annan när hen inte hinner med eller kan träffa patienter så ofta som det skulle vara möjligt. Alla sätter tex sina egna diagnoser på en, utifrån sin egen tro eller kunskap, och sen diskuterar de med läkaren, så tar läkaren sina fördomsglasögon på, och det är med dem det avgörs vilken diagnos man behandlas utifrån. Det är inte alltid det är så, men jag har varit med om det rätt ofta.

Och jag tänker att det på nåt sätt har hamnat ur led. Som att det är läkarnas kompetens som värderas högst och lyssnas mest på, och det är den sortens tolkningar andra grupper kan få för sig att försöka göra, för att det är som att det är det som är psykiatri "på riktigt". Som att det "egentligen" handlar om en läkarkunskap. Och det kan väl vara till en bra hjälp med de iakttagelser tex en skötare kan göra när man är inlagd, men jag vill verkligen inte att den som i praktiken diagnostiserar mig är skötare, och det är inte av förakt för någon skötare alls, men det är av respekt både för diagnoser och för utbildning.

Och kanske att man borde respektera varandras olika kunskaper mer? Se vad de andra och man själv har för roller, uppgifter, kunskaper? Allas uppgift är inte densamma, då skulle det ju vara dumt att ha nån annan yrkesgrupp än läkare alls i vården. Det handlar inte bara om kostnader att det finns olika yrkesgrupper. Det finns olika kunskap där. Hos de olika.

Och jag antar att ni vet det redan, det känns som att idiotförklara att skriva detta. Men jag upplever inte riktigt att man tar tillvara på det. Var och en använder sina kunskaper och sin kompetens i sitt möte med en patient, men samtidigt kan en annan behandlare helt avvisa, förakta och inte ta den kunskapen och kompetensen på allvar. Hur jag vet det? Det händer att man gör det inför patienter. Visar hur man föraktar allt utom det som är ens eget område.

Det finns så mycket vi och dom-ande i psykiatrin. Det är inte bara patienter vs behandlare. Det går kors och tvärs och hit och dit och allt är ett sånt jävla trassel att jag inte kan redogöra för det. Det är som att det viktigaste är att hålla sig till att det är ens egen grupp som har rätt och de andra som har fel.

Och det kan sluta med maktkamper som blir mellan patienter och läkare. Det är ett vi och dom. Och att sätta patienten i centrum kanske skulle kunna rubba på den obalansen. Eller så vänder den bara upp och ner på den. Jag vet inte. Men jag ser detta myller av vi och dom-ande, och eftersom det är överallt och på alla håll och kanter, förstår jag inte hur patienten som står mitt i alla dessa tilltrasslade förakt, hierarkiska uttryck och annat, på allvar ska kunna vara i centrum. För det är inte bara patientens kunskaper om sig själv som ses som mindre värda. Det kan vara alla andras, alla andra behandlares, anhörigas, allas. Alla som inte är just man själv. Och om man ska sätta patienten som person i centrum, vad blir då hens roll? Att samordna alla dessa personer som är behandlare med olika kunskaper, att få dem att lyssna på varandra och förstå poängen med de olika perspektiven? Att stå i denna sörja av interna konflikter och försöka nyansera bilden såpass mycket att alla tas på allvar?

Nej, så är det förstås inte tänkt. Men hur är det tänkt? Tänker man sig att alla redan respekterar de andra yrkesgrupperna, tror på de olika kunskapsområdenas värde, och tar hänsyn till detta i sina egna bedömningar, behandlingar och möten med patienter? Tänker man sig att man lyssnar på varandra, tar till sig varandras tolkningar och tillskriver dem och det perspektiv de bär på värde?

Den verklighet jag varit i ser inte ut så, mer än undantagsvis. För mig låter det där som ett luftslott. Och visst, personcentrerad vård i ett luftslott låter väl ganska trevligt, men jag är sån där jobbig typ som lever i verkligheten, och det är svårt då, att tro på en vård som bygger på ett luftslott.

Jag tror nog på en vård där det finns ett samarbete. Som att man är ett team, även om inte alla tvunget måste träffas samtidigt. Jag vet, man jobbar redan i team. Men jag menar att uppdatera detta, att se över hur man värderar olika yrkesgruppers kunskaper, om man tar alla på lika stort allvar, om alla ges samma tyngd. Och jag menar att man skulle lyfta in även patienten och anhöriga (när patienten vill det och det är möjligt) och ta också deras kunskaper på allvar. Och inte automatiskt placera kunskaperna enligt den rådande hierarkin, utan mer se det som att allas är lika mycket värda, bara har olika perspektiv och därför är kunskaper som kan fylla olika roller.

