Orden ni använder. Självmordshot.

Så pratar de om psykiatriambulansen i Studio Ett och om hur bra det är, hur man minskar stigmatiseringen om det kommer en ambulans istället för en polisbil, för att bli hämtad av polisen kan vara utpekande och de säger bra saker och jag lagar min mat och det är inte så laddat att lyssna på ändå, jag tror att det är ett bra initiativ, jag tänker på det, att det är bra.

Och sen ska de berätta om nåt fall, någon de hjälpt, och så börjar de prata om en kvinna som hotat att ta sitt liv. Och jag kan inte klara det, jag blir skakig och osammanhängande och reagerar så väldigt våldsamt på att de säger hot, som att det är helt normalt att formulera det så, att se det som ett hot, att de tycker det, dessa goda människor som jobbar med att inte vilja stigmatisera och journalisterna som är i ett seriöst och bra program. Jag slutar höra vad de säger, hör bara att de pratar om hot. Det ordet skär genom allt.

Jag kan inte höra det andra, för jag vet. Att den som hotar måste man motarbeta, för så får man inte hålla på. Den som hotar kan man inte ge hjälp, för man får inte hota vårdpersonal. Vet hur de kan stänga alla dörrar och tysta alla rop på hjälp, hur de kan skuldbelägga och göra det helt omöjligt. För man blir instängd i sina tankar, med sina planer, instängd med att bara vilja dö och det är förbjudet att säga det för då hotar man och då ska man motarbetas, och kanske att man manipulerar också, för det vet väl alla, att såna utspel ska man inte lyssna på. Och rätt vad det är är all logik i världen vänd upp och ner och inget man behöver kan man få och om man behöver slippa något är det det som händer, för det är så viktigt att motarbeta, det är det centrala, och mitt liv slutar betyda något, jag slutar tro att det kan betyda något för någon, eftersom de som skulle hjälpa mig att stärka den tron bara trampar på den.

Det är längesen, och det är ingen risk att jag dör nu. Det är inte så. Jag bara klarar inte det. Jag reagerar så väldigt våldsamt på det att slentrianmässigt kalla hjälpsökande vid självmordstankar/planer/risk för hot. Det är så viktigt med ord. Hur man använder dem. Vilka man väljer. Det är inte bara något ytligt, det är stor skillnad på att hota och på att vara hjälpsökande, och dessa människorna gav säkert bra vård, de missade nog bara hur dåligt ord de använde, jag tror det. Men rätt vad det är så är orden fyllda av innehåll och spelar roll. Rätt vad det är blir hotet det centrala, fast det är absurt.

Det är inget hot, att söka vård när man behöver vård. Det är rätt. Det är vården som är sjuk. Som kan prata så fint om att inte stigmatisera och att det inte ska vara värre att vara psykiskt sjuk än somatiskt, och sen går direkt på att prata om hot. Inte skulle de nånsin formulera det så om det var nån som riskerade att dö av hjärtattack, en kniv i magen, en hjärnblödning, andnöd, vad som helst för anledningar man kan ha till att hämta någon somatiskt sjuk eller skadad med ambulans. Det är inte hot. Man skulle aldrig tänka så, aldrig säga så. Jag förstår inte hur de inte kan höra vad de gör. Men det är väl för att det blir så uppenbart för mig, för att jag blir så skakig och slutar fungera bara de säger så. Hot. Bara för att jag vet hur det kan bli, vad det ordet kan leda till. Hur nära det var att jag dog, när de förbjöd mig att söka hjälp, kallade det för att hota.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att vara en manipulativ patient.

Jag återkommer till detta att bli tolkad som manipulativ. Helt enkelt för att jag har svårt att göra mig fri från de tolkningarna. De följer med mig in i nya relationer, framförallt när jag söker vård, men även i andra typer av relationer. De säger mig att om jag behöver något är jag manipulativ. De säger att om jag är rak, tydlig och ärlig med vad jag vill, behöver, eller hur jag mår, är det ungefär som att ljuga. De säger mig att jag hela tiden försöker få mer än jag förtjänar och är värd, och att jag nog inte är värd något alls.

Jag googlar på det, tänker att jag vill förstå från den andra sidan. För inte kan kriterierna för att vara en manipulativ patient vara så, att man behöver, att man är rak, tydlig och ärlig?

Jag hittar bla en text på bloggen dralbinsson. Där finns bland annat definitionen "Med manipulation inom vården brukar vi mena: en patient som förstärker sina egna symtom i syfte att uppnå en åtgärd, som inte är medicinskt adekvat." Det står en massa annat där med, en del saker som jag känner mig tveksam till. Och även om han vänder och vrider lite på det där med manipulativa patienter, så är utgångspunkten att de som tolkas som manipulativa är det. Man kan se det som att de bara kämpar för att få vård, och att de inte ser någon annan väg än manipulation. Men man kan tydligen inte se det som att de faktiskt inte manipulerar, att det kan hända att manipulationen bara finns i tolkarens ögon.

Och ja, jag vet. Alla tankar ryms inte i en enda bloggtext, varken min eller hans, men det är som att man alltid utgår från detta, att de patienter som klassats som manipulativa också är det. En av anledningarna till att jag inte kan göra mig fri från dessa tolkningar, är just att det är när jag varit som rakast, ärligast och minst manipulativ, som jag tolkats som manipulativ. Var jag då det utan att fatta det själv? Eller kan det kanske ha varit en förhastad tolkning av mig?

När jag googlar hittar jag också en text av Thérèse Eriksson. Där finns detta resonemanget:

"Grundförutsättningen är att patienter som manipulerar inte ska lyssnas på. De bedöms ofta vara impulsiva och bemöts paternalistiskt och gränssättande; patienten vet inte vad som är bäst för hen. Att bli negligerad i sin egen vård, att ständigt ifrågasättas och aldrig få sina åsikter hörsammade kan, grovt indelat, ge en av två vitt skilda reaktioner. Antingen slutar patienten att försöka uttrycka sina önskemål. Patienten bli lugn, följsam och tyst. Detta uppfattas ofta som att patienten har tagit sitt förnuft till fånga och blivit samarbetsvillig. I själva verket är det bara en variant av Seligmans teori om inlärd hjälplöshet. Det andra alternativet är att patienten skriker ännu högre. Försöker bli ännu tydligare med sina önskemål. Hen uttrycker dem oftare, starkare och till fler personer. Detta uppfattas ofta som att patienten blivit sjukare, kräver kortare tyglar och ännu mer gränssättning. Patienten manipulerar. "

Jag blir ändå yr av alltihop. Hur kan det vara manipulation att skrika på hjälp när man behöver hjälp? Att skrika högre om ingen lyssnar? Det låter inte sjukt?

På många sätt tycker jag att systemet är sjukt, och bygger på en patientroll som inte är särskilt mänsklig. Åtminstone rymmer den inte acceptans för särskilt många olika sätt att vara människa med problem. För det mesta har jag upplevt det som att det finns ett sätt man får vara, det finns alltså en patientroll. I singular. Om man inte går in i den rollen, är man då manipulativ?

Låt mig ge nånslags exempel. Om man vill ha hjälp, och ska skapa stora chanser att få den hjälp man vill, är det normala och förväntade detta: man försöker läsa av läkaren och se vad hen önskar av en. Hur hen förväntar sig att man ska vara, hur mycket hen vill lyssna, hur intresserad hen är av mig som person. Man anpassar sitt språk efter detta. Man framställer sina problem på ett nedtonat sätt, som att man har svårt att hitta orden eller skäms för att säga hur det är. Det är bra att slänga in några väl valda ord som ledtrådar så läkaren hamnar i rätt riktning i sina tankar. Om man tänker att man kanske vill ha kbt för att se om det kan hjälpa vid depressionen, så mumlar man något om hur man känner igen sina depressiva symptom men är maktlös inför dem när de förvärras, att man inte har några verktyg och inte vet vad man ska göra. Verktyg, det är bra, det förknippas i allmänhet med kbt. Vill man bli inlagd tar man fasta på det självmordsbenägna, och hur man inte vet om man ska klara sig. Men man måste göra det med vaga ord, och helst ska läkaren behöva dra saker ur en. Annars är det misstänkt. Vill man ha hjälp för ångestdämpning pratar man om sina ångestattacker, hur de ser ut, hur långa de är, hur man mår i dem. Man skiter i att ta upp sånt som orsaker, sammanhang, tankar kring varför man har ångest som ett fenomen i sitt liv. Om man får frågor om sånt mumlar man och vet inte riktigt.

För man ska inte veta. Man ska kanske skämmas. Man ska vara tillbakadragen, hjälpsökande, men se hjälpsökandet som en börda. Man ska förminska sig och lämna över sina problem till nån som vet bättre. Som kan dra slutsatserna, se mönstren, förstå.

Det är detta som är det normala. Det ses inte som manipulativt, ses inte som infantilt, ses inte som utspel. Det ses som att man söker hjälp.

Och det låter mycket utstuderat och beräknande när jag beskriver det sådär. Men faktiskt insåg jag inte fullt ut att det var sådär spelet går till, förrän jag slutade delta i det. När jag var deprimerad, övermedicinerad och i stort sett alltid ångestfylld, när jag var jagad av skam och hatade mig själv, då gick det där av sig själv. Dessutom vågade jag inte stå för mina behov, så när jag väl hade nån tanke om vad som kunde hjälpa mig vågade jag bara framföra dem i inlindad form. Som att prata om verktyg när jag ville prova kbt. Och alla vet väl att man måste vara akut självmordsbenägen för att bli inlagd, och vet man inte det så ges massor av signaler om det, så att ta fasta på det när man är där var inte komplicerat att förstå. Dessutom var jag ju det, självmordsbenägen. Och det var akut att inte förstå hur jag skulle klara att låta bli att döda mig. Annars hade jag aldrig suttit där, på psykakut med en främmande läkare och försökt få stanna.

Jag tycker att mycket i detta kan ses som manipulativt, men det är det alltså inte, enligt psykiatrin. Det är att inordna sig i patientrollen och bete sig som förväntat. Det som istället tolkas som manipulativt är motsatsen. När jag slutat skämmas, vågade formulera mina tankar om mig själv, mina problem och vad de berodde på, och mina behov, och trodde jag hade rätt till hjälp, blev det värre.

