25 juni 2018

Länksamling med texter om dissociation


Jag har hållit på ett tag med att fixa en samling med länkar till texter om dissociation. Därifrån går det lättare att hitta de texter jag själv skrivit när jag försökt förklara saker om dissociation, men också väldigt många texter som andra skrivit. 

Länksamlingen finns här: regnlund.se/dissociation

och det är fritt fram att använda, dela och sprida samlingen.

Kan också passa på att rekommendera stafettkontot Om dissociation på instagram, där olika människor skriver om sina erfarenheter av dissociation.

7 april 2018

Bloggen vilar

Jag började blogga på Vårdguiden 1177.se i september 2016. Det var en annan sorts blogg än den jag hade här, mindre av analys och kritik av systemet och mer av att förklara saker om trauma och dissociation, och skriva en del om min egen resa. I samband med det slutade jag att skriva på den här bloggen, helt enkelt för att det blev för mycket att hålla liv i två bloggar samtidigt. Just nu finns inga planer på att återuppta bloggandet här, men du får väldigt gärna läsa de texter som finns om de intresserar dig.

Efter ungefär ett år avslutades min blogg på 1177.se, och den är nu också borttagen från nätet. Jag har skapat en fortsättningsblogg Det är bara jag nu (en fortsättning) som jag skrivit något sporadiskt på, men som kommer finnas kvar åtminstone ett tag framåt. Där kommer jag också återpublicera en del av de bloggtexter jag skrev för 1177.se.

Mina böcker "Till dig som är liten och finns inuti" och "Punkter av ljus." går fortfarande att köpa för den som är intresserad (eller låna på bibliotek för den som är intresserad men utan pengar), och senare i år (2018) är det planerat att boken "Till dig som är liten och finns inuti - Breven från bloggen" ska ges ut. Där är alla de brev jag skrev till små delar på 1177.se-bloggen samlade, och det är en bok som i stor utsträckning är en fortsättning på min första bok.

För att läsa mer om böckerna är det bara att gå till min hemsida som finns på regnlund.se, och där finns också annan information samlad. Vill du kontakta mig är det lättaste sättet att maila till regnlund (at) gmail (punkt) com.

5 juni 2016

Twitter och sommarlov.

Vi var några som skrev en debattartikel om behandlare på twitter, efter att ha upplevt att det då och då sker saker som är över gränsen för vad som är ok. Som jag också skrev lite om i mitt förra inlägg här på bloggen. Debattartiklen finns nu att läsa på Läkartidningens sida: Twittra men glöm inte patienterna.

I övrigt vill jag meddela att jag tar sommarlov från denna bloggen nu ett tag, struntar i alla lösa trådar och oavslutade tankar som jag tänkt ta sen nån gång. Kanske kommer den där gången, eller så gör den inte det. Jag drar mig tillbaka ett tag nu och ska fundera lite på var och hur jag vill fortsätta blogga och skriva. Just nu har jag lite för många kanaler och lite för rörigt huvud. Kanske räcker det med en sommar för att rensa. Kanske behöver jag förändra nåt med. Får se. Jag vet inte än. Men vi hörs, här eller nån annanstans. Förr eller senare.

Ha det fint, var ni än är och vad ni än gör i sommar.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

29 maj 2016

Gränsen mellan yrkesliv och privatliv. (Jag vet att det är svårt.)

När jag var runt 20 och  ny i psykiatrin och hade som mest kontakt med slutenvården fanns det en skötare som man ganska ofta kunde se berusad på torget i närheten av var jag bodde. Det var inte mitt i natten, efter en fest eller så, utan snarare på förmiddagen eller kanske vid lunch. Det var sådär så man la märke till det. Sådär så vi pratade om det. Störde det förtroendet för honom i sin yrkesroll? Ja, åtminstone ganska mycket. Fast antingen jobbade han på psykakut eller så var han en av dem som jobbade timmar och var runt på olika avdelningar, jag minns inte, men han var inte en sån som man hade mycket kontakt med. Så det handlade aldrig om att bygga upp särskilt mycket förtroende för honom. Störde det förtroendet för psykiatrin i stort? För min del: inte alls. Vården var så bra eller dålig som den var oavsett vilken tid på dygnet han var full på torget, vi tyckte kanske att han var tragisk och sa saker som handlade om att det inte är så säkert att de som jobbar i psykiatrin är så mycket friskare än vi som söker hjälp där. Och det är ju sant. Jag har inget minne alls av historier om att han skulle ha varit berusad på sin arbetsplats. Det skulle ha varit en annan sak.

