Vi får ge upp dig, men du får inte sluta hoppas att vi kan hjälpa dig.

Ibland blir det bara så tydligt. Något som handlar om maktförhållandena. Vem som har rätt till vad.

Såhär: det har alltid varit ok för psykiatrin att ge upp mig. Att sucka hopplöst, säga att inget finns att göra. Säga att jag inte kan prata. Skuldbelägga mig när det inte gått att medicinera, ect:a eller utpressa mig frisk. Det har alltid varit ok att betrakta mig som hopplös, omöjlig, svår. Att inte bevilja behandlingar eftersom det är hopplöst, meningslöst, att redan på förhand räkna bort möjligheten att jag skulle kunna bli bättre. Det har alltid varit ok att klassa mig som omöjlig och ösa skuld över mig för detta, för att det inget går att göra för att hjälpa mig. Det har inte spelat någon roll om det varit sant, om det bara handlat om att en person träffat mig fem minuter och omöjligen kan ha hunnit göra sig en egen uppfattning om min eventuella omöjlighet. Det har inte spelat någon roll om personen inte ens öppnat min journal. Det har aldrig spelat någon roll om hen inte ens försökt lyssna på mina tankar om vad som skulle hjälpa. Det har alltid varit ok att definiera mig som hopplös. Att ge upp mig.

Jag försökte verkligen hoppas på hjälp av psykiatrin. En och annan som var bra stötte jag på, men mest skadade systemet mig. Jag försökte ändå hoppas på att det fanns något där. Något som kunde hjälpa. Att det ändå fanns en medicin, en samtalskontakt, någon som var bra, något som kunde vara en öppning, en väg framåt. Ibland gav jag upp. Men jag återkom till hoppet, för vad hade jag annars? Jag hittade inget annat sätt då, än att hoppas på psykiatrin. Och till slut hamnade jag hos bra personer, som inte gick med på omöjlig-stämpeln som satt i min panna. Som mötte mig där jag var, hjälpte mig. Det var gott.

Men trots det hamnade jag i ett läge när jag inte kunde få vad jag behövde. För att jag blev för sjuk i kroppen. För att vården inte är uppbyggd så, så att man kan få hjälp med psykiska problem om man inte tar sig till en mottagning. Där nånstans gav jag upp psykiatrin, och där nånstans hade jag blivit stark nog att hitta andra lösningar. Leta upp någon jag kunde få hjälp av privat. Se tydligt vad som hjälpt och vad som skadat mig, och att psykiatrin som system faktiskt skada mig, även om jag kunnat få en del hjälp inom systemet.

Det enda jag önskar mig av psykiatrin nu är en läkarkontakt. Någon som kan bedöma mitt behov av sjukskrivning, fixa intyg. Använda sig av den information som finns i min tjocka journal. Mer än så tror jag inte på att få.

Och det har visat sig att det är allt annat än ok. Om någon inom psykiatrin frågar mig (den alltid återkommande frågan) "Hur kan vi hjälpa dig?" är det inte ok för mig att inte tro på psykiatrin. Att inte vilja prova basal kroppskännedom, att inte tro att det kan göra underverk, trots att jag träffat fyra olika sjukgymnaster som jobbat med den metoden, och har en tydlig bild av hur det fungerar och vad det kan ge och inte ge mig. Det är inte ok att inte önska mig en samtalskontakt i det systemet, trots att jag haft så många, vet att det är sällan nån stannar mer än 20 samtal, och vet att jag behöver en bättre kontinuitet än så för att kunna bli trygg, och att tryggheten är grundläggande för mig, om jag ska kunna bli bättre. Det är för det mesta inte ok för mig att låta bli att tro på psykiatrins lösningar, att inte vilja prova fler mediciner, att inte tro att det är jättebra för mig att aktivera mig genom att ta mig till en mottagning åtminstone en gång i veckan, hur väl jag än vet att jag inte orkar det, och kan rabbla symptom som förvärras om jag pressar mig till sånt jag inte orkar.

Det finns bra människor också. Jag har hamnat hos någon som det är lugnare med nu, som lyssnar mer. Där det nog är ok att inte längre tro på systemet. Det finns alltid en chans, att bli hörd, men jag hävdar fortfarande att det är som ett lotteri, att det inte med självklarhet är så att man blir lyssnad på inom psykiatrin. Det är undantag.

Och kanske är det för att jag hamnat hos någon annan nu, som jag kan se det tydligt. Förra året var kontakten med psykiatrin en återkommande kamp. Ska jag sammanfatta den handlar den om just detta: de hade all rätt i världen att ge upp mig, att stämpla mig med vilka diagnoser, fördomar och tolkningar som helst. Det var helt ok för dem att redan innan de träffat mig veta hur hopplös och omöjlig jag var. Det var i sin ordning.

Däremot var det inte ok att jag inte längre tror på psykiatrin som system. Att jag hellre letar upp hjälp på annat håll, att jag undviker det system som gång på gång visat sig svika, göra illa, blunda för mina problem. Det är inte acceptabelt, det är tvärtom djupt kränkande att jag inte visar det hopp och den tillit till systemet som är min plikt. Och när jag inte gjort det, då har det inte gått att bli sedd i att jag faktiskt söker hjälp på annat håll, att jag faktiskt hittar lösningar, att jag faktiskt tror på en framtid, att det bara handlar om att jag inte orkar med psykiatrin som system längre, att jag inte orkar hamna i kläm, falla mellan stolar, vara utan betydelse. Att jag faktiskt inte orkar stämplas som hopplös och omöjlig gång på gång, och samtidigt upprätthålla ett hopp om hjälp från dem som säger att det inte går att hjälpa mig.

Det som istället hände var att jag blev tolkad som att jag kämpade för att slippa utvecklas, slippa komma vidare. Det som hände var att jag tolkades som att jag kämpade för att få vara kvar i min (påstådda) passivitet och ha kvar mina problem. Som att det inte finns några andra vägar än att tro på psykiatrin, om man vill komma framåt.

Varför jag fortfarande har en läkarkontakt inom psykiatrin, även om jag inte önskar något mer än så, även om jag önskar mig bort från systemet? Det är inte så lätt att hitta en psykiater privat som tar på sig ansvaret för patienter med som komplex problematik som min. Hade jag haft kraft och möjlighet att hitta någon privat hade jag tagit den chansen. Hade det gått hade jag lämnat psykiatrin bakom mig. Inte för att alla som jobbar där är dåliga eller vill illa, men för att systemet är dåligt, systemet gör illa.

Och det är faktiskt omöjligt att fortsätta hoppas, fortsätta tro på hjälp från ett system där det är helt ok att ge upp mig och mina chanser att må bra, men där det samtidigt är djupt kränkande om jag inte tror att de kan ge mig vad jag behöver.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Drömmen om en plats att vila på när allting stormar.

I perioder har jag en längtan efter att vara inlagd. Samtidigt är det jag längtar efter inte alls den slutenvård jag mött. Inte för att all varit dålig, men för att det jag då längtar efter är något annat. Att det är så det formuleras i mig är för att det är slutenvården som ligger närmast. Allt annat är ännu längre ifrån, och inget annat ord har jag för att formulera den längtan. Men något annat är det.

Det jag längtar efter är att få vila nånstans där jag får vara skyddad. Det är när mina inre skydd inte räcker, när det inre kaoset plågar mig, jagar mig, när jag inte hittar ro. Då. Då önskar jag att det fanns någonstans att gå. Att möjligheten att bli buren, hållen, bara en kort period, fanns. Att få en paus från allt annat än det inuti, det som inte går att pausa från. Och att inte behöva kombinera det med medicinändringar, samtal som ska förmå mig ändra mitt liv, nån annan form av belastning. För jag vet, det finns en god vilja i att ändra mediciner, det finns en god vilja i att önska utveckling, steg framåt, lösningar, planering. Och det har sin tid. Det är verkligen viktigt. Men ibland är jag bara så tömd. Ibland finns jag knappt kvar, ibland tar överlevandet allting. Och ibland vet jag alldeles för väl att det inte finns en enkel väg ut ur det. Att det som återstår är ett jobb som innehåller så oändligt mycket kamp. Och jag vet, det är värt det. Och jag vet, jag kommer göra det. Och ändå. Det kan bli för mycket, för tungt, för ensamt. Det kan bli övermäktigt. Och jag vet. Då vill ni lösa det med något, inte acceptera att det är så, att jag dignar under bördan. Men nya hjälpinsatser kan också vara en belastning. Och ibland behöver jag bara få vila. Utan krav.

Varför jag inte kan åka till ett hotell, ett spa, något annat lugnt ställe som inte är vård? När kaoset stormar som värst i mig finns alltid tankar på självskadande nära, och ofta tankar på död. För att vara skyddad och kunna vila kan jag då behöva att någon tar över kontrollen, ser till att jag inte lika enkelt som hemma har tillgång till saker att skada mig med. Märker om jag inte kommer tillbaka på kvällen. Har lite koll. Och jag behöver veta att det finns någon där som jag kan prata med, som kan bära den sortens tankar, om jag behöver sätta ord på det, om det svämmar över. Om jag vill det. Prata.

Jag vet. Önskan om kravlös vila är sånt som gärna klassas som infantilt, passiviserande eller skadligt. Men jag tror inte att det alltid behöver vara så. Vi som mått dåligt länge, som haft långa perioder i många år som handlat om att kämpa varje vaken minut. För oss kanske det är utvecklande och stort att våga lämna över, att låta någon annan hålla oss. Och även om det inte är utvecklande, varför skulle det behöva vara fel? Vem orkar utvecklas hela tiden, alltid hitta krafter att ta nya tag, hitta nytt hopp, nytt mod? Kan man inte bara få falla ihop ibland? Bara inte orka mer, och få finnas så. Som den man är när man inte orkar.

Jag önskar mig det. Att det fanns en plats där jag kunde söka skydd när mina skydd inte längre höll, en plats att hitta trygghet och vila på. Bara en vecka eller två. Och att ändring av mediciner, samtal med ambition att utveckla, telefonsamtal till myndigheter, allt som belastar, skulle vara frivilligt där.

Faktiskt har jag svårt att förstå denna skräck för avlastning. Om man nu lägger all vaken tid på att kämpa, med överlevnad, med behandling, terapi, medicinändringar, så kan det vara så att livet i stort inte fungerar. Och det är klart att man på sikt behöver hjälp med att få det att fungera. Men är det inte helt orimligt att man ska klara att ta tag i allting samtidigt, istället för små steg framåt? Och om man inte orkar, om man kraschar av det, är det inte då ännu mer orimligt att all vård som finns bygger på att man trots allt orkar ännu mer. Nya förtroenden, nya samtal, nya mediciner, nya belastningar?