Det är där nånstans jag har svårt att förstå vad det är som händer. Hur kan det vara manipulativt att framföra sitt behov av hjälp så tydligt och ärligt man kan? Jag tänker på det där jag läste när jag googlade, om att det handlar om att försöka få hjälpinsatser som man egentligen inte behöver. Men jag behövde ju hjälp. Att säga det, hur kan det vara en manipulation? Varför är det i sig misstänkt, varför blir man så lätt betraktad som manipulativ då?

Jag tänker på det där med hjälpinsatser man egentligen inte behöver. Och att jag aldrig förstått liksom varför de trott att jag försökt manipulera mig till en plats i slutenvården tex. När det handlat om narkotikaklassade mediciner kan jag förstå det, där ser jag att det kan finnas skäl att försöka manipulera till sig dem. Men slutenvård? Jag har alltid tyckt att den synen vilar på en helt sjukt förvriden bild av vad slutenvård är, och hur det är att vara inlagd. Slutenvård är en pina. Det är tusen stillastående sekunder av total händelselöshet. Det är att bli fråntagen sin integritet, att ofta hamna i maktmissbruk. Att ha andra som bestämmer över en. Det är att alltför ofta bli frånplockad sin mänsklighet och alltför sällan bli lyssnad på. Jag tycker att slutenvård är ett helvete för det mesta. Jag har varit på nån avdelning där det känts annorlunda, men de flesta undviker jag in i det längsta. Enda anledningen till att jag har velat vara där, är att jag upplevt det som enda alternativet ibland. När jag inte klarat mig med öppenvård, inte klarat alla timmar ensam hemma. Inte förstått hur jag ska överleva. Hade det funnits fler alternativ hade jag förmodligen hellre tagit något annat, för slutenvård är så hemskt. Men det finns ju inte fler alternativ. Det är ju det som funnits. Så det är dit jag sökt mig. Fast helt ärligt har jag för det mesta valt bort att söka mig dit. Men när jag varit inlagd är det så det varit. Slutenvården känns som ett dåligt alternativ, men att dö kändes trots allt som ett sämre.

När det känns så, som att det är slutenvård eller död, och man blir tolkad som manipulativ, sedd som att man försöker lura till sig hjälp man inte har rätt till eller behöver. Hur gör man då för att inte höra det som att ens liv är utan värde, att man inte har rätt att få hjälp att överleva, att ens liv inte är något som man behöver vara rädd om?

Och om du undrar, reagerar man på en sån sak med att bli mer depressiv, mer självmordsbenägen, få ökad ångest, så finns det stor risk att också det ses som manipulation. Jag vet inte hur man tänker, också detta har jag så svårt att förstå. Om jag känner att mitt liv hänger på om jag får hjälp, och jag inte får hjälp, då är det normala att ta det med jämnmod? Allt detta slutar liksom med att de signaler jag får är att jag inte har något värde, mitt liv inte har nåt värde, och att det är överreaktioner om jag reagerar som om det hade det.

Det kan inte vara tänkt så. Jag kommer tillbaka dit hela tiden, när jag försöker minnas hur det var och förstå hur det egentligen var tänkt. Kommer tillbaka till att bara se hur det förmedlas att mitt liv inte har något värde, och kommer tillbaka till att tänka att det inte kan vara så det var tänkt, detta bemötande som handlar om att se mig som manipulativ. Och kommer också tillbaka till att tänka på hur man ska framföra sina behov, och att man måste manipulera för att inte framstå som manipulativ. Att man måste låtsas att man inte behöver något för att bli mött som att man kan få sina behov tillfredsställda. Att man måste hata och förakta sitt liv och inte tillskriva det värde, för att få en hjälp som visar att man visst har ett värde.

Jag blir sjösjuk. Jag kan inte trassla mig ur det. Jag trasslar mig bara längre in i det, blir mer fast.

Jag försöker hitta andra ingångar. Tänker på makt. Att det är ett maktspel. Att man rubbar på de givna rollerna om man tror att man vet vad man behöver. Men hur kan det vara ett svar på någonting? Att man inte får tro att man förtjänar hjälp när man söker hjälp? Det är ju helt vrickat.

Försöker tänka vem det handlat om, vem som varit värst. Och det är ingen slump att det är läkare jag skrivit om i detta inlägget. Det är med dem det är värst. Kanske att de har en annan inlärning av vad deras roll ska vara, men framförallt tror jag att det handlar om att man träffar läkare minst av alla, de känner en minst. Och det har varit värst med läkare i slutenvården, dem brukar jag få träffa kanske en kvart. Så. Läkaren har ingen tid att bygga upp ett förtroende för eller en bild av mig som person, om man kan lita på vad jag säger, att det är rimligt att tolka det som att jag faktiskt vet något om mig själv. Så därför litar hen på.. vad? Jag förstår inte. Jag förstår bara att det är ett övertramp att inte bete sig enligt de roller som givits, och ju mindre tid nån har att förstå sig på mig, desto mindre är min förståelse av mig själv värd. Men vad är det som är värt nåt? Om min förståelse inte är värd nåt och den andre inte har tid att förstå sig på mig, vad utgår vården från?

Jag förstår inte. Bara att det är nåt som är vrickat i det, i att man väljer att bygga vården på ingenting eller fördomar hellre än att lyssna på mig, hur kan det vara rimligt? Jag hittar ingen utgång i det här.

Det enda jag kan tänka som innebär en viss lättnad är det här att jag är dissociativ, och att det ställer till problem. För att jag ofta är inkonsekvent på olika sätt. En viss del har kunnat berätta om mina problem, för att den av oss som plågades aldrig skulle klara det, just eftersom hon plågades så svårt. Det kan ha funnits en känslomässig avstängdhet, det brukar vara svårt att läsa av mig om man inte känner mig. Framförallt förut visade jag väldigt lite om jag inte litade på någon. Och ju sämre jag mådde, desto mindre visade jag, desto större blev glappet mellan hur jag mådde och vad andra fick se. I öppenvården visste de det, där lärde de känna mig och ibland lät jag det hemska ta sig igenom och finnas uppe vid ytan, synas tydligare. För jag kände dem och var inte lika rädd för dem. Och visste att det fanns några där som trodde på hur jag mådde och ville hjälpa mig, även när det inte syntes. De visste att det var allvar om jag sa att det var allvar. De visste att jag för det mesta tonade ner och förminskade hur dåligt det var, att jag höll ihop. Och när jag mådde som sämst var det som att jag höll ihop mig med all min kraft, som att jag inte fick släppa ytan, den fick inte spricka, jag fick inte tappa kontrollen, för det var livsfarligt då. Men man kanske måste känna mig för att förstå det.

Det är en lättnad att tänka att det blev som det blev för att läkare tänkt att de ska kunna se på mig hur jag mår, och det har inte alltid gått. Och då ses mina ord inte som ledtrådar och hjälp att tolka vad som händer i min inre värld, utan som manipulationer. Det är en lättnad, för att det är en förklaring som är begriplig.

Samtidigt innehåller den också ett ganska rågat mått av idioti. Hur kan man tro att man ska kunna se på en patient hur hen har det, och kunna tolka det rätt på sådär tio minuter eller en kvart? Hur kan den tolkningen bli viktigare än allt som står i journaler, allt som de i öppenvården förstått innan de sett till att man pallrade sig till psykakut, viktigare än vad man själv än säger? Tänker man sig att människor är så enkla och lätta att läsa av? Att man tänker sig att patienter har förtroende för en och ärligt visar allt från första sekunden har jag förstått, även om det är obegripligt, men även om jag gick att läsa som en bok, hur tänker man sig att ett helt mående ska kunna rymmas på denna lilla kvart? Tänk om den inte ens är representativ?

Och ja.. tänk om det finns sånt som inte syns eller sånt man inte förstår, och därför misstolkar tecknen på? Som dissociation, en kontrollerad yta, (det måste finnas andra såna saker som leder en fel).

En kvart är ju ingenting. Men allt hänger på den där kvarten. Vad som syns. Ju mindre tid en läkare har att bygga förtroende för en, desto större risk är det för maktkamper kring hur man faktiskt mår, och att det blir tolkat som manipulationer om man behöver hjälp.

Det är vrickat.

Det som är allra mest vrickat är att det visat sig att patienter överlag inte alls försöker lura till sig en massa hjälp de inte skulle ha nytta av. Tvärtom verkar det vara så att om patienter ges makten så ökar insatserna till en början, men sen förlikar de sig med verkligheten. Jag orkar inte leta upp referenser just nu, så ni får nöja er med att jag hänvisar till dralbinssons blogginlägg igen. Jag tänker mig att det att insatserna först ökar handlar om att det är svårt att släppa en bild av att det faktiskt finns tillräckligt med vård att få. Och att maktkamperna med läkare som klassar en som manipulativ om man tror det, gör att det blir som att läkaren försöker undanhålla den hjälp man kunde fått. Sen inser man hur lite det finns att få, oavsett vem som har makt, och att det inte är så lönt att kämpa. Vet inte om det är så, men jag tänker så. Det är ju iofs sorgligt om det är så, men det mest konstruktiva kan ibland vara att ge upp att vården ska ge vård, eftersom den ofta är så väldigt oförmögen att ge det som behövs.

Kanske är mitt inre kaos i detta orsakat av att jag blivit tolkad som manipulativ när jag inte varit det. Kanske är det därför allt framstår som en surrealistisk sörja som jag har svårt att ta mig ur. Men om inte ens de som manipulerat blir hjälpta av att tolkas som manipulerade, verkar det som att det skulle vara en mycket bättre idé att lägga bort den där tolkningen som handlar om manipulationer helt. Att försöka sätta sig ner och lyssna, och sen resonera lite tillsammans. Och om man inte kan ge den hjälp någon önskar, då kanske man i vilket fall kan hitta ett sätt att förmedla det, utan att på samma gång förmedla att det är fel att ha behov, att man är en lögnare om man framför dem, och att man är helt orimlig om man upplever det som att ens liv har ett värde och att man borde vara rädd om det.