Att det inte påverkade förtroendet för vården i stort tänker jag handlar om tre saker: att det skedde utanför arbetstid, utanför arbetsplatsen, och att han inte hade på sig sina arbetskläder eller något annat som markerade att han var vårdpersonal. Vi visste att han jobbade inom psykiatrin, vi hade mött honom där, men när han var berusad en förmiddag på torget som vi bodde nära, och var ostadig på benen där han gick runt i sina mjukisbyxor, så var han en människa, en privatperson, som jobbade i psykiatrin, men det var tydligt att det som var där var privatliv, inte yrkesliv.

Det kan ju ändå hända att människor skulle tycka att det är opassande att någon som jobbar med akut krisande, behövande, otrygga, sjuka människor kan bete sig så ansvarslöst. Kan hända att chefen hade saker att säga om det. Men för min del? Nej, det var inget problem.

Däremot hade det varit problem om han tagit på sig sina vita sjukhuskläder, även om resten varit samma. Samma tid, samma plats, att det var utanför arbetstid. I de vita kläderna blir man en representant för vården. Det hade också varit skillnad om han varit på sjukhusområdet, även om det inte varit på arbetstid eller på en avdelning. Även om det inte är långt alls mellan det där torget och sjukhusområdet så blir det som en gräns. På sjukhusområdet skulle han vara närmare sin arbetsplats, och inte bara rent fysiskt, utan tolkningsmässigt med. Och för varje markör som säger att han är någon som jobbar i vården skulle han alltmer bli tolkad som en representant för vården. Namnbricka, att berätta vilken avdelning han jobbar på för alla som går förbi, kläderna. Och skulle det hända på arbetstid tar jag för givet att någon skulle ingripa, berusad personal är inte bara något som ger vården dåligt rykte, utan farligt på flera sätt.

Tycker ni inte det är nån skillnad? Hundra meter hit eller dit, vita kläder eller mjukisbyxor? Namnskylt eller inte? Om han berättar för dem som går förbi var han jobbar eller inte? Jag tycker det är fundamentala skillnader. Markörer för yrkesidentiteten, eller avsaknaden av dem.

De senaste åren har jag några gånger reagerat eller ställt mig bakom andra som reagerat på saker som hänt i sociala medier, som vi upplevt varit över gränsen. Tre gånger har jag själv eller med andra gjort saker som lett till att personer fått allvarliga samtal med chefer eller liknande. En gång handlade det om en som öppet i en grupp på facebook började diskutera med en patient kring en episod som hänt när hen var inlagd. Personen gav också uttryck för åsikten att det modiga och rätta är att gå långt ut i skogen och se till att dö, om man nu vill ta livet av sig. Till skillnad från att söka hjälp i psykiatrin då, som framstod som fegt och gnälligt. Det bröt mot flera saker och jag tyckte att hens chef måste veta dels att det finns någon som beter sig opassande, bryter mot tystnadsplikten och har en inställning till hjälpsökande som är väldigt problematisk. Och dels tyckte jag att chefen skulle få reda på vad det är för bild hen gav av vården på deras avdelning, för det blir ju som en sorts anti-reklam med personal som skriver såna saker. Och det var bara att klicka på personens profil så fanns det helt öppet var hen jobbade, hen brukade posta inlägg och tagga platsen när hen gick på ett pass. Jag är inte hens facebook-vän, och jag kunde se det.

