Skadar du dig? Har eips? Eller är ett komplicerat fall? Då är du nog ung och kvinna.

Ibland används nåt jag skrivit i nåt sammanhang som handlar om självskadebeteende och/eller eips (borderline). Då presenteras jag som en av dessa unga kvinnor som kämpar med såna problem.

Jag gillar inte att bli ett exempel på något som rör eips, för jag har aldrig känt det som att den diagnosen stämt på mig. Jag har upplevt det som en diagnos man spekulerat i om jag har pga att jag skadat mig, och som man tagit till så fort jag blivit arg på hur jag blir behandlad inom psykiatrin. För har någon eips ska man inte ta dem på allvar, har nån bestämt, så det är ju smidigt då, att se det som att det är eips som är problemet, inte det jag reagerar på.

Och vad gäller självskadebeteende känner jag inte mig som nåt typiskt fall och vill inte vara någon talesperson. Jag tror att andra passar bättre i den rollen.

Men.. om vi lägger de detaljerna åt sidan för en stund, och fokuserar på det andra. Detta om "dessa unga kvinnor".

Jag har tänkt mycket på det. Det är alltid unga kvinnor man pratar om i dessa sammanhangen. Jag tycker det är konstigt. Det finns män som skadar sig också. Och har eips. Och trans- och queerpersoner med, för den delen.

Och vuxna. Eller? Vad är det att vara vuxen?

Hos statistiska centralbyrån brukar man räknas som ungdom tills man fyller 25 eller till och med 25 (har sett båda). När man fyller 26 övergår man i vilket fall till att vara vuxen. Ibland lägger man till kategorin "ung vuxen", som då är 25-29 år. Då är man väl helt vanligt vuxen från 30.

Jag tar siffrorna från SCB för att det känns som den mest officiella definition av ungdom jag kan hitta. Fast kanske tänker jag helt fel, för SCB utgår ju från ålder. När det gäller självskadande / eips och komplexa problem kanske man utgår från nåt annat? Jag fyller 35 i år. All den tid jag haft denna bloggen har jag varit över 30. Alla texter som finns här är alltså skrivna av en vuxen person. Om man använder de där definitionerna. De som handlar om ålder.

Men kan man bli vuxen så länge man skadar sig och/eller har eips och/eller är ett komplicerat svårlöst fall för psykiatrin? Eller om man haft den sortens problem tidigare? Kanske har man på nåt vis diskvalificerats då, och kommer aldrig räknas som vuxen?

Kanske kommer man inte det, räknas som vuxen. Jag har en misstanke att när det börjar kännas pinsamt att definiera mig som ung (när kan det vara, vid 40?) så finns det en risk att man istället definierar mig som att jag varit en av dessa unga kvinnor. Att man byter är till varit. Så man slipper byta ut det där med ung. För det sitter så hårt. Det där om unga kvinnor. Det där om att inte få bli definierad som vuxen. Om man har såna problem. Eller har haft såna problem. Om man hamnar i patientkategorin när man uttalar sig om nåt som rör problemen. Man kan lyssna på det jag säger, jag kan ha något att säga. Men räknas som vuxen? Nja.. det verkar vara att gå för långt?

Jag kan inte tro att det är en slump att ung kvinna råkar vara någonslags motpol till medelålders man, som vi alla vet anses ha makt, auktoritet, trovärdighet, kunskap om saker, sånt där. Att vara kvinna är automatiskt att ha mindre trovärdighet. Att vara ung är ytterligare en och väldigt mycket mer kraftfull sänkning av auktoriteten. Och även om man inte säger det rent ut, så ingår det ju i att vara "en av dessa unga kvinnor" att dessutom hamna i kategorin av människor med psykiska problem, vilket också det är en auktoritetssänkare av ganska hög rang.

Så egentligen. Egentligen behöver man ju inte ta mig på så stort allvar. Det är det jag hör. Jag är ung, kvinna och psyksjuk. Och jag sitter här med dåligt samvete, när jag skriver detta. För de som hittat till min blogg och använder den, de är ju såna som tycker att man ska försöka förstå dessa unga kvinnor, som vill ge deras röster chans att höra. Som inte vill tysta, förminska, vifta bort. Som inte vill köra med maktspel och omyndigförklarande.

Ändå. Varför är det så viktigt med kategoriserandet, förminskandet? Att inte bara förstärka de kategorier jag tillhör (kvinna, med psykiska problem) utan till och med göra mig till något jag inte är, framställa mig som yngre? Hade man varit intresserad av min ålder kunde man kollat upp den. Det skulle inte vara så svårt. Men det handlar om nåt annat. Nån form av slentrianmässigt förminskande av alla som har dessa problem. Som att inte eips i sig är en kategori som är tillräckligt förminskande. Som om inte självskadebeteende är tyngt nog av fördomar och missuppfattningar, utan måste kompletteras med annan förminskning.

Jag tänker på det. Och tror kanske inte att människor märker vad de gör. Hur de klassificerar människor, och vad de klassifikationerna gör med hur man tänker kring den grupp av människor det handlar om.

Och jag tror det spelar roll för vården man utformar. Att den vård man utformar för kategorin "unga kvinnor" inte ser likadan ut som den man skulle utforma för kategorin "medelålders män". Trots att detta ska vara ett jämlikt land med vård som utgår från behov. Och trots att det inte är dessa saker som ska behandlas. Varken att vara ung eller kvinna är en psykisk problematik, man borde utforma vården utifrån det som ska behandlas, kan man ju tycka. Och försöka låta bli de där kategorierna som bara ökar förminskandet, och egentligen inte förbättrar vården eller förståelsen för problemen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Härskartekniker. Hur man kan göra om man inte vill falla in i konstruktivism.