Jag önskar att det fanns fler alternativ. Anpassat för fler olika situationer. Och nej, man kan inte vila sig ur en ohållbar situation. Men att vila kan vara att få en välbehövlig paus så man kan hämta andan, och sen orka resa sig igen, kämpa med allting igen. En chans att hitta kraft nog för att orka fortsätta kampen. Istället för att tappa hoppet och ge upp helt, när det inte längre går att orka.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Erfarenhet av självskada och tvång i psykiatrisk vård? Vill du delta i en forskningsstudie?

Luleå universitet söker människor som vill delta i en studie:

"Har du erfarenhet av självskadebeteende och har vårdats på en psykiatrisk vårdavdelning? Då är vi intresserade av att ta del av dina erfarenheter inom ramen för ett forskningsprojekt för att få ökad kunskap om betydelsen av individuella behov hos personer med psykisk ohälsa och hur dessa kan mötas i psykiatrisk vård. Syftet med denna studie är att identifiera alternativ till tvångsåtgärder."

Mer information hittar du här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

"Vem är egentligen doktorn? Och vem är jag? I vilket förhållande står vi som människor till varandra? Och ytterst: Vad är det som är sjukt?"

"- Ni har vägrat följa ordinationen!
- Ja, doktorn, jag mår inte bra av tabletterna - dom...
- Jag måste väl veta bättre än ni, om ni mår bra av dom eller inte, inte sant!
- Men doktorn, jag kan inte arbeta, inte läsa eller skriva, när jag tar dom. Jag blir så slö och deprimerad av dom...
- Ni har kommit hit för att vila, inte sant? Inte för att arbeta - skriva! Skriva får ni göra när ni kommer ut.  Det får ni vänta med!"

Arne H. Lindgren, ur Svart dagbok.


Jag återkommer i tankarna till områden där jag redan varit. Till sånt jag redan skrivit om. Det handlar om vem som har rätt att bestämma vad som är normalt, det handlar om glappet som kan bli mellan en egen människas syn på sig själv och vem hon är, och sjukvårdens uppdelning i vad som är sjukdom och vad som är människan bakom sjukdomen.


"Den nya medicinen blev ett klubbslag, den också. Det var medicin nr 6, tablett nr 6 sedan jag kom hit. Ta en tablett, käre bror! Sen gör allt annat detsamma. Tar du endast de tabletter, vi ger dig, så blir du snart en snäll, lugn och lycklig människa.

Du talar om Gud! - Det är något de stackars okunniga människorna förr i tiden försökte sig på, innan vi hade uppfunnit tabletterna. Dessa stackars okunniga lär också ha talat om kärlek, om hopp och om tro.

Nej, käre bror, ta en tablett, så löser sig automatiskt hela din livsgåta."

Arne H. Lindgren, ur Svart dagbok.


Jag kan förstå att det lätt kan bli så att man är ivrig att hjälpa patienten, att man vill medicinera bort vartenda symptom. Men dels är frågan: finns det en knivskarp gräns där, mellan det sjuka och det friska? Kan du definiera det tydligt, vad som är en normal nivå av tvivel, grubbel, hur mycket jämmer och elände som rimligtvis kan räknas som friskt, och när man gått över gränsen? Och framförallt: kan du avgöra det för någon annans räkning?

Finns inte alltid risken där, att man försöker medicinera bort allt som inte är ljust? Varje tvivel, grubbel, varje fråga någon ställer kring sin egen existens? Finns inte alltid risken att bli alltför ambitiös i sitt sjukdomsförklarande, medicinerande?


"Vem är egentligen doktorn? Och vem är jag? I vilket förhållande står vi som människor till varandra? Och ytterst: Vad är det som är sjukt?"

Arne H. Lindgren, ur Svart dagbok.


Frågan är också: till vilket pris får det ske? Om du ska medicinera bort en människas alla symptom, allt som du definierat som sjukt, bortom det normala. Hur mycket tycker du att man får räkna med att förlora då? Muntorrhet, yrsel, skakningar. Det är bieffekter jag gissar att du skulle tycka är ok. Vanliga, inte så svåra. Men när det blir lite större: försämrad koncentrationsförmåga, ökad trötthet, känslomässig avtrubbning. Tycker du att det är ett ok pris?

Det finns något problematiskt i att ta ifrån en människa makten över att definiera vad i hennes liv som tillhör det normala, och vad som tillhör det sjuka. Visst, det finns tillfällen när det verkligen behövs. När man mår så dåligt att man inte är förmögen att se klart, när man är helt vilse. Då behöver det finnas någon där som tar över. Men att en behandlare på egen hand skulle kunna komma fram till vad som är viktigt för någon, vad som är styrkorna, hoppet, det som känns levande, det utgår från att alla människor är lika, passar in i en mall.

Och förvisso tror jag att människor i grunden är väldigt lika, men inte på det sättet. Inte som att alla skulle må bra av samma saker, av att leva liv med samma aktiviteter, samma prioriteringar, göra samma val. På det sättet är vi olika.

Kanske hör detta om vad som är friskt i en människa, eller viktigt för henne, också ihop med frågan om vilket pris som är rimligt att betala för att symptomen ska kunna medicineras bort. För någon som hittar mening och ljus i att skriva, och skaffar struktur på sina dagar utifrån det, kan det vara helt förödande med en medicinering som gör skrivandet omöjligt. För någon annan kan en sån bieffekt vara ok, men det kan vara livsavgörande att orka röra sig smidigt, att inte stegen ska tyngas av medicinerna.

Jag läser Svart Dagbok av Arne H. Lindgren, som är dagboksanteckningar skrivna under perioder när han vårdades på St Lars, och drabbas av hur mycket som är sig likt. Det är en äldre form av psykiatri. Men detta: hur någon annan tar sig rätten att bestämma vad det normala är, det är detsamma. Strukturer som handlar om att patienten ska underordna sig och lita på de som är auktoriteter på området, finns fortfarande kvar.

För tyvärr är det så. Den vård jag har fått säger mig att de allra flesta behandlare faktiskt tycker att de är bättre på att bedöma vad som är friskt i mig, än vad jag själv är. De allra flesta tycker att det är de som kan avgöra vilka saker jag får klara av att de försämras, för en lyckad medicinering. Och de allra flesta tycker att det självklart är de som bedömer om medicineringen är lyckad eller inte. Om jag protesterar? Ja, då kan det ju lätt definieras som ett symptom på sjukdom, och att jag inte vet mitt eget bästa, och så behöver man inte bry sig om det.

Och helt ärligt, om du träffat mig för första gången, hade du då litat på min bedömning av mig själv? Hade du lagt vikt också vid de saker jag sa var problem med mediciner, hade du låtit mig bestämma om det var en bra idé med medicinering eller inte? Hade du trott mig om jag sa att jag trots allt mår bättre och har ett bättre liv om jag står ut med en viss grad av hallucinationer i perioder, för att alternativet att må som jag gör av mediciner faktiskt är värre? Hade du litat på att jag vet var gränsen går, när det är lämpligt att börja med medicin? Jag har 13 års historia i psykiatrin, jag har provat massor med mediciner, jag brukar skriva ut en lista på de preparat jag provat och ta med mig. Hade det räckt för att du skulle lyssna på det jag sa, för att jag skulle få vara med i bedömningen av vad som blir bäst för mig?

Jag vet inte. Jag vet ju inte vem du som läser är, så jag kan inte bedöma det. Men jag kan säga att jag absolut inte skulle lita på det. Jag skulle inte lita på att du visste skillnaden mellan dissociation och psykos, och därför skulle jag inte lita på din medicinska bedömning. Och jag skulle absolut inte lita på att du lät mig vara med och bestämma, för det är så ovanligt. Vad resultatet blir? Att jag inte skulle berätta för dig om mina värsta symptom, om jag inte önskade mig medicin, om min bedömning inte var att jag gått över gränsen, så att det skulle vara värt priset jag måste betala för att slippa symptom med medicinens hjälp.

Hur bra vård blir det då, om jag inte är ärlig mot dig? Inte så bra vård, det tror jag vi kan vara överens om. Men kan det bli en bra vård utan samarbete, utan att vi hjälps åt? Där är jag inte så säker på att vi är överens. Kanske är du en av dem som tycker att jag ska överlämna mig, känna tillit till dig, för att du har utbildning.

Vad gäller grubbel och existentiella frågor är det mer komplext än hallucinationer. Hallucinationer är alltid mest laddat, receptblocket ligger alltid nära då. Men tvivel, hur mycket tvivel är egentligen normalt, friskt? Och hur mycket tro? Vem är det som kan avgöra det, var gränsen mellan tvivel och depression går? Eller var gränsen mellan vanföreställningar och en tro att finna styrka i går? Är det du eller jag som kan det, om det handlar om mig, mitt grubbel, min tro?

Kanske är svaret att ingen av oss kan det, inte på egen hand. Kanske måste vi mötas på allvar om vi ska kunna komma fram till något, om vad som är friskt och vad som är sjukt i mig, var gränsen går.

Arne H. Lindgren var förutom patient på St Lars lärare, journalist och författare. Han har skrivit några texter som finns med i Svenska kyrkans psalmbok. För mig kan de ge mer hopp och lugn än vilken medicin som helst, när grubbel och tvivel smyger för nära, drar för mycket i mig. Det finns något tryggt där, i det som säger mig att någon annan varit där före mig. I den enkla bönen i psalm 523 "Kom nära Gud. Kom morgon. Ge mina ögon ljus." hittar jag lugn. Och i psalm 208 hittar jag hoppet. Kanske inte för att jag tror att gud kommer lyfta all smärta från mina axlar, inte så länge jag finns kvar i livet. Men för att orden säger mig att någon vet hur det är i mörkret, och trots det kunnat hitta hopp om en annan sorts liv.


"Det tänds ett ljus i sorgens mörka gömma. Det hörs ett ord i gråtens slutna rum. /.../
Det föds en kraft i dödens bittra närhet. Det hörs en sång när rösten blivit stum.
Det är det nya livets stämma, Guds kärleks evangelium."


Medicin är inte alltid det bästa alternativet, och allt som gör ont och är svårt kanske inte ska sjukdomsförklaras. Det är fint med behandlare som är ambitiösa och verkligen vill hjälpa, men jag önskar att fler såg hur lätt det går överstyr. Hur man faktiskt kan göra illa och försvåra saker om man vill för mycket, för patientens räkning. Och att det sällan kan bli bra vård om man inte har patienten med sig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Till dig som är liten och finns inuti. Om integration.

Publicerar en rad inlägg med texter skrivna för ett annat sammanhang, men som jag tycker kan få finnas med också här. De är riktade till små delar hos någon med DID.