Låter det komplicerat och omständligt? Kanske att det är det. Fast.. Eftersom ni redan jobbar i team för det mesta borde ni väl inte se det som en omöjlighet att på allvar jobba som ett team? Det borde ligga nära till hands? Och patienten borde man väl egentligen redan lyssna på? Så i såna fall borde det ju inte vara nästan några förändringar alls som krävs för att nå dit? Vi borde i stort sett redan vara där.

Jag vet, jag var lite spydig nu. Men i teorin kanske vi redan är där, åtminstone nästan, men det kan finnas ett sånt väldigt glapp mellan den verklighet där patienter vårdas och behandlare jobbar, och det luftslott bilden av verksamheten är.

Jag tror i alla fall att det är där lösningen finns. I det med att samarbeta mer på allvar, jämställa allas kunskaper mer, och att även ta in patienten i samarbetet. Och i att dela upp även det formella ansvaret. Jag tror tex inte det är rimligt att läkare alltid ska vara behandlingsansvariga. Delvis för att det blir en överbelastning av läkare, det blir helt orimligt som det är nu, och delvis för att det inte alls är alla patienter som behöver läkarkunskapen mest i sin problematik. Kanske är psykologisk kunskap viktigare, eller det psykosociala mer centralt? Då borde någon med den kompetensen också kunna bli behandlingsansvarig, tycker jag.

Ja. Jag vill bryta upp hierarkin, och jag tror inte det räcker med personcentrad vård där allt ska utgå från patienten. Jag tror man måste bryta upp saker på allvar, inte bara ändra synen på patienten.

Varför jag kallat detta inlägget "Att sluta se patienter som manipulativa"? För att jag tror att lösningen kan ligga här, att ge utrymme för olika perspektiv och olika förståelser, och inte ha ett system som i så stor utsträckning skapar förutsättningar för fördomsbaserad vård. Jag tror att manipulerandet ofta ligger i betraktarens ögon när hen inte förstår vad som händer, och när det faktiskt sker manipulationer, tror jag det är ett uttryck för att ingen finns där och lyssnar på en och tar en på allvar. Om vården är byggd som ett team där också patienten ingår, ska hens kunskaper om sig själv värderas lika högt som nån annans kunskaper eller perspektiv. Hen kanske inte behöver skrika på samma sätt då, om hen redan tas på allvar och blir hörd.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Dom andra, dom som har problem och alltså inte är som vi är.

Tillbaka till det här med vi och dom. Igen. För det tar ju aldrig slut.

Med jämna mellanrum hör jag om någon som går en utbildning med syfte att jobba inom vården eller inom området för socialt arbete. Nån som sitter på en föreläsning som handlar om panikattacker och hur man kan handskas med dem, och så rätt vad det är får föreläsaren för sig att det är en bra idé att alla ska göra nån övning för att sätta kroppen i ett paniktillstånd, för att man i praktiken ska kunna se att det går att finnas i det och att det går över av sig själv sen.

Som om ingen i salen kan ha problem med panikångest, som om en sån övning inte kan dra upp saker som blir stora och ohanterbara för någon av eleverna, som om det är klart att det finns en skillnad. Ett vi och ett dom. De studerande och de panikdrabbande.

Eller någon som går en utbildning där eleverna gör kognitiva tester på varandra, för det är en arbetsuppgift de ska klara att göra senare, så då är det ju bra om de får träna på det. Bra tanke, men också den utgår från att det är helt okomplicerat, att det inte finns någon där som har kognitiva problem som kommer blottas för kurskamrater hen inte ville blotta dem för. Och det utgår från att ingen har så stora problem att ett sånt test är en prövning som är för stor för att orka klara, sådär i en undervisningssituation när man faktiskt inte är patient utan student, och där ens roll är helt annorlunda.

