Trauma & vård 5. Manipulationer.

Det pratas en del om manipulativa patienter, däremot hör jag sällan det pratas om manipulativa behandlare. Kanske för att det anses som helt normalt? Som att manipulation faktiskt är en helt ok metod om man vill få en patient att göra det som man anser är bäst för hen.

Känns som att dessa inläggen börjar bli lite tjatiga nu, men jag vet inte hur jag ska göra för att vara så tydlig som möjligt annars. Så. Till biten som upprepas, om än i olika former:

Den som varit med om ett trauma får lätt traumareaktioner aktiverade när hen hamnar i en situation som påminner om traumat. Det kan vara vardagliga saker, kan vara en doft, ett ljud, ett visst ord.

När man befinner sig i situationer som på ett mer omfattande sätt påminner om den situation man traumatiserats av, riskerar traumat att dras upp till ytan, men inte för att läka, utan för att bekräftas. Man retraumatiserar, återupprepar traumat, förstärker de mönster som fanns i den traumatiserande händelsen och förvärrar de skador som traumat orsakat.

De som blivit traumatiserade genom händelser som innefattar misshandel och övergrepp av olika slag, har ofta upplevt manipulationer som en del av det traumatiserande. Man kan bli lurad in i en situation genom manipulation. Man blev kanske slagen, fast fick samtidigt höra att det inte hände. Man blev våldtagen men fick berättat för sig om och om igen att det var man själv som var ansvarig, kanske att förövaren till och med var offer för ens handlingar. I psykisk misshandel är det också nåt grundläggande. Detta att förvränga vad som händer och varför, och vad det kommer leda till. Att förvränga hur saker ligger till och hur de hänger ihop. Att återställa ordningen, trassla ur sig ur det manipulativa som fanns i situationen, ur skuld och ansvar, och se klart vad som egentligen hände, kan vara en av de svåraste sakerna när man ska läka efter den typen av trauman.

Manipulationer är rätt vanligt förekommande i traumatiserande händelser alltså, och i vården har man en situation där någon annan har makt över patienten, och dessutom ofta en situation där patienten är ett objekt. Att då dessutom lägga till manipulationer är verkligen att utmana ödet, alltså om man nu bryr sig om ifall man skadar sina patienter.

Jag vill ändå tro att de flesta vill undvika att skada, även den typ av skador som retraumatisering innebär, att förvärra skador som redan finns. Att manipulationerna inte handlar om att vårdpersonal är maktfullkomliga onda typer som vill få bestämma över någon till vilket pris som helst, utan tvärtom att man vill hjälpa, och att det ska gå så smidigt som möjligt.

Problemet kan vara att man inte har den tid det tar att skapa ett förtroende, så man kan övertala patienten om att man förstår bättre än hen själv vad hen behöver. Problemet kan också vara inställningen att man tror sig förstå bättre, och att patienten vet att man har fel, men att man själv inte tar patientens protester på allvar. Att man självklart ger sig själv tolkningsföreträdet. Och när patienten och man själv inte är överens om vad som bör ske, så verkar man ofta tänka att man får försöka lura patienten så det blir till det bästa trots allt. Att det viktigaste är att det är det man anser är rätt som händer, inte att patienten går med på det.

Det finns en hel del etiska tvivelaktigheter inbyggda i det. Tex får man ju inte tvångsmedicinera någon som inte tvångsvårdas. Är det då ok att lura i patienten en medicin hen tydligt uttalat att hen inte vill ha? Ändra dosen utan att berätta det, och hoppas att hen inte märker vilka tabletter hen får i sin kopp i slutenvården? Är det ok att bestämma något och sen göra tvärtom? Att hota med konsekvenser för den patient som inte lyder ens vilja?

Är det liksom ok att utöva tvång genom psykiska makt- och manipulationsmetoder, när det inte finns beslut om tvångsvård?

Det verkar man ofta tycka är helt självklart. Jag har svårt att förstå det. Egentligen är det väl mycket mer förfärligt och riskerar att få mycket värre konsekvenser med en läkare som manipulerar, än när det är en patient som gör det. Men var är de upprörda artiklarna i läkartidningen om detta etiska snedsteg och detta förtroendemissbruk?

Manipulation är ett värre verktyg än det kan verka, som riskerar att skada. Det riskerar att återupprepa och förvärra den skada någon redan har, men i situationer som kan finnas i slutenvård, där någon fråntagits mycket av sitt självbestämmande, där hen är i ett väldigt maktunderläge, och där hen behandlas som ett objekt, kan manipulationer vara en del av det som skapar helt nya sår. Som skadar förtroende och tillit, som gör att situationen blir helt ohanterbar, att patienten i sitt utsatta läge känner sig så maktlös att hen faktiskt skadas.

Jag tror att det kan vara lockande med manipulationer, för man kan med deras hjälp göra så det ser lugnt ut på ytan, man kan smita undan från öppna konflikter, öppet maktutövande, man kan slippa ta beslut om tvångsvård, men ändå bestämma. Men är det värt det, när man riskerar att skada? Är det värt det om det blir som en form av psykisk misshandel, en del av att upphäva patientens känsla av att världen är begriplig och förutsägbar, och att vården vill en väl?


**

Några tips om bemötande och kommunikation som minskar risken att skada finns i förra inlägget:
Trauma & vård 4. Tolkningsföretäde.


Tidigare inlägg i denna serien:

• Trauma & vård 1. Grundförutsättningar: den medicinska modellen, diagnoser & traumatiska upplevelser.
• Trauma & vård 2. Vad är ett trauma? Vilken betydelse har en svår händelse?
• Trauma & vård 3. Lite allmänt om makt.
• Trauma & vård 4. Tolkningsföretäde.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att skapa en tolkning där bara manipulation eller passivisering ses som möjliga förklaringar.

Ibland tänker jag att det finns problem som handlar om att det är öppet för olika tolkningar av vad psykisk problematik / psykisk sjukdom / psykisk ohälsa / saker psykiatrin bör behandla egentligen är. Det kan ju finnas nåt gott i det, öppenheten där olika tolkningsmodeller ger olika perspektiv som innehåller olika sorters förståelse, kan ligga till grund för olika former av hjälp, och bredda perspektiven så mycket mer än en enda modell nånsin skulle kunna göra. Jag är inte för likriktning, det är inte det. Jag tror det är gott med olika perspektiv. En del behöver medicinska modeller, och för deras problem passar de bäst. Andra behöver psykologiska modeller. För andra är det i det socialpsykologiska som nånslags klarhet går att hitta. Och för en del behövs lite av allt. Jag tycker det är bra, om det kan få vara så, om de olika perspektiven kan få finnas. Jag tycker att man snarare har en tendens åt att likrikta sig för mycket, och att det handlar om mode i vilken riktning likriktningen sker. Man kan vara så ivrig att slänga ut de gamla modellerna när de kommer nån ny som verkar bra. Det blir ett väldigt slängande hit och dit, och jag tror inte det är så lyckat. Jag tror mycket går förlorat i det, denna strävan efter "den sanna modellen", "den rätta lösningen" eller vad det nu är man tänker sig att det är.

Ändå. Öppenheten i definierandet är problematisk. För man kan använda den öppenheten på sätt som inte alls är till hjälp för patienterna. När jag läser om manipulation, när jag tänker på manipulativa patienter, när jag tänker på vården när den är som mest surrealistisk, då hamnar jag där. Inte bara, men bland annat där hamnar jag, med mina tankar. I detta som handlar om att det kan vara upp till varje person att göra sin egen definition av psykiatri, psykisk problematik, och också av mig och mina problem, och om de nu alls är problem.