Läste mitt inlägg om konstruktivism för att jag hänvisade till det i det förra inlägger. Och nu när jag är så inne på att skriva listor på hur man kan göra, så fick jag lust att presentera lite alternativa repliker man kan använda utifrån de exempel som finns med i inlägget om konstruktivism. (För att denna texten ska bli meningsfullt att läsa krävs det kanske att du läser även det inlägget).


Första exemplet, som jag använde för att det var övertydligt:

- Det regnar ute.
- Så du upplever det som att det regnar?
- Ja.
- Varför tror du att du upplever det så?

Om man vill komma bort från att placera allt i upplevelsen, hur kan man göra då? Det här är ett förslag:

- Det regnar ute.
- Ja. Vill du prata om regnet idag?

Helt enkelt: först bekräfta att du vet att det är så, sen öppna för vidare samtal om det. Ett alternativ är att utgå från att personen som nämner att det regnar faktiskt vill prata om det, annars hade hen inte gjort det. Då kan man tex gå vidare såhär:

- Det regnar ute.
- Vill du beskriva hur du upplever regnet?

Då kan ni prata om personens upplevelse av det som sker, utan att ha med härskartekniken som antyder att upplevelsen inte är förankrad i verkligheten. Det kan ge utrymme för att personen ska få berätta om hur hen tycker att regnet är, och med några enkla följdfrågor går det också att komma in på varför hen tycker så, och kanske också varför det är viktigt för hen att prata om regnet.


Andra exemplet, ett mer psykiatrinära:

- När jag var inlagd fanns det behandlare som missbrukade sin makt.
- Du upplever det som att de missbrukade sin makt?
- Ja. 
- Varför tror du att du upplever det så?

Om man vill bekräfta att det kan vara så att det finns behandlare som missbrukar sin makt, och ge utrymme för patientens berättelse och upplevelser, hur kan man då istället formulera sig? Ett enkelt förslag är:

- När jag var inlagd fanns det behandlare som missbrukade sin makt.
- Vill du berätta om vad som hände?

Och om man senare i samtalet vill komma in på upplevelserna och varför de påverkat patienten, och hur det blivit för hen kan man ha följsfrågor i stil med:

- Hur upplevde du det?
- Hur blev det för dig då?
- Hur tror du att det kommer påverka dig i framtiden?

Jag har också upplevt det ibland som att det är viktigt att formulera min önskan, hur jag ville att det skulle vara. Det är väl olika beroende på situation och person om det är viktigt, men det kan ju alltid vara bra att öppna och ge utrymme för det, tex kan man fråga:

- Hur tycker du att de skulle ha gjort?
- Vad hade du behövt just då?



Tredje exemplet, som också handlar om att placera något hos individen istället för där det hör hemma.

- Det är många i kyrkan som är negativt inställda till homosexuella.
- Varför tror du att du känner att det är så?

Om det är den här sortens frågor skulle jag rekommendera att antingen börja med att bekräfta genom att helt enkelt säga "ja" innan man säger något annat, eller börja med att säga "är det så?" om du inte är insatt i frågan, så kan patienten antingen bara säga att ja, det är så, eller ha utrymme för att säga något mer om de faktiska förhållandena, om hen vill.

Efter det kan en rimlig följdfråga vara

- På vilket sätt påverkar det dig att det är så?



Fjärde exemplet, som jag tänker mig trots allt är lite mer vanligt förekommande:

- Jag tycker inte att denna personlighetsstörnings-diagnosen sattes på ett korrekt sätt.
- Varför tror du att du upplever du det så?
- För att du satte den efter att ha träffat mig en halvtimme, och för att den inte stämmer med hur jag tycker att jag är.
- Varför tror du att du tycker att det är ett problem?
- För att det är ett problem!
- Varför tror du att du blev upprörd nu? 

Här är det som gör att samtalet kan bli svårt att det är man själv och det man gjort med den makt man har som blir ifrågasatt, inte något som ligger utanför den relation där mötet och samtalet sker. Det blir lätt mer laddat när det är så. Tyvärr är det inte alla som är så bra på att handskas med att bli ifrågasatta.

Här skulle jag säga att härskartekniken används för att slippa ta på sig ansvaret för det patienten anser vara problematiskt. Vill man vara hederlig nog att stå för det man gör (även om alla inte gillar det) är ett exempel på hur man kan bemöta någon detta:

- Jag tycker inte att denna personlighetsstörnings-diagnosen sattes på ett korrekt sätt.
- Vad är det du upplever som felaktigt i hur det gick till?
- Du satte den efter att ha träffat mig en halvtimme, och den inte stämmer med hur jag tycker att jag är.
- Hur önskar du att det skulle ha gått till istället?

En annan rimlig följdfråga här kan vara:

- Vilken diagnos tycker du passar bättre på dig och de problem du har?