Jag har hört det om andra problem med. Hur det inte finns en beredskap för eller vetskap om att det kan finnas studenter i salen som har just de problemen man pratar om, diskuterar kring, lär ut saker om. Och hur det ibland kan bli sådär så att formen för undervisningen inte blir hanterbar för den som har just såna problem, men kanske oftare att beskrivningen av problemen och hur man ska hjälpa dem som har dem, är på ett sätt som kan vara jobbigt att höra. Eftersom det utgår från att ingen där har dem. Utgår från att det är de andra, ni vet, de som ingår i "dom" i "vi och dom"-indelningen. Ibland för att det är fördomsfulla och raljerande beskrivningar om hur "såna" är, men ibland bara det: att man beskriver det som om det handlade om någon annan.

Det kan ju vara så att man är både och. Det är så grundläggande att fatta det. Att det är möjligt att man tillhör både de drabbade och de hjälpande. Att dela in vården i vi och dom är alltid en illusion och kanske är jag naiv, men jag tänker ofta att man just på dessa utbildningar borde förstå det, borde veta, borde ha kunskap som säger hur många som lever med psykiska problem. Och det är så väldigt många som jobbar inom vården eller med socialt arbete, det är en så befängd idé att det inte skulle finnas människor där som lider av psykisk ohälsa. Eller kanske inte lider, inte hela tiden, för faktiskt kan man ha psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, psykiska problem, utan att det är ett ständigt lidande, utan att det är ett oavbrutet pågående kaos. Det kan finnas bra perioder med hög funktion, det kan vara långa perioder. Och det kan vara att man har metoder för att hålla ihop sig när man är på jobbet eller studerar. Man kan fungera helt ok, trots allt. Man kan klara studier, ett jobb. Det kanske inte ens är något som märks för dem som finns runt om.

Borde vi inte veta det? Borde inte de som undervisar på utbildningar som handlar om just detta veta just det, borde inte det vara något centralt?

Och det är såklart inte bara utbildningarna, jag hör ibland om människor som jobbar i vården som lider mer av uppdelandet av världen i vi och dom, än de problem de har, som att problemet i arbetet kan vara att identifiera sig med båda sidor, och att strukturerna säger att man tillhör bara den ena. Som att det kan vara en större sak än den psykiska problematiken i sig. Att det ses som så självklart att ingen som arbetar inom området har den typen av problem, att det ses som så självklart att utgå från att det inte finns någon av "oss" som räknar sig minst lika mycket till "dom".

Var går egentligen gränsen? Om man har en föreläsning om klamydia, visst skulle man tänka sig att en del av dem man pratar för är, varit eller kan komma att bli drabbade? Om man pratar om astma, cancer, diabetes? Stress? Jo, nog skulle man tänka att det kan finnas människor där som är berörda. Genom att själva ha problemen, eller att ha någon nära.

Men var går gränsen? Vid ångest? Depression? Traumatisering? Psykos? Kognitiva funktionsnedsättningar? Autismspektrumstörningar? Personlighetsstörningar?

Det där är nog inte någon av oss, som har det? Det är bara dom, de andra andra, de som inte är som vi. Dem man kan hålla lite på avstånd, bör hålla lite på avstånd, för att kunna förhålla sig professionellt till?

Vad händer när man låter denna inställningen finnas, när man låter utbildningar genomsyras av denna sortens stigmatisering? Såklart blir det skitjobbigt för dem som har en problematik, är elever, klarar sina kurser, och måste utsättas för nåt sånt som blir ohanterbart. Men på sikt, och i större perspektiv, vad gör det med synen på människor med psykiska problem, synen man har inom vården och inom socialt arbete, om man konsekvent utgår från att det är "dom" som har problem? Om man inte har med i sin världsbild att det kan lika gärna kan vara den som sitter bredvid en på lunchrasten, i föreläsningssalen, eller den student som skriver bäst på tentorna? Vad är det för syn man har, vad tror man om människor med problem, att vi kan klara och inte klara? Det uppenbara är ju att synen säger att ingen med någon form av psykisk problematik kan få för sig att gå en utbildning som handlar om att jobba med människor, och klara det helt ok. Vad är det mer vi förväntas att inte klara? Vad är det mer för saker som passivt tillskrivs oss när man inte tänker sig att vi också kan vara kompetenta, smarta, välfungerande (åtminstone i perioder)? Vilka bilder av oss har ni med er in i mötet med oss patienter, och hur påverkar de vården?