Det har skadat mig så väldigt mycket att ha det i mig. Jag vet inte hur jag ska hitta ut ur det. Detta är en av de saker jag aldrig kommer klara att förlåta psykiatrin. Att man med en sån ihärdighet, stor auktoritet och med hela sin kraft gång på gång visat mig att mitt liv inte är något värt.

Vi borde ha en helt annan psykiatri. Oavsett vilken hjälp eller hur mycket hjälp man kan erbjuda, så borde man kunna erbjuda ett möte där det ryms medmänsklighet. Det behöver inte kosta mer, det behöver inte ta mer tid. Det behöver inte ens vara svårare. Jag tror de där maktkamperna är helveten för alla inblandade, som inte är helt känslomässigt avtrubbade.

Det är möjligt att se patienter som människor. Jag tror verkligen att det är det. Kanske är jag naiv, men jag tror så helt enkelt för att vi är det. Människor. Och våra liv har ett värde. Det spelar roll om vi dör. Ni borde veta det. Och när vi själva inte klarar att tro på det, så borde ni hjälpa oss, ni borde vara dem som tror i vårt ställe tills vi själva kan. Ni borde aldrig nånsin vara de som tar ifrån oss tron.

Det är så svårt att återta den. Tron på att man är en människa. Om det bara var man själv som vacklade i tro är det väl en sak, men när det blivit förstärkt av människa efter människa med utbildning, auktoritet och makt? Det är så svårt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur man gör.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Skadar du dig? Har eips? Eller är ett komplicerat fall? Då är du nog ung och kvinna.

Ibland används nåt jag skrivit i nåt sammanhang som handlar om självskadebeteende och/eller eips (borderline). Då presenteras jag som en av dessa unga kvinnor som kämpar med såna problem.

Jag gillar inte att bli ett exempel på något som rör eips, för jag har aldrig känt det som att den diagnosen stämt på mig. Jag har upplevt det som en diagnos man spekulerat i om jag har pga att jag skadat mig, och som man tagit till så fort jag blivit arg på hur jag blir behandlad inom psykiatrin. För har någon eips ska man inte ta dem på allvar, har nån bestämt, så det är ju smidigt då, att se det som att det är eips som är problemet, inte det jag reagerar på.

Och vad gäller självskadebeteende känner jag inte mig som nåt typiskt fall och vill inte vara någon talesperson. Jag tror att andra passar bättre i den rollen.

Men.. om vi lägger de detaljerna åt sidan för en stund, och fokuserar på det andra. Detta om "dessa unga kvinnor".

Jag har tänkt mycket på det. Det är alltid unga kvinnor man pratar om i dessa sammanhangen. Jag tycker det är konstigt. Det finns män som skadar sig också. Och har eips. Och trans- och queerpersoner med, för den delen.

Och vuxna. Eller? Vad är det att vara vuxen?

Hos statistiska centralbyrån brukar man räknas som ungdom tills man fyller 25 eller till och med 25 (har sett båda). När man fyller 26 övergår man i vilket fall till att vara vuxen. Ibland lägger man till kategorin "ung vuxen", som då är 25-29 år. Då är man väl helt vanligt vuxen från 30.

Jag tar siffrorna från SCB för att det känns som den mest officiella definition av ungdom jag kan hitta. Fast kanske tänker jag helt fel, för SCB utgår ju från ålder. När det gäller självskadande / eips och komplexa problem kanske man utgår från nåt annat? Jag fyller 35 i år. All den tid jag haft denna bloggen har jag varit över 30. Alla texter som finns här är alltså skrivna av en vuxen person. Om man använder de där definitionerna. De som handlar om ålder.

Men kan man bli vuxen så länge man skadar sig och/eller har eips och/eller är ett komplicerat svårlöst fall för psykiatrin? Eller om man haft den sortens problem tidigare? Kanske har man på nåt vis diskvalificerats då, och kommer aldrig räknas som vuxen?

Kanske kommer man inte det, räknas som vuxen. Jag har en misstanke att när det börjar kännas pinsamt att definiera mig som ung (när kan det vara, vid 40?) så finns det en risk att man istället definierar mig som att jag varit en av dessa unga kvinnor. Att man byter är till varit. Så man slipper byta ut det där med ung. För det sitter så hårt. Det där om unga kvinnor. Det där om att inte få bli definierad som vuxen. Om man har såna problem. Eller har haft såna problem. Om man hamnar i patientkategorin när man uttalar sig om nåt som rör problemen. Man kan lyssna på det jag säger, jag kan ha något att säga. Men räknas som vuxen? Nja.. det verkar vara att gå för långt?

Jag kan inte tro att det är en slump att ung kvinna råkar vara någonslags motpol till medelålders man, som vi alla vet anses ha makt, auktoritet, trovärdighet, kunskap om saker, sånt där. Att vara kvinna är automatiskt att ha mindre trovärdighet. Att vara ung är ytterligare en och väldigt mycket mer kraftfull sänkning av auktoriteten. Och även om man inte säger det rent ut, så ingår det ju i att vara "en av dessa unga kvinnor" att dessutom hamna i kategorin av människor med psykiska problem, vilket också det är en auktoritetssänkare av ganska hög rang.

Så egentligen. Egentligen behöver man ju inte ta mig på så stort allvar. Det är det jag hör. Jag är ung, kvinna och psyksjuk. Och jag sitter här med dåligt samvete, när jag skriver detta. För de som hittat till min blogg och använder den, de är ju såna som tycker att man ska försöka förstå dessa unga kvinnor, som vill ge deras röster chans att höra. Som inte vill tysta, förminska, vifta bort. Som inte vill köra med maktspel och omyndigförklarande.

Ändå. Varför är det så viktigt med kategoriserandet, förminskandet? Att inte bara förstärka de kategorier jag tillhör (kvinna, med psykiska problem) utan till och med göra mig till något jag inte är, framställa mig som yngre? Hade man varit intresserad av min ålder kunde man kollat upp den. Det skulle inte vara så svårt. Men det handlar om nåt annat. Nån form av slentrianmässigt förminskande av alla som har dessa problem. Som att inte eips i sig är en kategori som är tillräckligt förminskande. Som om inte självskadebeteende är tyngt nog av fördomar och missuppfattningar, utan måste kompletteras med annan förminskning.

Jag tänker på det. Och tror kanske inte att människor märker vad de gör. Hur de klassificerar människor, och vad de klassifikationerna gör med hur man tänker kring den grupp av människor det handlar om.

Och jag tror det spelar roll för vården man utformar. Att den vård man utformar för kategorin "unga kvinnor" inte ser likadan ut som den man skulle utforma för kategorin "medelålders män". Trots att detta ska vara ett jämlikt land med vård som utgår från behov. Och trots att det inte är dessa saker som ska behandlas. Varken att vara ung eller kvinna är en psykisk problematik, man borde utforma vården utifrån det som ska behandlas, kan man ju tycka. Och försöka låta bli de där kategorierna som bara ökar förminskandet, och egentligen inte förbättrar vården eller förståelsen för problemen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Nej. Nej. Nej.

Nej. Självskadebeteende behöver inte vara impulsivt.

Nej. Det behöver inte finnas brist på kontroll för att någon ska självskada.

Nej. Självskadande är inte alltid ett sätt att söka uppmärksamhet.

Nej. Alla vill inte att någon ska märka det.

Nej. Alla som skadar sig har inte borderline.

Nej. Självskadande behöver inte vara en del av ett manipulativt spel.

Nej. Självskadebeteende och självmordsbenägenhet är inte ungefär samma sak.

Nej. Det går inte att bara skärpa sig och sluta.

Nej. Det är ingen bra idé att tro att självskadepatienter mest behöver uppfostras.

Nej. Det är inte bara tjejer som sysslar med att skada sig.

Nej. Självskadebeteende handlar inte bara om ungdomar.

Nej. Det går inte alltid över av sig själv.

Nej. Det är inte så lätt att få bra hjälp inom vården.



Nej. Det är inte kört. Det kan bli bättre. Det finns hjälp. Det finns bara så väldigt mycket fördomar och konstiga föreställningar. Så mycket oförmåga att handskas med destruktivitet. Men du ska inte behöva klara det själv. Det ska gå att få hjälp.

Nej. Om någon behandlar dig som att du inte har något värde, som att dina problem inte är problem eller i övrigt beter sig konstigt så ska du inte gå med på det. Även om det är behandlare så behöver de inte ha rätt. Hamnar du hos en dålig behandlare har du rätt att byta till en annan. Du är värd hjälp som är hjälp.



Ja. Det finns kunskap. Det behövs mer, men det finns en del. Den behöver spridas. Jag rekommenderar texterna på Thérèse Erikssons hemsida och Shedo-bloggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Kontrakt. (Om du uppvisar symptom på de problem du söker hjälp för, har du förbrukat din rätt till hjälp).

En gång när jag var inlagd fick jag skriva ett kontrakt. Vad jag minns var det inte så många punkter. De jag vet fanns med var

• Jag skulle inte skada mig på avdelningen eller när jag var på permission.
• Jag skulle inte försöka ta livet av mig på avdelningen eller när jag var på permission.
• Jag skulle inte slå sönder något på avdelningen för att ha att skada mig med.
• Jag skulle stiga upp till frukost.
  

Kanske låter det som en normal överenskommelse? Det var inte det. Jag ska förklara varför.

Jag vårdades frivilligt för att jag hade så mycket och starka självmordstankar och -impulser att jag inte kände att jag kunde handskas med dem utan det skydd som en sluten avdelning innebar. Jag sökte hjälp därför, och var i slutenvården just därför. För att mina problem gjorde att jag inte litade på mig själv i det, jag kunde inte vara säker på att jag skulle klara att inte ta livet av mig. Och nånstans i mig ville jag inte dö, så jag sökte den hjälp som fanns.