Även om man inte håller med patienten kan man lyssna på den upplevelse, de tankar och känslor hen har. Jag tror det är viktigt att göra det, innan man förmedlar att det inte spelar någon roll vad hen tänker om det hela, för att det är du som läkare som har makt att avgöra vilken diagnos som är mest korrekt. Och jag tror det är viktigt att försöka presentera det med ett lite mer nyanserat språkbruk, tex kan man säga såhär:

- Jag kan förstå att du inte tycker att det gått rätt till, och jag hör att du önskar att vi gjorde en riktig utredning. Vi har tyvärr inte möjlighet att skicka dig på en utredning som det är nu. Och i mitt arbete som läkare ingår det att sätta en diagnos på dig. Det är inte för att stämpla dig på något sätt, eller för att jag skulle veta bättre än du hur du mår. Det är en nödvändighet, det behövs tex i intyg till försäkringskassan. Det jag har uppfattat av dig hitintills gör att jag tycker denna diagnosen är den som ligger närmast, och det är därför jag valt den. När vi hunnit träffas fler gånger kanske jag ändrar uppfattning, men just nu står jag fast vid att det är den diagnosen jag vill sätta.




Jag är medveten om att dessa sakerna är så självklara för en del av mina läsare att ni kanske tycker att jag idiotförklarar er. Men tyvärr är de inte så självklara för alla.

Jag tror kanske inte att samtal som ser ut som i exemplen sker så ofta, exemplen är ju tillspetsade just för att det skulle bli tydligt hur härskartekniken fungerar. Men det jag velat presentera med dessa alternativa repliker är framförallt dessa sakerna:

• Bekräftelse på att saker är som de är, eller att de kan vara som patienten säger, är viktigt.
• Det är viktigt att ge patienten utrymme för att berätta det hen vill berätta.
• Det kan vara bra att visa med dina frågor att du är intresserad av patientens upplevelser, tankar, känslor och hur det blivit för hen.
• Att fråga patienten hur hen önskar att det var kan vara en bra väg både om man vill förstå hur det blev för hen. Det eftersom man inte bara får svar på vad som var fel och vad som hände, utan också vad hen inte fick, vad som inte hände, men som hen behövt.
• Det går att lägga uppmärksamhet på och vikt vid just upplevelsen, och hur händelserna påverkat personen, utan att använda konstruktivism och placera allt i upplevelsen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin. Bonus.Att aldrig få tala till punkt.

Jag har upplevt det som att läkare är de som allra mest använder härskartekniker. Det finns något rimligt i det, eftersom det är de som har mest makt är det också de som kan vara mest angelägna om att upprätthålla sin makt. Denna härskartekniken är vanligare bland andra. Bland dem som egentligen har väldigt lite makt. De som jobbar i receptionen till exempel. Inom socialtjänsten har jag upplevt den ännu oftare. Överhuvudtaget verkar den passa att använda i korta telefonsamtal, eller möjligen i korta samtal när man ändå möts. När något ska redogöras snabbt, för att den andra ska kunna förstå situationen snabbt och förstå vad som behöver göras.

Den handlar helt enkelt om att aldrig nånsin låta personen tala till punkt. Att avbryta mitt i det sista ordet i varje mening, och ibland lite tidigare än så.

Det låter inte så illa, men helt ärligt är det en av de härskartekniker som haft mest effektiv effekt på mig. Förut när jag var mer deprimerad och ångestfylld tog det ca två minuter med denna härskarteknik för att putta mig djupt ner i känslan av att jag inte har något värde, och att det inte går att orka lyssna på vad jag säger eller tillskriva det någon betydelse överhuvudtaget, känslan av att jag inte borde prata, helst inte finnas. På allvar, det brukade ta två minuter för att putta in mig i min självmordsbenägenhet. Det är ju effektivt, något annat kan jag inte påstå.

Jag förstår att just den här sortens samtal är många, och liknar varandra. Jag förstår att personerna som har dessa samtal i sitt jobb är stressade och alltid har för mycket att göra. Men de få sekunder som tjänats in på att avbryta mig i varenda mening jag sagt, har lätt förlorats i att jag tappar tråden och fumlar med orden i osäkerheten som uppstår. Som tidsbesparing är det en helt värdelös teknik. Som maktteknik fungerar den bra, om det nu är att få människor att känna sig underlägsna och värdelösa man är ute efter. Jag hoppas ju att det inte är ett medvetet drag, att varken psykiatrin eller socialtjänsten faktiskt är ute efter att trycka ner hjälpsökande människor. Jag hoppas att det är ett misstag som handlar om stress och brist på reflektion, att det ändå är en så vanlig härskarteknik.

Med all sin enkelhet och effektivitet kan den få förödande effekter. Att snabbt tömma någon som är hjälpsökande på känslan av att hen har rätt att söka hjälp, prata, finnas, kan faktiskt leda till att någon ger upp.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin. Bonus. Konstruktivism. (Allting ligger hos dig, i dig, beror på dig).

För ett tag sen skrev jag en serie inlägg om härskartekniker i psykiatrin. Och jag tycker de viktigaste maktteknikerna finns med där. Härskarteknikerna beskrevs först utifrån feminism, det var ett sätt att tydliggöra metoder män använde för att bibehålla sin maktposition. Att det är samma saker som används inom psykiatrin är inte förvånande egentligen. Maktstrukturer liknar varandra. Och i förhållandet mellan patienter och behandlare finns en tydlig struktur vad gäller makten. Att den ena har, och den andra fråntas. Att det inte är balans, och faktiskt inte heller ska vara balans. Patienter och behandlare ska inte ha lika mycket makt, och inte på samma sätt. Däremot ska man inte missbruka makten, och när vi kommer till sånt jag försökte fånga med inläggen om härskartekniker, då är vi inne på att använda makten på ett dåligt sätt.