Det är ju inte så väldigt svårt att använda några retoriska trick, maktmedel och en stor dos av teoretiserande, för att helt enkelt trolla bort problem. Man kan göra såhär, till exempel:

Steg ett. Man börjar med att bestämma sig för en strikt medicinsk modell, då sållar man bort alla teman som handlar om uppväxt, hur sammanhanget påverkar en, anknytning, andra psykologiska teman. Det blir irrelevant. Egentligen är orsakerna till tillståndet irrelevanta, även de orsaker som rör arv, gener, sånt. För det kan man ju inte påverka ändå. Så allt det där som handlar om orsak, det räknas bort. Det som är viktigt är att definiera symptom, och klassificera dem i olika diagnoser.

Steg ett är avklarat. Problematiken har förminskats till en samling symptom, snyggt och prydligt uppradade, klassificerade och etiketterade.

Ganska många sysslar med det steget, för enkelhetens skull. För det är så vården är uppbyggd, systemets ram vilar på detta, att utgå från dessa klassifikationer, denna medicinska modell. Kanske kan orsaker nån gång få plats, men det centrala är samlingen av symptom.

Men varför stanna där? Nästa steg kan vara att definiera symptomen som beteenden. Så. Steg två. Då sorterar man bort sånt som känslor, upplevelser, personliga tolkningar av det som händer som irrelevant. Det viktiga är hur man beter sig. Om man fokuserar på att bete sig normalt, kommer man må bra.

Mycket behandlingar nu är beteendeinriktade. Och det kan vara bra. Jag har gått i kbt, jag vet mycket väl hur mycket ens beteende påverkar tankarna och känslorna, och hur man kan påverka på alla håll mellan de tre, och att det kan ge resultat. Att bete sig på ett annat sätt kan onekligen få en att må på ett annat sätt. Det är i sig inget fel i det. Om man nu inte fokuserar på att det kanske inte är tillräckligt för alla, i alla lägen, alltid. Den likriktning som är nu ligger farligt nära det ganska ofta. Att tro att beteendeinriktade behandlingar är det rätta. I singular.

Det som blir riktigt problematiskt är när man hoppar över kbt-behandlingarna, där man sysslar med att hjälpa människor att hitta alternativa beteenden, och jobba med känslor och tankar också. För.. vi kan gå vidare till steg tre.

Steg tre är att definiera beteenden som något som är viljestyrt, och då mena att man alltid kan styra sitt beteende. Att det bara handlar om att bestämma sig, och att understryka att människor är ansvariga för sina handlingar. Vill man ha vård, så kan man låta bli att skada sig tex. Eller dissociera. Eller uppvisa något annat beteende som inte är önskvärt. Med den synen är det högst rimligt att skriva kontrakt som villkorar vård för självmordsbenägenhet med att man inte får uppvisa självmordsbeteende o dyl. Beteende är val, det handlar om att ta ansvar för sin situation, och då kan man välja ett annat beteende. Helt utan hjälp att hitta alternativen, bara med hjälp av sin vilja.

Det jag tycker är mycket märkligt i denna synen är varför man alls erbjuder vård för problematik som handlar om symptom som klassas som beteenden, som man klassar som nåt man kan styra över om man bara bestämmer sig för att försöka. Det verkar ju som bortslösade pengar utifrån den synen? Att lägga vårdresurser på nåt som bara handlar om att försöka uppfostra den som inte förstår vad som är rätt beteende.

Jag vill inte tro att det är så vanligt att man ger sig på den punkten, med tanke på hur stort kbt är just nu är det väl rimligt att tro att de flesta uppfattat åtminstone något om vad den behandlingsformen går ut på. Och att man kan behöva hjälp även i beteendemässig problematik. Och att beteende är sammanflätat med tankar och känslor, och kanske också något av att det kan finnas orsaker till dem. Dessvärre möter man den synen ganska ofta om man läser om (svårt) självskadebeteende eller dissociation. Konstig slump, det där, att det är just när det handlar om problematik som vården i stort är rätt oförmögen att hjälpa människor med, som det förvandlas till nåt man skulle kunna styra med sin vilja, om man bara försökte.

Och dessvärre brukar de som går så långt som till steg tre i det här också gå till steg fyra.

Steg fyra är: definiera alla icke önskvärda beteenden som manipulationer. Tolka dem som (barnsliga) utspel som handlar om att försöka få något man inte behöver eller skulle bli hjälpt av att få.

Som bonus kan man också definiera hela personen och allt hen gör som manipulativt. Aldrig ge hen en chans att bli hörd, aldrig samarbeta med hen, aldrig diskutera med hen. Bara "vara tydlig", "sätta gränser", låta saker "få konsekvenser" och andra uppfostrande strategier.

När man har kommit så långt har liksom problematiken försvunnit. Den har ingen bakgrund, inga orsaker, och om den har det så är de irrelevanta. Det är en samling symptom, där man bestämmer sig för att bara de beteendemässiga är relevanta att bry sig om, sen definierar man beteenden som nåt man själv kan styra över.

Där finns det ju ingen problematik kvar att behandla. Så det man försöker behandla, eller uppfostra fram, detta som handlar om bristen på att vilja uppvisa friska beteenden. För det måste ju handla om brist på vilja? Det finns ju inga skäl till andra tolkningar, allt annat är ju borttrollat på vägen.

Och det enda logiska då, när det handlar om att se allt som en brist på vilja, är att tillämpa en tolkning som handlar om att det rör sig om att försöka manipulera sig till något man inte behöver. Det ligger väl rätt nära till hands också att tankarna kommer in på passivisering, speciellt om personen är sjukskriven. Passiviseringstanken är ju helt central i sjukförsäkringssystemet. Så. Kanske är bristen på vilja ett resultat av passivisering, och det man tolkar som manipulationer kan då ses som ett sätt att försöka skydda sin passivisering, för att det är en svår sak att ta sig ur passivisering.

Här kan läkare sitta med rynkade pannor och medkännande blickar, för detta är ju ett problem på riktigt, det är inte bara som patienten hittat på. Hen har tvingats till passivisering av ett system som inte förstått hur destruktivt det varit för hen, och nu är hen fast i det och mycket rädd och har mycket motstånd, och använder manipulationer för att slippa konfronteras med att det är möjligt att inte vara passiviserad.

Känner ni inte igen det? Jag gör. Ja, herregud. Men det är bara de läkare som är "medkännande" och "goda" som kostar på sig detta med rynkade pannor och liknande, de andra kan bli direkt elaka när de "avslöjat" att detta egentligen är problemet.

Avslöjat. Alltså då i betydelsen att man använt sitt tolkningsföreträde för att definiera vad i problemen som är av vikt, och systematiskt skalat bort allting, till ingenting återstår. Utom då detta som egentligen är uppvisande av ett obegripligt lidande, men då lätt kan förklaras med passivitet och manipulation.

Så kan man använda öppenheten i definitionerna av vad problem är, och vilka insatser man tycker är rimliga utgår ju från hur man definierar vad problemet är. Jag tycker det är problematiskt. Att man ens kan få för sig att använda den auktoritet man har som behandlare på det sättet. Jag tycker det är helt orimligt, på alla sätt.

Låt mig återkomma till min definition av det som klassas som manipulationer i psykiatrin, som jag skrev om i förra inlägget. Jag tror det handlar om "symptom som patienten uppvisar och som jag har svårt att handskas med, förstå mig på, eller orka med, och därför har behov av att ogiltigförklara som tecken på en verklig problematik".

