Psykiatripolitik (m).

Om du följer bloggen vet du att jag hörde av mig till politiker från m, fp, kd, c, mp, s och v, och frågade om de hade lust att formulera sina tankar om psykiatri och hur man kan förbättra psykiatrin. Jag valde landstingspolitiker, eftersom jag tänkte att det då fanns större möjlighet att gå in på konkreta exempel. De som skrivit texterna är alltså landstingspolitiker i Region Skåne.

Tidigare har miljöpartiet och folkpartiet bidragit med texter. Deras texter hittar du här och här.

Idag ramlade det in en från moderaterna:


***

Moderaterna vill jobba för:

Förebyggande arbete inom psykiatrin är oerhört viktigt
Moderaterna tycker att det är viktigt med förebyggande arbete och tidiga insatser vad det gäller psykisk ohälsa. Skolan har en viktig uppgift i att både förmedla kunskap om hälsa samt tidigt fånga upp elever i olika typer av riskzoner för att motverka ohälsa och utanförskap. Tätare hälsosamtal i skolan kan exempelvis bidra till att förstå varför unga kvinnors självkänsla förändras drastiskt mellan åldern 11 till 15 år och tidigare fånga upp unga människors ohälsoproblematik. Hälsosamtalen bör därför erbjudas oftare, förslagsvis vartannat år, det vill säga en fördubbling jämfört med idag.


Åtgärder mot mobbning i skolan och på nätet
Moderaterna anser att en obligatorisk åtgärdsplan gällande mobbning inom alla Sveriges skolor utformas. Åtgärdsplanens syfte är att ge riktlinjer om hur elever och lärare kan gå tillväga om de uppmärksammar mobbning. När mobbningen flyttar ut på nätet måste samhällets hjälpinsatser för den som blir utsatt för mobbning flytta efter. Polis, psykiatri och socialtjänst ska hjälpas åt i detta arbete.


Satsningar på komplement till den ordinarie vården
Moderaterna tycker att det är viktigt att det till den ”vita” vården, alltså den ordinarie vården på vårdcentralen eller sjukhus, finns komplement såsom Kultur på recept (KUR) och Naturunderstödd rehabilitering (NUR). Syftet med NUR är att förbättra hälsan och om möjligt återgång i arbete för patienter med lång sjukskrivning för psykisk ohälsa. Här i Skåne har Alnarp lång erfarenhet av rehabilitering av patienter med utbrändhetssyndrom och andra reaktioner på stress och även andra former av psykisk ohälsa och långvarig smärta. Alnarp har även rehabilitering för strokepatienter. Behandling i "rehabiliteringsträdgården" ger goda resultat och de vetenskapliga bevisen för detta blir allt tydligare. Med stöd av detta genomförs just nu en försöksverksamhet för 125 personer. De preliminära resultaten pekar i samma riktning som tidigare resultat på SLU Alnarp. Slutligt vetenskapligt stöd kommer inte att finnas före hösten 2015, då en uppföljning görs om resultaten. Region Skåne ligger i framkant i Sverige vad gäller komplettering till den ordinarie vården i form av naturunderstödd rehabilitering. Det är vi stolta över och hoppas att andra regioner och landsting kommer att följa efter.


Mer brukarinflytande i vården
Moderaterna tycker att det är viktigt inom hela vården att vården utgår från patienten. Patienten ska ha makt och inflytande över sin egen vård. Detta är extra viktigt inom psykiatrin. Alla patienter ska få inflytande över sin vård och bli tagen på allvar.


Carl Johan Sonesson (M)
Ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, Region Skåne

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Psykiatripolitik (mp).

Som jag tidigare skrivit hörde jag för ett tag sen av mig till politiker från m, fp, kd, c, mp, s och v, som jobbar med landstingspolitik här i Skåne. Min tanke var att de kunde formulera sina tankar om psykiatri, och hur man kan förbättra psykiatrin, och jag erbjöd dem att skriva en text på ämnet som jag kunde publicera här på bloggen. Att jag vände mig till landstingspolitiker istället för politiker på riksnivå handlade om att vården styrs av landstinget, och att det därför kan vara lättare att presentera konkreta förslag kring vad man vill göra i regionen (medan rikspolitiker för det mesta får hålla sig till allmänna eller övergripande frågor när det handlar om vårdpolitik).