Jag har tänkt på det där sen, och kommit fram till att jag tycker att en sak saknas. En av de härskartekniker som är vanligast i psykiatrin. Till viss del kan det ingå i "påförande av skuld och skam" eller "osynliggörande", men ändå. Jag tyckte att det inte riktigt räckte, inte riktigt stämde. Att det var något som ändå missades i de där inläggen. För psykiatrin har ett maktövertag just för att det handlar om psyket. Det finns utrymme för att placera allt som är problem där. I huvudet på den som är patient. Framförallt om hen fått för sig att rikta kritik mot systemet eller någon behandlare.

När jag väl kommit fram till att det behövdes att ännu en härskarteknik definierades, så började jag leta efter rätt ord för det jag menar. Det var inte så lätt. Det slutade med konstruktivism. Det är inte ett enkelt ord, men det var så det blev. Och konstruktivism låter som något konstruktivt, men det är ett missförstånd. Det har inget med att vara konstruktiv att göra, det handlar om konstruktioner. Att allt är konstruktioner. Allt handlar om subjektiva uppfattningar. Allt. Den inställningen kan man använda som maktmedel. Inom psykiatrin handlar det om en psykologiserande variant av att allt är konstruktioner. Lättaste sättet att definiera när det händer är att kolla om det som sägs bemöts med frågan "varför tror du att du upplever det så?" eller något som betyder ungefär samma sak.

Låt mig då göra det lite tydligare med ett exempel. Ett övertydligt:
- Det regnar ute.
- Så du upplever det som att det regnar?
- Ja.
- Varför tror du att du upplever det så?

Den objektiva verkligheten har blivit oviktig, allt blir placerat i personens upplevelse.

Ett mer psykiatrinära exempel:
- När jag var inlagd fanns det behandlare som missbrukade sin makt.
- Du upplever det som att de missbrukade sin makt?
- Ja. 
- Varför tror du att du upplever det så?

Man väljer att göra vad som faktiskt hände oviktigt, genom att inte ens fråga om det. Väljer att placera problemet hos patienten, i upplevelsen av det som var, trots att man inte ens vet vad som hände. Vad det är man pratar om.

Det finns lägen när det är en bra idé att bemöta någon med den sortens frågor. Det finns terapiinriktningar där man gör det flitigt, och det kan ha sin poäng. Det kan vara ett sätt att hjälpa någon att se sig själv, sin tolkning, och hur stor roll just tolkningen av situationen har.

Men det finns lägen när det blir skuldbeläggande att bemöta någon så, när det blir att placera något hos individen istället för där det hör hemma.
- Det är många i kyrkan som är negativt inställda till homosexuella.
- Varför tror du att du känner att det är så?

Ibland är det enda rimliga svaret "för att det är så", och sättet att hjälpa någon måste då handla om att handskas med det som är, istället för att osynliggöra verkligheten och placera allt inom personen. Det finns strukturer i samhället, i familjer. Det finns verklighet. Och hur man tolkar den spelar stor roll, men hur bra man än är på att tolka så räcker det inte. Man kan må dåligt av diskriminering, misshandel, destruktivitet. Det är normala reaktioner. Och vissa saker kan man inte ändra på. En destruktiv relation kan man ta sig ur, om man förstår att problemet inte ligger hos en själv. Men om någon tyngs av och inte kan handskas med att samhället är orättvist och att diskriminering finns, måste hjälpen bestå i att hitta sätt att acceptera och leva med det som är.

Jag har upplevt det som att denna härskarteknik går på automatik hos de flesta som jobbar inom psykiatrin, om personen själv, systemet, eller någon annan som jobbar inom systemet blir kritiserad eller ifrågasatt. Att placera allt hos patienten är ett enkelt sätt att smita från ansvar. För behandlare har ju makt, bestämmer de att patientens upplevelse beror på att hen är sjuk, har orimliga förväntningar på vården, eller överreagerar pga de problem hen har, så blir det den officiella sanningen. Man skulle kunna välja att lyssna på patienter, fråga vad det var som hände, varför det inte blev bra, istället för att utgå från att problemet är subjektivt. Det finns så mycket problem i psykiatrin som organisation, och kanske verkar det som en dålig idé att erkänna det inför patienter. Att man vet det. Min upplevelse är tvärtom. De som varit medvetna om bristerna, och de som klarat att bli ifrågasatta, dem har jag kunnat lita på. Med dem har jag kunnat prata om hur det trots allt kan bli så bra som möjligt, fast inte allt i systemet är bra.

Att gång på gång ha blivit gjord illa av systemet, och att när jag försökt ta upp det inte blivit lyssnad på, bara fått höra "varför tror du att du upplever det så?" och liknande repliker, har urholkat mitt förtroende för systemet. Att inte bli hörd kan i längden göra en människa knäpp. Och att kombinera det med ett indirekt skuldbeläggande, med repliker som antyder att det är hos en själv problemet ligger, det kan göra en helt vilsen, blockera alla konstruktiva sätt att handskas med situationen, och i värsta fall stärka ett självhat som leder till destruktiva handlingar.

Det handlar om nånslags respekt. Patienter är människor, och de lever i en verklighet. Ibland finns problemet inne i personen, men ibland är det faktiskt verkligheten som är skit. Ibland är det psykiatrin som är problemet, det kan till och med vara just du som skapat det problem hen vill prata om. Att förvägra någon en verklighet, att göra allt till något subjektivt, det är att använda sin makt på fel sätt. Och när det sätts i system för att skydda varandra, för att inte låta historier om missförhållande bli hörda. Då är det att missbruka sin makt på ett sätt som konserverar bristerna istället för att göra något åt dem. Och man gör det på patienternas bekostnad.