Jag vet inte om du hört talas om integration. Om du inte gjort det behöver du inte bekymra dig om det, jag tror du har saker som bekymrar dig så det räcker redan. Men kanske har du hört talas om det. Kanske blev du rädd, eller förstod inte vad det betydde. Så jag vill skriva lite om det. Men läs bara om du vill, om det känns som att du undrar. Du behöver inte tänka på det alls. Man måste inte det.

Integration betyder att någon som varit många i kroppen bara blir en enda. Att man inte är en massa delar mer, bara en. Som kan tänka, känna och göra saker. En som lever all tiden, har alla minnena, är personen.

Har man aldrig varit en enda är det jättekonstigt att tänka sig hur det är då. Liksom hur man gör. Om man inte kan gömma sig om det blir för hemskt, eller låta någon annan ta över när man är för trött. Om det inte finns någon som bråkar inuti, eller som kan hjälpa en att förstå sig på världen.

Även om det betyder att man blir en enda och inte är fler längre, så behöver du som är liten inte oroa dig för att det bara ska vara du kvar, och att du måste orka allting i hela livet själv, sånt som de andra brukar göra också. Det är inte det som kommer hända.

Och du behöver inte tänka på vilken del det är som kommer finnas kvar.

Det är inte riktigt så, som att alla utom en ska försvinna, och att man måste vara rädd för att man kanske är en av dem som ska försvinna.

Allting finns kvar även om man bara är en. Allting du varit med om, allt det snälla och allt det hemska, det kommer finnas kvar som minnen. Och sånt du är bra på kommer finnas kvar. Sånt du tycker om, sånt du är rädd för, allting du har med dig, det kommer finnas med i den enda som ni kanske blir sen.

Och det är så för alla delarna. Allt de varit med om, allt de är bra på, allt det de tycker. Allting av alla delarna kommer finnas kvar. Skillnaden är bara att ni inte kommer vara olika delar med olika åldrar och olika uppgifter.

Det kanske låter jättekonstigt. Och ja, det är faktiskt det. Det går inte riktigt att förstå. Och det är ok, om man inte förstår.

Man kan tänka såhär. Det kan vara som att man har en bokhylla med olika lådor på alla hyllorna. I lådorna kan det finnas olika saker, och det kan vara viktigt att ha det uppdelat så. Med minnen, tankar och känslor som hör hemma i en låda, i just den lådan. Och annat i andra lådor. Så att man kan titta på lite i taget bara, ta fram det man behöver. Sen kan man ställa tillbaka det i hyllan och titta på något annat. Det kan vara så att om man skulle ta fram allting samtidigt, skulle det bli så mycket och så rörigt att orka med, att det faktiskt inte gick.

Det är därför det kan vara bra att ha det uppdelat. För även om det är hemska saker i många av lådorna är inte allt det hemska på samma ställe, så det kan gå att orka ändå, även om det är mycket.

Fast sen, om man tar fram lådorna ibland och tittar i dem, så kanske man till slut har tittat på allt. Man vet precis vad som finns i alla lådorna. Då kan det börja bli jobbigt att ha olika lådor istället. Man måste leta för att hitta vilken låda det nu var något särskilt låg i, eller klättra för att nå en som är längst uppe, och man måste lägga tid på att hålla ordning på lådorna. Då kanske det inte behövs längre, att ha olika lådor. Då kan man ta ut allt som ligger i alla lådorna, och lägga det i en enda stor istället. Och ska man ha något kan man bara titta där.

Det kanske inte var en bra beskrivning. Jag vet ju att ni inte är lådor. Jag vet bara inte hur man ska förklara så det blir bra. Men som det är nu delar ni upp allting, för att det skulle bli för mycket om alla fick veta allt. Ni behöver göra så för att det ska gå att orka leva.

Men kanske kan ni titta lite i taget på allt som finns. På det som är hemskt. Men också som att ni kan titta på varandra, som att delarna kan lära känna varandra och börja lyssna på varandra. Bli kompisar. Ni kanske kan se vad som händer även om det är någon annan del som är framme och gör något. Till slut kanske ni kan se varandras minnen och tankar och känslor. Det kan bli så att alla olika delar vet allting, och då är det som att det inte behövs att man är delad längre, om inget är gömt för någon.

Det kan vara lite olika hur det går till att integreras. Ibland är det en del i taget som inte behöver finnas mer, och som integreras in i någon av de andra. För andra är det flera som integreras samtidigt.

För vissa kan delar integreras, och sen om något blir för hemskt, kan de komma fram ett tag igen. För andra betyder integrationen att delarna aldrig kommer tillbaka, att man kommer vara en enda alltid, efter att det hände.

Det är olika. Jag förstår att man kan bli rädd om man tänker på att någon ska försvinna. Men det är ingen som kan tvinga en, och det är inte hemskt. Och det är egentligen mer som att något förändras, än att något försvinner. För allt finns kvar.

Om det är någon stor som pratat om integration kan du kanske fråga dem om de kan förklara mer hur de tänker, så du också får veta. Om du är rädd behöver du att de hjälper dig att se vad som ska hända och varför det är bra. Om andra delar integreras innan dig kanske du kan finnas med och se vad som händer, och någon av de stora kan förklara för dig under tiden.

Det kanske ändå låter konstigt att man ska ändra på vem man är, eller hur många man är. Och jag vet inte om det är det viktigaste, hur många man är. Det viktigaste är att hitta sätt så man kan finnas. Om ni är flera är det viktigaste att hitta sätt så ni kan samarbeta och inte skada varandra eller kroppen. Att ni kan få ett fungerande liv.

Det är bra att vara en också. Det blir inte lika rörigt, och det är faktiskt lättare om man slipper försöka komma ihåg vad någon annan har gjort, eller var han eller hon har lagt något man behöver. Om man slipper diskutera och bestämma saker tillsammans (eller bråka om dem). Det blir en massa tid över som man kan göra annat. Som att äta glass eller läsa en bok.

Det är lättare också när man träffar andra människor. Att man inte måste hålla reda på vilken del det egentligen är som är hans eller hennes kompis, och vara rädd för att någon annan än den ska komma fram och förstöra på nåt sätt. Det tar så mycket kraft att försöka hålla ordning på allting när man är flera. Man slipper det om man bara är en.

Och det är fint att bara vara en. Jag är det nu. Jag vet allt det hemska jag var med om. Men det är inte bara det. Jag har liksom allt skratt också, och allt som alla delarna kunde. Jag visste inte att det fanns så mycket skratt i mig, att man kunde vara så glad. Eller att man kunde tycka så mycket om något som jag gör nu. Att jag kunde så mycket, var så mycket, som jag är nu. Jag, som är allt det som delarna var innan. Det är så mycket, allt det ljusa. Det är så starkt, när det inte är uppdelat på flera olika.

Inget har försvunnit. Allting är bara i samma del nu. I början blev det lite rörigt för jag var så ovan. Det är ganska konstigt att bara vara en, om man varit många innan. Men man vänjer sig, och det är inte farligt. För det mesta är det faktiskt rätt skönt. Och det känns som lyx att ha ett helt liv, som är bara mitt. Som jag får bestämma över. Som jag får leva.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Till dig som är liten och finns inuti. Det finns hjälp. Du behöver inte klara det ensam.

Publicerar en rad inlägg med texter skrivna för ett annat sammanhang, men som jag tycker kan få finnas med också här. De är riktade till små delar hos någon med DID.

Jag vet att du varit med om något som var hemskt. Kanske känns det som att det hemska är nu, även om det inte är det. Kanske har du inte berättat för någon om det som är hemskt. Inte för någon av de andra delarna inuti heller.

Det är svårt att orka då. Att orka vara tyst och veta det som hände, och vara ensam om det. Och det är svårt att förstå då, om man är så ensam. Varför det blev så. Och varför inte alla behövde ha det så hemskt som du. Det är svårt att förstå om det var rätt, om de fick göra så mot dig. Och det kan vara svårt att vara liten och ensam och tänka att det kanske var ens eget fel. Att man skulle ha gjort något annorlunda, eller att det hände för att man var dålig eller dum.

Du gjorde inget fel, det var inte därför det hände. Om vuxna inte tar hand om barn och är snälla mot dem, så är det de vuxna det är fel på. Inte barnen. Men det kan vara svårt att tro på det, om man är ensam. Speciellt om man aldrig träffat någon som varit stor och som tagit hand om en på riktigt, så man blev trygg.

Det kan vara svårt att tro att någon orkar höra om det hemska, eller ens orkar bry sig om dig som är liten och finns inuti. Det kan vara svårt att tro att någon vill trösta en om man är ledsen, eller orka med en när man blir rädd hela tiden. Det kan vara svårt att tro att någon ens vill försöka vara snäll mot en.

Och det kan vara svårt att tro att de andra delarna i kroppen ska låta någon hjälpa just dig. Det kanske är bråkigt inuti och alla vill olika saker, och ingen tycker att du är viktig. De kanske bara blir arga om du försöker prata och säga något om det som är hemskt, även om du inte orkar vara ensam med det längre.

Det finns såna som har som jobb att hjälpa en när det är svårt. Som kan lyssna på det man vill säga och bry sig om en om man är ledsen. Som vill göra så du inte är rädd, men orkar med att du blir rädd hela tiden. Det kan vara ganska skönt att träffa en sån människa. Man kan bli mindre ensam då.

Om man är många i kroppen kan det bli svårt att få plats ibland även om man träffar en vuxen som jobbar med att hjälpa en. Men är det någon som är bra så ska hon eller han bry sig om att alla får plats, och den personen kan också hjälpa er inuti att bli vänner med varandra och göra så att ni inte bråkar lika mycket.

Kanske märker han eller hon inte ändå att du är ledsen eller rädd, eller har något att berätta. Du kanske är bra på att gömma dig inuti, så kanske syns det inte då. Om du vågar är det bra att säga till då. Att du vill något. Det är ganska läskigt att våga, men det är bra. För då kan du få hjälp, och slippa vara ensam med det som är hemskt.

Det finns såna som jobbar med att hjälpa en som inte är bra, som inte fattar att man kan vara mer än en inuti. De kanske säger att du inte finns eller att du inte får prata hos dem. Försök säga till de stora inuti då att det inte är bra, att du måste få hjälp av nån annan som är stor, som fattar att du finns. Fråga om ni kanske kan träffa någon annan.

Kanske är den personen inte bara dum, någon av delarna kanske får hjälp som den behöver. Men alla delarna är viktiga, du också. Det är inte bara en som är den riktiga personen och ni andra är något som stör, även om vissa tror så. Det är ljug. Alla tillsammans är den riktiga personen. Och ni behöver hjälp. Alla delarna behöver hjälp, och ni behöver nog hjälp att bli mer vänner med varandra och lyssna mer på varandra. Och kanske behöver ni hjälp med att tro på att de andra är på riktigt och viktiga, och att våga berätta saker för andra inuti.