Jag återkommer till det där, synen som handlar om att inte tro på uppdelningen. Synen som handlar om att det inte är så himla stor skillnad mellan oss. Vi är människor, och det kan vara mycket små saker som gör att det är jag som är patient och du som är behandlare. Det är en syn som jag önskar att man lärde ut på utbildningarna. Både uttalat och mellan raderna. Jag önskar att man slutade med det här att göra människor med problem till något annat, någon annan, någon som absolut inte kan tänkas finnas i föreläsningssalen. Jag tror det man lär ut på utbildningar spelar stor roll, även det man lär ut mellan raderna. Som sånt, att man inte förväntar sig att någon med en psykisk problematik kan vara kompetent nog att klara en utbildning. Det skulle man väl inte precis lägga in en power point som sa, och det är nog svårt att hitta något faktaunderlag för det. Men att hela tiden säga det mellan raderna? Det verkar vara ok?

Om ni inte orkar hitta ett eget svar på den retoriska frågan kan ni få ett serverat: Nej. Det är inte ok. Ni måste ta tag i det och jobba bort det. Ni måste medvetandegöra vilken människosyn ni förmedlar på utbildningarna, och vilken syn på dem som ska få hjälp ni har med er och lär ut. Är det svårt att få syn på sina egna värderingar kan man nog relativt lätt hitta någon som har eller haft psykiska problem som sitter med på föreläsningarna och sen ger konstruktiv kritik. En liten timanställning för att skapa en humanisering där man i årtionden sysslat med att avhumanisera. Det skulle det väl kunna vara värt? Kanske skulle det påverka rätt mycket bara att ta in en patient i salen, kanske skulle du inte göra samma övningar eller säga samma saker då? Är det för dyrt eller jobbigt att ge en patient en sån handledande timanställning kan du ju försöka med tankeexperimentet att placera en hypotetisk patient i en av de tomma föreläsningsstolarna, och anpassa vad du säger utifrån det. Finns det saker du inte skulle säga, göra? Då borde du inte säga eller göra de sakerna. Den hypotetiska patienten kan finnas i vilken som helst av studenterna. Du kan inte veta det. Så du kan lika gärna räkna med att hen finns där. Hen som har just de problem du pratar om. Om du räknar med det kanske du förmedlar något vettigare mellan raderna, och dessutom riskerar du inte att göra dina studenter illa.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Ligger problemet hos personen eller systemet? Och om det är hos personen, varför är det då så sällan hos behandlaren och så ofta hos patienten? (Inte kan det väl handla om makt igen?)

Ibland är jag så innerligt trött på allt. En grupp patienter i psykiatrin som en del väljer att lyfta i debatten så ofta de bara kan, som de vill sätta ljus på, uppmärksamma, problematisera, är den grupp som handlar om unga människor som bara inte vet att det kan göra ont att leva.

Ni vet, såna som söker sig till psykakuten om pojk- eller flickvännen gjort slut.

Snart tycker jag det är en schablonbild som är gränsar till karikatyr, på samma sätt som borderlinetjejer blivit det. Effektivt är det, om man vill debattera och skapa poänger. Men hur tröttsamt är det egentligen? Väldigt, om du frågar mig.

Jag vet att det är ett samhälleligt problem att allt fler har en illusion av att all smärta är sjuk. Att det är så, att denna tid har en orimlig syn på vad det är att vara människa, det är sant. Vi borde bli bättre på att låta det smärtsamma, trasiga och sårbara få vara något normalt för ett liv. Vi borde bli bättre på att hjälpa varandra att få lov att vara mänskliga. Det är inte det jag opponerar mig mot.

Det är den här bilden. Av unga människor som inte vet vad det är att leva, och som med sin vilja, kraft och saker de läst på internet kan tränga bort dem som är verkligt behövande från platser i psykiatrin. Och att det är ett stort problem.

Det kanske är ett stort problem, jag vet faktiskt inte.

Men om det är det, vem är det som låtit det bli det? Om de kan tränga sig in och roffa åt sig vårdplatser, då måste det vara någon som låter dem? Det måste finnas en brist i systemet, som gör att systemet inte är byggt på ett sätt så det är de som är i verkligt behov av vård som får vården. Det kanske saknas något fungerande sätt att sålla? Att bedöma? Att det finns människor med stor tro på sin rätt till både det ena och det andra, och tillgång till information på internet, det får man nog ha med i beräkningen nuförtiden, när människor har internet med sig vart de går. Att ha ett system som inte klarar att bemöta det låter som ett rätt dåligt system, tycker jag. Framförallt om det faktiskt är så, att de kan tränga bort andra från vårdplatser.