- Jag tycker inte att denna personlighetsstörnings-diagnosen sattes på ett korrekt sätt.
- Varför tror du att du upplever du det så?
- För att du satte den efter att ha träffat mig en halvtimme, och för att den inte stämmer med hur jag tycker att jag är.
- Varför tror du att du tycker att det är ett problem?
- För att det är ett problem!
- Varför tror du att du blev upprörd nu? 

(Och ungefär här brukar orden om personlighetsstörning i min journal kompletteras med en anteckning om att jag har en aggressiv framtoning. Det där med diagnoser kan användas som en del av denna härskarteknik. Att göra allt till symptom, låta bli att se att en del reaktioner faktiskt är reaktioner på den verklighet som personen befinner sig i).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin. Del 7. Våld eller hot om våld. (I de lugnande sprutornas land).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Härskarteknikerna var först bara de fem jag redan tagit upp. Senare lade hon till ytterligare två. Och även om dessa inte är lika kända eller ingår i den allmänna bilden av härskartekniker, tycker jag det finns anledning att ha med dem här.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Våld eller hot om våld. Att utnyttja sin fysiska styrka mot någon för att få sin vilja igenom, eller att påpeka att den möjligheten finns."

(Källa: Wikipedia)

Jag har aldrig varit tvångsinlagd, eller blivit utsatt för några tvångsåtgärder. För min del har det känts hotfullt nog att det finns där. Att min frivilliga inläggning kunde konverteras till LPT, att makten är så stor, och att jag är så maktlös inför den. Bara tanken på risken för tvång har varit nog för att jag skulle kontrollera mig, gå med på andra medicinska behandlingar än jag kanske tyckte var bra, och låta läkarna bestämma över mig.

Som parallell maktgrej finns hotet om att man (som frivilligt inlagd) kan bli utskriven om man inte samarbetar eller är mottaglig för vård (dvs om man inte godtar vilka idéer som helst, tar de mediciner läkaren föreslår, eller i övrigt hyfsat passivt överlämnar sig i systemets makt). Att hota med att skriva ut någon kan låta som motsatsen till att hota med våld, men det är faktiskt inte det. När jag varit inlagd har jag behövt vara det för att kunna kontrollera mina självskadeimpulser, men framförallt mina självmordsplaner och -impulser. Att hota med att skriva ut mig när jag inte var redo för det, var att hota med att utsätta mig för min egen destruktivitet, att inte skydda mig från det största hotet som fanns i mitt liv (risken att jag skulle ta livet av mig).

Dessa två motsatser betyder helt olika saker i praktiken, men är ändå en del av samma mönster. Hot om våld. Att ta bort skyddet mot mitt eget våld mot mig. Eller att ta till tvånget, om jag inte samarbetade och gjorde vad de ville, oavsett vad de ville.

Vad gäller tvång behövde det i mitt fall inte prakiseras, och faktiskt inte heller uttalas. Det räckte med att vi visste det, allihop. Vi visste att det fanns tvångsinläggningar. Visste att det fanns lugnande sprutor och bältessängar. Det fanns i systemet. Vetskapen räckte, var hot nog.

Och jag vet. Ibland är tvång nödvändigt. Det är ett maktmedel som kan användas för patienters bästa (även om det inte alltid används med så stor försiktighet och noggranna överväganden som man kunde önska). Det jag främst syftar på i detta inlägget handlar om det där att det alltid hänger i luften, att det alltid finns mellan raderna, inbyggt i maktstrukturerna. "Gör du inte som vi säger, så..."

Tvång kan vara del av en bra vård, i extrema fall. Men jag kan inte se hur hot nånsin kan bli del av en bra vård.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin. Del 6. Objektifiering. (Att inte vara en människa).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Härskarteknikerna var först bara de fem jag redan tagit upp. Senare lade hon till ytterligare två. Och även om dessa inte är lika kända eller ingår i den allmänna bilden av härskartekniker, tycker jag det finns anledning att ha med dem här.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Objektifiering. Att kommentera eller diskutera ens utseende i irrelevanta sammanhang."

(Källa: Wikipedia)

Objektifiering inom psykiatrin får en annan innebörd än i ovan citerade definition. För det handlar inte om att reducera människor till objekt genom att fokusera på kropp, yta (utseende). Det handlar om att förvandla människor till patienter, och att det i den övergången sker något. En människa är komplex, med många olika sidor, förmågor och egenskaper. När man går in i rollen som patient förvandlas man ofta (inte alltid) till ett objekt, något/någon vars främsta (enda?) funktion är att bära på det problem /den sjukdom /de symptom som ska behandlas.

Mina upplevelser av när objektifieringen gått som allra längst handlar om att jag som människa blivit helt oväsentlig. Och inte bara oväsentlig, utan dessutom något störande. Min uppgift har då varit att överlämna information om problemen (visa gränslös tillit och lämna ut allt om vad som helst i mitt liv utan reservationer), och sen passivt låta mig behandlas.

Har jag haft mänskliga reaktioner som handlar om själva vården, tex om jag behövt tid för att bygga upp förtroende innan jag klarat att lämna ut vad som helst, har det blivit ett problem. Har jag reagerat med känslor (ilska, ledsenhet, rädsla) på bemötande jag fått, har det tagits som tecken och symptom på min problematik. Har jag haft åsikter om behandlingen, tankar om vad som skulle hjälpa, eller helt enkelt velat ha god information innan en medicinering börjat, så har det antingen bara setts som störande (= jag som person och mina behov är helt oväsentliga i sammanhanget) eller så har det sjukdomsförklarats.