Det är jätteläskigt att våga säga något. Kanske tror du att du måste vara tyst för att inte du och kroppen och alltihop ska dö. Det är inte konstigt att det är läskigt då ju. Men om man testar, så kan man se att ingen dör. Att det faktiskt blir lättare att berätta för någon, att slippa vara ensam. Och att det kan vara skönt om någon tar hand om en när man är ledsen eller om allting bara gör ont och är hemskt.

Och det kan vara skönt att se att det finns vuxna som försöker vara snälla mot en och ta hand om en. Kanske fattar de inte allting alltid och de gör nog fel ibland. Men att det finns såna som inte slåss, som inte är elaka, som inte gör äckliga saker. Som faktiskt bryr sig om dig och att du ska få ha det bra.

Försök säga till de stora inuti att ni kan träffa en sån som jobbar med att hjälpa. Kanske kan ni hitta en som är snäll och hjälper er. Om ni redan träffar någon, fast du inte vågar prata med henne eller honom, försök att våga då. Kanske kan du skriva på en lapp den första gången om du är rädd, eller så kan någon av de stora berätta att du finns där och behöver hjälp.

Det är svårt att våga. Men det är faktiskt ännu svårare att orka med att vara tyst och ensam och hela tiden bry sig om att ingen får veta om det som är hemskt. Du ska inte behöva ha det så, du ska inte behöver orka ensam. Det finns människor som kan hjälpa. Jag hoppas ni hittar någon av dem, och jag hoppas att du vågar få hjälp.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Till dig som är liten och finns inuti. Du får finnas.

Publicerar en rad inlägg med texter skrivna för ett annat sammanhang, men som jag tycker kan få finnas med också här. De är riktade till små delar hos någon med DID.

Du får finnas.

Kanske känns det jättekonstigt när du läser det (eller om någon annan läser det för dig). Som att det blir helt krångligt att förstå att det kan vara så. Det är ok. Det får kännas svårt och krångligt. Men det är så ändå. Du får finnas.

Kanske är det ingen annan som tycker att du får finnas, kanske finns det andra delar inuti som blir arga på dig om du vill något, som säger att du är dålig, ska försvinna, inte störa. Kanske säger de att du inte ens finns. Kanske finns det stora människor utanför kroppen som också säger det. Att du inte finns.

Vi vet ju att de har fel. Du finns. Annars hade du inte kunnat läsa detta, tänka på dessa sakerna.

Det är lätt att tro på de andra delarna eller de som är stora utanför kroppen, att de vet hur det är. Speciellt om man är liten och rädd. Speciellt om de är stora och låter som att de vet. Kanske är det till och med läkare och såna som har en massa utbildning. Man kan ju tycka att de borde veta, att man kan lita på dem.

Men säger de att du inte finns så har de fel. Du finns ju.

Eftersom du finns, får du finnas.

Det är inte svårare än så. Fast jag vet, det är hur svårt som helst att fatta det. Men det krävs inte mer än så för att få finnas. Att man finns. Du finns. Därför får du finnas.

Man behöver inte vara i samma storlek som kroppen för att få finnas. Man behöver inte vara snäll, tyst, smart, vuxen, lugn. Det finns inga såna villkor. Vad man än är, hur man än är, så är det så. Om man finns, så får man finnas.

Du får finnas, och du får vara allt det du är. Är du liten så är det ok, för det är ju det du är. Är du rädd eller ledsen så får du vara det, för det är det du är. Är du glad och tänker på roliga saker du vill göra så får du finnas. Är du arg och tänker på det som varit dumt för dig så får du finnas.

Du får finnas. Det finns inget som ändrar på det. Du får finnas vad du än tänker, känner eller vill. Vem du än är, hur du än är.

Kanske finns det ingen som bryr sig om det du tänker eller känner. Kanske är det ingen som lyssnar på vad du vill eller inte vill. Det är sorgligt då, och jag tycker det är fel. Om man finns borde man få plats, det borde finnas någon som lyssnar och bryr sig om en och hjälper en när det är svårt.

Om det inte finns någon som bryr sig om en är det lätt att tro att man inte får finnas, eller att man inte ens finns. Men det är inte så, det är något man tror bara. Finns man, så får man finnas. Och man kan finnas även om ingen bryr sig om det. Man kan finnas till och med även om ingen vet om att man finns.

Bryr sig ingen om dig kan du testa att säga till någon del inuti som inte känns farlig att du finns. Att du behöver få plats, för att du finns. Eller om det finns någon snäll som är utanför kroppen så kan du testa att säga det till den.

Du kan testa att säga att du behöver att någon bryr sig om dig, för att du finns. Och för att du är liten och för att det är svårt att vara så ensam då.

Om någon säger att du inte finns, eller att du inte får finnas, kan du testa att säga att de har fel. Fast bara om du orkar. Det kan bli ganska bråkigt ibland, det är inte alltid man kan orka med att bråka.

Men du kan veta att de har fel. Du kan säga det till dig själv. Du finns. Och det räcker så. Eftersom du finns, så får du finnas.

Det är sant. Du får finnas.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Till dig som är liten och finns inuti. Det var inte ditt fel.

Publicerar en rad inlägg nu, med texter skrivna för ett annat sammanhang, men som jag tycker kan få finnas med också här. De är riktade till små delar hos någon med DID.

Jag vet inte vad det var som hände, som gjorde dig illa. Men jag vet att det var något, något väldigt hemskt. Och jag vet att det inte var ditt fel.

Kanske tror du att det är så. Om man är liten är det lätt att tro det, speciellt om de som är stora säger det. Men stora kan säga saker som inte är sanna. Det var inte ditt fel.

Om man är ett barn, inuti eller när man är det i kroppen också, så kan man inte bestämma mycket alls. Om någon slår en är den förmodligen starkare och snabbare. Man kan inte komma loss eller springa sin väg, för om man gör det blir man fångad av den som är stor. Om någon gör äckliga saker med en måste man kanske träffa den personen ändå. Man kan inte bestämma att man inte vill, att man aldrig mer måste göra det. Om någon har låst dörren kan man inte komma på något sätt att ta sig ut.

Det är inte för att man är ett dåligt barn. Det är för att man är ett barn, och för att barn är mindre än de stora, och inte kan bestämma så mycket. De stora har starkare armar och snabbare ben. Det är de som bestämmer över nycklarna och vem man måste träffa.

Jag vet inte vad som hände dig, bara att det var något hemskt. Och att du inget kunde göra. Hade du kunnat göra något, så hade du gjort så att du slapp, eller hur?

Om vuxna människor säger elaka saker till en eller skriker på en, tror man att de har rätt. Du är inte dum som trodde på dem. Det är så, är man ett barn så tror man ofta på de vuxna. Man gör det för att vuxna ska finnas för barn. Vuxna ska säga sånt som är sant och göra så att barnet får det så bra som möjligt. Blir någon som är liten rädd ska det finnas en stor där och hjälpa henne eller honom. Är någon dum mot ett barn ska det finnas en vuxen där och göra så att det slutar. Det är därför det finns vuxna hos barn.

Hade du ingen stor som hjälpte dig var det inte för att det var dig det var fel på. Det var fel på dem som var stora. För de ska vara snälla och hjälpa en om det är hemskt. De ska ta hand om barn. Barn ska inte klara allt ensamma. De ska inte orka det som är hemskt eller förstå det som är för svårt. Det är därför det finns vuxna, för att barn inte ska klara det själva. För att de är för små för det. Vuxna är stora, de ska kunna vara trygga och hjälpa. Kan de inte det är det fel på dem.

Eftersom stora liksom finns till för barn, för att ta hand om dem, kan barn lätt tro att det vuxna gör är rätt. Att det de säger är sant. Men det är fel på vissa som är stora. De kan ljuga fast man inte får. Säga att något är ditt fel fast det inte är det. Slå dig eller göra äckliga saker eller tvinga dig att vara med om något hemskt, fast de borde ta hand om dig.

Eller så kan de lämna dig helt ensam. Så du måste förstå allting själv, hur man lagar mat eller när de kommer hem. Vad du borde göra. Det går inte att förstå allt själv när man är liten. Det är därför det finns vuxna. Men vissa vuxna är det fel på, och det kan bli så hemskt då.

Kanske sa de att de måste göra det som var hemskt. Det var inte sant. Kanske sa de att du tyckte om det fast du inte gjorde det. Då ljög de. Kanske sa de att du fick skylla dig själv. Det var aldrig så. Kanske sa de att allt det hemska var helt vanligt, att det var så för alla barn. Det var fel.

Kanske sa de att det var ditt fel att det hände, eller så tänkte du det bara, för att barn tror att vuxna gör rätt. Men det var aldrig du som gjorde fel eller var fel. Det var något de hittade på för att lura dig. Eller något du hittade på för att det skulle gå att förstå vad som hände.

Även om de sa att det var ditt fel igen och igen, även om du tänkte det tusen gånger inne i ditt huvud, så var det inte så. Man kan ljuga med samma sak hur många gånger som helst, men det blir aldrig sant ändå. De ljög för dig, eller fick dig att ljuga för dig själv. Det var aldrig ditt fel. Du var ett barn. Du kunde inte välja, kunde inte komma därifrån, kunde inte bestämma. Hade du kunnat bestämma hade du gjort så att allt fick vara bra, så att de vuxna var snälla mot dig, så att du sluppit det hemska.

Det var aldrig ditt fel. Inget av det som hände. Inte någon av gångerna.
Det var inte ditt fel.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Därför ska du inte skada dig. Du är värd det som är snällt. Till dig som är liten och finns inuti.

Ännu en text skriven för ett annat sammanhang, men som jag tycker kan få finnas med också här. Riktad till små delar hos någon med DID.



Du ska inte skada dig för det gör ont.

Du är värdefull och värd att vara rädd om, värd att ha det bra, värd att ta hand om.

Om det gör ont betyder det att något är fel, du ska inte ha det så, inte hemskt och dåligt. Du ska ha det bra. Det är rätt.

Jag vet att det kanske är andra som har skadat dig, men det var aldrig ok. De borde inte ha gjort det. De var dumma och fick inte. Att de gjorde det ändå var fel.

Du ska inte vara lika dum mot dig som de var. Du behöver inte vara elak mot dig och göra så du får det dåligt och så det gör ont.

Jag vet att det kanske finns andra delar som har skadat dig eller kroppen, och att de är större och säger hemska saker till dig. Gör de så är de också dumma, och gör fel. Man får inte göra dig illa, det är alltid fel. Ingen får.

Du behöver inte tro att de har rätt. Du behöver inte göra som de säger om det är något som blir hemskt för dig. De är stora och borde ta hand om dig så att du blir trygg. Gör de inte det så är det fel av dem, du behöver inte lyssna på dem om de är elaka.