Det som skrevs gjordes utanför arbetstid och utanför arbetsplatsen, men hens uttalanden var i rollen som vårdpersonal, på en specifik avdelning, till och med i förhållande till en specifik patient. Och eftersom arbetsplatsen var angiven så upplever jag det som tydligt att det hen gjorde förutom att uttrycka ofattbara åsikter om självmordsbenägna, var att förmedla att om man som självmordsbenägen söker vård på den här avdelningen riskerar man att möta någon som tycker att man borde vara modig och gå ut i skogen och dö. Jag gissar att det är en reklam som chefer i vården inte vill ha för sina avdelningar, dels för att det är dålig reklam, och dels för att jag fortfarande klamrar mig fast vid tron att chefer för vård faktiskt vill ha en vård av såpass bra kvalitet att den inte avskräcker folk från att söka sig dit.

Men ska man inte få ha vilka åsikter som helst, säga vad man vill, ha ett privatliv? Det var ju inte på arbetstid, inte i tjänst?

Man får inte bryta mot tystnadsplikten även om man gått hem från jobbet. Det finns lagar som reglerar det. Den gäller inte bara på arbetstid. Och om hen skulle vilja ge uttryck för sina uppfattningar om självmordsbenägna på sociala medier, så skulle det vara ok om hen gjorde sig anonym. Det finns många möjligheter att vara anonym i sociala medier, det skulle inte vara något problem att skaffa ett sånt utrymme i sitt privatliv, där man kan skriva haranger om hur hemska, gnälliga och fega patienter är, utan att det kopplas till ens namn och yrkesroll, eller den arbetsplats man jobbar på. Det skulle vara en annan sak då. Inte precis ok i mina ögon, och inte precis bra för psykiatrins rykte som helhet, men trots allt inte lika allvarligt.

De andra två gångerna har det rört sig om twitter, som är en mycket mer öppen plats. Som ett torg ungefär. Fast på nätet. Jag vet att det är bedrägligt, att man lätt kan känna det som att det är ett privat rum. Man pratar med såna man känner som man vet var man har, och litar på att de förstår vem man egentligen är och menar. Men så många andra kan höra. Ska man då inte få säga vad man vill? Vara privat? Skämta rått om man känner för det? Posta selfies? Ska det vara andra regler för dem som jobbar inom vården än för andra människor? Är inte det taskigt och orättvist?

Väljer man ett arbete där man använder sig själv som person som arbetsredskap och där förtroendet för en som person är viktigt, så är det ju ett val, och vad man då gör i sitt eget namn på öppna platser som twitter kan påverka förtroendet för en. Fast trots allt tycker jag att det mesta som twittras om privata saker av personer som jobbar i vården är helt ok. Jag tycker det är skönt att höra om vardagliga saker, att vi kan se varandra som människor trots allt, inte hela tiden ha den där indelningen i patient vs personal, som om det skulle göra oss till helt skilda saker.

Men ibland skrivs saker som går över gränser. Båda de gånger jag varit del av något som lett till att någon har fått ett allvarligt samtal med chefen har det handlat om läkare. De har varit öppna med sina arbetsplatser, postat selfies där de utan problem gått att identifiera, och faktiskt har de saker jag reagerat på postats från arbetsplatserna. Parallellt med tex bilder där de poserar i vit rock, tagna i sjukhusens lokaler.

Kan man vara privatperson då? I vit rock, i sjukhusets lokaler? Såklart kan det finnas privat tid under arbetstid, och privata tankar. Men kan man i det sammanhanget räkna med att bli hörd som att man är privat, inte representant för vården?

Tänk igen på det där jag skrev förut om personen som var berusad på ett torg nära mig. Att det handlade om tre saker: att det skedde utanför arbetstid, utanför arbetsplatsen, och att han inte hade på sig sina arbetskläder eller något annat som markerade att han var vårdpersonal. Dessa har gjort olämpliga saker på sin arbetsplats, i sina arbetskläder, med massor av markörer på att de är vårdpersonal. Blir det ok och privat och utanför de krav som finns med yrkesrollen om man lägger ut det på twitter istället för att tex säga det i väntrummet? Kan man förvänta sig att bli hörd som privatperson och inte praktiserande läkare, om man bara sett till att skriva i sin presentation att man twittrar privat, trots att man har läkarrocken på sig?