Om jag visat upp känslor, tankar, behov, eller egenskaper som inte haft någon relevans för behandlingen, har det setts som enbart störande. Man kan tycka att det borde vara bra, att allt som är levande och friskt borde uppmuntras, förstärkas, vårdas. Men tvärtom har det motarbetats på olika sätt. När jag som inlagd skrev mycket, ritade, eller lyssnade mycket på musik (för att handskas med mina känslor, och för att det är saker jag tycker om att göra) blev jag ibland skrattad åt, som om det var nånslags skämt att jag hade beteenden som gick utanför behandlingsramarna. När jag gått fram och tillbaka i korridoren eftersom jag varit för rastlös för att bara sitta still (när jag inte fick gå ut) har det hänt att jag blivit tillsagd att jag borde vara stilla.

När vi någon gång skrattade helt hjärtligt fick vi höra att det kunde vara störande för de andra patienterna. När jag gick och köpte ett yatzyspel och såg till att någon av de andra patienterna spelade med mig istället för att bara titta på tv, för att jag höll på att bli knäpp av den massiva icke-aktiviteten, blev det tolkat som att jag bara manipulerade mig till att vara inlagd för att jag tyckte det var så trevligt socialt att vara där, och det blev ett "bevis" på att jag inte egentligen hade de problem jag sa att jag hade.

Det blir inte lika massivt avhumaniserande inom öppenvården, eftersom man är där såpass mycket mindre tid, även om samma strukturer finns där. Och det har inte alltid varit så inom slutenvården. Jag har mött behandlare som förstått det positiva med att inte bara vara sjukdom, och som låtit mig baka, som varit i nåt källarförråd på sjukhuset och letat fram färger till mig så jag kunde måla, som småpratat med mig om sånt jag är intresserad av, som uppmuntrat och stöttat det friska i mig. Och som ändå tagit det sjuka på allvar.

Men det händer att exakt allting man gör och är tolkas utifrån diagnoser. Som bekräftelse på det ena eller andra. Och det händer väldigt ofta att jag som person, mina kunskaper, mina förmågor, tankar och känslor, är något som verkar vara störande för behandlingen.

Som att jag inte finns, som att min mänsklighet inte existerar, som att allt jag blir när jag tar steget in i rollen som patient, är bärare av problem. Visar jag tecken på att vara något annat också ses det inte som en tillgång, det ses som något som står ivägen, stör.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin. Del 5. Påförande av skuld och skam. (Allting är mitt fel, mitt ansvar, även det som ligger utanför min makt).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Påförande av skuld och skam. Att få en att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något man utsätts för är ens eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Jämför dock skuldkänsla och skamkänsla.
Exempel:

• Trots att man inte informerats om det där mötet, får man höra att man själv borde tagit reda på när det var. 
• Ingen lyssnar på vad man säger under mötet och man känner det som att man uttryckt sig på ett dumt eller otydligt sätt. 
• Om man utsätts för sexuella trakasserier, har man sig själv att skylla - genom exempelvis klädval. 
• Man blir avbruten gång efter annan mitt i en mening, får därmed känslan av att det man säger saknar betydelse."

(Källa: Wikipedia)

Det finns en tendens inom psykiatrin att fokusera på symptom. Och också att låta bli att fundera på om det finns någon orsak till symptomen. Det kan verkligen ha sina poänger att behandla symptom, ett liv som är helt omöjligt att handskas med kan bli bättre på det sättet, men om man glömmer att det finns orsaker bakom kan det lätt bli snett.

Fokuseringen på symtom och ignorerandet av att det finns orsaker gör att patienter lätt skuldbeläggs. För det blir som att allt handlar om hur man förhåller sig till nuet. Hur man handskas med sitt liv, vilka val man gör, vilka metoder man använder för att möta svåra saker. Och fungerar då inte ens liv, då är det för att man handskas med saker på fel sätt. För att man väljer fel. (Inte för att det kan finnas stora problem under ytan som kan orsaka symptomen).

Jag har ofta upplevt att jag blivit påförd skuld och skam för att jag alls har symptom, för att jag inte kan få bort dem med ren viljekraft. (Att jag inte kunnat det har berott på att det funnits orsaker till symptomen, och det tog tid innan jag fick hjälp att ta hand om orsakerna).

Det är också vanligt att behandlare lägger över sina eller behandlingens brister på patienten. Fungerar inte en behandling, så blir jag ställd till svars för det. Som om det var mitt fel att jag fått en behandling som inte räckte. Som att jag var självmordsbenägen, sömnlös och ångestfylld bara för att bråka. Som att personkemi mellan mig och en behandlare alltid är något som bara handlar om mig när det inte fungerar. Som att alla mediciner egentligen skulle fungera, om jag inte var så konstig.

Biverkningar av mediciner är ett eget kapitel. När jag gått upp i vikt, svettats eller blivit skakig har förklaringarna handlat om att jag varit slö och passiviserad och därför haft för dålig kondition, och därför har jag mått så. När jag fått ångest, mardrömmar eller blivit ännu mer depressiv av mediciner, har det aldrig handlat om medicinerna, problemet är alltid hos mig. Förmodligen är det bara min ursprungliga "sjukdom" som det är symptom på, och jag ska inte skylla det på medicinerna. När jag blivit förlamande trött har det handlat om att jag har dålig karaktär. För det är bara att ta sig samman, skaffa en bra dygnsrytm och lite självdisciplin, så försvinner den där tröttheten.