Det kanske känns som att du måste skada dig, som att det är en regel. Det är någon som har lurat dig då. Det är inte sant. Du måste inte. Du får vara rädd om dig, ta hand om dig.

Du är fin. Du ska ha det som är fint och snällt, försöka ge dig det som du tycker om. Eller försöka låta någon annan ge dig det.

Om det är hemskt nu förstår jag att du vill att det ska sluta. Det slutar inte om du skadar dig, det hemska försvinner inte genom det. Ibland blir det faktiskt värre.

Om det är hemskt är det dåligt att göra något hemskt för att det ska ta slut, som att skada dig. Det är bättre att försöka göra något som inte känns hemskt. Något snällt.




Här är några saker du kan göra istället för att skada dig, om de känns snälla för dig. Om du inte vet ifall det känns som snälla saker kan du prova och känna efter. Känns de inte snälla kan du komma ihåg det och inte göra det igen.

• Om du ville skära dig eller skada dig på huden någonstans så kan du ta en tuschpenna och rita hjärtan eller solar eller något annat fint på det stället.
  
  Om det finns någon hos dig som är snäll mot dig kan du fråga om han eller hon vill skriva något på huden. Kanske ”jag tycker om dig”. Så ser du det om du tänker på att skada dig där.
  
• Du kan ta något som är mjukt, en filt eller ett mjukisdjur, och stryka på huden där du ville skada dig. Så det känns mjukt och snällt istället för att göra ont.
  
• Leta fram kläder som du tycker är fina och som känns snälla att ha på dig. Finns det andra delar framme som inte tycker att du ska bestämma kläder, så säg att du måste få bestämma det nu för det står här att du ska prova det.
  
• Ta någon hudsalva som luktar gott på händerna, eller någon parfym på handleden. Gör inte det om det känns som att du bara får huvudvärk av sånt. Men om det känns snällt med någon doft.
  
• Rita massor med hjärtan i olika färger på ett papper, och vik det och ha i fickan. Så kan du titta på det om du vill skada dig igen.
  
• Klappa dig försiktigt på kinden och viska ”Jag måste inte skada mig. De som skadade mig var dumma.”
  
  Finns det någon som är stor och snäll hos dig (en annan i kroppen, eller någon utanför kroppen) kan du fråga om de vill göra det istället.
  
• Om det finns någon stor hos dig och du vågar gå ut (och om det inte är mitt i natten eller så), kan du köpa en liten present till dig. Kanske bara en penna med fin färg eller en studsboll eller något sånt. Inte något dyrt så de andra delarna blir arga. Bara en liten present, för att du är värd sånt som är fint och att få det du önskar dig.
  
  Finns det ingen stor där, eller går det inte att gå ut, så kan du kanske titta på fina saker på nätet och lägga bokmärken på sånt du vill få i present. Du kan fråga någon stor senare om ni kan beställa det.
  
• Ät sån mat som du väljer och tycker är godast. Sånt du tycker är snällt.
  
• Har du någon stor hos dig kanske ni kan baka något. Så luktar det gott och är snällt att hålla på och fixa, och sen smakar det gott och blir varmt i magen.
  
  Är det några andra delar som är bråkiga och vill bestämma så säg att det är du som ska välja receptet och att de bara får hjälpa dig att fatta om ni har det som behövs hemma. Och att du måste få slicka skålen om du vill det, för att det står här, så det är som att du har det i läxa ungefär, så de kan bara vara tysta och sluta tjafsa med dig.
  
• Det kan kännas snällt att vila om man är trött. Fast är allting för hemskt kanske det inte går. Men du kan testa. Kanske är det lättare om du lyssnar på musik eller tittar på en film.
  
• Om du tycker om att pyssla eller rita kan du göra det.
  
• Ibland känns det bra att bara få bestämma något. Att det är du som är viktig just nu, och att det blir som du vill. Testa att bestämma vad ni ska lyssna på för musik eller vilka strumpor ni ska ha på er eller något annat. Ibland är det läskigt att försöka bestämma något alls. Men ibland är det skönt.
  
  Du får bestämma också, du är också viktig, vad du vill spelar också roll. Det spelar roll om det gör ont på dig eller om något är hemskt för dig. Men annat spelar också roll. Som att det blir som du önskar dig ibland. Som att du får det som känns fint för dig. Du är värd det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

När allting är hemskt. Till dig som är liten och finns inuti. (Copingtips för små delar hos någon med DID).

Skrev detta till ett annat sammanhang, men tänkte att jag kunde lägga ut det här med. Det är tänkt som copingtips för barn-delar hos personer med DID. Tankar om vad man kan göra för att stå ut när det är hemskt, speciellt om det är hemskt och det inte finns någon vuxen där och kan hjälpa en. Varken en vuxen del i systemet, eller någon annan vuxen.

Pdf-fil med mycket bilder, så det ska gå att komma ihåg vilka tipsen var om man inte orkar läsa, eller kanske inte kan läsa själv.

När allting är hemskt. Till dig som är liten och finns inuti.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Personer som uppnår maximal tid i sjukförsäkringen. Vilka är de och vad händer efteråt?

Vill mest ge ett lästips idag. Rapport 2013:6 från Inspektionen för socialförsäkringen. Låter kanske inte roligast i världen, men det är intressant. Och förutom numret har rapporten ett namn: "Personer som uppnår maximal tid i sjukförsäkringen.Vilka är de och vad händer efteråt?"

I denna rapport kan du tex hitta fakta som säger:

• under 2010 utförsäkrades ca 41000 personer.
• sju av tio var kvinnor.
• knappt hälften hade psykisk sjukdom som huvuddiagnos.
• ca varannan återvände till försäkringen inom ett år.
• hälften av dem som återvände gjorde det efter 90 dagar. 
• 2,5 %  fick ekonomiskt bistånd under minst 6 månader innan de blev utförsäkrade, efter utförsäkring var det 8,6 % 
• andelen personer som fått långvarigt ekonomiskt bistånd efter utförsäkring är särskilt hög bland dem som har psykisk sjukdom, och som inte kommit tillbaka till sjukförsäkringen. (16,1%).

(Och vi kan ju minnas att utförsäkring inte betyder friskförklaring, att återgå till försäkring inte är något alla som är fortsatt sjuka kan göra, och att det i praktiken innebär att man flyttat över människor från sjukförsäkringar till socialtjänst, från försäkringskassans ansvar till kommunernas. Att man sett till att många som är sjuka får mindre pengar, förutom att alla sjuka har hårdare krav på sig. Vi kan också minnas att de som försörjs av en partner eller av egna sparpengar istället för av ekonomiskt bistånd får noll kronor i inkomst, och dessutom faller bort i statistiken).

Vill du läsa mer, så finns hela rapporten att läsa här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Menar ni allvar med arbetslinjen? Varför är linjen för sjuka då så krokig och svår att sträcka ut på en väg som bär framåt?

Allt det här pratet om arbete. Om hur viktigt det är att människor som länge varit sjuka får komma tillbaka in i arbetslivet, eller in i det, om de nu aldrig varit där. Ibland vet jag inte om det är nåt som menas på allvar. Att det handlar om att vilja att långtidssjukskrivna ska få en chans på allvar på arbetsmarknaden. Det kan vara så att allt det pratet, hela den retoriken, mest handlar om att skuldbelägga. Ge nya bilder som inte säger att sjukas tillvaro är präglade av sjukdom, utan av en slöhet, passivitet, bortskämdhet, lathet. Som att man antingen tror så eller åtminstone är mån om att måla upp den bilden. Av slöfockar. Såna som tär på samhället.

Det finns saker att tjäna på det. Skuldbeläggandet som säger att sjukdom handlar om dåliga val, dålig karaktär, dålig vilja, något annat som är dåligt hos personen det gäller. Har redan tidigare nämnt tanken att man slipper ansvar då, för strukturer i samhället som gör människor sjuka, och för att det ska finnas tillräckligt med vård. Det är en smart retorik på många sätt, som flyttar ansvaret till den sjukas axlar.

Men förutom det, finns det något mer där? Allt detta prat om arbete, det handlar ju inte bara om att skuldbelägga de som inte kan, det handlar också om att försöka pressa in människor i aktiviteter, rehabilitering, åtgärder. Inte kan väl tanken vara att det är bra om de sjuka hamnar i fas 3, att det arbete som är tänkt för oss bara är detta meningslösa, som vi inte ska få betalt för? Eller är det det? Är det vad man kan sträcka sig till att tro om oss, efter att ha placerat sjukdomen som en brist hos oss som personer? Är det synen man har på oss, att det är vad vi kan klara? Eller finns det en riktig vilja som handlar om att vi ska kunna komma tillbaka på arbetsmarknaden, på riktigt. Att också vi ska kunna bidra som de vi är, med det vi har att ge?

Ja. Jag har något jag vill komma fram till. Detta: Om det finns en vilja att göra möjligt för oss att komma in på arbetsmarknaden. Vi som i stort sett aldrig varit där, eller varit där och sen varit borta i många år, eller som varit i en del av den, men blivit för sjuka för att klara just den sortens jobb vi förut haft. Hur kan det då fortfarande vara så att det inte går att kombinera deltidssjukskrivning med deltidsstudier? Hur kan studier vara något som är reserverat för sjuka som är under 30 år, eller för dem som är friska nog att klara heltid?

Jag får inte ihop det. Jag tänker mig att studier skulle vara en bra väg för att komma in på arbetsmarknaden, för att skapa möjligheter på ett annat sätt än fas 3 någonsin kommer ge. Att det dessutom kan vara bra att inför en arbetsgivare visa att man klarat av att studera, och att man har uppdaterade kunskaper på det område man vill jobba inom.

Det jag önskar är inte nåt orimligt. Det jag önskar är bara detta enkla: att det skulle gå att kombinera sjukpenning på deltid med studielån på deltid. Eller att ha studielån på deltid och försörjningsstöd som täcker upp så man når existensminimum, om man är sjuk men blivit utförsäkrad eller av nån annan anledning inte har rätt till sjukpenning.

Det jag önskar är bara att det skulle vara möjligt att använda studier som en bro mellan en lång tids sjukskrivning och en plats på arbetsmarknaden.

Ska ni prata om arbetslinjen även när det handlar om sjuka: visa mig en linje som handlar om att människor kan ta tillvara på och utveckla de förmågor de bär på. Visa att ni fattar att sjuka människor inte bara är sjukdom. Och framförallt: visa en linje som sträcker sig åt ett annat håll än mot fas 3.