Och jag tror det är där vi ska möta problemet med patienter som manipulerar. Hos den som tycker att de gör det. Jag förnekar inte att det finns patienter som manipulerar, det finns det säkert. Men ibland är lösningen ändå inte där, hos patienten. Jag tror att allt av tyngd i det här handlar om synen på patienten. Kanske också om synen på problemen. Vilka definitioner man tillåter och ser som något ok. I vilket fall tror jag man borde vända blicken mot behandlarna i detta. Och faktiskt mest läkarna, för de har störst auktoritet och är de som mest sysslar med att legitimera denna sortens tolkningar av patienter. Jag tror det är där nycklarna för att komma vidare finns, om det nu är vidare vi vill? Det finns ju fördelar också med detta, att kunna förvandla problem till luft, en problematik till en jobbig människa som behöver skärpa sig. Det avlastar ju vården ett visst behandlingsansvar. Men ska vi vara nöjda så? Ska vi låta det vara så, att man kan spela ut systembrister och kunskapsbrister på patienter lite hur som helst, bara för att man har möjlighet?




Se även tidigare inlägg jag publicerat de senaste veckorna på samma tema:

• Att vara en manipulativ patient.
• Är självskadebeteende manipulativt? Är dissociation? Är det manipulativt att alls må dåligt?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Är självskadebeteende manipulativt? Är dissociation? Är det manipulativt att alls må dåligt?

Vill börja med att igen ta upp definitionen från bloggen dralbinsson, som jag skrev om i förra inlägget. "Med manipulation inom vården brukar vi mena: en patient som förstärker sina egna symtom i syfte att uppnå en åtgärd, som inte är medicinskt adekvat."

För det finns mer här. Att tänka på. I detta med manipulativa patienter. På hans definition låter det ju som att manipulation är något man gör medvetet. Man förstärker sina symptom, för att uppnå nåt. Det borde i praktiken kunna vara vilka symptom som helst, och man borde kunna manipulera på en mängd olika sätt.

Men. I praktiken verkar det som att man redan bestämt sig för att en rad symptom är manipulativa. Att de i sig är att betrakta som manipulationer. Självskadebeteende är väl det vanligaste. Det ses som nånslags sanning att självskadande är manipulativt. Och sen agerar man utifrån det. Tex kan man agera genom att inte ge någon uppmärksamhet om hen har såna symptom, eller så kör man rentutav med bestraffningar. Eller.. ja.. från behandlarhåll vill man väl hellre kalla det "konsekvenser". Man har bestämt sig för att symptomen är manipulationer, något personen styr med sin vilja, och att hen skulle kunna sluta. Det rimliga då vore väl att tänka att hen kunde sluta om hen gavs chansen att bli hörd om hen kommunicerade på något annat sätt. Och att man skulle ge såna chanser. Men tvärtom verkar det som att det är vanligt att man gör vad man kan för att stänga alla möjligheter för patienten att bli hörd, om hen nu haft detta "manipulativa beteende".

Även om det nu var ett manipulativt sätt att kommunicera, detta att skada sig, hur tänker man sig då att det skulle bli bättre av att strypa alla chanser till att bli hörd, trodd och tagen på allvar? Jag förstår inte.

Men det jag egentligen tänkte vända mig mot i detta inlägget är just att klassificera ett visst symptom som manipulativt. Finns det verkligen evidens för en sån syn, att det går att dela in symptom i manipulativa och riktiga, just utifrån vilka symptom det rör sig om? Och om nu manipulation betyder att man förstärker sina symptom, hur kan då symptomen i grunden vara manipulativt? Då handlar det ju inte om att förstärka något, utan att medvetet hitta på, skapa, agera ut, något som inte fanns där egentligen. Något som inte är ett riktigt symptom (och kanske inte heller tecken på en äkta problematik).

Det finns mycket konstiga uppfattningar om självskadebeteende, och jag tror lite hänger ihop med att man slentrianmässigt diagnostiserat alla som skadat sig med EIPS/borderline. I den diagnosen ingår också kriterierna att man ska vara impulsiv och manipulativ. Och då sker på nåt sätt en sammanblandning och en fördumning som jag faktiskt inte förstår är möjlig bland människor som tex har läkarutbildning. För visst måste man som läkare veta att man inte måste uppfylla exakt alla kriterier för att uppfylla en diagnos? Och framförallt: visst måste man vet att det handlar om olika symptom, att det inte går att gröta ihop kriterierna som om de var samma, liksom synonymer man radar upp i texten? Jag tror det är det som hänt med självskadandet, att åtminstone en bit av förklaringen finns där. Att man trycker ihop det, gör det till samma. Skadar man sig har man borderline, har man borderline är man impulsiv och manipulativ. Därför är självskadande impulsivt och manipulativt. Därför kan man se allt självskadande som manipulationer. Ungefär så tror jag att logiken ser ut, om man hårddrar det och gör det tydligt. Jag tror alltså inte att nån medvetet tänkt så, jag tror bara att det är det som hänt. Och så missar man sånt som nyanser, att se personen som sitter framför en. Man missar att det är rätt många som skadar sig som inte alls uppfyller kriterierna för EIPS, och man missar att se att även om någon gör det, betyder det inte att varje enskild handling personen gör, uppfyller alla EIPS-kriterierna. Det är alltså möjligt att skada sig utan att det är ett uttryck för impulsivitet eller manipulation. Det borde vi veta vid det här laget. Ändå verkar det inte så, som att vi vet det, som att vi har det med oss i den kollektiva förståelsen, varken av självskadande eller av manipulationer i vården.

Det är inte bara självskadande som automatiskt klassas som manipulativt. Många dissociativa symptom ses också som manipulativa. Det framstår också som lite märkligt, om nu manipulationer i vården handlar om att försöka få vårdinsatser. Tror vi är rätt många dissociativa som upplever det som ett relativt hopplöst projekt att försöka få vård för dissociation. Fast ja, jag tänker ju på mitt sätt då, eftersom jag har det med mig, i upplevelser, minnen, i kroppen. Vetskapen om att dissociation är på riktigt, inte bara ett skådespel för att få uppmärksamhet eller nånslags rop på hjälp. Det där att klassa symptom som manipulationer innebär väl att man i praktiken räknar bort dem som att de inte är på riktigt. Och då behövs ju ingen vård för dem, eftersom de inte finns. Skulle jag vilja manipulera till mig vård låter det ändå som att det skulle vara smartare att visa upp symptom som inte tyder på dissociation, eftersom dissociation nu så ofta räknas bort som ingenting. (Jag har till och med träffat läkare som helt enkelt bemött det som att jag inte sa något alls, när jag sa något om dissociation. Alltså som att jag bara suttit tyst. De svarade inte ens, låtsades inte ens om att det hänt, att jag sagt nåt.)

Ibland tänker jag mig att den korrekta definitionen på manipulation i psykiatrin egentligen skulle vara "symptom som patienten uppvisar och som jag har svårt att handskas med, förstå mig på, eller orka med, och därför har behov av att ogiltigförklara som tecken på en verklig problematik".

Och även om det finns några symptom som är vanligare än andra i det, tex för att det finns vissa områden där man har mindre kunskap, färre inarbetade behandlingsmetoder eller mer fördomar, så kan det tillämpas på lite av varje, beroende på hur trött, frustrerad eller stressad en behandlare är. För det är ju smidigt, det där. Att göra symptom till ingenting och något patienten själv styr över. Speciellt med så besvärliga saker som dissociation, eller så potentiellt livshotande saker som självskadande. Men ibland orkar man väl inte med vanligare saker heller. Ätstörningar, ångest, självmordstankar, det kan också klassas som manipulativt, om man hamnar med en behandlare som tycker att man bara borde skärpa sig. Och alla beteenden kan klassas som det. Att visa sin ångest, att inte visa tecken på ångest, att sätta ord på det som händer, att inte prata, att hålla ihop så att det vardagliga livet kan fungera, att inte hålla ihop tillräckligt, så att det rasar, att söka hjälp, att inte söka hjälp.

Egentligen kan allt räknas som manipulationer. Det enda som inte kan klassas som manipulativt, är att må bra, alltså inte dölja problemen under ytan, utan att på riktigt må bra, fungera, inte ha behov av vård.