Överhuvudtaget har biverkningar mest handlat om att jag har dålig karaktär, eller att jag försöker "skylla ifrån mig" och lägga ansvaret för sjukdomssymptom på medicinerna. Trots att alla de biverkningarna finns med i fass. Trots att det finns studier som säger att det kan bli så. Skuld och skam har lagts på mig i vilket fall. Jag har blivit ansvarig för saker som varit utanför mitt ansvar.

När jag haft många olika läkare har jag ställts till svars för tidigare läkares bedömningar och medicineringar, och ofta fått påfört skuld och skam för att jag trodde att de visste vad de gjorde, för att jag trodde att det var en bra medicinering. För att jag alls gick med på det. (Vad skulle jag göra?)

Jag inser att detta inlägget är det svåraste att skriva i denna serie om härskartekniker. Och det är inte för att det är så svårt att komma på exempel. Tvärtom. Det finns hur många exempel som helst, hur mycket bemötanden som helst som handlat om att behandlare smiter smiter från att ta ansvaret som är baksidan av att ha makt, och istället använder sin auktoritet för att påföra skuld och skam. Det genomsyrar så väldigt mycket av den vård jag fått. Och därför riskerar detta inlägget att bli spretigt, osammanhängande. Som att jag vill peka på för många saker samtidigt. Jag vill peka på all skuld och all skam, och den finns nästan överallt.

Jag hade med mig mycket känslor av skuld och skam när jag först kom till psykiatrin, och de förstärktes, förvärrades, fördubblades med nya saker jag skulle bära skuld och skam för. Istället för att hjälpa mig att se att saker som hänt mig inte var mitt ansvar, att jag inte hade någon skuld, att det skamfyllda inte handlade om att jag gått över någons gränser utan att någon gått över mina, valde psykiatrin att fokusera på symptom. Sen skuldbelades jag för att jag hade dem, för att behandlingarna inte fungerade, för att jag inte blev frisk enligt deras tidsramar. Jag skuldbelades för biverkningar, för behov, för att jag tog upp en vårdplats. Jag skuldbelades för att jag sökte hjälp, för att jag inte sökte hjälp, för att jag inte förstod mig själv, för att jag hade tankar om varför jag mådde dåligt. För att jag försökte prata om de saker som gjort mig illa, för att jag trodde att det kunde hjälpa, och att någon ville lyssna. Det blev så mycket skuld. Så mycket skam. Så mycket tyngd av det, så lite hjälp.

När jag försökt trassla mig ur den skuld och skam psykiatrin lagt på mig, när jag pratat med andra behandlare om det som hänt, hur konstigt jag blev bemött, så har den vanligaste reaktionen inte varit att lyssna på mig och tro på mig. Den vanligaste reaktionen har varit att per automatik utgå från att alla behandlare alltid gör rätt, och att patienter kan uppleva saker som jobbiga, men att det aldrig har något med verkligheten att göra. Det jag mött är uppfattningen att alla inom vården alltid vill väl, alltid menar väl, och kanske inte är perfekta människor, men de gör inte någon illa. Jag har blivit påförd ett lager av skuld och skam till, för att jag vågat reagera, vågat tycka att det var fel att vården sysslat så mycket med att påföra skuld och skam.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin del 4. Dubbelbestraffning. (Vad jag än gör så gör jag fel).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Dubbelbestraffning. Att ställa en inför ett val, och utsätta en för nedvärdering och bestraffning, oavsett vilket val man än gör.

Exempel:

• Man är noggrann med sina arbetsuppgifter. Då ser chefen det som om inget blir gjort. Om man snabbar på, får man höra att man slarvar. 
• Som man: att beskyllas för att inte ta ansvar för hem och barn, men kallas omanlig om man stannar hemma. 
• Som kvinna: att välja att vara hemma med sina barn framför att gå på ett kvällsmöte och därmed betraktas som oseriös, men närvarande på mötet kallas för "dålig mamma"."

(Källa: Wikipedia)

Dubbelbestraffning används en del inom psykiatrin. Det vanligaste jag upplevt är att om man visar att man är verbal, har friska och starka sidor, och kunskap om sina problem, misstänkliggörs allt man säger och visar. Som om man inte kan ha problem eller vara sjuk då. Om man inte är rakt igenom sjuk. Man riskerar att inte få vård, eftersom man inte anses vara tillräckligt sjuk för att prioriteras.

Om man tvärtom inte visar upp några friska och starka sidor, om man bara har ångest, är passiv, om man fastnat i sin smärta och inte kan ta sig ur den, då är det ändå inte självklart att man får hjälp. Man riskerar att klassas som någon som inte försöker, inte anstränger sig, inte visar motivation. Någon som det inte är lönt att ge behandling, eftersom man inte kan förvänta sig något resultat, pga bristen på uppvisad handlingskraft.

Det är helt oändligt svårt att matcha systemets syn på vad som är lagom sjukt. Dvs man ska ha jättemycket problem, men ändå inte vara helt handikappad av dem. Man ska inte klara att handskas med sitt liv, men visa att man har handlingskraft. Man förväntas kunna kontrollera symptomen på sin trasighet, för att förtjäna vård, men gör man det alltför bra kan man riskera att bli utan vård just därför.