Tidigare hade bara fp hört av sig (deras text hittar du här), men nu har jag fått en text från miljöpartiet också, så här kommer den:


***

En förebyggande psykiatri med helhetssyn

Psykiatrin har genom alla tider behandlats styvmoderligt inom vården. Den har fått mindre resurser än den somatiska vården och inte sällan har patienter setts ner på och stigmatiserats. Miljöpartiet i Skåne har arbetat aktivt för att psykiatrin ska får ökade resurser och faktiskt lyckats med detta. Miljöpartiet har varit drivande i att ta fram de strategiska planerna för psykiatrin i Skåne som togs fram 2013 och fortsätter lyfta upp psykiatrin. Det finns mycket mer att göra, psykiatrin behöver förstärkas mer och attityderna kring psykisk sjukdom måste förändras.

Förstärkningar är inte allt. Mer fokus måste läggas på det förebyggande arbetet och den tidiga hjälpen. Personer som mår dåligt måste fångas upp så tidigt som möjligt.  Att kunna ge mer psykiatrisk hjälp i primärvården tror vi är ett sätt att arbeta förebyggande och att nå folk i behov tidigt.

Allt för många mår allt för dåligt i vårt samhälle idag. Miljöpartiet ser med bekymmer på hur den psykiska ohälsan ökar. Speciellt oroade är vi för att allt fler unga mår psykiskt dåligt. Aldrig har andelen barn och unga som lider av självskadebeteende, missbruk, depression eller andra diagnoser m.m. varit så stor som idag. Att de som ska utgöra framtidens samhälle mår så dåligt måste tas på stort allvar. Arbetet med att minska den psykiska ohälsan hos unga behöver intensifieras. Därför är vi glada över att det öppnas fler mottagningar för unga vuxna. Det ska vara lätt för unga att få god hjälp snabbt. Vi tycker också att det behövs bättre samverkan mellan elevhälsan och psykiatrin.

Miljöpartiet ser att synen på psykisk sjukdom fortfarande är nedlåtande av många. Det krävs alltså ett fortsatt hårt arbete för att bryta fördomar och ändra folks attityder. Det är ett arbete som behöver göras brett genom hela samhället.

Vi i Miljöpartiet vill se mer brukarinflytande i psykiatrin. Patienterna måste tillåtas bli mer delaktiga i sin behandling. Det skapar bättre förutsättningar till en långsiktigt hållbar behandling och en positiv utveckling av psykiatrin. Vi menar också att alla former av tvångsvård måste minska. Det pågår ett arbete med att minska tvångsåtgärder, ett arbete som måste fortsätta.

Det har skett en vändning inom psykiatrin i Skåne de senaste åren. Allt mer vård har flyttats ut i öppenvård, tillgängligheten har ökat, mer resurser har tillförts och ett arbete med att ändra attityderna kring psykisk sjukdom har startat etc. Men det finns fortfarande stora brister inom psykiatrin så vi lägger oss inte på latsidan. Vi vill sätta fokus på den psykiatriska vården så att den blir mer rättvis, mänsklig och mindre fördomsfull. Miljöpartiet vill ge förutsättningar för en hälsofrämjande psykiatri där en helhetssyn av människan och långsiktighet råder.

Anette Mårtensson
Miljöpartiet, ersättare Hälso- och sjukvårdsnämnden

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Psykiatripolitik (fp).

För ett tag sen hörde jag av mig till politiker från m, fp, kd, c, mp, s och v, som jobbar med landstingspolitik här i Skåne. Min tanke var att de kunde formulera sina tankar om psykiatri, och hur man kan förbättra psykiatrin, och jag erbjöd dem att skriva en text på ämnet som jag kunde publicera här på bloggen. Att jag vände mig till landstingspolitiker istället för politiker på riksnivå handlade om att vården styrs av landstinget, och att det därför kan vara lättare att presentera konkreta förslag kring vad man vill göra i regionen (medan rikspolitiker för det mesta får hålla sig till allmänna eller övergripande frågor när det handlar om vårdpolitik).