Det är ju mycket märkligt, med en psykiatrisk vård där det enda som säkert är helt ok är att vara frisk och inte vara där. För att återkomma till min formulering från förra inlägget så är det ju helt vrickat.

(Jag tror att hallucinationer är undanräknat här, att det faktiskt alltid tas på allvar, ses som nåt äkta, aldrig manipulativt eller trams, aldrig nåt man kan ta sig i kragen och slippa ifrån. Kan inte låta bli att tänka att det till viss del handlar om att det är behandlaren som har makten att avgöra vad som är normalt och vad som är hallucinationer, att det blir tydligt där vem som har tolkningsföreträde, och ska ha det. Det är smidigt på nåt sätt, när man kan räkna bort patientens egna uppfattningar om sig själv och världen. Såklart är det inte bara därför, såklart vet man att hallucinationer är tecken på att någon har en problematik, men jag uppfattar det som att hallucinationer har en sån extrem särställning jämfört med allt annat. Visst vet vi väl att ångest och självmordstankar också är tecken på problem? Varför tas inte det lika självklart på samma allvar? Kanske är det lite jobbigt ändå, att inte självklart få ha tolkningsföreträdet?)

(Såklart borde man kunna manipulera även med hallucinationer, säga att de är värre än de är, låta bli att berätta om dem, såklart borde alla symptom gå att använda manipulativt, om man nu vill manipulera?)

Men ja. Om vi struntar i det där med hallucinationerna. Det är märkligt med en psykiatrisk vård där det enda som helt säkert är ok, är att inte behöva vården. Och jag tror inte det handlar om patienterna, att det är som det är. Åtminstone inte mest. För vi kan inte välja att vara friska, vi kan inte välja lycka, sånt är reserverat för folk som mår väldigt mycket bättre. Mår man bra nog att kunna välja lycka så har man inte i psykiatrin att göra.

Jag har så ofta önskat mig en instruktionsbok, där det står hur det är ok att bete sig, kommunicera sina behov och vilka symptom man får låtsas om att man har. Så att det skulle vara möjligt att låta bli att göra sånt som kan klassas som manipulativt. Så det skulle vara möjligt att nå det där som handlar om att prata och bli hörd. Som det är nu är det ju helt godtyckligt, slumpartat och ibland surrealistiskt. Vad som helst kan när som helst bli klassat som att jag hittar på, låtsas, försöker lura till mig nåt jag egentligen inte har behov av. Jag tror inte det handlar om mig, faktiskt. Jag vet att jag i stort sett alltid gör vad jag kan för att inte manipulera någon. Min kontakt med psykiatrin har åtminstone lett till det, att jag är helt skräckslagen för att bli tolkad som manipulativ. Samtidigt är jag rädd för att inte förstå spelreglerna, så jag kan undvika att manipulera utan att mena det. För vad jag än gör kan ju ses som manipulationer. Om jag bara råkar hamna hos en behandlare som inte har tid, orkar, kan eller vill förstå sig på mig. Då kan alla mina symptom tyda på manipulation. Att jag söker hjälp, att jag haft vård i så många år, att jag inte lyckats bli fri från problemen. Allt blir sett som ett skådespel. Hur ärlig jag än försöker vara.

Ja. Jag tror mer på min egen definition än Dr Albinssons. Att det som ses som manipulation är "symptom som patienten uppvisar och som jag har svårt att handskas med, förstå mig på, eller orka med, och därför har behov av att ogiltigförklara som tecken på en verklig problematik".

I den definitionen ryms åtminstone nåt som gör vården begriplig för mig. Hur vården kan vara så, är däremot inte alls begripligt för mig.



Orkade inte skriva så mycket om dissociation idag, ta fram exempel eller så, men vill rekommendera Mikaela Javingers text Spela död, som anknyter lite till detta.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att vara en manipulativ patient.

Jag återkommer till detta att bli tolkad som manipulativ. Helt enkelt för att jag har svårt att göra mig fri från de tolkningarna. De följer med mig in i nya relationer, framförallt när jag söker vård, men även i andra typer av relationer. De säger mig att om jag behöver något är jag manipulativ. De säger att om jag är rak, tydlig och ärlig med vad jag vill, behöver, eller hur jag mår, är det ungefär som att ljuga. De säger mig att jag hela tiden försöker få mer än jag förtjänar och är värd, och att jag nog inte är värd något alls.

Jag googlar på det, tänker att jag vill förstå från den andra sidan. För inte kan kriterierna för att vara en manipulativ patient vara så, att man behöver, att man är rak, tydlig och ärlig?

Jag hittar bla en text på bloggen dralbinsson. Där finns bland annat definitionen "Med manipulation inom vården brukar vi mena: en patient som förstärker sina egna symtom i syfte att uppnå en åtgärd, som inte är medicinskt adekvat." Det står en massa annat där med, en del saker som jag känner mig tveksam till. Och även om han vänder och vrider lite på det där med manipulativa patienter, så är utgångspunkten att de som tolkas som manipulativa är det. Man kan se det som att de bara kämpar för att få vård, och att de inte ser någon annan väg än manipulation. Men man kan tydligen inte se det som att de faktiskt inte manipulerar, att det kan hända att manipulationen bara finns i tolkarens ögon.

Och ja, jag vet. Alla tankar ryms inte i en enda bloggtext, varken min eller hans, men det är som att man alltid utgår från detta, att de patienter som klassats som manipulativa också är det. En av anledningarna till att jag inte kan göra mig fri från dessa tolkningar, är just att det är när jag varit som rakast, ärligast och minst manipulativ, som jag tolkats som manipulativ. Var jag då det utan att fatta det själv? Eller kan det kanske ha varit en förhastad tolkning av mig?

När jag googlar hittar jag också en text av Thérèse Eriksson. Där finns detta resonemanget:

"Grundförutsättningen är att patienter som manipulerar inte ska lyssnas på. De bedöms ofta vara impulsiva och bemöts paternalistiskt och gränssättande; patienten vet inte vad som är bäst för hen. Att bli negligerad i sin egen vård, att ständigt ifrågasättas och aldrig få sina åsikter hörsammade kan, grovt indelat, ge en av två vitt skilda reaktioner. Antingen slutar patienten att försöka uttrycka sina önskemål. Patienten bli lugn, följsam och tyst. Detta uppfattas ofta som att patienten har tagit sitt förnuft till fånga och blivit samarbetsvillig. I själva verket är det bara en variant av Seligmans teori om inlärd hjälplöshet. Det andra alternativet är att patienten skriker ännu högre. Försöker bli ännu tydligare med sina önskemål. Hen uttrycker dem oftare, starkare och till fler personer. Detta uppfattas ofta som att patienten blivit sjukare, kräver kortare tyglar och ännu mer gränssättning. Patienten manipulerar. "

Jag blir ändå yr av alltihop. Hur kan det vara manipulation att skrika på hjälp när man behöver hjälp? Att skrika högre om ingen lyssnar? Det låter inte sjukt?

På många sätt tycker jag att systemet är sjukt, och bygger på en patientroll som inte är särskilt mänsklig. Åtminstone rymmer den inte acceptans för särskilt många olika sätt att vara människa med problem. För det mesta har jag upplevt det som att det finns ett sätt man får vara, det finns alltså en patientroll. I singular. Om man inte går in i den rollen, är man då manipulativ?