För mig har självmordsplaner och självskadebeteende nästan alltid varit två olika saker, handlat om och varit uttryck för delvis olika saker. Ibland har jag kunnat förhandla med mina självmordstankar och -impulser så att jag istället för att försöka ta livet av mig gjorde något begränsat självskadande. Det var inte ofta det fungerade så, bara när just impulserna var för starka och jag inte klarade att hindra mig helt. Då kunde jag förhandla med mig. Och mitt förnuft tyckte helt enkelt att det var bättre att tillåta mig att rispa mig än att hoppa framför ett tåg, om jag nu inte klarade att låta bli destruktivitet helt. 

Vad gäller dessa saker säger kontraktet alltså att jag inte får lov att ha de problem jag har. Jag sökte hjälp och behövde hjälp för att jag inte kunde handskas med självmordsplanerna, men kunde jag inte handskas med dem och kontrollera dem, så hade jag brutit kontraktet. Det räckte inte ens med det. Lyckades jag förhandla med mig själv så jag kunde skada mig istället för att försöka dö, så hade jag också brutit mot kontraktet.

Vad hände om jag bröt det? Det var inte uttalat. Jag frågade om jag skulle bli utskriven då, och kontaktpersonen sa att hon inte tyckte om att man sa det så, men.. Det var uppenbart att hotet såg ut så. Att jag kunde räkna med att inte få vård om jag hade destruktivitet jag inte klarade att kontrollera. Det är väldigt konstigt att villkora vård för någonting med att man själv ska klara av att bete sig som att det inte fanns. Som att villkora vård för en lungcancerpatient med att hen måste klara av att inte hosta.

Den tredje punkten kändes bara förnedrande. Jag hade varit inlagd många månader, nästan aldrig skadat mig på avdelningen och aldrig nånsin slagit sönder något att ha att skada mig med. Jag slog inte sönder saker för att ha något att skada mig med hemma heller, mitt självskadande byggde så mycket på kontroll. Jag hade inte kunnat skada mig med tex en glasskärva, det var för okontrollerat för mig. Det kunde finnas små smulor av glas på kanten av skärvan tex. Det kunde jag inte handskas med, jag behövde ha nästan total kontroll i skadandet, vid de tillfällen jag inte klarade att ha kontroll över det.

Så. Det där med att slå sönder saker för att göra mig illa med var inte min grej. Det matchade inte alls mitt självskadebeteende, och efter att ha behandlat mig i slutenvård tidigare borde psykiatrin veta det. Den risken fanns inte. 

Varför det var ett problem att det stod med på kontraktet? Varför jag inte bara kunde rycka på axlarna och tänka att det där inte handlade om mig? Hade det varit ett uppkopierat kontrakt som alla fått skriva på, så hade jag nog inte reagerat lika mycket på det. Men det var inte det. Hela skriva-kontrakt-situationen var baserad på att jag och min kontaktperson gemensamt skulle komma överens om vilka saker jag skulle hålla.

Problemet var bara att alltihop var förnedrande, och att det där pålagda tvånget av att jag skulle vara delaktig i att utforma punkterna gjorde bara allt värre. Jag tyckte inte det var rimligt att jag inte fick ha de problem jag vårdades för. Men skrev inte jag ner det, med min handstil, och undertecknade med mitt namn, så skulle jag förbruka min rätt till vård. Inte för att jag bröt kontraktet, för då hade det ju inte funnits. Däremot kunde jag ju klassas som icke-sammarbetsvillig och förbruka min rätt till vård pga det. Det var bara makt. Och punkterna som jag skulle skriva och som vi skulle låtsas att vi var överens om var rimliga, föreslogs av kontaktpersonen. Jag tror hon fått dem dikterade av nån annan, kanske läkaren. Det var bara det att det inte var förslag så som man menar med förslag. Jag fick inte lov att säga nej. Det var detta som skulle stå på kontraktet. Det var inte frivilligt, det var inte val, det handlade om att jag skulle underordna mig deras makt, och att jag redan på förhand skulle ta på mig skulden och ansvaret för de konsekvenser som kunde bli om de faktiskt inte klarade att ge mig adekvat vård för mina problem. Nu hade vi ju ett kontrakt. Då flyttades ansvaret över till mig.

Problemet var också att det inte fanns någon andra halva. Det fanns inget kontrakt som sa vad vården skulle erbjuda mig om jag höll detta. Det fanns inget som sa att jag skulle få hjälp eller hur den skulle se ut. Allt handlade om att de skulle sätta villkoren. Och både deras makt och min underordning skulle förstärkas och bekräftas.

Punkten med att slå sönder saker? Den var problem för att vi låtsades att detta var ett individuellt kontrakt helt baserat på mig, mina problem och vad jag måste hålla. Samtidigt handlade det inte alls om mig eller mina problem. Jag vet inte hur du skulle känna om du var tvungen att skriva under på att du inte tänkte slå sönder saker på din arbetsplats? Eller kanske något annat du inte skulle få för dig? Hur skulle det tex kännas om du måste skriva under på att du inte tänker misshandla dina patienter eller sälja olagliga droger till dem? Även om du inte hade en tanke på att göra det skulle det inte precis kännas bra att behöva intyga det. Eller har jag fel? Skulle det vara ett papper alla skrev under när de började jobba skulle det väl vara sin sak. Men om chefen kom efter några veckor och sa att ni tillsammans måste komma överens om detta, att det var individuellt och handlade om dig. Nej, det skulle nog inte kännas så bra?

Sista punkten handlar om en pågående maktkamp den inläggningen. Mest handlade det om vem som kunde avgöra hur mycket jag sov. Jag eller nattsköterskan. Överlag blev jag bedömd som att jag sov om jag låg i min säng. Var man vaken skulle man gå upp, prata med personalen och vilja ha mer medicin. Det fanns många i nattpersonalen jag inte tyckte om, inte ville prata med, och det fanns ingen behovsmedicin som alls kunde hjälpa mig. Så jag låg kvar i sängen istället. Det fanns liksom ingen annanstans att vara om jag ville slippa personalen. Men var man stilla i sin säng sov man alltså. I praktiken brukade jag somna nån gång mellan fyra och fem, och när det var väckning för frukost vid åtta hoppade jag över det rätt ofta. Jag hade ändå ångest på ett sätt som störde min förmåga att svälja, så jag fick inte i mig så mycket vid frukosten ändå. Och jag bedömde att jag skulle må bättre av att sova några timmar till. Så jag valde.

Det var inte ok att jag valde. Makten skulle vara hos dem. Så jag var tvungen att gå upp. Man kan invända att det väl är bra att komma upp på morgonen, att det är bra med tydligare dygnsrytm och mat och sånt. Problemet var bara att det inte handlade om det. Jag behövde inte äta någon frukost. Jag skulle gå upp till frukosten. De struntade i mitt näringsintag. Jag behövde inte heller vara vaken från frukosten och framåt. Det var helt ok för alla att jag gick upp, såg till att sitta där en stund och att någon registrerade mig, och sen gick och la mig och sov till lunch.

Det handlade bara om makt. Vem som bestämmer. Vem som har rätt att göra val. Vem som har rätt att avgöra vad som blir bra för mig. Min roll var att underordna mig. Det var så mycket viktigare än att ge mig någon vård. Att rollfördelningen var tydlig och inte överskreds. Som nånslags dressyr.

Ibland när man diskuterar problemet med den oreglerade samtalsmarknaden, med certifierade samtalsterapeuter som kan få för sig att behandla människor med allvarlig självmordsproblematik, trots att de egentligen inte har någon vettig kompetens för det, så kommer det upp att såna terapeuter ibland använder sig av kontrakt. Att man tillsammans skriver ett kontrakt där patienten lovar att inte ta livet av sig under behandlingen. Och då är det ve och fasa och helt orimligt och hur kan någon tro att ett kontrakt spelar någon roll alls. Vad jag vet handlar det inte ens om den här sortens maktstrukturer då, bara att det verkar korkat att tro att någon kan lova att klara av att inte ta livet av sig, och att ett sånt papper kan spela någon roll.

Hur kan någon tro att ett kontrakt spelar någon roll alls vad gäller ifall vården fungerar, speciellt om det inte är den del av en större och ömsesidig överenskommelse? Hur kan man få för sig att använda såna metoder i den vård som ska vara "enligt vetenskap och beprövad erfarenhet"? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att det är fullkomlig idioti, och att det faktiskt är värre när det används i slutenvården än nånstans på den fria samtalsmarknaden. För skillnaden är att de som jobbar i slutenvården har adekvat utbildning, och om någon blir knäpp och får för sig att blanda ihop maktmissbruk med vård, så borde de andra reagera. Det borde vara minst lika mycket ve och fasa-attityd när det är någon kollega som beter sig oacceptabelt. Man borde fatta sånt som att man inte kan villkora vård med att någon helt enkelt ska städa bort tecknen på att de problem hen söker vård för alls finns.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Problemet med för få diagnoser.

Det finns en återkommande debatt om diagnoser som jag tycker rör ihop saker. Vi lever i ett samhälle där mer och mer av den normala smärta som ingår i att finnas till sjukdomsförklaras, och där allt lindrigare tillstånd av psykiskt lidande behandlas med tex mediciner. Det är ganska vrickat, världen är lite sjuk, och det är ett problem, jag håller med om det. Friska reaktioner ska inte sjukdomsförklaras, ett normalt och friskt liv är inte ett liv med bara lycka, vi borde hitta sätt att motverka den där allmänna synen att alla former av olycka är nån sorts sjukdomstillstånd.

Det håller på att utvecklas en ny version av diagnosmanualen DSM, och så fort den kommer på tal tycker jag också att människor passar på att ta upp det här med hur dåligt det är att sjukdomsförklara normaltillstånd. Och att det därför per automatik är dåligt att den nya versionen av DSM kommer innehålla så många fler olika diagnoser.

Helt ärligt har jag koll på en väldigt liten del av diagnosfältet, så kanske är det relevant att ta upp den åsikten i detta sammanhanget, kanske är de allra flesta diagnoser som kommer vara nya i DSM sjukdomsetiketter på normaltillstånd. Jag vet inte. Och egentligen var det inte DSM jag ville skriva om. Det var behovet av fler diagnoser.