De enda som svarat är folkpartiet, så idag är det deras text som publiceras. Kanske kan jag få in nån fler med tiden (och med moroten att inte låta fp vara de enda som uttalar sig här). Jag vet inte. Annars blir det bara detta. Det får väl vara ok då, att det är som det är. Det förvånar mig inte om de inte tycker psykiatrin är så viktig att de orkar lägga kraft på att formulera nåt kring sin politik på det området. Det stämmer rätt väl överens med min bild av läget. (Kanske är det också ett sätt att svara på frågan om vad de har för politik som rör psykiatrin, att inte ge något svar alls.)

Edit 15 oktober: Nu har även miljöpartiet skrivit en text, den hittar du här.

Och här kommer folkpartiets text om psykiatripolitik:


***

För folkpartiet är det viktigt att tidigt möta psykisk ohälsa innan det leder till något värre. Det är därför väldig viktigt att samhället jobbar förebyggande för att motverka psykisk ohälsa. För det finns en begynnande oro med den växande psykiska ohälsan hos unga människor. Inte sällan är detta kopplat till att ungdomar eller unga vuxna befinner sig i sysslolöshet, det vill säga att man varken studerar eller arbetar. De många drömmar och mål som en ung tjej eller kille har kan snabbt brytas ner tillsammans med den unges självförtroende. Sjunkande skolresultat, en stelbent arbetsmarknad och naturligtvis den osäkra världsekonomin är tre avgörande orsaker till att unga i hög utsträckning har svårt att skaffa sig ett jobb. Det är vår plikt att möta unga och hjälpa till med de problem och utmaningar de känner. För att det ska vara möjligt måste arbetet med förebyggande insatser och psykisk ohälsa få mer plats och få en tydligare struktur, inte minst inom primärvården. Ett exempel på detta förebyggande arbete är Unga vuxna-mottagningen i bland annat Lund som är för de lite äldre samt Första linjen som riktar sig till 6-18-åringar två bra exempel på verksamheter som etablerats för att möta de ungas behov av hjälp. Inför nästa år görs en ordentlig satsning där stödet förstärks till första linjen för barn och ungas psykiska hälsa och unga vuxna-mottagningarna. En ytterligare viktig del i arbetet med att förbättra psykisk ohälsa är vikten av kunskap. Kunskapen om psykisk ohälsa behöver spridas både i samhället och inom vården. För faktum är att psykiatriska diagnoser tillhör de vanligaste diagnoserna i samhället, men upplevs av många som stigmatiserande. Att drabbas av psykisk ohälsa behöver inte betyda att man har en psykiatrisk sjukdom, men kan vara nog så svår att bära. Det är därför viktigt att omgivningen får större förståelse för hela spektrumet inom psykiatrin. Sammanfattningsvis är det viktigt för Folkpartiet att det förebyggande arbetet fortsätter och att psykiatrin stärks ännu mer. På så sätt skapas en likvärdig vård över hela Skåne.

Gilbert Tribo (FP)
Regionråd


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Personer som uppnår maximal tid i sjukförsäkringen. Vilka är de och vad händer efteråt?

Vill mest ge ett lästips idag. Rapport 2013:6 från Inspektionen för socialförsäkringen. Låter kanske inte roligast i världen, men det är intressant. Och förutom numret har rapporten ett namn: "Personer som uppnår maximal tid i sjukförsäkringen.Vilka är de och vad händer efteråt?"

I denna rapport kan du tex hitta fakta som säger:

• under 2010 utförsäkrades ca 41000 personer.
• sju av tio var kvinnor.
• knappt hälften hade psykisk sjukdom som huvuddiagnos.
• ca varannan återvände till försäkringen inom ett år.
• hälften av dem som återvände gjorde det efter 90 dagar. 
• 2,5 %  fick ekonomiskt bistånd under minst 6 månader innan de blev utförsäkrade, efter utförsäkring var det 8,6 % 
• andelen personer som fått långvarigt ekonomiskt bistånd efter utförsäkring är särskilt hög bland dem som har psykisk sjukdom, och som inte kommit tillbaka till sjukförsäkringen. (16,1%).