Jag skrev på twitter häromdagen att det man inte kan tänka sig att göra i ett väntrum ska man som vårdpersonal nog inte göra på twitter. Det var en operfekt liknelse och jag fick veta att det väl måste vara ok med bröllopsbilder på twitter även om man aldrig skulle gifta sig i ett väntrum. Och ordvitsar och musik skulle visst inte vara ok i väntrum, och det måste väl få vara ok på twitter? (Jag har minnen av att jag hört både ordvitsar och musik i väntrum, utan att uppleva det som opassande eller förtroendesänkande.)

Låt oss säga såhär istället då: Det man inte kan tänka sig att göra på ett tog iklädd sin läkarrock eller andra arbetskläder, ska man nog låta bli att göra på ett twitterkonto om man är öppen tex med att man är läkare, var man arbetar, postar selfies från arbetsplatsen eller liknande. Och de (förmodligen få) saker man inte kan tänka sig att göra på ett torg iklädd sina vanliga privata kläder, av anledningen att det skulle skada vårdens förtroende om någon patient eller anhörig (nuvarande eller blivande) såg en, det ska man nog inte göra under sitt eget namn i sociala medier.

Vad man gör anonymt är en helt annan sak, då har man plockat bort mycket av den grund som gör att man läses som en representant för en viss vård. Det är en möjlighet som alltid finns. Det finns också låsta konton, privata konversationer, slutna facebookgrupper, sms och en massa andra möjligheter att ge uttryck för vad man än kan vilja ge uttryck för. Utrymmen för privatliv som faktiskt är mer privat, och kanske passar bättre på andra platser. Platser som inte är som ett torg. Inte öppna för allmänheten.


Vill tipsa om funkisfeministens inlägg som handlar om samma område:





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

15 maj 2016

Kanske ett stafettkonto om dissociation?


Har tankar på att starta ett stafettkonto om dissociation på instagram. Postade en rad texter där igår, som handlar om vad dissociation är, vad ett stafettkonto är, och varför det skulle vara bra med ett stafettkonto om dissociation.

Läs gärna om du har lust: instagram.com/om.dissociation
Det går att läsa utan att ha konto på instagram. Fast har du ett konto får du gärna följa, har sagt att det blir av om jag får ihop 100 följare, det är 86 nu. Så du spelar roll. Du kan vara med och avgöra om det blir eller inte.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Trauma & vård 9. Tvång.

Som vi redan varit inne på i den här serien av inlägg riskerar man att förvärra skadan hos den som redan är skadad, om man på olika sätt återupprepar sånt som hen blivit skadad av. Det gäller när det handlar om hur man handskas med maktförhållanden, det gäller manipulationer och andra sätt att påverka känslomässigt och psykiskt, och det ställs kanske på sin spets när det handlar om tvångsvård och tvångsåtgärder.

Jag kommer inte gå närmare in på när tvångsåtgärder missbrukas i detta inlägget, att missbruka tvång är per definition övergrepp, och att bli traumatiserad av övergrepp är relativt normalt, speciellt när man befinner sig i en så utsatt situation som man gör i tvångsvård. Jag tror ändå att de flesta vet det, att övergrepp är skadligt, även om man kan hitta olika sätt att blunda för det om man är del av en behandlarkultur där man sysslar med den typen av olaglig aktivitet.

Men grejen är att det inte bara är när man missbrukar tvångsåtgärder som de kan skada. De kan skada i vilket fall. Framförallt den som redan är traumatiserad är väldigt sårbar i såna situationer, helt enkelt för att de kan ha många olika saker gemensamma med de svåra händelser som tidigare skadat hen. Rent konkret kan de innebära samma saker, att bli nedbrottad, att någon gör saker mot ens kropp, att man blir fasthållen (eller fastspänd).