Låt mig ge nånslags exempel. Om man vill ha hjälp, och ska skapa stora chanser att få den hjälp man vill, är det normala och förväntade detta: man försöker läsa av läkaren och se vad hen önskar av en. Hur hen förväntar sig att man ska vara, hur mycket hen vill lyssna, hur intresserad hen är av mig som person. Man anpassar sitt språk efter detta. Man framställer sina problem på ett nedtonat sätt, som att man har svårt att hitta orden eller skäms för att säga hur det är. Det är bra att slänga in några väl valda ord som ledtrådar så läkaren hamnar i rätt riktning i sina tankar. Om man tänker att man kanske vill ha kbt för att se om det kan hjälpa vid depressionen, så mumlar man något om hur man känner igen sina depressiva symptom men är maktlös inför dem när de förvärras, att man inte har några verktyg och inte vet vad man ska göra. Verktyg, det är bra, det förknippas i allmänhet med kbt. Vill man bli inlagd tar man fasta på det självmordsbenägna, och hur man inte vet om man ska klara sig. Men man måste göra det med vaga ord, och helst ska läkaren behöva dra saker ur en. Annars är det misstänkt. Vill man ha hjälp för ångestdämpning pratar man om sina ångestattacker, hur de ser ut, hur långa de är, hur man mår i dem. Man skiter i att ta upp sånt som orsaker, sammanhang, tankar kring varför man har ångest som ett fenomen i sitt liv. Om man får frågor om sånt mumlar man och vet inte riktigt.

För man ska inte veta. Man ska kanske skämmas. Man ska vara tillbakadragen, hjälpsökande, men se hjälpsökandet som en börda. Man ska förminska sig och lämna över sina problem till nån som vet bättre. Som kan dra slutsatserna, se mönstren, förstå.

Det är detta som är det normala. Det ses inte som manipulativt, ses inte som infantilt, ses inte som utspel. Det ses som att man söker hjälp.

Och det låter mycket utstuderat och beräknande när jag beskriver det sådär. Men faktiskt insåg jag inte fullt ut att det var sådär spelet går till, förrän jag slutade delta i det. När jag var deprimerad, övermedicinerad och i stort sett alltid ångestfylld, när jag var jagad av skam och hatade mig själv, då gick det där av sig själv. Dessutom vågade jag inte stå för mina behov, så när jag väl hade nån tanke om vad som kunde hjälpa mig vågade jag bara framföra dem i inlindad form. Som att prata om verktyg när jag ville prova kbt. Och alla vet väl att man måste vara akut självmordsbenägen för att bli inlagd, och vet man inte det så ges massor av signaler om det, så att ta fasta på det när man är där var inte komplicerat att förstå. Dessutom var jag ju det, självmordsbenägen. Och det var akut att inte förstå hur jag skulle klara att låta bli att döda mig. Annars hade jag aldrig suttit där, på psykakut med en främmande läkare och försökt få stanna.

Jag tycker att mycket i detta kan ses som manipulativt, men det är det alltså inte, enligt psykiatrin. Det är att inordna sig i patientrollen och bete sig som förväntat. Det som istället tolkas som manipulativt är motsatsen. När jag slutat skämmas, vågade formulera mina tankar om mig själv, mina problem och vad de berodde på, och mina behov, och trodde jag hade rätt till hjälp, blev det värre.

Det är där nånstans jag har svårt att förstå vad det är som händer. Hur kan det vara manipulativt att framföra sitt behov av hjälp så tydligt och ärligt man kan? Jag tänker på det där jag läste när jag googlade, om att det handlar om att försöka få hjälpinsatser som man egentligen inte behöver. Men jag behövde ju hjälp. Att säga det, hur kan det vara en manipulation? Varför är det i sig misstänkt, varför blir man så lätt betraktad som manipulativ då?

Jag tänker på det där med hjälpinsatser man egentligen inte behöver. Och att jag aldrig förstått liksom varför de trott att jag försökt manipulera mig till en plats i slutenvården tex. När det handlat om narkotikaklassade mediciner kan jag förstå det, där ser jag att det kan finnas skäl att försöka manipulera till sig dem. Men slutenvård? Jag har alltid tyckt att den synen vilar på en helt sjukt förvriden bild av vad slutenvård är, och hur det är att vara inlagd. Slutenvård är en pina. Det är tusen stillastående sekunder av total händelselöshet. Det är att bli fråntagen sin integritet, att ofta hamna i maktmissbruk. Att ha andra som bestämmer över en. Det är att alltför ofta bli frånplockad sin mänsklighet och alltför sällan bli lyssnad på. Jag tycker att slutenvård är ett helvete för det mesta. Jag har varit på nån avdelning där det känts annorlunda, men de flesta undviker jag in i det längsta. Enda anledningen till att jag har velat vara där, är att jag upplevt det som enda alternativet ibland. När jag inte klarat mig med öppenvård, inte klarat alla timmar ensam hemma. Inte förstått hur jag ska överleva. Hade det funnits fler alternativ hade jag förmodligen hellre tagit något annat, för slutenvård är så hemskt. Men det finns ju inte fler alternativ. Det är ju det som funnits. Så det är dit jag sökt mig. Fast helt ärligt har jag för det mesta valt bort att söka mig dit. Men när jag varit inlagd är det så det varit. Slutenvården känns som ett dåligt alternativ, men att dö kändes trots allt som ett sämre.

När det känns så, som att det är slutenvård eller död, och man blir tolkad som manipulativ, sedd som att man försöker lura till sig hjälp man inte har rätt till eller behöver. Hur gör man då för att inte höra det som att ens liv är utan värde, att man inte har rätt att få hjälp att överleva, att ens liv inte är något som man behöver vara rädd om?

Och om du undrar, reagerar man på en sån sak med att bli mer depressiv, mer självmordsbenägen, få ökad ångest, så finns det stor risk att också det ses som manipulation. Jag vet inte hur man tänker, också detta har jag så svårt att förstå. Om jag känner att mitt liv hänger på om jag får hjälp, och jag inte får hjälp, då är det normala att ta det med jämnmod? Allt detta slutar liksom med att de signaler jag får är att jag inte har något värde, mitt liv inte har nåt värde, och att det är överreaktioner om jag reagerar som om det hade det.

Det kan inte vara tänkt så. Jag kommer tillbaka dit hela tiden, när jag försöker minnas hur det var och förstå hur det egentligen var tänkt. Kommer tillbaka till att bara se hur det förmedlas att mitt liv inte har något värde, och kommer tillbaka till att tänka att det inte kan vara så det var tänkt, detta bemötande som handlar om att se mig som manipulativ. Och kommer också tillbaka till att tänka på hur man ska framföra sina behov, och att man måste manipulera för att inte framstå som manipulativ. Att man måste låtsas att man inte behöver något för att bli mött som att man kan få sina behov tillfredsställda. Att man måste hata och förakta sitt liv och inte tillskriva det värde, för att få en hjälp som visar att man visst har ett värde.

Jag blir sjösjuk. Jag kan inte trassla mig ur det. Jag trasslar mig bara längre in i det, blir mer fast.

Jag försöker hitta andra ingångar. Tänker på makt. Att det är ett maktspel. Att man rubbar på de givna rollerna om man tror att man vet vad man behöver. Men hur kan det vara ett svar på någonting? Att man inte får tro att man förtjänar hjälp när man söker hjälp? Det är ju helt vrickat.

Försöker tänka vem det handlat om, vem som varit värst. Och det är ingen slump att det är läkare jag skrivit om i detta inlägget. Det är med dem det är värst. Kanske att de har en annan inlärning av vad deras roll ska vara, men framförallt tror jag att det handlar om att man träffar läkare minst av alla, de känner en minst. Och det har varit värst med läkare i slutenvården, dem brukar jag få träffa kanske en kvart. Så. Läkaren har ingen tid att bygga upp ett förtroende för eller en bild av mig som person, om man kan lita på vad jag säger, att det är rimligt att tolka det som att jag faktiskt vet något om mig själv. Så därför litar hen på.. vad? Jag förstår inte. Jag förstår bara att det är ett övertramp att inte bete sig enligt de roller som givits, och ju mindre tid nån har att förstå sig på mig, desto mindre är min förståelse av mig själv värd. Men vad är det som är värt nåt? Om min förståelse inte är värd nåt och den andre inte har tid att förstå sig på mig, vad utgår vården från?