(Och vi kan ju minnas att utförsäkring inte betyder friskförklaring, att återgå till försäkring inte är något alla som är fortsatt sjuka kan göra, och att det i praktiken innebär att man flyttat över människor från sjukförsäkringar till socialtjänst, från försäkringskassans ansvar till kommunernas. Att man sett till att många som är sjuka får mindre pengar, förutom att alla sjuka har hårdare krav på sig. Vi kan också minnas att de som försörjs av en partner eller av egna sparpengar istället för av ekonomiskt bistånd får noll kronor i inkomst, och dessutom faller bort i statistiken).

Vill du läsa mer, så finns hela rapporten att läsa här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Menar ni allvar med arbetslinjen? Varför är linjen för sjuka då så krokig och svår att sträcka ut på en väg som bär framåt?

Allt det här pratet om arbete. Om hur viktigt det är att människor som länge varit sjuka får komma tillbaka in i arbetslivet, eller in i det, om de nu aldrig varit där. Ibland vet jag inte om det är nåt som menas på allvar. Att det handlar om att vilja att långtidssjukskrivna ska få en chans på allvar på arbetsmarknaden. Det kan vara så att allt det pratet, hela den retoriken, mest handlar om att skuldbelägga. Ge nya bilder som inte säger att sjukas tillvaro är präglade av sjukdom, utan av en slöhet, passivitet, bortskämdhet, lathet. Som att man antingen tror så eller åtminstone är mån om att måla upp den bilden. Av slöfockar. Såna som tär på samhället.

Det finns saker att tjäna på det. Skuldbeläggandet som säger att sjukdom handlar om dåliga val, dålig karaktär, dålig vilja, något annat som är dåligt hos personen det gäller. Har redan tidigare nämnt tanken att man slipper ansvar då, för strukturer i samhället som gör människor sjuka, och för att det ska finnas tillräckligt med vård. Det är en smart retorik på många sätt, som flyttar ansvaret till den sjukas axlar.

Men förutom det, finns det något mer där? Allt detta prat om arbete, det handlar ju inte bara om att skuldbelägga de som inte kan, det handlar också om att försöka pressa in människor i aktiviteter, rehabilitering, åtgärder. Inte kan väl tanken vara att det är bra om de sjuka hamnar i fas 3, att det arbete som är tänkt för oss bara är detta meningslösa, som vi inte ska få betalt för? Eller är det det? Är det vad man kan sträcka sig till att tro om oss, efter att ha placerat sjukdomen som en brist hos oss som personer? Är det synen man har på oss, att det är vad vi kan klara? Eller finns det en riktig vilja som handlar om att vi ska kunna komma tillbaka på arbetsmarknaden, på riktigt. Att också vi ska kunna bidra som de vi är, med det vi har att ge?

Ja. Jag har något jag vill komma fram till. Detta: Om det finns en vilja att göra möjligt för oss att komma in på arbetsmarknaden. Vi som i stort sett aldrig varit där, eller varit där och sen varit borta i många år, eller som varit i en del av den, men blivit för sjuka för att klara just den sortens jobb vi förut haft. Hur kan det då fortfarande vara så att det inte går att kombinera deltidssjukskrivning med deltidsstudier? Hur kan studier vara något som är reserverat för sjuka som är under 30 år, eller för dem som är friska nog att klara heltid?

Jag får inte ihop det. Jag tänker mig att studier skulle vara en bra väg för att komma in på arbetsmarknaden, för att skapa möjligheter på ett annat sätt än fas 3 någonsin kommer ge. Att det dessutom kan vara bra att inför en arbetsgivare visa att man klarat av att studera, och att man har uppdaterade kunskaper på det område man vill jobba inom.

Det jag önskar är inte nåt orimligt. Det jag önskar är bara detta enkla: att det skulle gå att kombinera sjukpenning på deltid med studielån på deltid. Eller att ha studielån på deltid och försörjningsstöd som täcker upp så man når existensminimum, om man är sjuk men blivit utförsäkrad eller av nån annan anledning inte har rätt till sjukpenning.