Igen. Jag vet inte om det är så, men det är det karikatyrbilden säger oss. Att dessa unga människor finns, att de inte vet något om livet, att de är egocentrerade, viljestarka och roffar åt sig vård som egentligen var för någon annan.

Men när bilden målas upp sätts fokus sällan på systemet, utan på dessa människorna. De som söker vård så fort livet gör ont. De problematiseras, man teoretiserar och pendlar mellan att prata om hur man ska hjälpa dem, och att vara hånfull i hur man formulerar sig. För de behöver ju inte hjälp, det ligger till grund för karikatyren, att de inte behöver det, bara tror det. Ibland är man inne på hur psykiatrin ska kunna uppfostra dem till att fatta att livet kan göra ont.

Jag tycker inte det är psykiatrins ansvar att vårda människor som inte är i behov av vård, inte uppfostra dem heller, och om de nu behöver stöd för att klara att leva med att livet ibland är smärtsamt, kanske man skulle ta en större diskussion som rör det samhälleliga problemet, och ta itu med problemet att de inte riktigt hör hemma nånstans, och inte riktigt klarar sig utan någon att vända sig till. Ett samhällsproblem, ett systemfel, en hemlöshet för dessa människor som är helt ärliga i sitt lidande, även om de inte har en psykiatrisk problematik.

Vem är det som släpper in dem i psykiatrins system? Vem låter dem ta fokus från frågor som borde vara psykiatrins område? Jag tror att det är de där läkarna som återkommer till dem och vilket problem de är. De som lyfter fram karikatyren. Som gillar den, har den i bakfickan.

Men det är aldrig där man hamnar när man problematiserar på området. Aldrig att problemets fokus ses som att det ligger hos läkare med karikatyrer som debattmetod. Eller knappt ens hos systemet. Man lägger det hos de hjälpsökande. Jag antar att det är lättast så. Det är ju så man brukar göra. Ösa över allt ansvar för alla brister på dem som är längst ner i hierarkin och inte har möjlighet att lämna tillbaka det skräp som hamnat hos dem.

Det gör mig trött. Alla strukturer som finns i dessa diskussioner om dessa människor som inte vet att livet gör ont att leva gör mig så trött.

Och ibland vet jag inte ens om de finns. De människorna som sägs tränga bort de riktigt behövande. Kanske är det bara såna som mig de pratar om. Såna som inte passar in i sjukdomsmodellen, som har en annan sorts problem. Eller att man använder karikatyren för att försöka slippa från vårdansvaret för självskadeproblematik. Eller nä. Jag tror nog ändå att de finns. Ibland. Men kanske inte att de är det största problem psykiatrin har. Och om de är det, då tror jag inte det är deras fel, deras ansvar. Ansvaret för hur systemet fungerar måste ligga hos dem som är ansvariga för systemet. Inte hos dem som söker hjälp i det, oavsett om det är rättfärdigt eller orättfärdigt hjälpsökande.

Och den där idiotin som finns inbyggd i beskrivningar som att det är såna som söker hjälp om en partner gjort slut. Det går inte att resonera så, bedöma reaktionerna utifrån en händelse. Det är normalt att det gör ont om man blir lämnad av en partner. Men reaktionerna behöver inte tvunget vara normala. Det går väl alldeles utmärkt att hamna i tex en psykos, en manisk reaktion, eller att gamla trauman dras upp (speciellt om man har anknytningstrauman i bagaget) som följd av en helt normal separation? Att händelsen är helt normal säger faktiskt ingenting alls om reaktionen. Alla blir vi väl lämnade ibland. Just därför är det ett värdelöst sätt att måla upp problemet. För inte bara normalfungerande människor med normalsvåra existentiella och känslomässiga smärtreaktioner blir lämnade. Även andra blir det. Även såna som sugs in i missbruk, katastrofer, självmordsbenägenhet, totalt mörker.

Karikatyren är en karikatyr. Jag förstår inte hur någon alls med lång utbildning och en allvarlig ambition om att vilja förbättra vården kan lyfta fram den. Finns det inte utrymme för nyanser är det faktiskt bättre att vara tyst än att säga vilket skräp som helst. Och jobbar man i vården tycker jag man ska vara ytterst försiktig med att använda sin makt för att lämpa över brister i systemet på människor som söker hjälp.

Det är det normala att göra så. Jag vet. Jag blir så trött. Vi måste sluta med det. Alla. Vi måste sluta.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vad är en blogg, hur unika är mina idéer, och var kommer egentligen alla orden ifrån?