Som beslutsfattandet kring vården ser ut nu, tror jag att diagnoserna spelar stor roll. Ska man kunna göra upphandlingar eller bestämma vem som har ansvar för en viss patientgrupp, eller hur mycket pengar behandlingen får kosta, är det i diagnoser man delar in patienterna. Ska man avgöra vilken vård som är bra, hitta evidens osv, handlar det om att bedöma evidensen för en viss behandling vid ett visst tillstånd. Dvs hur behandlingen fungerar på dem med en viss diagnos. Också för beslut på en lägre nivå spelar diagnoser stor roll. Ska jag som patient beviljas någon behandling görs bedömningen av mina problem ofta utifrån vilket diagnosfack jag hamnat i.

Det är så det är uppbyggt, och det finns något rimligt i det, kan jag tycka. Det kan bli extremt fyrkantigt i tänkandet och i besluten om man stirrar sig helt blind på diagnoser och inte har utrymme eller öppenhet för något som ligger utanför ramarna. Men i stort tycker jag att det är vettigt att utgå från diagnoser, de ger en hint om vilka problemen är, vilken sorts hjälp som kan hjälpa, och också vilka problem som finns och som det borde beviljas pengar för att behandla.

Problemet med att debatten kring diagnoser hela tiden glider in på problemen med överdiagnosticering, är att det finns hål som behöver fyllas, det finns poänger med att ha fler och mer nyanserade diagnoser. Vissa behövs verkligen.

Jag har som sagt inte koll på så stor del av diagnosfältet, men jag vet att det finns som förslag till nya versionen av DSM att det ska finnas en diagnos för icke-suicidalt självskadande. Det gör mig hoppfull, för behovet av en diagnos för självskadare är stort, och också för att hitta behandlingar för dem som inte har borderline. Som det är nu puttas många självskadare felaktigt in i borderline-diagnosen, för att det är den som ligger närmast, och då utvecklas också behandlingarna utifrån det.

PTSD är också en diagnos som är problematisk. Inte för att många hamnar i den felaktigt, så tror jag inte att det är. Men problemet är att den just nu är så väldigt bred. Om man utsatts för ett enda trauma i vuxen ålder, eller om man utsatts för upprepade trauman under lång tid som barn, blir skadorna och problemen olika. I praktiken har diagnosen komplex PTSD börjat spridas, och den behövs verkligen. För att en lättare och en svårare traumatisering inte är samma sak, och för att det dessutom är så att behandlingar som är bra och evidensbaserade och effektiva och jag vet inte allt, för någon med PTSD, kan vara direkt skadliga och retraumatiserande för någon med komplex PTSD, hur korrekt och bra man än använder metoderna.

Med fler diagnoser kan diagnosticeringen bli mer nyanserad och därför fungera bättre, på alla nivåer där diagnoserna spelar roll. Det skulle kunna vara en väg för att fler patienter ska få rätt vård, och förhoppningsvis också för att få makthavare att förstå på vilka områden det behövs pengar för att utveckla bättre behandlingsformer.

(Hur psykiatrin beter sig när de sätter diagnoser är en helt annan fråga, jag har skrivit lite om det här. Ska ett system där diagnoser har en så central roll fungera behöver den biten absolut bli bättre).

Överdiagnosticeringen då? Alla som egentligen bara är normalt ledsna, trötta eller oroade, hur ska vi handskas med dem? Jag vet inte. Jag tror synen på livet i stort, och hur ont det får göra att leva, är en samhällsfråga. Något vi tillsammans formar en allmän uppfattning och medvetenhet om. Däremot tror jag inte det är ett så stort problem inom psykiatrin.

Det är inte precis lätt att få vård inom psykiatrin, och jag tror faktiskt att de flesta som inte har patologiska tillstånd faller bort innan de ens når fram till psykiatrin. I mina öron låter det befängt att forma nån del alls av debatten om psykiatrin utifrån människor som bara inte vet att det kan vara svårt att leva. Vi som vårdas av psykiatrin har problem. Låt oss utgå från det. De som inte har problem lär bli hemskickade, eller möjligtvis skickade till vårdcentralen. Låt debatten om psykiatrin handla om psykiatrin. Om människor med problem på riktigt. Och om människor som behandlar det patologiska.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dagar av tvivel.Vad är en frisk patient?

Ibland vet jag inte vad psykiatri är. Vad man har för mål, om det jag skriver om alls är relevant för psykiatrin. Det kanske handlar om något helt annat. Något mänskligare. Psykiatri kanske är det där helt omänskliga tekniska sättet att se på människan, och målet? Ja, vad är målet då?

När jag fick elchocker upplevde jag ingen förbättring i min depression. Jag fick inga minnesförluster eller nåt annat heller. Det som hände var bara andra effekter. Jag blev sövd tre gånger i veckan. Det är inte en lång stund man blir sövd, men jag blev så oändligt trött av det, och när jag började bli klar i huvudet igen blev jag sövd en gång till, så jag blev liksom aldrig pigg. Kanske en dag på helgen, om jag hade en bra vecka. Då var det två dagar utan elchocker.

Mest var jag så trött, trött. Det enda jag ville var att sova. Det enda jag önskade var att slippa. Allt levande. Och allt hemskt. Allt. Jag hade inte något självskadebeteende då, elchockerna var så retraumatiserande för mig att det behovet dämpades nästan helt. Jag hade färre självmordstankar, jag trodde jag skulle dö när de sövde mig, och pendlade mellan att vara livrädd för det, och känna det som en lättnad. Elchockerna fyllde de destruktiva behoven hos mig, och resten? Det var inte så mycket kvar sen. Relationer var jobbiga. Att alls vara vaken var jobbigt. Att röra mig var för stort. Att vilja något? Nej, det orkade jag inte.

I min journal är det två personer som antecknat lite om vartannat under denna period. Den ena skriver om hur mycket förbättrad jag är av elchockerna. Den andra skriver om hur jag bara ligger på min säng hela dagarna och knappt rör mig.

Jag har sett det som motsägelser. Som att de inte var överens om att jag var bättre. Men tänk om jag tolkar det fel? Tänk om jag inte förstår vad målet med psykiatrin är. Kanske är min bild av vad en lyckad behandling ska leda till inte något som har med psykiatri att göra. Kanske handlar en lyckad psykiatrisk behandling om att få bort alla symptom. Även om det är till priset av att få bort allt annat på köpet, all lust, allt initiativ, alla känslor. Allt som man är bortom symptomen på problemen.

Ibland tror jag det, att det är det som är målet. Att vi lika gärna kunde bli lobotomerade, om det inte varit så kontroversiellt. Att målet är passiva medgörliga varelser. Att vi aldrig riktigt varit människor i systemets ögon, och att en lyckad behandling därför inte kan ha som önskat mål att patienten ska bli en välfungerande människa. Att det påverkar allt, mycket mer än jag tror. Och att allt jag skriver därför är helt oväsentligt, för jag utgår från att patienter är människor. Och att det är en orubblig sanning.

Men jag vet inte. För det mesta tror jag på mänskligheten, att strävan mot det som är mer mänskligt är det som trots allt dominerar i psykiatrin. Jag bara tvivlar ibland. På alltihop. På att jag förstått någonting alls, om något alls.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dagar av tvivel.Hur sjuk är psykiatrin? Och vill den bli bättre?

Jag vet att rubriken är en ytterst generaliserande frågeställning, som det kommer vara omöjligt att svara tydligt på. Det finns krafter i psykiatrin som helt uppenbart önskar sig förändring, det finns andra som verkar tycka att det är väldigt bra som det är, och ytterligare andra som inte verkar bry sig tillräckligt för att ha nån åsikt alls, det är som det är, och varför ska nån som jobbar inom psykiatrin ha ansvar för det?

Jag är en sån där jobbig människa. Som tycker att alla människor har ansvar för allting de deltar i, och för rätt mycket de inte deltar i också. Att vi som människor har ett mycket större ansvar än vi för det mesta vill låtsas om för oss själva eller för någon annan. För ansvar hänger ihop med makt. Kanske inte mycket makt, men ändå. Makt. Man skulle kunna förändra något. Åtminstone lite. Åtminstone precis där man själv befinner sig. I den arbetsgruppen, i den miljön. Men man riskerar ju saker om man försöker förändra. Riskerar att få reaktioner, att alla inte är nöjda med ens ambitioner. Att det blir konflikter, diskussioner, meningsskiljaktigheter.

Det är lättare att bara flyta med. Det är lättare att låta någon annan bestämma, inte låtsas om sin egen makt, sitt eget ansvar, att man skulle kunna göra något.

Jag tror inte du fattar hur stor skillnad det kan göra för patienter, om du verkligen bryr dig om hur det blir för dem. Jag har tidigare skrivit om hur mycket en kaffeautomat i väntrummet betydde. För det sa mig något om att jag är en människa. Att de som möter mig och säger sig vilja hjälpa mig ser mig som en människa. Så många gånger har jag mött något annat. Saker som tyder på att jag inte alls är en människa, snarare ett problem.

Varje enskild människa som jobbar inom psykiatrin har ansvar för att patienter de möter blir respekterade, sedda, mötta som de människor de är. Varje enskild behandlare har ett ansvar för att reflektera över makten som finns inbyggd i sin position, i sin yrkesroll, och fundera över hur just makten påverkar mötet. Varje individ som i sitt jobb möter andra människor har ett ansvar för att fundera över hur patienterna känner sig i det mötet. Vad de får med sig. Är det känslan av att vara en värdefull människa som borde få må bättre, och få all hjälp som är möjlig på vägen?

Så ofta har jag mött något annat. En av anledningarna till att jag tog en paus i att skriva här över sommaren var tvivel. Ett av tvivlen handlade om detta. Om det spelar någon roll. Något alls. Inte bara det jag gör. Om det jag skriver når någon, förändrar något, sätter ord på något någon behöver ord på. Inte mest det. Mest det andra. Spelar det någon roll vad man gör? Världen är en plats med så mycket sjuka beteenden, maktmissbruk, förtryck, idioti, orättvisor. Spelar det då någon roll vad man gör?

Har det någon betydelse om jag bryr mig om att respektera de människor jag möter, om jag vårdar de relationer jag har, är rädd om mig själv och andra? Betyder det något, i stort, om man väljer likgiltighet, kyla, förakt, eller motsatsen? Världen är så himla stor. Och de människor jag möter är ändå rätt få. Har det då nån betydelse? Ändrar det något, spelar det någon roll?