Jag förstår inte. Bara att det är nåt som är vrickat i det, i att man väljer att bygga vården på ingenting eller fördomar hellre än att lyssna på mig, hur kan det vara rimligt? Jag hittar ingen utgång i det här.

Det enda jag kan tänka som innebär en viss lättnad är det här att jag är dissociativ, och att det ställer till problem. För att jag ofta är inkonsekvent på olika sätt. En viss del har kunnat berätta om mina problem, för att den av oss som plågades aldrig skulle klara det, just eftersom hon plågades så svårt. Det kan ha funnits en känslomässig avstängdhet, det brukar vara svårt att läsa av mig om man inte känner mig. Framförallt förut visade jag väldigt lite om jag inte litade på någon. Och ju sämre jag mådde, desto mindre visade jag, desto större blev glappet mellan hur jag mådde och vad andra fick se. I öppenvården visste de det, där lärde de känna mig och ibland lät jag det hemska ta sig igenom och finnas uppe vid ytan, synas tydligare. För jag kände dem och var inte lika rädd för dem. Och visste att det fanns några där som trodde på hur jag mådde och ville hjälpa mig, även när det inte syntes. De visste att det var allvar om jag sa att det var allvar. De visste att jag för det mesta tonade ner och förminskade hur dåligt det var, att jag höll ihop. Och när jag mådde som sämst var det som att jag höll ihop mig med all min kraft, som att jag inte fick släppa ytan, den fick inte spricka, jag fick inte tappa kontrollen, för det var livsfarligt då. Men man kanske måste känna mig för att förstå det.

Det är en lättnad att tänka att det blev som det blev för att läkare tänkt att de ska kunna se på mig hur jag mår, och det har inte alltid gått. Och då ses mina ord inte som ledtrådar och hjälp att tolka vad som händer i min inre värld, utan som manipulationer. Det är en lättnad, för att det är en förklaring som är begriplig.

Samtidigt innehåller den också ett ganska rågat mått av idioti. Hur kan man tro att man ska kunna se på en patient hur hen har det, och kunna tolka det rätt på sådär tio minuter eller en kvart? Hur kan den tolkningen bli viktigare än allt som står i journaler, allt som de i öppenvården förstått innan de sett till att man pallrade sig till psykakut, viktigare än vad man själv än säger? Tänker man sig att människor är så enkla och lätta att läsa av? Att man tänker sig att patienter har förtroende för en och ärligt visar allt från första sekunden har jag förstått, även om det är obegripligt, men även om jag gick att läsa som en bok, hur tänker man sig att ett helt mående ska kunna rymmas på denna lilla kvart? Tänk om den inte ens är representativ?

Och ja.. tänk om det finns sånt som inte syns eller sånt man inte förstår, och därför misstolkar tecknen på? Som dissociation, en kontrollerad yta, (det måste finnas andra såna saker som leder en fel).

En kvart är ju ingenting. Men allt hänger på den där kvarten. Vad som syns. Ju mindre tid en läkare har att bygga förtroende för en, desto större risk är det för maktkamper kring hur man faktiskt mår, och att det blir tolkat som manipulationer om man behöver hjälp.

Det är vrickat.

Det som är allra mest vrickat är att det visat sig att patienter överlag inte alls försöker lura till sig en massa hjälp de inte skulle ha nytta av. Tvärtom verkar det vara så att om patienter ges makten så ökar insatserna till en början, men sen förlikar de sig med verkligheten. Jag orkar inte leta upp referenser just nu, så ni får nöja er med att jag hänvisar till dralbinssons blogginlägg igen. Jag tänker mig att det att insatserna först ökar handlar om att det är svårt att släppa en bild av att det faktiskt finns tillräckligt med vård att få. Och att maktkamperna med läkare som klassar en som manipulativ om man tror det, gör att det blir som att läkaren försöker undanhålla den hjälp man kunde fått. Sen inser man hur lite det finns att få, oavsett vem som har makt, och att det inte är så lönt att kämpa. Vet inte om det är så, men jag tänker så. Det är ju iofs sorgligt om det är så, men det mest konstruktiva kan ibland vara att ge upp att vården ska ge vård, eftersom den ofta är så väldigt oförmögen att ge det som behövs.

Kanske är mitt inre kaos i detta orsakat av att jag blivit tolkad som manipulativ när jag inte varit det. Kanske är det därför allt framstår som en surrealistisk sörja som jag har svårt att ta mig ur. Men om inte ens de som manipulerat blir hjälpta av att tolkas som manipulerade, verkar det som att det skulle vara en mycket bättre idé att lägga bort den där tolkningen som handlar om manipulationer helt. Att försöka sätta sig ner och lyssna, och sen resonera lite tillsammans. Och om man inte kan ge den hjälp någon önskar, då kanske man i vilket fall kan hitta ett sätt att förmedla det, utan att på samma gång förmedla att det är fel att ha behov, att man är en lögnare om man framför dem, och att man är helt orimlig om man upplever det som att ens liv har ett värde och att man borde vara rädd om det.

Det har skadat mig så väldigt mycket att ha det i mig. Jag vet inte hur jag ska hitta ut ur det. Detta är en av de saker jag aldrig kommer klara att förlåta psykiatrin. Att man med en sån ihärdighet, stor auktoritet och med hela sin kraft gång på gång visat mig att mitt liv inte är något värt.

Vi borde ha en helt annan psykiatri. Oavsett vilken hjälp eller hur mycket hjälp man kan erbjuda, så borde man kunna erbjuda ett möte där det ryms medmänsklighet. Det behöver inte kosta mer, det behöver inte ta mer tid. Det behöver inte ens vara svårare. Jag tror de där maktkamperna är helveten för alla inblandade, som inte är helt känslomässigt avtrubbade.

Det är möjligt att se patienter som människor. Jag tror verkligen att det är det. Kanske är jag naiv, men jag tror så helt enkelt för att vi är det. Människor. Och våra liv har ett värde. Det spelar roll om vi dör. Ni borde veta det. Och när vi själva inte klarar att tro på det, så borde ni hjälpa oss, ni borde vara dem som tror i vårt ställe tills vi själva kan. Ni borde aldrig nånsin vara de som tar ifrån oss tron.

Det är så svårt att återta den. Tron på att man är en människa. Om det bara var man själv som vacklade i tro är det väl en sak, men när det blivit förstärkt av människa efter människa med utbildning, auktoritet och makt? Det är så svårt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur man gör.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vem är det som är svår?

Jag förstår inte. Hur det kan räknas som manipulativt att säga: Jag har varit med om något traumatiskt. Det är därför jag mår dåligt. Jag önskar mig vård som är anpassad för det, att hjälpa mig med det. Jag önskar mig någon med adekvat utbildning.

Och jag förstår inte. Hur man kan stämpla en patient som svår, när hen vet varför hen mår dåligt, och har en tanke om vad som kunde hjälpa.

Jag tänker bara: det är läkarna som är svåra. Läkare som inte kan handskas med och härbärgera smärtan. Läkare som inte har kunskap nog för problem som är mer psykologiska än medicinska.

Jag hade en läkare som bestämt sig för att allt jag gjorde och sa var manipulationer. Några till, men mest han. Bad jag om hjälp fick jag ingen. Sa jag att det var allvar skrattade han åt mig. Sa jag vad som kunde hjälpa tog han sin makt och tvingade mig att göra tvärtom.

Och hela tiden, dessa stämplarna i pannan. Svår. Manipulativ. Omöjlig. Hopplös.