Fick höra att delar av förra inlägget var plockade och nästan ordagrant översatta från några amerikanska bloggar. Ska klistra in länkar till de inlägg hos dem det syftades på här, när jag får reda på vilka det var.

Oavsett vilka bloggar det rör sig om så var det inte så. Jag läser mycket sällan amerikanska bloggar, av den enkla anledningen att jag blir trött i huvudet av att läsa texter på engelska och därför föredrar nordiska bloggar. Jag har inte medvetet citerat, översatt eller refererat någon annans text i detta fallet, och jag brukar vara väldigt noga med att ange källor, säga var jag plockat upp saker och länka till de aktuella texterna när det är möjligt. Helt enkelt för att jag tycker att det är det korrekta sättet att förhålla mig till andas texter om jag använder mig av dem på något sätt. Det är så jag tänker mig att man visar andra respekt i detta som handlar om text. (Det är också så jag önskar att andra ska göra om de använder mina texter. Citera, referera, dela, ta avstamp i nåt jag skrivit när du diskuterar. Men var snäll att ange mig som källa för mina ord då, och släng helst in en länk till bloggen också.)

Jag startade denna bloggen för att jag hade tankar jag ville formulera, som tog avstamp i mina upplevelser, och som handlade om strukturer, metoder och teorier. Hur de kan bli i praktiken. Hur de kan se ut från mitt håll. Jag kände att det fanns en brist där. Att det fanns en tydlig uppdelning om vem som var insläppt i att diskutera strukturer och teorier, och att patienter överlag inte är insläppta där. Jag tänkte mig att det jag hade att säga därför kunde spela roll, att bloggen kunde fylla en funktion, ha betydelse.

Däremot har jag ingen tro på att allt jag tänker är helt unikt. Faktiskt skulle tanken med bloggen falla lite om jag utgick från att mitt var unikt. Även om jag skriver utifrån mig och saker jag varit med om, är det med tanken att det finns många som varit med om liknande saker, att strukturerna är reella och drabbar människor. Kanske inte alltid på samma sätt som de drabbat mig, men att det är exempel på något som är del av något större. Och att det är rimligt att tro att mina upplevelser då inte är så unika.

Jag försöker ha mitt eget språk, jag försöker tänka på mitt eget sätt. Men varken språk eller idéer uppstår i ett vakuum. Det är inte så det fungerar, tänkandet, skrivandet. Jag lever i denna tiden, formas av den. Alla de böcker och andra texter jag läst har jag på ett eller annat sätt med mig i mitt språk. Samtal jag haft, saker jag upplevt, hört om, sett på tv, mött på andra sätt, vävs in i mitt sätt att tänka. Det är liksom så det funkar.

Det jag tog upp i förra inlägget var ganska allmängiltiga saker. Det jag ville ta upp var främst dessa sakerna:

• Jag kan inte styra var mina texter delas, hur de sprids och används. Det är så nätet fungerar, det har jag vetat hela tiden.
• Ibland sprids mina texter i sammanhang och med syften som inte är mina.
• Jag upplever det som att debatt om psykiatrin ofta hamnar i ett vi och dom-tänk, både från behandlar- och från patientperspektiv.
• Min idé är att detta indelandet i vi och dom i grunden är av ondo, och min önskan är att försöka bidra till att upphäva det, inte förstärka det.

Inget av detta är särskilt unikt för mig, inte heller för psykiatridebatten. Att nätet fungerar som det gör, är något alla som är aktiva på nätet borde vara medvetna om, men som man kanske inte alltid tänker så mycket på när man läser en viss text i ett sammanhang. Det är lätt hänt att tro att författaren till texten har något med sammanhanget att göra, även om hen inte deltagit i det.

Vad gäller vi och dom-indelandet verkar det tyvärr vara något djupt allmänmänskligt, att vilja sortera in, skapa en grupp som man tillhör, och en annan grupp som man polariserar mot. Att detta skapar problem är det inte bara jag som kommit på, därför är också önskan om att upphäva vi och dom-andet något man kan hitta på väldigt många ställen och i olika sammanhang.

Mina huvudsakliga referenser och inspirationskällor i detta som på olika sätt handlar om vi och dom är inte några amerikanska bloggar. Den största är Desmond Tutu, som jag tidigare har både citerat, angett som källa och länkat till den aktuella boken i ett inlägg som var på vi och dom-temat: Vems mänsklighet är det du skadar när du väljer att avhumanisera mig?