Ja. Jag tror det. Jag tror verkligen det. Det var där jag landade. Det är där jag brukar landa, förr eller senare, när jag har tvivel av den sorten. För jag tror på att ta hand om den lilla bit av världen där man befinner sig. Jag tänker på Moder Teresa ibland. Hennes ord när det kom nya människor som ville hjälpa till, ville jobba i slummen. Hon sa till dem att de skulle åka hem, att de skulle ta hand om människorna där de kom ifrån istället. Och jag antar att en del ändå fick stanna. Men jag tänker på det, det har fastnat hos mig, för att jag tror på det. Att ta hand om det som finns där man är.

Det kan vara stort och fint och viktigt att hjälpa gatubarn, bedriva sjukvård i krigsområden eller liknande projekt. Länge trodde jag att jag var en dålig människa som inte orkade göra sånt. Att jag borde det, om jag nu bryr mig om världen. Åka dit där nöden är störst, göra så mycket jag kunde och orkade. Men jag tror det var lika bra att jag stannade hemma. För jag hade aldrig orkat, jag var för trasig för det. Det hade inte hjälpt nån att jag åkt till Afrika och brutit ihop. Eller Indien. Eller vart jag nu kunde åkt. Jag kan beundra dem som orkar göra den sortens arbete. Det spelar stor roll. Men inte bara det spelar roll. Det är inte som att man måste välja, antingen rädda gatubarn eller vara likgiltig inför världens allmänna idioti och orättvisor.

Det som finns nära spelar också roll. Hur du väljer att möta de människorna som finns i din vardag, vad du väljer att göra med den kraft du har. Det finns möjligheter till förändring inbyggt också i det som är mindre.

Och nej, jag vet. Det är inte alla som vill förändra världen, eller tycker att det är ett bra mål. Det är inte alla som orkar bry sig. Och det är verkligen inte alla som är överens med mig om vad det egentligen är för fel på världen. Vad som borde förändras.

Tillbaka till psykiatrin. Såklart är vi inte heller överens om vad som borde bli bättre i den. En del verkar inte ens tycka att det finns några problem att lösa. Vad man gör på sin fritid kan väl vara upp till var och en. Men om man jobbar med människor som mår väldigt dåligt har man så mycket makt och därmed så mycket ansvar att det i mina ögon aldrig kan vara ok att vara likgiltig inför om psykiatrin gör människor illa istället för att hjälpa dem. Alla borde bry sig om att försöka förbättra, få bort de strukturer som avhumaniserar, retraumatiserar, skadar.

Jag vet inte, om psykiatrin i stort vill bli bättre, eller om de flesta tycker det är bättre att hålla varandra om ryggen. Att det är viktigast att vara lojal med alla andra behandlare i så stor utsträckning som möjligt, än att vara lojal med patienterna och försöka ta deras parti så mycket man kan.

I början av sommaren läste jag en artikel i Helsingborgs Dagblad av Lotta Wendel. Hon tar upp de två recensioner av boken Slutstation Rättspsyk som gjorts i "Socionomen" och "Tidskrift för svensk psykiatri", och sammanfattar rätt bra det jag tänkte när jag läste samma recensioner:

"Men den stora diskussionen har uteblivit och mycket tyder på att de olagliga rutinerna fortsätter att användas inom den psykiatriska vården. En möjlig förklaring kan man hitta i två recensioner av boken, båda i tidskrifter för de professioner som är verksamma inom psykiatrin. Där misstänkliggörs Åkermans och Erikssons föresatser och slutsatser därför att de båda författarna har egna erfarenheter av självskadebeteende och psykiatrisk vård.
I "Socionomen" skriver May Nilsson att författarnas ”egna erfarenheter påverkat skrivandet till den grad att någon objektiv syn på förhållandena inte kommit på pränt.” Nilssons slutsats är att den skildrade problematiken är mera komplex än vad Åkerman och Eriksson förmår ge uttryck för. I en mycket affekterad text i "Tidskrift för svensk psykiatri" menar även psykiatrikern Hanna Edberg att författarna ”inte förmår beskriva verkligheten utan sina personligt färgade linser”.
/.../

Sådana reaktioner på Åkermans och Erikssons bok får mig tyvärr att misstänkta att läget för patienters ställning inom den psykiatriska tvångsvården faktiskt är ännu sämre än vad "Slutstation Rättspsyk" ger uttryck för.

Ingenstans noterar Nilsson eller Edberg i sina recensioner att "Slutstation Rättspsyk" visar att metoderna för att vårda dessa unga kvinnor är direkt olagliga. Åkerman och Eriksson dokumenterar i sin bok detta med en imponerande klarhet och tydlighet, något som senare bekräftats vid olika rättsliga processer.

Att ifrågasätta "Slutstation Rättspsyk" utifrån författarnas tidigare historia av psykisk sjukdom är så lågt och oanständigt att man på sin höjd kan förvänta sig det i anonyma nätkommentarer. Vårdpersonalens egna husorgan ägnar sig alltså åt att patologisera författare vars undersökningar, fakta och resonemang lyfter fram missförhållanden i psykvården och dess juridiska konsekvenser."


OM psykiatrin i stort var ute efter att se de problem som finns och sträva efter en förändring till det bättre borde detta vara en bok av stor betydelse. OM man satte patienter i fokus och trodde att deras upplevelser var något grundläggande att lyssna på, borde man inte misstänkliggöra tidigare patienter som tydligt lyfter fram fakta, förhållanden, och ger svårt skadade patienter en chans att bli hörda. Man borde tacka dem. Det kan vara en bra idé att reflektera och diskutera kring problemen, möjliga lösningar osv, men OM det varit så att patienter var viktiga och sågs som människor med samma människovärde som behandlare, värda samma bemötande och respekt, så borde man åtminstone se till att någon med den inställningen fick lov att skriva recensioner av en såhär viktig bok i just dessa tidningarna. Man borde förstå vikten av det.

Jag fortsätter tvivla, på många saker. Förstår psykiatrin hur stora problem som finns, och att det är angeläget att det sker en förändring så snart som möjligt? Det finns många skäl till tvivel. Psykiatriker är de som har absolut mest makt i psykiatrin. Och därmed mest ansvar. I tidningen som tillhör "psykiatrikernas vetenskapliga & professionella förening", finns det gott om ord som leder till tvivel i ovan nämnda recension av Hanna Edberg.

"Det finns saker som jag vet, som aldrig kommer gå att beskriva i ett PM, eller i en riktlinje från Socialstyrelsen. Det vet jag, det vet ni, det vet eventuellt Åkerman och Eriksson också.
Att balansen mellan empati och sympati, mellan korrekthet och arrogans, mellan professionalism och överengagemang inte alltid är enkel.

Att det ibland kan vara svårt att respektera en människa som inte själv respekterar livet och sig själv."


Jag tvivlar mycket. Men en sak vet jag alldeles säkert. Inte förrän jag mötte behandlare som respekterade mig som människa, och respekterade det inneboende värdet i mitt liv, kunde jag själv börja vägen som ledde till att jag nu respekterar både mig själv och mitt liv. Den vård som inte innehöll en respekt för mig och mitt liv, var inte vårdande.

En annan sak vet jag också alldeles säkert: alla människor har inneboende förmåga till likgiltighet och ondska. Det gör inte att vi går fria från ansvar om vi begår handlingar präglade av likgiltighet och ondska, för vi har också förmågan till andra saker. Empati, värme, respekt, att sprida det goda vi kan. Det kan vara svårt att respektera någon annan. Men det kan aldrig vara försvarbart att tycka att det är ok, eller att vara likgiltig för om man misslyckas med det.

Frågan borde vara hur vi ska göra för att skapa en psykiatri där människovärdet alltid kan respekteras, oavsett hur svåra problem någon har. Det borde vara ett helt grundläggande och viktigt mål i utvecklandet av psykiatrin. Men ses det som något extremt prioriterat, något väldigt viktigt? Jag vet inte. Jag vill tro det. Men jag vet inte om jag gör det. Tror. Det har varit en sommar av tvivel, och än är den inte slut.



(Hela recensionen hittar du här).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Om ni tar bort rökrummen, var ska vi då kunna finnas?

För ett par dagar sen var vi några på twitter som hamnade i ett samtal om rökning inom slutenvården, pga den här texten om rökfri psykiatri. Det visade sig att vi var flera som börjat röka när vi vårdats inom slutenvården, kanske just pga hur slutenvården är. Vill du läsa de andras tankar får du gå till twitter och leta hos @psykriot, @reaktionista och @tankestormar. Det som kommer här är mina egna tankar och upplevelser.

Jag började röka regelbundet en period när jag var mycket inlagd. Huvudorsakerna var destruktiva. Jag ville skada mig genom att bränna mig, jag ville skada mig genom att förpesta mitt inre (jag hoppades på att få lungcancer). Rökning var ett bra sätt, det var (mer då än nu) socialt accepterat att röka, och även om det framstod som korkat att börja röka när man var 21 så var det inte mer än så. Det var inte så himla konstigt att jag hade cigaretter till hands alltid, jag var ju rökare.

Det fanns också andra orsaker. Inom slutenvården händer absolut ingenting. Jag menar: verkligen ingenting. Att röka gav mig en anledning att gå ut från mitt rum. se vad som hände i korridoren, i dagrummet, kanske sitta och prata med någon en stund, och sen gå tillbaka. Det var också i rökrummet det uppstod spontana små samtal om inget särskilt, både med andra patienter och med personal. Nästan normalt socialt liv.

Rökrummet var det enda ställe man kunde sätta sig och prata med någon annan patient, stänga dörren om sig och vara ifred. Där ingen kunde höra. Där personalen inte hela tiden gick och öppnade dörren för att se vad vi gjorde (det var stora glasfönster så de kunde se ändå). Gick man in i ett annat patientrum riskerade man alltid att någon kom och var arg, för där fick man inte vara. Dessutom delade man ju nästan alltid rum med någon annan, så även om det var trevlig personal som inte motarbetade att man pratade med varandra, så kunde man sällan vara ifred där.