Jag tänker bara: det var han som var svår. Att bli hjälpt av honom var omöjligt. Han använde sin makt för att manipulera, tvinga, göra all positiv utveckling omöjlig. Det var hopplöst. Jag kunde aldrig bli hörd, sedd, hjälpt.

Men det var jag som blev stämplad. Det var jag som fick orden i journalen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Hur var det med bjälken i det egna ögat?

Igår lyssnade jag på P1:s Kaliber, om hur psykiatrin omorganiserats efter Socialstyrelsens rekommendationer kring att använda KBT. Jag tror det var obligatorisk lyssning om man alls är inne i det här med psykiatridebatt. (Har du missat det finns programmet på Sveriges Radios hemsida). Socialstyrelsen ändrar sig nu, Psykodynamisk terapi är lika effektiv vad gäller behandling av depression. Gott så. Och om du lyssnat eller om du varit på twitter eller om du alls intresserar dig för detta har du nog redan hört referat av detta. Det fanns på nyheterna. Lite överallt. Så. Nog med referatet för min del.

Jag vet inte om det är jag som inte varit tillräckligt insatt. Jag har varit mer än lovligt väck de senaste åren, så det kan ju helt enkelt vara så: att det är jag som inte haft koll. Men jag trodde att KBT inom psykiatrin vunnit makt pga riktlinjerna, rekommendationerna från Socialstyrelsen, och jag trodde att man så ivrigt omorganiserat för att KBT ofta är kortare terapibehandlingar än psykodynamisk vård, och därmed billigare.

Jag visste inte det här att man får ett extra bidrag för varje KBT-samtal som förs (var det 1000:- per timme?) Visste inte att man var så mån om att stödja KBT, göra en omställning där den terapiformen verkligen tar över.

Och framförallt: jag visste inte att det räckte med en vidareutbildning på fem veckor för att man ska räknas som KBT-terapeut, för att man ska kunna ingå i den satsningen.

Jag vet att alla som vidareutbildas har en vårdutbildning i grunden. Men det betyder inte på något sätt alls att de kan räknas som lika kompetenta som människor som faktiskt är utbildade psykoterapeuter. För mig låter fem veckors utbildning som om det blir ungefär lika säker och bra vård som om man skulle gå till en coach eller till någon annan i den privata oreglerade samtalsmarknaden. Ibland är det säkert bra, vissa har säkert självinsikt och hyfsat adekvat utbildning, så dessa fem veckor gör att de blir helt ok terapeuter. Men det kan lika gärna vara tvärtom. Man vet inte. Som patient garanteras man inte att få en terapeut som faktiskt har psykoterapiutbildning. Och detta är en del av den vård som samhället bekostar, detta är en del av ett system där man förväntas känna tillit till att de som utför sina jobb har utbildning för det jobb de utför.

Varför är det så nonchalant syn på psykiatriska behandlingar, och framförallt på samtal? Varför har man ingen respekt för att det krävs rejäl utbildning för att minska risken att samtalen blir skadliga? Man hänvisar hela tiden till evidens, men ser verkligen evidensen ut så: att vem som helst som har några veckors utbildning i KBT ger bättre terapi med bättre effekter, än någon som har en riktig psykoterapeututbildning, om den utbildningen har en annan inriktning, tillhör en annan skola? Är verkligen skolan och metoderna av större vikt än att den som utför terapin har kompetens?

Jag läser psykologförbundets broschyr om att samtalsmarknaden borde regleras. Och jag sympatiserar med dem. Människor som bedriver samtalsbehandlingar utan att ha tillräckligt med utbildning för att göra det vill säkert väl. Jag tror inte att någon är ute efter att skada. Men det blir lätt så. Min erfarenhet är att det största problemet med de som har otillräckligt med utbildning är att de inte är medvetna om hur stark en behandling som handlar om samtal är. Man kanske ser hur mycket det kan hjälpa. Men man ser inte baksidan: att en kraftfull behandling också kan skada väldigt mycket.

Terapi är en kraftfull form av behandling. Och visst, samhället borde styra upp och reglera den fria marknaden, borde styra så att vem som helst inte får behandla människor med allvarliga psykiska problem. Borde göra så att vi tar även dessa former av vård på allvar, som vi redan gör om det handlar om somatiska problem. Jag håller med om det.

Men kanske borde vi börja i det system som faktiskt är en vård som samhället styr, subventionerar och godkänner. Ska vi inte sluta med behandlingar som utförs av obehöriga människor som kallas terapeuter, om det nu är terapi som utförs? Borde vi inte arbeta med siktet inställt på en vård där alla får vård av människor med adekvat utbildning för den uppgift de utför, både inom somatisk och psykiatrisk vård?

Visst, det behövs fler som kan jobba med terapi. Men hade det varit tex fler hjärtoperationer som behövdes skulle man aldrig fått för sig att ge operationssjuksköterskor några veckors vidareutbildning i kirurgi och sen tycka att problemet var löst, att de kunde ta över många av operationerna. Varför är det ok att göra så i psykiatrin?

Och hur i hela friden kan det vara ok att lägga in så kraftfulla subventioneringar, som i praktiken leder till att terapeuter utan legitimation eller tillräckligt med utbildning väljs framför dem som är legitimerade, om de bara tillhör rätt skola?

Ge mig lite forskning som stöder att detta är evidensbaserad vårdpolitik, att detta garanterar säkerhet och inte skadar mer än det gör nytta. Sen kanske jag slutar vara arg på det. Men bara kanske.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Orden vi använder. (Suicidprevention).

När det pratas om suicidprevention är alla så väldigt överens om att det måste bli bättre, och att det ska vara möjligt, och helst också lätt, att få hjälp om man är suicidal. Att ha tankar på självmord, och planer kring hur man ska ta livet av sig, är inget som man ska tvingas vara ensam i. Det ska gå att få hjälp.

Psykiatrin borde vara experter på detta område, men också här kan bemötande och förutfattade bilder om hur man "ska" vara spela alltför stor roll. Också hos personal inom psykiatrin finns fördomar som styr bedömningarna. Och vad gäller suicidprevention tycker jag att tendenserna att tolka alltför mycket från alltför många som manipulationer blir riktigt allvarliga. Det handlar ju om människors liv.

Under de första åren jag hade kontakt med psykiatrin fick jag höra om och om igen att jag måste berätta vad det var jag tänkte och planerade, för att kunna få hjälp i det. Jag måste vända mig till min kontaktperson eller någon annan som jobbade, när jag hade såna tankar, när jag gick in i planerandet. Annars kunde jag inte få hjälp. Sen när vi satt där och skulle prata om det, var det plötsligt inte alls självklart att prata om det. De flesta jag mött använder kluriga omskrivningar för att slippa säga "självmord" eller fråga "hur tänker du ta livet av dig?", eller nämna ordet "dö". I början blev jag helt yr, det var svårt att förstå vad de egentligen pratade om, sen förstod jag att allt som lät kryptiskt och började med s, sannolikt handlade om självmord. Suicid är inte ett bra ord att använda när man möter människor som är nya inom psykiatrin, för det kan hända att de inte vet vad det är. Det är kliniskt på ett sätt som inte är vardagsnära för särskilt många. Men det vanligaste att prata om var "s-tankar", "svarta tankar" eller "mörka funderingar".

Jag tror inte att de jag pratade med själv märkte hur paradoxalt de betedde sig. Att de i ena stunden sa att det var viktigt att prata om det, och sen på alla andra sätt visade hur man ska värja sig mot att prata det, och om man alls ska sätta ord på det måste det ske med omskrivningar eller vaga antydningar, så att ingen av oss var riktigt säkra på vad den andra menade. Att bara rakt ut prata om det, som att det gick att prata om det, var det få som gjorde. Och det var svårt för mig som patient att tro på att de faktiskt ville eller orkade prata om det, när de inte gav sken av att det var så. Kanske trodde de att de hjälpte mig med sin försiktighet, eller så skyddade de bara sig själva från att behöva möta mörkret utan omskrivning, jag vet inte.