Förutom honom, och de andra som ingick i tänkandet som gjorde det möjligt med en sannings- och försoningskommission i Sydafrika efter att apartheid föll, så är min främsta källa något vagt sociologiskt. Jag skulle tro att den egentliga källan till tankarna är Foucault, men eftersom jag fortfarande inte kommit längre än något tiotals sidor in i en enda av hans böcker, känns det lite tveksamt att ange honom som källa. När det funnits någon att faktiskt hänvisa till har jag gjort det, tex i ett annat inlägg på vi och dom-temat; Hur blev det såhär? (Och hur ska vi göra för att det ska sluta vara såhär?), där jag refererar till en särskild bok av Mikael Eivergård, som utgår från Foucaults tankar.

En lite mer närliggande förebild som kanske inte hjälpt mig att formulera tankarna om strukturerna, men väl varit någon som hjälpt mig att hitta skärpan i och ord för hur vi och dom-synen kan ta sig uttryck i psykiatrin är Arnhild Lauveng, henne tar jag upp i det här inlägget (också det på vi och dom-tema): Du är något annat än jag, inte riktigt en människa.

Det finns väl ett återkommande problem i detta med hur stor skyldighet man har att redovisa var man hämtat sina tankar, och när och i vilken utsträckning det är rimligt att göra det. Detta är trots allt en blogg, inte en doktorsavhandling eller ens akademiska artiklar. Bloggformatet är i sig problematiskt för att det både är en helhet och att varje text blir sin egen. Jag vet att jag angett mina huvudsakliga tankemässiga källor i bloggen, de är ju nämnda i de blogginlägg jag tagit upp nu. Borde jag då göra det varje gång jag närmar mig en tanke som har med något på det området att göra, för att varje text är sin egen, inte bara en del av bloggens helhet? Hur mycket ska man redovisa om var man hämtat sina idéer, när det är mer diffust och inte handlar om en viss bok, eller ens en viss person? Mycket i mitt sätt att tänka tar avstamp i kristen litteratur, vilket jag medvetet väljer bort att nämna för det mesta, eftersom jag inte vill nischa denna bloggen som en kristen psykiatriblogg, och inte vill skrämma bort människor som har en annan tro. Men självklart påverkar det mitt tänkande, mina idéer, kanske också hur jag formulerar mig. Kanske är det fel att inte redovisa tydligare, öppnare, oftare?

Jag vet inte. Jag grubblar rätt mycket på dessa frågorna. Och är väldigt medveten om att mina idéer inte uppstått av sig själv, utan i ett sammanhang. Jag är också medveten om att det finns många källor och referenspersoner som jag inte är medveten om, men som är en del av den väv som mitt tänkande vilar i. Det är ju så det är, så det funkar.

Det finns mycket i det jag tänker som inte alls är unikt, och det är jag också medveten om. Och även om jag försöker formulera mig på mitt eget sätt, så är det begränsat hur många sätt det är möjligt att säga ungefär samma sak. Jag är väldigt ledsen om det jag skriver uppfattas som plagiat eller textstölder. Jag respekterar både andras och mina egna texter för mycket för att syssla med sånt. Men ibland kan det ju bli så ändå, att man säger samma sak på ungefär samma sätt.

Jag vet inte om det spelar någon roll att jag skriver detta, att jag hävdar att jag inte sysslar med sånt. Är det något av det du läser här som du upplever som att jag stulit det från dig eller från någon annan, är jag tacksam om du hör av dig till mig, så lovar jag att publicera en länk. Det spelar ingen roll om det är en text som jag läst och haft med mig någonstans i bakhuvudet utan att tänka på det, eller om det är en text jag aldrig läst. Jag lovar att ta med den här.

Som avslutning: en text till från bloggen på vi och dom-temat: Försoning. (Jag önskar att vi kunde mötas nu).

Edit 28 juli: Har fortfarande inte fått några adresser till de blogginlägg jag skulle ha plagierat. Så jag antar att anklagelsen inte var så allvarlig ändå. Att texter och bilder stjäls på nätet är verkligen ett stort problem. Att folk är snabba på att döma är nog ett lika stort problem. Det kanske gick lite snabbt i dömandet här, annars vet jag inte varför jag aldrig fick reda på vem det var jag sades plagiera.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.