Det jag önskar är bara att det skulle vara möjligt att använda studier som en bro mellan en lång tids sjukskrivning och en plats på arbetsmarknaden.

Ska ni prata om arbetslinjen även när det handlar om sjuka: visa mig en linje som handlar om att människor kan ta tillvara på och utveckla de förmågor de bär på. Visa att ni fattar att sjuka människor inte bara är sjukdom. Och framförallt: visa en linje som sträcker sig åt ett annat håll än mot fas 3.

Eller så önskar jag alternativet: att ni är ärliga med att ni ger upp människor, att gränsen går vid 30, att ni inte tror på att de som varit sjuka länge och är äldre än så har en chans på arbetsmarknaden, nånsin. Och att det inte är rimligt att göra något för att stötta oss, för att ge oss de möjligheter vi tror att vi behöver. För att ni inte tror som vi, ni tror att vi är hopplösa fall, eftersom det passar in i er retorik som säger att sjukdom egentligen mest är ett karaktärsdrag som handlar om lathet. Är det vad ni egentligen vill förmedla: säg det då. Är pratet om arbetslinje något som tyder på att ni faktiskt vill att vi ska komma i arbete: visa mig den linjen. Och för guds skull: justera i så fall den här idiotin som gör att man inte kan kombinera studier och deltidssjukskrivning.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Vi har bestämt oss för att dina problem inte finns, så därför kan du inte få vård för dem.

Jag läser orden som en vän skrivit:

"Min psykolog jobbar på Kris- och traumacentrum i Stockholm. De har lång erfarenhet och mycket kunskap om trauma och framför allt dissociativa störningar som DDNOS och DID. 

Jag fick veta för ett tag sen att det har varit nya upphandlingar och de inte längre får ta emot patienter som tar längre tid än 10-15 gånger, dvs inga patienter med dissociation. Dessutom måste de även avsluta alla såna behandlingar. Då trodde jag att det handlade om att spara pengar, att vilja satsa på korta behandlingar och kunna ta emot fler och få mer pengar, så som det ser ut på många ställen idag. 

Men idag fick jag veta att pengar inte är det främsta orsaken, utan att de som bestämmer om vården är mest psykiatriker och andra vårdfolk som är mer medicinskt inriktade. Och de är tveksamma till om DDNOS och DID finns, att de är "riktiga" diagnoser, så därför vill de inte bedriva någon sån behandling. 

Det är ju inte klokt."


Det är inte klokt. Förutom att säga det orkar jag inte kommentera det idag.
Har lagt till några böcker i listan med lästips om anknytning och dissociation.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Otrygghet är inte trygghet.

"Också när det gäller sjuk- och arbetsskadeförsäkringen har Sverige halkat nedåt visar rapporten, som är beställd av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Mellan 2005 och 2010 sjönk den faktiska ersättningen i sjukförsäkringen med fem procentenheter. Men enligt socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) är sjukförsäkringen tryggare idag än tidigare, eftersom sjukförsäkringen tidigare inte hade till syfte att få tillbaka människor i arbete." (citat ut artikel i svd).

Jag tror inte någon missat att regeringen prioriterat att belöna arbete. Att det är det centrala. Det är bara det att baksidan är problematisk. För det finns människor som inte kan arbeta. För att de är arbetslösa eller sjuka. Där utlovade belöningar för arbete inte har någon betydelse, för att det för dem aldrig handlat om det, att det varit för lite morötter i sammanhanget.

Jag tycker att det överlag är en cynisk syn man har på sjuka, och på de som av andra anledningar inte kan jobba. Och att det har en viss logik att man för arbetslösa fokuserar helt på jobb, men när det gäller sjuka? Borde det inte finnas en logisk följd av vård - rehabilitering - jobb? I argumentationen verkar det första ofta falla bort. Det som på allvar handlar om att sjuka människor är sjuka och behöver hjälp att bli friska. Sån hjälp är vård. Arbete är inte vård.