Ett par år senare hade jag blivit bättre på att prata och blev självmordsbenägen igen. Jag tänkte på alla gånger de sagt att jag måste berätta om det, annars kan jag inte få någon hjälp. Och jag bestämde mig för att göra det. Söka hjälp i tid. Försöka ta mig genom det utan att dö, och försöka prata om det, säga hur det var.

Problemet då var bara att jag möttes av uppfattningen att "den som pratar om det kommer inte göra det", vilket jag inte tror är sant. Vad gällde mig var det inte alls klart att jag skulle låta bli. Det finns människor som pratar om det, och som gör det. Det finns människor som inte pratar om det, som gör det. Och det finns människor som pratar om det, som inte gör det. Det kan vara så olika. Jag tror att det enda man kan säga med säkerhet om en människa som pratar om sina självmordstankar, är att inte 100% av den personen vill dö. Det finns en möjlighet att släppa in hjälp, och kanske en möjlighet att rädda denna personens liv. Att det finns en bit av en kvar som inte vill dö, är inte alls synonymt med att man på egen hand klarar av att överleva.

Under denna perioden blev "självmordshot" något som återkom i journalanteckningarna om mig. Jag har väldigt svårt för det ordet, för det sättet att uttrycka det. För om jag hotar, då är det ju för att kunna få något, som en del av nånslags utpressning. Och det enda jag ville få var hjälp att inte ta livet av mig. Men om jag sa det, blev det tolkat som ett självmordshot.

Den perioden blev jag konsekvent tolkad som manipulativ, och det var uppenbart att läkaren bestämde att man inte skulle ta mina självmordshot på allvar. Allt skulle göras tvärtemot vad jag önskade. Om jag sa att jag mådde för dåligt för att gå ut från avdelningen för att jag var rädd för att göra mig illa, var jag tvungen att gå på permission, eller så blev jag hotad med utskrivning. Jag visste inte hur jag skulle överleva om jag inte fick vara skyddad på avdelningen, men om jag låtsades om det blev det inte taget på allvar. Jag hade ett allvarligt självmordsförsök bakom mig, och jag visste att om jag tillät mig att göra ett försök till, skulle jag förmodligen inte göra misstaget att överleva. Det var inte allt i mig som ville dö, bara väldigt mycket. Jag var i så stort behov av hjälp, hjälp att våga välja livet. Men jag kunde inte låtsas om det, för då blev jag istället fråntagen stöd. Tvingad till saker jag inte tyckte var hanterbara, som gav mig så mycket ångest att allt förvärrades.

Jag skulle önska att psykiatrin skrev en liten bruksanvisning för självmordsbenägna, för hur man ska göra för att bli tagen på allvar om man söker hjälp. Det är för svårt att lyckas göra rätt när det är fel både att inte prata om det, och att prata om det.

Året jag var självmordsbenägen och tolkades som manipulativ i allt jag gjorde, förklarade läkaren för mig att om jag verkligen ville dö, så skulle jag ta livet av mig oavsett vad de gjorde. Så det spelade ju ingen roll vad de gjorde, för beslutet låg hos mig. Vissa väljer att ta livet av sig, det är inget de kan göra något åt.

Det finns anledningar till att jag överlevde även den gången. Men det var andra saker än psykiatrin som hjälpte mig. Hade det hängt på psykiatrin så hade jag dött den våren. Jag fick ingen hjälp, bara bemötande och mediciner som förvärrade mitt tillstånd.

Jag önskar att det fanns något annat. Att det gick att säga hur man mår, och bli tagen på allvar. Att man var mer rädd om människors liv. Att vi som medmänniskor, och att ni som jobbar inom psykiatrin, vågade prata om det. Sätta ord på det, utan att värja oss på alla tänkbara sätt. Att vi vågade tro på att det går att göra skillnad. Att det går att hjälpa den som ber om hjälp. Och att det dessutom går att få fler att be om hjälp. Men jag tror vi måste börja med att skapa en vård där det finns akut hjälp att få när man tampas med självmordstankar och -planer. Det finns ingen mening med att jobba för att fler söker hjälp, om det nästan är omöjligt att bli tagen på allvar.

Senare har jag kunnat få hjälp, både när jag varit akut självmordsbenägen, och med att förstå vad det handlade om, varför jag sysslade så mycket med att planera självmord. Jag har slutat helt att göra det, planera hur jag ska dö. Jag vill verkligen leva, även när det är svårt. Och dit har jag nått tack vare hjälp jag fått inom psykiatrin. Men hjälpen fanns i en kontakt som redan var etablerad och där vi redan hade förtroende för varandra när det självmordsbenägna blev allvarligt. Det måste vara möjligt att även som ny patient, och med nya kontakter, bli hörd och tagen på allvar. Vi kan inte låta människor dö för att systemet byggt upp förutfattade meningar som går ut på att man gör fel och inte borde få hjälp, oavsett vad man gör.


Om självmordsprevention: www.spes.se

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Lättaste sättet att få en patient manipulativ

måste vara att tolka alla äkta känslor och alla försök att rakt på tal berätta hur man mår och känner som manipulativa utspel. Är man i behov av hjälp finns det risk att man gör vad man kan för att få den. Och går det inte att bli hörd genom att vara ärlig och äkta, tror jag att det finns fler än jag som försöker räkna ut hur man kan göra för att bli hörd. Vilka saker det går att säga för att nå fram, hur man ska bete sig för att bli sedd i hur illa det faktiskt är, hur dåligt man mår, hur mycket man behöver hjälpen. Men jag skulle önska att det aldrig behövdes.

Själv är jag inte så bra på det här med manipulationer, så det har aldrig hållit särskilt länge. Jag lyckades aldrig med att kommunicera när behandlaren tolkade allt som var äkta som utspel, allt som var friskt som oacceptabla sjukdomsuttryck. Jag försökte hitta andra sätt att nå fram, men det höll aldrig, det slutade alltid med krasch och att det enda sättet att handskas med det var att fly från behandlaren (fly från hela psykiatrin om det var nödvändigt, oavsett hur stort behov av hjälp jag hade).

Jag kan inte se hur det skulle kunna leda till något positivt att ogiltigförklara allt någon säger, känner och visar. Det verkar som om risken är stor att man bara dras in i en enda härva av olyssnande, manipulationer, sätt att mer och mer desperat be om hjälp, avvisanden. Det verkar för mig som om det finns en risk att snärja in sig i ett läge där varken behandlare eller patient till slut vet vad som är äkta, vad problemet är, hur man kan kommunicera kring det. Och inte minst som om det finns en risk att behandlaren framkallar reaktioner som egentligen bara handlar om ett ohållbart sätt att möta patienten, men ser sig själv som neutral och klassificerar patientens reaktioner som sjuka, och diagnostiserar ett problem som aldrig skulle ha funnits om man valt ett ok bemötande.

Vissa saker kommer jag säga igen och igen på denna bloggen. Som denna: jag önskar att vi kunde ha en psykiatri som byggde på att människor möter människor. Där även patienter ses som människor på riktigt. Inte objekt som ska tolkas, klassificeras, behandlas. Utan människor som bär på problem, som behöver hjälp från andra människor för att klara dem. Jag önskar mig att behandlingar handlade om samarbeten mellan människor i behov av hjälp och människor med utbildning. Och jag kan inte se hur något samarbete alls kan påbörjas med att allt patienten säger, tänker och känner ogiltigförklaras. Däremot kan jag se framför mig hur kaos, svek och ökade problem för alla inblandade kan börja där.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.