Eller så önskar jag alternativet: att ni är ärliga med att ni ger upp människor, att gränsen går vid 30, att ni inte tror på att de som varit sjuka länge och är äldre än så har en chans på arbetsmarknaden, nånsin. Och att det inte är rimligt att göra något för att stötta oss, för att ge oss de möjligheter vi tror att vi behöver. För att ni inte tror som vi, ni tror att vi är hopplösa fall, eftersom det passar in i er retorik som säger att sjukdom egentligen mest är ett karaktärsdrag som handlar om lathet. Är det vad ni egentligen vill förmedla: säg det då. Är pratet om arbetslinje något som tyder på att ni faktiskt vill att vi ska komma i arbete: visa mig den linjen. Och för guds skull: justera i så fall den här idiotin som gör att man inte kan kombinera studier och deltidssjukskrivning.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Vem ska vårda skadorna när vården har skadat?

Även detta inlägg utgår från tankar jag fick när jag läste boken Den blomstertid nu kommer, patientens separation från terapeuten av Maj-Britt Larsson Holmkvist Tidigare har det här och det här inlägget utgått från den boken.

Frågan jag vill ta upp nu är: vad händer om det finns saker som inte går att avsluta i en terapi, för att terapeuten inte är förmögen att ge det patienten behöver, eller för att tiden inte finns där? Eller ännu värre, vad hände om man blir skadad av den terapi man får? Vem finns där och hjälper en då?

Sigrun Tømmerås skriver om egna upplevelser i Tidsskrift for Norsk Psykologforening:

"Jeg fikk ikke hjelp med det jeg primært søkte terapi for. I tre år tryglet jeg og ba, men min overgrepsbakgrunn ble aldri et ordentlig tema. Fjerde året kom det fra terapeuten: «Vi jobber ikke med slike ting her.» Da koblet jeg følelsesmessig ut. Jeg fikk mareritt om terapeuten, mistet evnen til å kjenne sult og tørst, og en kronisk sykdom ble utløst. Å oppleve seg ført bak lyset var traumatisk i en situasjon hvor jeg hadde vært åpen og gjort meg sårbar.

/.../

Er dårlige terapierfaringer et tema for «den neste terapeuten»? To behandlere har sagt til meg at tidligere behandlingserfaringer ikke hører hjemme i terapi. Men hvor skal man kunne bearbeide slike opplevelser, som ofte er en reprise på de opprinnelige problemene man søkte hjelp for, om ikke i terapi? En kvinne som lette etter ny terapeut, opplevde at toppen fem av de 40 hun kontaktet, til en viss grad var i stand til å se situasjonen fra hennes synsvinkel. Kun én ga henne uforbeholden støtte på at terapeuten var problemet, ikke hun selv. Den psykologen ble en god terapeut for henne."


Frågan är kanske egentligen större än så, kanske är den egentligen: om den vård psykiatrin ger skadar, vems ansvar är det då att finnas där och hjälpa en att läka skadorna? För det är inte bara terapi som kan skada, även tex medicinering eller tvångsvård och -åtgärder innebär en risk för att skada patienten.

Jag har aldrig ringt runt och frågat vem som kan tänka sig att hjälpa mig att bearbeta tidigare dåliga vårderfarenheter. De som gjorde mig illa, förvärrade min otillit, och fick den att inrymma även en otillit till behandlare. Det kanske hade varit intressant att göra det, jag vet inte. Det jag vet är att jag ibland försökt prata om det som gjort mig illa, om situationer som försvårat saker för mig, om det jag upplevt som maktmissbruk och övertramp. Det som oftast händer är att behandlaren utan reflektion tar den andra behandlarens parti. Väljer en frågeställning som problematiserar min reaktion, min upplevelse, som att det vi ska titta på är hur jag kunde uppleva det på ett sätt så att det verkade som att jag blev skadad (med en undertext som säger att det är helt självklart att ingen inom vården skadar en patient).

Igen: det handlar inte om att jag tror att behandlare är hemska, onda, dåliga, ute efter att göra illa. En del finns det som sysslar med maktmissbruk på ett sätt så att det är helt oförsvarbart att de som finns runt om inte reagerar, stoppar det. Men de flesta. Det handlar om något annat. Felbedömningar, fördomar, för lite tid, för stor tro på mediciners goda effekt, för många patienter, för lite engagemang. Ogenomtänka behandlingmetoder, repliker sagda utan reflektion. Jag fattar att sånt händer. Vi är människor, alla. Och det är svårt att handskas med så mycket smärta, med den vanmakt som ofta måste finnas inbyggd i att försöka hjälpa någon som lider mycket, i att inte kunna befria hen från det som plågar hen. Ibland är det faktiskt den goda viljan och en alldeles för stor entusiasm som gör illa. För att det som patient kan bli omöjligt att hålla jämna steg med den behandlare som tror att hen kan rädda en, att det skulle gå, om man bara ansträngde sig lite mer. För att det kan slå över till ett skuldbeläggande.

I vilket fall, vilka än orsakerna är till att det blir fel, till att vården kan skada, så är det något som händer ibland. Det borde vara allmänt känt, att ibland blir det fel. Ibland råkar man göra patienter illa, även om det inte var meningen. Det borde finnas utrymme för det i den verklighetsuppfattning man har som behandlare. Att andra behandlare är människor och därmed inte kan göra rätt alltid i alla lägen. Ändå: det jag oftast mött är en absurd lojalitet mot andra behandlare, där det inte ens gått att bli hörd i min upplevelse av det som hänt, det som skadade mig. Där allt placerats hos mig. Jag har skrivit lite om detta tidigare, i ett av inläggen om härskartekniker.

Jag förstår inte synen som säger att om någon bara har en legitimation, som psykoterapeut eller psykolog, så kan man lita på att hen inte skadar sina patienter. Inte ens av misstag. Det är människor vi pratar om, som ska möta andra människor. Ibland matchar man inte, ibland räcker det som grund till problemet: att terapeuten inte kan ge det patienten behöver. Hen kanske inte kan handskas med ilska eller klarar av att bli ifrågasatt. Hen kanske har för nära till sina egna försvar eller smärtpunkter i just det patienten behöver närma sig, försöka läka, och går därför in i reaktioner som förvärrar patientens problem. Kanske ser hen inte det själv. Det kan vara så ändå. Det kan vara så att varken patienten ellet terapeuten ser tydligt vad som händer. Eller så kan det vara så att patienten ibland ser saker tydligare än terapeuten. Men det är svårt att bli hörd i det, maktförhållandena ser inte ut så, behandlaren har alltid tolkningsföreträde, och om man nu söker hjälp hos någon annan för att försöka läka det som blivit svårt, det som skadats, förvärrats, riskerar man dessutom att få det ytterligare förvärrat, få tolkningar som handlar om att problemet ligger hos en själv.

Ibland tänker jag att samtalsbehandlingar överlag inte tas tillräckligt mycket på allvar. Att man inte ser hur starka behandlingar det är. Att det är därför de kan göra så stor skillnad, vara en viktig del av en positiv utveckling, men att det också därför går att göra stor skada. Och inte bara om man är olegitimerad terapeut som utför oetiska former av behandling. Nä, det går bra att skada som legitimerad med. Man kan trampa fel, hamna snett tillsammans. Eller så kan man tro att man hjälper patienten, tex genom att vägra att prata om traumatiska saker (kanske med motiveringen att man hjälper hen att gå vidare så), medan man i själva verket ännu en gång stänger in hen i den tystnad och ensamhet som kunnat vara så stark genom hela hens liv, att det är den som hotat att förgöra hen. Ibland behövs det inte ens att terapeuten har brister som kommer upp i terapin, det kan räcka med att en patient hamnar hos en terapeut som utgår från teorier och metoder som inte alls passar hen, för att terapin ska förstärka och förvärra de problem hen redan har, istället för att hjälpa.

Vi måste veta det: att ibland blir det fel. Vi måste veta: även människor med legitimation är människor. Och alla behandlingsformer passar inte alla. Ibland blir det fel.

Vi måste också veta något om beroendet, makten. Hur en terapirelation inte är jämlik, och hur den som är terapeut därför har ett större ansvar än hen ibland vill låtsas om. Larsson Holmkvist skriver:

"Genom forskningen har jag på djupet blivit varse den diskrepans som föreligger mellan terapeut och patient, ett perspektiv om nivåskillnader som ständigt behöver göra sig påmint hos alla som arbetar med psykoterapier. Patientens underläge, utsatthet och underordnande ställning som hjälpsökande, det ojämlika beroendet liknar i hög grad barnets beroende av föräldern. Som framgått av samtalen innebär det upplevda underläget att automatiskt rätta sig efter terapeuten, försvara dennes handlingar och skuldbelägga sig själv."

Om man då blivit skadad av en terapi, om det finns saker som hände där som ger en problem eller förstärker de problem som man redan hade, och om man trots allt vågar se att det kanske inte är ens eget fel. Om man vågar söka hjälp i det. Det är så viktigt att kunna få hjälp då. Få hjälp att se vad som hände, och vilka saker som hör hemma hos vem. Vilka brister som var terapeutens, hur det kunde bli som det blev. Det är viktigt, inte för att skuldbelägga terapeuten, utan för att befria patienten från den skuld som påverkar hen, den tyngd som finns i att bära skulden för vad nån annan gjort mot en, och ge hen möjlighet att läka,

Hur ska det gå till då? Om allt vore idealt skulle väl varje terapeut kunna möta sina patienter i det själv. Vara klarsynt och ta på sig det ansvar hen har för sina brister, tolkningar, misstag, de saker hen gjort fel, och hjälpa patienten att se sig själv tydligare, istället för att ta på sig ansvaret för saker som hör hemma hos terapeuten. Sigrun Tømmerås föreslår att det skulle finnas möjlighet att möta den terapeut det finns något oavslutat med tillsammans med en annan terapeut. Att ta in någon utomstående som kan hjälpa patienten (och kanske också terapeuten) att bearbeta det som var.

I studien som Larsson Holmkvist gjorde träffade hon bara patienterna, aldrig någon av de terapeuter de gått hos. Hon kunde ändå ibland vara i en roll där hon hjälpte patienter att se vilka saker som handlade om oförmågor hos terapeuten, eller i det system där terapin ingick. Hon kunde hjälpa dem att se vilka saker som var helt orimliga, och med de få samtal de hade kunde en del av patienterna klara upp saker tillräckligt för att avsluta terapin inom sig, medan det blev tydligt vilka som behövde mer hjälp.

Vad vill jag ha sagt med detta inlägget då? Vilken modell förespråkar jag? Jag vet inte. Ibland tror jag det kan vara viktigt att få möta den behandlare som gjort en illa, kanske tillsammans med en terapeut, att det kan vara en väg att hitta nya sätt att förhålla sig till det som hände. Både när det handlar om en terapeutisk behandling och när det gäller någon annan vårdform som gjort en illa. Ibland tror jag att det är en möjlighet som man inte kan räkna med. Dels för att behandlaren kanske inte är tillgänglig eller vill delta i något sånt, och dels finns det en risk att behandlaren ges utrymme för att återigen upprepa det som gjorde patienten illa, och försöka gå fri från ansvar för det som skadade. Att det inte blir ett möte som kan leda vidare, hjälpa.