Om man nu ska ha en cynisk syn på sjukdom, som i stort sett handlar om att det aldrig finns skäl för långtidssjukskrivningar, utan att långvarig sjukdom alltid handlar om passivitet. Om man nu ska försöka vrida allmänhetens syn på de med oförmågor så att man mer och mer tycker att de parasiterar på systemet genom att inte jobba. Då får man väl stå för det. Att man har en hård syn, men att man tycker att den synen har sina skäl, att det finns bra orsaker till att välja förändringar i den riktningen. Att försöka måla ut det som tryggt, tryggare än tidigare? Det är ett hån.

Jag blev utförsäkrad förra året. Och jag vet att jag hade tur, för jag hade lägsta sjukersättningen, och mina utgifter var anpassade för det. Socialbidrag är lägre, det var slitigt att få ännu mindre pengar, men det gick. Och jag hade turen att inte äga min lägenhet, inte ha en sambo eller maka med inkomst, jag hade ingen bil som jag behövde, jag äger inget särskilt, inget som gör att jag inte kan få ekonomiskt bistånd. Jag vet att utförsäkringen därför blev lugnare för mig än för många andra.

Ändå. Tryggt? Jag kan inte påstå att jag upplevde trygghet när jag fick avslag på socialbidraget med anledningar som handlade om att försäkringsakassans och socialtjänstens regler inte matchade varandra, vilket gjorde att det blev massor med strul i övergången. Jag kan inte påstå att bollandet hit och dit och att behöva klara möten som jag var för sjuk för, eller att lämna ut mig till ännu fler myndighetspersoner är något som handlar om trygghet. Jag kan inte heller påstå att mindre pengar är något som ger trygghet. Jag vill verkligen inte säga att det är tryggt att införa ett helt nytt system för sjukförsäkringen så snabbt att ingen har koll, kan svara på frågor, förklara vad som gäller. Och jag fattar inte hur någon kan säga att det är tryggare, säga det för min räkning, att detta är tryggt för mig.

I år infördes nya regler för sjukpenning, så nu är jag inte längre utförsäkrad. Nu är jag med i systemet igen, efter ännu en period av otrygghet i övergången mellan soc och försäkringskassan. Med ännu nyare regler, där det var ännu svårare att få besked om nåt alls.

Det har varit ett år med mycket stress och mycket otrygghet. Pga hur systemet ser ut, pga de regler som finns, och att de införts så snart efter beslut att det inte funnits tydlig information om något alls. Pga att skarven mellan försäkringskassan och soc alltid betyder strul. Och ändå. Jag vet att jag hade tur. Jag vet att det är många som hamnar ännu mer i kläm än jag, eller som helt enkelt blivit utan inkomst för att de tex ägt sin bostad.

Att det är så starkt fokus på att det är bra att jobba och att det ska belönas är kanske tryggt för dem som har ett jobb och är friska. Är man för sjuk för att klara det är det ingen trygghet att ha utförsäkring som ett hot, att bli skuldbelagd för att man inte klarar att jobba, för att man behöver kraften till att bli friskare först. Vill man ha ett hårt samhälle där fokus är på att man får klara sig själv (och skylla sig själv om man inte är frisk eller fötts in i en familj med så goda förutsättningar att man har ett sparkapital att falla tillbaka på om det krisar), så är det inte något jag sympatiserar med, men jag förstår att man kan tycka så. Att det inte är någon naturlag att vi ska ta hand om varandra och hjälpa samhällets svaga. Men jag tycker att man kan stå för det då. Vara lite ärlig.

Jag vet att regeringens specialitet är att tömma ord på innehåll, och sen antingen låta dem vara tomma (så de kan användas för vad som helst) eller fylla dem med ett helt annat innehåll än de först hade. Det finns ju en massa man kan vinna på att göra så. På samma sätt som man kan vinna på att definiera "utanförskapet" som de som får pengar från någon form av bidrag, så att de som är utförsäkrade och tex pga en partner med bra inkomst inte kan få någon inkomst alls faller bort i statistiken.

Även om man tömmer alla ord på innehåll så finns ju problemet kvar. Det som skett de senaste åren är en ökad otrygghet för sjuka. Otrygghet är inte trygghet.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.