Att sitta längst ner i korridoren kunde gå, fast ibland gick det folk fram och tillbaka hela tiden. Dagrummet och matsalen var kört. Ville man vara ifred med någon var det helt fel. Men rökrummet var ok. Lugnt. Senast jag var inlagd på sjukhuset rökte jag inte längre. Men jag satt i rökrummet ofta ändå. Just för det där, att det var en plats där man kunde få sitta och prata ifred. Där man kunde småprata om inget särskilt. Eller finnas till för varandra på ett djupare sätt.

Jag hade ofta svårt att sova, och när jag delade rum med någon vågade jag inte göra sånt som jag brukade göra hemma. Tända lampan och läsa en stund. Lyssna lite på musik. Göra något. Landa i mig själv och i verkligheten. Ofta bara låg jag där, helt uppfylld av ångest. Och jag visste att om jag gick ut ur rummet skulle nattpersonalen komma och undra vad det var. Vissa gillade jag, och då kunde man sitta och titta på tv eller prata en liten stund. Men andra ville bara ge mig mer medicin (som jag visste att jag mådde dåligt av dagen efter), eller så var de otrevliga. Ibland handlade det inte om vilka personer det var, bara om att jag behövde vara ifred med mig själv och mina tankar.

Innan jag började röka gick jag upp och satt på toaletten ibland när jag inte kunde somna. Man kunde titta på kyrktornet därifrån. Ibland var det de lugnaste och bästa stunderna på hela vårdtiden. Nattljuset och kyrktornet och ensamheten. Tills jag insåg att jag måste gå och lägga mig igen. Nackdelen var att jag var rädd att personalen skulle komma och knacka och undra vad jag gjorde om jag satt kvar för länge. Att låsa in sig med sig själv kan vara ett varningstecken för destruktivitet. Det kan jag iofs förstå. Men jag behövde min ensamhet också.

När jag rökte kunde jag smyga upp och sätta mig i rökrummet en stund. Och röka en eller två cigaretter jättelångsamt. Om de undrade vem som var uppe och vad jag gjorde kunde de ju alltid titta in genom glasrutorna, de behövde inte knacka och rycka i dörren och oroa sig.

Cigaretterna gav mig giltiga skäl att göra sånt jag behövde. De var orsak till aktivitet, välbehövliga ensamma stunder, sociala småpratsstunder, möjligheten att prata med någon ifred. De var tröst och destruktivitet också. Det var så det började, med det destruktiva, men cigaretterna blev mest en del av något annat. Av att ge mig saker jag inte annars kunde fått.

Jag brände mig aldrig med cigaretterna när jag var på avdelningen, bara när jag hade permission och kunde gå ut och sätta mig i parken (eller åka hem). Att ta ifrån mig cigaretterna på avdelningen hade inte hindrat det. Att ta ifrån mig destruktiviteten i att röka med en önskan om lungcancer hade inte tagit bort destruktiviteten. Jag hade hittat andra sätt att vara destruktiv istället. (Och att röka ett paket om dagen i två år för att kanske få lungcancer var ändå ett rätt milt sätt att skada mig själv, risken skulle vara att jag gjorde något värre om jag inte fått ha kvar det).

Man blir frånplockad så mycket självbestämmande inom slutenvården. Man måste be om lov om man ska duscha, gå ut, lägga sig (få sin medicin så man kan göra det). Någon annan bestämmer när man ska äta och vad, när man får träffa människor (genom besökstiderna), hur länge man får vara uppe på kvällen, och ibland måste man be om lov för att få lyssna på musik (ha hörlurar med sladd), få tillgång till sina värdesaker, till telefonen. Om man vill ha rena lakan eller en ren handduk räcker det inte med att be om lov, någon annan måste tycka att det är lämpligt också. Allt är så kontrollerat och så mycket makt är tagen ifrån en.

Cigaretterna var utanför det. Vet iofs att det finns avdelningar där man inte får ha sin tändare själv (och där det inte finns några fastskruvade i väggen i rökrummet). Men där jag var fick jag ha tändaren. Jag kunde bestämma när jag ville röka. Och göra det utan att be om lov. Det var så värdefullt. Och det handlade inte om nikotin.

När det pratas om rökavvänjning, bestämda tider och nikotinplåster, så förstår jag att det handlar om att vilja väl. Men det finns alltid risk för maktmissbruk när maktbalansen är så ojämn som den är inom slutenvården, och jag är rädd att rökförbud skulle bli ännu något som ökar sprickan som finns, ökar känslan av att det är vi mot dom, av att vara fiender i ständiga maktkamper. Med mycket utbildning och stor förståelse om vad cigaretter kan fylla för funktioner skulle det kanske gå. Men jag är tveksam ändå.

Om det handlat mest om nikotin kanske det varit annorlunda, men jag vet faktiskt inte om det handlar mest om det, för de flesta inom slutenvården. (Och helt ärligt, är inte slutenvården fel ställe, vore det inte bättre att lägga rökavvänjning i öppenvården, där det finns chans till mer tid, och patienterna inte mår som sämst?) För oss som pratade på twitter var inte nikotinet i centrum. Cigaretterna handlade om tröst, aktivitet, chanser till socialt liv. Och att faktiskt ha kvar något som man själv bestämde över.

Jag skulle gärna se avdelningar där man satsade på att ha mindre rökning. Med nikotinplåster och stöd från personalen, men kanske mest genom att skapa andra aktiviteter, andra rum där man kan mötas socialt, genom att personalen satte sig i dagrummet och småpratade om de hade en stund över, och genom att ha något rum (med glasvägg om det nu är så viktigt att inte lämna nån helt ifred) där man bara kunde vara. Med sig själv och med andra, men inte tvunget med cigaretter.

Jag önskar också att det skapades andra sätt att få lov att bestämma över sitt liv, att man på andra sätt kunde få vara en självständig individ med makt. (Att man såg att det är något viktigt). Jag önskar såklart också att det fanns vård för att hjälpa människor i sin destruktivitet, inte bara försök att kontrollera och ta bort det som går att skada sig med. Vård för orsakerna. Hjälp att hitta andra sätt att ta hand om det som gör ont inuti.

Det här att bara ta bort symptomen och inte bry sig om orsakerna, det tror jag inte på. Men jag är rädd att målet om rökfrihet skulle bli så. Och jag är rädd för att det skulle bli ännu mer maktmissbruk, ännu mer kontroll, ännu färre chanser till självbestämmande.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker som kan hända om man inte förstår vad man gör.

Efter drygt ett halvårs kontakt med psykiatrin var jag övermedicinerad, hopplöshetsförklarad och utskriven från avdelningen (där jag varit i drygt 3 månader). Egentligen mådde jag inte alls bättre. Jag kände mig som en zombie som inte kunde tänka klart, och det fanns ett segt motstånd i mig mot att göra något alls, trötthet som var medicinbiverkningar. Jag hade sämre kontakt med mig själv än nånsin förut, och allt var en enda röra. Den enda lösningen jag fått för att hantera röran var mediciner som kunde trubba av allting. Det var bara att med så mycket (och den sortens) medicin kunde jag inte ha ett normalt liv. Jag orkade inte hänga med i ett samtal, fick tvinga mig om jag skulle vara uppe ur sängen, hade inget som kändes ljust eller meningsfullt. Allt var en trög sörja. Jag var en trög sörja.

Jag hade fortfarande i stort sett konstanta självmordstankar, och ångestattacker var det enda som inte hade problem att ta sig igenom det avtrubbade. Ångesten fanns där, och döden höll jag mig i närheten av. Kanske var det mest för säkerhets skull, för att veta att jag alltid kunde komma undan. Jag är inte säker på varför nu längre, jag har tänkt för mycket på den perioden, analyserat den från olika håll.

Jag handskades med mina självskadeimpulser och självmordstankar som jag brukade: med kontroll. Med att förbjuda mig, förhandla med mig, sätta gränser som jag inte tillät mig att gå över. Och när jag tillät mig att gå över en gräns var det efter överväganden, förhandlanden och genomarbetade beslut. Jag vet att bilden av självskadande inte ser ut så, och kanske är vi inte så många som funkar så. Men jag vill ändå vara tydlig med att det varit så för mig. För att peta på fördomarna, de förutfattade meningarna om hur man "ska" fungera. Jag hade självskadeimpulser ofta. Och skadade mig väldigt sällan. När jag gjorde det hade jag förhandlat med mig själv om det och kommit fram till att det var ok. För det mesta tog beslutsprocessen flera dagar, aldrig mindre en än dag. Det handlade aldrig någonsin om att spontant ge efter för en impuls. När jag gav efter för impulserna hade jag redan bestämt att det var ok. Att jag tillät mig att göra det. Hade jag inte bestämt mig för det, gav jag inte efter.

Under mina månader på avdelningen hade jag pratat ganska mycket med en skötare som var min kontaktperson. Jag kan fortfarande uppskatta att hon brydde sig och försökte hjälpa mig. Däremot hade hon, som ganska många andra, problem med att hålla sig inom ramen för sin uppgift. Skötare har inte kompetens att bedriva terapi. Att försöka göra det ändå kanske verkar snällt, men man gör lätt människor illa om man inte vet vad man sysslar med. Och det finns anledningar till att terapeuter har mer utbildning än skötare. Det är en komplex och komplicerad sak att ha den sortens samtal. (Fast den insikten verkar mest finnas hos dem som faktiskt har utbildning).

Jag var väldigt dålig på att visa mina känslor. Som jag var då stängde jag av det mesta när jag mådde som sämst, och även när jag mådde bra visade jag inte mycket. Mitt liv hade lärt mig att det var livsfarligt att vara så sårbar och öppen som man är om man visar känslor. Och på avdelningen var jag rädd och kände mig otrygg, därför stärkte jag det försvaret. Skyddade mig. Kontrollerade mig själv, min yta. Visade sällan något.