Och minst lika viktigt: man går emot någons vilja, det spelar ingen roll på vilket sätt hen gör motstånd, om det är verbalt, genom att försöka försvara sig fysiskt eller genom att försöka fly. Hen får inte bestämma ändå. Makten är tagen från hen, och oavsett vad hen tycker om det som sker så är det någon annan som bestämmer att det är det som ska ske. Oavsett om hen skadas av det, så har någon annan bestämt att det ska ske.

Vi kanske ska ta fasta på den sista meningen där: oavsett om patienten skadas av tvångsåtgärden, så har någon bestämt att den ska utföras. Det låter ju hemskt, som att behandlare är sadister som vill illa. Det kanske en och annan är, men nog ändå inte de flesta. Och de lagar vi har som tillåter och reglerar tvång finns inte till för att någon ville göra illa. Tvärtom, man har tänkt att det finns vissa tillstånd när man inte kan ta riktiga beslut, för att man är så uppslukad av tex ångest eller hallucinationer, och då har man bestämt att samhället genom vården får ta steget att för ett tag ta över beslutandet och göra det som behövs för att personen ska skyddas, inte kunna göra sig själv eller någon annan illa pga sjukdom.

Det är ett system som handlar om omsorg, omhändertagande, att ta över ett tag tills det är bättre igen, tills någon kan tänka klarare, fungera mer rationellt, inte längre behöver skyddas från sig själv.

Och trots att det är det, så är meningen ovan sann, att oavsett om patienten skadas av tvångsåtgärden, så har någon bestämt att den ska utföras. Oavsett om hen skriker, gråter, slåss, försöker springa sin väg, oavsett om hen gör allt som står i hens makt för att protestera och hindra att det sker, så kommer åtgärden genomföras. För det är så tvång är, det utförs med tvång. Hade det utförts med patientens medgivande så skulle det väl inte längre vara tvång utan en frivillig åtgärd.

Vi har bestämt att det är värt det. Att det maktutövande och det våld det kan innebära med tvång, att man riskerar att skada, skapa ett trauma, eller försvåra trauman som redan finns, att det är biverkningar som ändå är försvarbara i sammanhanget. Bättre att man får blåmärken när man blir nedbrottad, än att man dör. Bättre att man blir traumatiserad än att man dör. Så ser logiken ut.

Fast nånstans på vägen verkar man ha tappat bort den logiken, nånstans verkar det ha blivit så att synen ofta är att sålänge man håller sig till att göra det som är korrekt, det som är lagligt och rimligt och inte missbrukar, då är det ingen fara, ingen skada skedd.

Men det finns inget sånt samband. Utsattheten, skräcken, maktlösheten när någon annan går mot ens vilja kan man inte rationalisera bort, och de skador som uppstår  i den utsattheten borde man inte bara rycka på axlarna åt. De kan uppstå, även om det var en helt adekvat och korrekt utförd åtgärd. Det ena är juridik och medicinsk praxis och behandlarmässigt utförande, det andra är spår av den skräck och utsatthet som skapas när någon går rakt mot ens vilja. Det är olika dimensioner. Spår av skräcken får man av skräcken, den är inte beroende av det juridiska system behandlarna utgår från.

Det finns så mycket mer att säga om det här. Det finns alltid så mycket mer att säga, men det får nog räcka såhär idag. Tex för att jag är trött i huvudet nu.

Tvångsåtgärder kan skada den som inte har tidigare trauman med sig, och med den som har tidigare trauman med sig är tvångsåtgärder extremt riskabelt, sett från traumaperspektiv, eftersom så mycket i tvång påminner så mycket om olika typer av våld och övergrepp som hen tidigare kan ha varit med om. Att behandla trauman genom att skapa nya trauman och förvärra de befintliga är inte en särskilt bra idé. Att låtsas att trauman inte existerar är inte heller någon särskilt bra idé, varken när det gäller de trauman någon har med sig, eller de som skapats i vården. Alltså det är ingen bra idé om man bryr sig om hur människor mår. Och det borde man ju göra inom vården, kan jag tycka.

**

Tidigare inlägg i denna serien:


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.