Jag tror i vilket fall att det kan vara viktigt att bli hörd. Att få plats med det någonstans, hos någon. I perioder när jag haft väldigt lite förtroende för psykiatrin har det kunnat hjälpa mig att söka stöd hos själavårdare, just för att jag då visste att de inte var en del av det system där jag blivit gjord illa, för att lojaliteten för dem inte självklart fanns hos behandlarna, och för att de inte behövde försvara eller berättiga det som hänt, utan kunde lyssna på mig och mina upplevelser. Det har också hänt att jag fått utrymme och hjälp med denna sortens problem hos behandlare jag haft kontakt med inom psykiatrin, då har det kunnat hjälpa mig just för att det är någon som är en del av systemet som ändå inte är blint lojal, inte köper de maktstrukturer som säger att det inte finns några fel i systemet, inte ens några människor som begår fel, och att allt som verkar dåligt bara handlar om att jag som patient tolkar situationen galet.

Jag har ingen färdig lösning, en modell som kan funka för alla. Jag vill mest föra fram vikten av att få lov att prata om de saker som blivit fel i behandlingar, att man kan bli skadad och att man kan behöva hjälp att ta sig vidare då. Att det är omänskligt att lämna patienter ensamma när de blivit skadade, bara pga att det är i behandling de blivit skadade. Den sortens skador är allvarliga och viktiga, för att någon varit sårbar i vårdsituationen, och blivit skadad där. Men kanske minst lika mycket för att det är skador som kan blockera personens förmåga att lyckas lita på behandlare tillräckligt mycket för att kunna ta emot hjälp i framtiden.

Man borde se på det som ett allvarligt problem, om vården inte bara misslyckas med att hjälpa, utan också blockerar chanserna för framtida hjälp. Man borde vara mån om att möta patienter som blivit dåligt behandlade eller skadade i en vårdsituation, just för att det är så allvarligt. Som det är nu upplever jag det nästan som tvärtom. Om man alls lyckas bli hörd i att det är ett problem som kan existera, så tillskrivs det inte så ofta tillräckligt stor vikt, och det är verkligen inte självklart att man får någon vård som hjälper en att reparera de skador man fått. Det är stor risk att man istället överöses med skuld och ansvar, att det skadade istället förvärras om man söker hjälp, eller att man helt enkelt inte får lov att prata om det, att ingen tycker att det är deras jobb, att läka de sår någon annan inom vården skapat.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Det måste vara så att du har fått allt du behöver, för nu är den planerade tiden slut.

För ett tag sen läste jag Den blomstertid nu kommer, patientens separation från terapeuten av Maj-Britt Larsson Holmkvist, och skrev lite av de tankar jag fick när jag läst boken i det här inlägget. Jag tänkte skriva ett par inlägg till, för det var så många tankar som väcktes. Fast så blev det inte av. Annat kom emellan. Trötthet, tankar om annat, sånt. Men nu kommer i alla fall lite mer funderingar utifrån den boken.

Boken handlar om avslut av terapi, och separation från terapeuten, och författaren har gjort en studie där hon träffat patienter som gått i terapi tre gånger efter att terapin avslutats. Gångerna har varit utspridda över ett halvårs tid. Det handlade både om patienter som gått i korttidsterapi och såna som gått i längre terapier, om jag minns rätt var alla terapier med psykodynamisk inriktning.

"Den postterapeutiska fasen, som en del i behandlingen är av stort intresse för terapieffekten. Är de nya lösningarna bestående? Har nya strukturer byggts upp, som håller (internaliserat gott objekt)? Faller patienten tillbaka i gamla destruktiva mönster (internaliserat ont objekt)? Den postterapeutiska periodens omorientering och nyanpassning har således stor betydelse för behandlingens mera långsiktiga effekter."

Författaren hade en något naiv inställning, som tex innebar att hon verkat gå in i i studien med tanken att alla terapier är bra i betydelsen att de innehållit vad patienten behövs, och också att alla terapier är så långa som patienten behövt. Jag skrev lite om det i det tidigare inlägget. Fördelen med den naiva inställningen är att det blev så tydligt att hon behövde konfronteras med en verklighet som såg annorlunda ut, och att hon faktiskt försökte omforma sin bild efter verkligheten (istället för att försöka trycka in verkligheten i den bild hon redan hade). Hon tvingades formulera sina tvivel och funderingar, och delar också med sig av de tankar hon fått på vägen.

"Min forskningserfarenhet har gjort mig mycket tveksam till det traditionella sättet att så abrupt avsluta terapi. Ett datum bestäms i förväg. Under avslutningsfasen arbetar patienten med den förestående separationen och förbereder sig att stå på egna ben. På avslutningsdagen är terapin enligt "skolboken" oåterkalleligen slut, vilket i praktiken innebär att skiljas från terapeuten för alltid. Min forskning visar den okänslighet, som ligger till grund för ett sådant tillvägagångssätt"

"Patienter vet ofta vilka påfrestningar de mäktar med och i vilken takt de förmår separera. Det är naturligt att patienter, som upplever att de har makt att påverka sin behandling och som känner att terapeuten bekräftar och lyssnar på dem, mår bättre än dem som berövas möjlighet till självbestämmande. Därför bör separationsfasen ske i samråd och skräddarsys utifrån deras behov. Enligt min mening bör terapin avvecklas successivt, så att patienten i lagom doser kan konfronteras med den ångest som separationen väcker."

"Under forskningsprocessen kom jag att starkt betvivla det traditionella sättet att avsluta terapier. Åtskilliga gånger frågade jag mig, hur separationstekniken uppkommit och på vilken teoretisk bas den vilar. Min forskning visar teknikens okänslighet för patientens behov."


Hon märker också hur stor betydelse samtalen med henne har för patienterna. Att hon hamnar i en terapeutroll där hon försöker hjälpa patienterna att göra ett avslut inom sig, eller att se vad de behöver mer hjälp med (och att det är rimligt att de behöver mer hjälp), i de fall där terapin inte är avslutad känslomässigt, även om den är det i praktiken.


"Hos samtliga korttidsterapigrupper framkommer behov av uppföljningssamtal. Dessa är avgörande för om patienten behöver fortsatt terapi eller kan växa vidare med den behandling som erhållits. /.../ Jag vill påstå att kontinuerlig uppföljning av korttidsterapipatienter inte enbart skonar patienten från onödigt lidande. I en tid av ökande sparkrav innebär det även en ekonomisk besparing."

Det hon beskriver händer med en del av patienterna under de samtal hon har med dem gjorde att jag såg något tydligare. Något som jag redan reagerat på och funderat kring, men inte lyckats formulera klart för mig själv. Det handlade om vem det är som bedömer om man fått den hjälp man behöver, om det är rimligt att terapin avslutats och att man ska ses som färdigbehandlad.

Det finns ett problem där, att det i första hand är den behandlare som bedriver terapin som också bedömer om man är färdigbehandlad. Eller möjligen en läkare som jobbar i samma team (och som inte alltid är så intresserad av terapeutiska processer). Det problematiska är inte att de som jobbar inom psykiatrin överlag skulle vara dåliga eller ignorera sina patienters behov. Nej. Det problematiska är att bedömningen om hur mycket vård en patient behöver görs i ett system som är hårt styrt av pengar, reglerat av den politik som finns. Och att det nog kan vara svårt att orka se hur ofta patienter inte får tillräckligt, även om de kan få något.

Risken är att en patient blir stämplad som färdigbehandlad när den tid som finns för hen har gått ut, och att den stämplen hindrar att hen får mer vård, för att det är lätt att tolka saker så det passar in i det system där man ingår. Jobbar man med korttidsterapi i ett system där synen är att patienter ska klara sig på det, finns det alltid risk att man läser de signaler som tyder på att patienten skulle behöva mer som något annat. Som en ovilja att vara självständig, som ett negativt beroende av behandlaren, som något där en lämplig och försvarbar åtgärd är att avsluta terapin, istället för att fortsätta den.

Det är det där, att det alltid finns en risk att man tror så mycket på de teorier man utgår från, eller det sammanhang man ingår i, att man helt enkelt ser tecken som bekräftar att de stämmer. Att systemet är ok, att teorierna har rätt, istället för att se bristerna. Att människor får mindre hjälp än de behöver. Att många lämnas ensamma.

Med de maktstrukturer som finns väger också en behandlares ord tyngre än en patients. Om man inte tycker att man fått tillräckligt med terapi, men det finns en terapeut som bedömt att man har det, finns det rätt liten chans att man ska få mer beviljad. (Alternativet att skaffa terapi privat finns ju för dem som kan lösa det ekonomiskt, men det är en annan sak). Framförallt eftersom bedömningarna sker inom samma team. På samma mottagning, av behandlare som jobbar tillsammans och förmodligen är lojala med varandra.

Den studie Maj-Britt Larsson Holmkvist gjorde, och skildrade i denna boken visade på en modell av hur det skulle kunna vara. Hur bara ett par samtal med en fristående terapeut kunde hjälpa de flesta att gå vidare, och göra tydligt vilka som inte var färdiga utan behövde mer behandling. Det blir så tydligt hur stor betydelse det kan ha att möta någon som inte är lojal med mottagningen, cheferna, läkaren, terapeuten. För att hen kan se bristerna utan att själv ha ett ansvar för dem, och utan att behöva gå in i någon slags försvar eller försöka berättiga att det är som det är. Hen behöver inte heller tappa någon prestige om hen tycker att patienten har problem kvar, eller pekar på att terapeuten inte kunnat handskas med och möta alla de problem patienten hade.

Kanske är det en komplicerad sak att organisera så att det skulle kunna finnas möjlighet att bli bedömd av någon som står utanför systemet. Jag har inget förslag på en praktisk lösning, jag vill bara peka på detta: det finns ett problem i att det är samma människa som behandlar någon som också ska bedöma om denna behandling är tillräcklig, och att den alternativa bedömning man kan få för det mesta handlar om att en läkare i samma team bedömer läget. En läkare som sällan är specialist på psykoterapi, och som dessutom förväntas vara lojal med den terapeut vars behandling ska bedömas.