Min kontaktperson verkade helt säker på att detta bara var ett hinder för mig, såg inte alls tillgången i mina sätt att skydda mig, det goda som fanns i mitt självkontrollerande beteende, och gjorde vad hon kunde för att jag skulle sluta ha kvar det försvaret. Förutom att jag faktiskt behövde försvaret för att överleva i den situationen, är det ju inte en lätt sak att ta bort ett försvar bara för att nån förklarar för en att man skulle må mycket bättre om man gjorde det. Försvar sitter rätt hårt. Och det har sina skäl. Man har behövt dem för att överleva. Och även om man växt från situationen där de formades, är ens system fortfarande inställt på att man behöver dem, på att man riskerar att dö om man tar bort dem. Så jag fortsatte kontrollera mig själv.

När jag var utskriven satt jag hemma på min säng en kväll och hade världens ångestattack. Det var så slitigt med alla inre förhandlingar, alla sätt jag försökte kontrollera mitt mörker, mina självmordsplaner, mitt destruktiva. Med medicinen blev det ännu svårare, för jag var så trött och seg, det tog minst dubbelt så mycket energi att kämpa med det genom medicintrögheten. Och jag var så trött. Jag orkade verkligen inte mer. Jag såg inget hopp. Men jag fortsatte av gammal vana.

Så tänkte jag på saker som människor på psyk sagt. Om hur man kunde handskas med jobbighet, vad som var bra. De borde ju veta? Och nu var det ju katastrofhemskt. Jag höll verkligen på att ta slut. Jag behövde testa något nytt, göra på ett annat sätt. Det var inte bara kontaktpersonen som bett mig sluta kontrollera mig så hårt. Det var flera andra också. Och jag hörde deras röster, hur de frågade varför jag inte bara släppte taget. Hur de undrade vad som egentligen kan hända, med ett tonfall som betydde att det var fånigt att tro att något alls hängde på min förmåga att kontrollera mig. Mindes hur de sa att inget kan hända, att det inte är farligt.

Så jag släppte taget. Det gick rakt emot min instinktiva känsla. Men jag trodde på dem, att de visste vad de sa, vad det betydde.

Efter att jag släppt taget tog det mindre än en timme innan jag hade ett färdigt beslut om att ta livet av mig, och  en plan för hur det skulle gå till. Jag hittade aldrig ett sätt att ta kontrollen, att ta mig ur den planen. Den ledde till att jag hamnade på intensiven. Jag har aldrig varit så nära att dö som då.

Med tanke på hur självmordsbenägen jag var, så hade jag kanske gjort ett försök förr eller senare i vilket fall. Men de ständiga uppmaningarna om att släppa mitt försvar, och de ännu vanligare uppmaningarna om att jag måste lita på dem som jobbade inom psykiatrin, gjorde att jag testade att göra som de sa. Lita på dem, släppa taget. Och det var en av orsakerna till att jag faktiskt höll på att dö.

Att bryta sig genom eller bryta ner någons försvar är en riskabel sak att göra. Försvar finns där av någon anledning. Ser du inte anledningen betyder det inte att det inte finns någon anledning. Det betyder bara att du inte vet vilken det är, och att du inte kan räkna ut vilka konsekvenser det får om du försöker ta bort försvaret.

Har du inte utbildning nog för att förstå vad som kan hända om man bryter ner ett försvar, gör det inte. Är inte patienten i ett sammanhang som är tryggt nog, och med en vård som erbjuder nya strategier, låt bli att bryta ner försvar. Det är livsfarligt. Helt på riktigt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Self Injury Awareness Day.

Idag är det Self Injury Awareness Day. Vill mest fira det genom att tipsa om shedo.org. Där finns mycket bra. Information, artiklar, forum. Det är en organisation som behövs, som är viktig.


Läste i ett av NASPs nyheltsbrev (nr 1 2012) om Professor Diego De Leo som inte gillade den nya diagnosen Non-Suicidal Self Injury som föreslås finnas med i DSM V. Hans främsta kritik handlar om att vi inte har tillräckligt med kunskap om självskadande, och att det är för olika tillstånd som gör att man kan skada sig, att det inte är bra att klumpa ihop dem till en diagnos, som om det handlade om samma sak.

Jag kan förstå kritiken, det finns alltför lite forskning, alltför lite kunskap om mekanismerna bakom självskadande, och om olika sorters självskadande. Men vad är alternativet? Som det är nu riskerar alla med självskadebeteende att hamna i borderline-diagnosen. Jag tror att självskadande kan handla om många olika saker, men det låter ändå bättre att det finns en diagnos som man kan använda som etikett för att definiera att en patients problematik huvudsakligen tar sig uttryck genom självskadande.

Jag förstår inte synen på diagnoser som något som kliniskt avgränsar sjukdomar, och där alla inom samma diagnos alltså kan anses ha samma problem och behöva samma behandling. Alltså jag förstår den helt teoretiskt, men i praktiken förstår jag den inte. För mig är diagnoser något som måste användas, som etiketter för att definiera personers problem, som ledtrådar till vilken sorts hjälp som kan vara vettig att ge, och som ett sätt att klassificera problem inför myndigheter eller politiker.

Att se diagnosen som svaret på vad problemet är gör att vi så lätt hamnar i att bara titta på symptom och försöka klassificera dem korrekt. Det blir så lätt att göra patienten till ett objekt, något som bär på ett problem, som definieras och lösas. Det blir så lätt att glömma att se personen bakom, möta människan och sammanhangen.

Om vi möter ansamlingar av symptom istället för människor, tror jag att vi riskerar en vård som blir dålig på att hjälpa de som behöver hjälp. Som blir ett maskineri. Där varken behandlare eller patienter får utrymme för att vara människor. Bara verktyg anpassade för att ta hand om problem, eller objekt som bär på problem.

Och i vilket fall kvarstår problemet. Om vi inte tar med Non-Suicidal Self Injury i DSM V, hur ska patienter kunna bli klassade rätt, och få ok vård utifrån de förutsättningarna? Det är sant att det finns för lite kunskap och för lite forskning, det är sant att alltför många olika tillstånd kommer hamna i samma diagnos. Alla som vårdas av psykiatrin behöver få en etikett satt på sig, systemet ser ut så. Människor med självskadebeteende kommer behöva hjälp. Det låter som en bättre idé att klassa dem som självskadande, än att behöva trycka in alla i borderline-facket, oavsett om de har det eller inte.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Att skada sig och inte ha borderline.

Läser hos Tankestormar om att självskadebeteende och borderline inte är samma sak. Och tänker att en del av min oförmåga att göra mig hörd inom psykiatrin, och bli begriplig i deras ögon, varit det. Missförståndet att självskadebeteende alltid är något som hänger ihop med borderline. Och att jag därför tillskrivits egenskaper som impulsiv, manipulativ, och att jag spelar ut saker på ett dramatiskt sätt, och gör det för att få uppmärksamhet. Problemet är bara att det inte är egenskaper jag har. Och det är inte så svårt att märka det om man försöker se mig, istället för att bara leta tecken på att jag har borderline, eftersom jag ju måste ha det eftersom jag skadar mig.

Mitt självskadebeteende har aldrig varit impulsivt, det har varit extremt kontrollerat och planerat, och jag har alltid sett till att skada mig på ställen där ingen ska se det, och känt det som att jag ska dö av skam om någon råkar se såren ändå. Ibland har det varit i självstraffande syfte, för det mesta har det varit en förvrängd spegelbild av övergrepp jag tidigt utsattes för. Jag kan se logiken i det nu, att inte förrän jag blivit skadad så kan jag slappna av. Inte förrän det har hänt kan jag känna mig trygg. Men när jag skadade mig som mest såg jag inte sammanhangen. Det var bara något jag måste göra. Jag skulle snarare bedöma det som att det var något som tvångsmässigt fanns i mina tankar, det här att jag måste skadas. Och för det mesta var det bara så, en tankemässig dragkamp i mig, även om jag ibland var för svag för att vinna dragkampen, för svag för att kontrollera det tillräckligt för att inte skada mig.

Jag skriver inte detta för att presentera något förslag på vad självskadebeteende "egentligen" handlar om. För jag tror inte man kan göra såna schabloner. Jag tror det finns något vettigt med att sätta diagnoser på människor. Att man kan få ledtrådar om vilka behandlingar som kan vara bra att testa, och inte minst att det är något som behövs för att definiera att patienten behöver få vård, och kanske också sjukskrivas eller få annan hjälp.

Men att dra det längre än så, att göra tydliga fack för varje diagnos, och sen se till att trycka in patienter i något fack oavsett hur bra de passar in där. Att strunta i att se personen bakom diagnosen, och behandla just den personen, att välja att behandla en diagnos, utifrån de sätt som "ska" hjälpa en person med en viss diagnos, det blir så lätt helt galet. Omänskligt, mekaniskt. Och inte minst så finns det risk att det inte blir en effektiv vård. Även människor som passar in i en och samma diagnos är olika, och kan behöva olika saker. Vi behöver välja att möta personen som har problem, inte en förutfattad mening om vem personen är, eftersom den har en viss diagnos.

Det krävs mer att göra det. Och vad gäller självskadebeteende kan jag förstå att det som behandlare är svårt att orka. Att det kan vara triggande och tungt att handskas med människor som skadar sig eller vill dö. Jag kan förstå att det var lättare att sätta en borderline-etikett på mig och räkna allt självskadande som impulsivt. För det är svårt att ta in att någon gör sig illa, och kanske är det ännu svårare att ta in att människor kan skada sig själv helt planerat, genomtänkt och beslutsamt. Det är begripligt om det är så. Ändå. Det är inget försvar. Vi måste ha en psykiatri som kan möta och behandla personer med problem. Är systemet inte uppbyggt på ett sätt så att personalen får stöd nog att härbärgera de problem som behandlas måste det ändras.

Och självskadebeteende är en av de saker som ökar mycket, som sprider ut sig bland unga. Ner i åldrarna dessutom. Det måste prioriteras, och det gör det också, på vissa sätt. Vi får inte glömma att prioritera det här att vården handlar om personer som har problem, inte diagnoser som ska behandlas. Och vi får inte glömma att självskadande kan ha många olika orsaker, och se ut på många olika sätt. Att personerna som skadar sig själv kan behöva olika saker, både de som har borderline, och de som inte har det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.