Det krävs väldigt god självinsikt från behandlarna, och en väldigt stor förmåga att se sina försvar i en sån situation, för att det ska kunna sluta på nåt annat sätt än att behandlarna tar sin auktoritet och kör över patienten, om hens bedömning av hur bra behandlingen varit inte stämmer överens med deras. Och det skulle ju vara bra om alla som jobbade i psykiatrin var de ideala människorna för jobbet, och om de alltid kunde vara välbalanserade, lugna, och öppna för att de själva kanske inte har rätt. Men nu är ju även behandlare människor, och dessutom människor som jobbar i ett system där de ofta är pressade, överbelastade och stressade. Så kanske ska vi inte förlita oss på att alla alltid beter sig helt idealt. Kanske kan vi se att det finns ett problem här. Ännu en situation där maktstrukturerna riskerar att patienten blir underlägsen, maktlös, och dessutom kanske hindras att få den hjälp hen behöver för att bli bättre.

Jag vet att alla inte alltid kan få allt de behöver, speciellt inte inom psykiatrin. Men jag tror ändå att det finns en styrka i att få bekräftat att behoven finns, att man behöver hjälp. Att det man fick inte var tillräckligt, om det nu inte var det. Att det finns ett hopp inbyggt i det. Och att det är något man alltid borde kunna få, bekräftelsen på att behovet finns, oavsett vilka praktiska möjligheter psykiatrin har att tillfredsställa behovet.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Orden ni använder om mig. Passiviserad.

Jag vet inte när passiviserad blev en synonym till sjukskriven. Jag tror det var ungefär samtidigt som den borgerliga regeringen försökte få ner sjukskrivningstalen genom regler som byggde på att det inte går att vara sjuk längre än en viss tid. Jag tror det var ungefär samtidigt som systemet hårdnade, som det blev allt mer av att jagas, att kämpa för att bli trodd i att man är sjuk, samtidigt som det blev fler blanketter, fler möten, fler åtgärder anpassade för att pressa tillbaka folk i arbetslivet igen.

Ja. Det var nog då. Samtidigt som den arbetsbörda som krävs för att kunna få en sjukskrivning godkänd ökade, även för den sjukskrivne, blev passivitet synonymt med sjukskrivning. (Vilket i sig är paradoxalt, för om man nu är helt passiviserad lyckas man inte bevisa sin sjuklighet och då faller man helt enkelt ur systemet och är inte sjukskriven längre).

Jag vet, det är en bra retorisk grej, att definiera sjuka som passiviserade, istället för som sjuka. Nämner man saker vid dess rätta namn kanske man också hamnar med ett ansvar. Tex för att skapa en bättre vård, och hjälpa människor att bli friskare. Kanske också ett ansvar för att skapa ett bättre samhälle, där inte lika många blir utslitna, sönderstressade, mår dåligt för att sammanhangen de befinner sig i är för hårda.

Väljer man ett annat ord för att benämna sjukdom, kan man ju välja vilket som helst, och helt enkelt ta det som passar ens syften. Om man vill försöka få sjuka att framstå som lata människor som lever på samhällets bekostnad, människor som bluffar till sig pengar och tror att de har rätt till det trots att de inte förtjänat några pengar genom att arbeta, då är passivisering ett bra ord att använda. För vägen ur sjukdom är ju rimligtvis vård, men kallar man sjukdom för passivisering låter det inte alls rimligt med vård. Det låter rimligt med aktivitet, kanske jobb. Och det låter mer rimligt att plocka fram hårdhandskarna då, om vi pratar om passiviserade istället för sjuka.

Det hände något. Jag vet inte riktigt när. Men rätt vad det var fanns passiviseringsetiketten överallt, inte bara i politikernas retorik. Nästan varje gång jag träffar någon inom vården eller en person från en myndighet, kommer det här med min passivisering på tal. Hur jag ska ta mig ur den, vad jag kan behöva. Och mina protester när jag försöker förklara att jag inte alls är passiviserad, möts av misstro, det förvandlas till ett bevis på att jag faktiskt är det. Passiviserad. Och att jag kämpar för att slippa ta mig ur passiviseringen, vilket för de flesta ju kan vara jobbigt. Det kan de ha överseende med, att jag tycker det är jobbigt att de försöker pressa mig ur passiviseringen. Passivisering verkar för de flesta vara en ideal tillvaro, som semester ungefär, fast lite latare. Så det är begripligt, att jag uppvisar motstånd, att jag vill stanna i det tillståndet. Men ändå. Fokus blir där. Jag måste förstå mitt eget bästa: att jag måste ut ur denna passivitet. Och ändå. Det finns inget sätt att förklara att jag inte är passiviserad. Det används som en synonym till sjukskriven, och det kan jag inte förneka att jag är.

Låt mig göra det lite tydligare. De år jag nu varit sjukskriven har jag jobbat hårt med att ta hand om mina problem, för att så småningom kunna må bättre, fungera, vara aktiv. Klara av att utbilda mig och ha ett jobb. Jag vet att det tagit tid, men vissa problem är så stora att det inte räcker med 15 gånger kbt, en justering av beteenden. Jag hade svårare problem än så. Det tog tid.

När det var svårast jobbade jag i stort sett dygnet runt. Jag hade flashbacks, ångest, självskadeimpulser. Jag var tvungen att orka slita med det, försöka ta mig vidare, ur det. Om jag alls sov återupplevde jag saker i drömmarna. Det fanns ingen paus. Jag slet så mycket. Och jag lyckades ta mig vidare, jag är inte längre där, jag mår inte längre så.

All den kampen. Det räknas som att jag var passiv.

Jag fick läsa böcker, leta artiklar, lägga hur mycket tid som helst på att söka information, för att vården inte kunde hjälpa mig tillräckligt, för att det hamnade hos mig att förstå sånt som dissociation, splittring, hur jag skulle bli hel. Jag fick försöka förklara för min terapeut igen och igen, hur saker fungerade, för att kunna få den hjälp jag behövde. För att kunna läka. Hon förstod tillräckligt för att kunna hjälpa mig, tillsammans kunde vi hitta sätten för att ta mig vidare.

Att jag i stort sett ensam fick ta mig igenom en integration av DID, för att vården inte kunde finnas där i det, att jag ensam fick klara det som egentligen varit omöjligt stort, hur mycket hjälp jag än haft. Att jag fick pussla ihop mig igen, skapa ett nytt jag som inte längre var splittrad, lite i taget.

Det. Hela det jobbet jag gjorde för att vården skulle kunna ge mig hjälp. Och det jobb jag lämnades ensam med, när jag föll mellan stolar. Det ansvaret som var orimligt att det hamnade på mina axlar, men som ändå hamnade där eftersom ingen annan tog det. Det. Allt det räknas som förslöing, försoffning, passivitet, att jag långsamt sjönk in i en helt oaktiv tillvaro. För hela tiden, alla de dagarna, var jag sjukskriven. Och sjukskrivning är samma sak som passivisering. Därför räknas också detta som att vara passiv.

Att jag sökte tills jag hittade en psykolog jag kunde prata med på telefon, att jag letat upp alla fonder och stiftelser jag kan söka pengar från, tigga ihop pengar till psykologsamtalen från. Att ingen hjälpt mig på vägen i det. Och alla dessa system att förhålla sig till, reglerna som ändras, handläggarna som byts ut, läkarna som blir nya. Alla regler jag måste förstå mig på, alla blanketter, utredningar, alla möten jag behövt ta mig till fast benen inte bar, fast jag var för sjuk för att ta mig hemifrån. Alla människor jag måste träffa, förklara allt för. Alla gånger jag måste börja från noll. Förklara på nytt. Alla gånger jag behövt vara den som samordnar olika insatser, den som har bäst koll, den som får negativa effekter i övergången mellan olika system. Det räknas som ingenting. Det är inte aktivitet.

Alla timmar av smärta, trötthet, alla dagar symptomen tagit all tid och det inte funnits något annat att göra än att stå ut. Det räknas inte som sjukdom. Nej: passivitet. Så är det, även det räknas in i passiviteten, för allt som händer under en sjukskrivning gör det.

Och det andra, det som gjort att jag orkat leva, trots allt. Att hitta sätt att ta tillvara på ljuset, även när det egentligen inte funnits utrymme för allt kaos. Att hitta de saker jag trots allt klarar att göra. Att läsa böcker, måla, göra något kreativt de dagar det har gått. Att lära mig virka, för att jag blir så depressiv av att inte lära mig något nytt, inte befinna mig i utveckling, men också för att fackböckerna blev obegripliga i perioder, bokstäverna bara dansade runt på sidorna, för att den möjligheten var stängd. Att göra det jag kunde. Att komma på att jag kunde virka mjukisdjur och skänka till barn som nog var rädda och behövde dem, för att känna att jag var en del av ett sammanhang, även när jag inte orkade gå ut, tänka längre sammanhang, träffa mer än en människa i taget. Att gå små små promenader och hitta vårblommorna när de nyss slagit ut, att hitta de sätt att finnas nära ljuset jag kan. Det. Allt det. Det går att avrunda till ingenting, passivisering.

Och nu. Nu när jag mår lite bättre, kan återhämta mig. När jag försöker läsa facklitteratur igen, de perioder det går, för att förbereda mig för att kunna plugga så småningom. När jag försöker formulera resonemang och lite längre texter, här eller i andra sammanhang. När jag försöker mig på att åka buss, träffa mer än en människa samtidigt, träffa en grupp människor som jag inte känner sen tidigare. När jag vågar mig på att träna försiktigt, för att ha en chans att bygga upp muskler, kondition. När jag försöker skapa ett liv som kan fungera på sikt, och ta steg i den riktning jag vill, även om de är väldigt små. Då räknas det inte.

Allt detta, det räknas bara som passivisering, som att jag inget gör, inget gjort under den tid jag varit sjukskriven. Det är så det blir, det ni lägger i begreppet när ni gör sjukskrivning till något synonymt med passivitet: att vad man än gör, så räknas det inte. Hur konstruktivt man än använder den tid man är för sjuk för att jobba kan det avrundas till ingenting. Hur stora framsteg man än gör, så är det inget som spelar någon roll, är av betydelse. Det enda som räknas som frånvaro av passivitet om man är sjukskriven, är att delta i åtgärder organiserade av arbetsförmedlingen. Det enda sättet att vara något annat än passiv på riktigt, det är att jobba, vara frisk.

Att vara sjuk, i behov av sjukskrivning och vård, inte i behov av aktivitet? Det är på väg att bli en förlegad syn, den är på väg bort, är jag rädd. Åtminstone om vi tillåter detta att fortsätta, urholkningen av ord, förvrängningen av språket. Om vi till exempel går med på detta: att passivisering och sjukskrivning är ungefär detsamma. Att du har rätt att se på mig som någon som är oförmögen att ens vilja aktivera mig, vad jag än fyller mina dagar med. Att du har rätt att klassa mig som försoffad, eftersom jag är sjukskriven. Även om orsaken till min sjukskrivning inte är lathet, utan faktiskt sjukdom.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.