Det vill säga:

• Är du inte bara sjuk, rakt igenom allt det du är, tänker och känner, riskerar du att bli straffad för det, fråntagen rätten till vård.
• Är du bara sjuk, har det friska helt drunknat i kaoset, riskerar du att bli straffad för det, fråntagen rätten till vård.

Det är en av de centrala dubbelbestraffnings-strukturerna inom psykiatrin. Det finns en till som praktiseras flitigt. Den handlar om det här med tillit.

Som patient förväntas du känna tillit till vilken behandlare som helst, utan att först ha tid för att bygga upp förtroende. Känner du inte full tillit meddetsamma, kommer detta problematiseras, sjukdomsförklaras, och eventuellt också användas som argument för att inte ge dig vård.

Känner du däremot tillit till en behandlare, hittar du förtroende, trygghet, vågar du behöva en person, kan man spontant tro att det skulle ses som något bra. Eftersom det predikas så väldeligt om betydelsen av tillit. Men så är det inte. Behöver du någon, knyter du an till någon, känner du tillit, då kommer detta förmodligen sjukdomsförklaras, problematiseras, du kommer bli definierad som infantil eller personlighetsstörd (eller båda), och det är stor risk att det leder till att du inte får vård, eller åtminstone att vården glesas ut, att du inte får vad du behöver.


Det vill säga:

• Känner du inte tillit är det sjukt på ett sätt som gör att du riskerar att inte få behandling.
• Känner du tillit är det sjukt på ett sätt som gör att du riskerar att inte få behandling.

Det finns fler exempel på denna härskarteknik, den är en favorit, eftersom den med makt alltid har tolkningsföreträde, och dubbelbestraffning kan man använda för att tolka ungefär alla beteenden som orsak till att inte bevilja vård. Jag hoppas att psykiatrin inte har som mål att neka så många som möjligt vård (även om det ibland kan verka så), men i vilket fall är det säkert smidigt att ha tillgång till tekniker för att alltid kunna förklara nekanden, metoder för att kunna göra sig fri från ansvar, motivera varför man inte hjälper den hjälpsökande.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin del 3. Undanhållande av information. (Som att det går att vårda mig utan att blanda in mig).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Undanhållande av information. Att utestänga någon eller marginalisera dennes roll genom att undanhålla väsentlig information.
Exempel:

• Kollegor låter en förstå att de haft ett möte där man borde ha varit med. 
• Beslut som skulle fattas vid ett möte har redan fattats tidigare i informella sammanhang, dit inte alla berörda haft tillträde."

(Källa: Wikipedia)

När jag i efterhand läst journaler från mina första år inom psykiatrin inser jag att det är mycket som inte sagts till mig. Det har spekulerats i diagnoser, orsaker till varför jag är som jag är. Vissa saker har man ansett sig vara ganska säkra på. Men till mig sa de inget. Som att jag inte behövde vara delaktig.

Om de nu hade haft rätt, om jag hade haft personlighetsstörning av borderlinetyp, hade det inte varit en bra idé att berätta det för mig då? Hur skulle jag ha kunnat lära mig att handskas med det, om jag inte fick den hjälpen att förstå mig själv? Det var inte rätt diagnos, men om de nu kände sig så säkra, varför tog de inte upp det med mig förrän efter fyra år?

Med medicinerna har det varit värst. Hade de fått bestämma tror jag inte att de berättat för mig vad det var för medicin jag fick. Som att vetskapen om vilken sorts preparat det var skulle göra att jag med viljestyrka kunde sabba deras behandling. Det har ofta hänt att det använts små manipulationer för att jag inte ska förstå vad det handlar om. Tex sa de "Den här medicinen ska hjälpa dig att sova bättre", och gav mig en antidepressiv medicin. När jag var negativ till att prova fler olika antidepressiva eftersom jag fått så mycket biverkningar att jag höll på att gå under av det. Jag sov dåligt och behövde nån starkare eller nån annan medicin för det. Och det visste de att jag ville prova. Det var ju ett smart sätt, så fattade jag inte meddetsamma att det inte var sömnmedicin.

Många och viktiga beslut om patienters vård tas utan att patienterna är med, och alltför ofta utan att patienter får uttala sig i frågan. Hela systemet är uppbyggt så, som att det var självklart. Det är inte självklart. Undanhållande av information, och att makten ofta befinner sig i andra rum än patienten, gör att förtroende kan undergrävas, tillit kan rasa. Att ge bra vård kan försvåras av sånt.

Dessutom kan ju patienter sitta inne med kunskap om sig själv som kan förenkla att ta bra beslut, att ge rätt vård. Det handlar inte om att patienter borde få bestämma allt. Men jag tror på en större öppenhet, tydlighet, och framförallt ett tydligare samarbete.


Andra exempel på hur undanhållande av information används, tex kring vem som har vilken utbildning, och vad de olika titlarna står för, och problem som kan bli följderna av det har jag skrivit om här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin del 2. Förlöjligande. (Som om man inte kan ta mig på allvar).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Förlöjligande. Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför grupp anmärka på ens yttre är ett sätt.
Exempel:

• En kollega skrattar åt ens uttal och säger att man låter som en karaktär i en kul TV-serie (när man hade något viktigt att säga)."

(Källa: Wikipedia)

Det jag beskrev i förra inlägget, om att inte bli hörd i vad jag säger, kompletteras ibland med denna härskarteknik. När jag säger hur jag mår och vad jag skulle behöva, kan jag mötas av ironiserande, hånleenden, fnysningar. Som att det vore en helt absurd idé att jag kan veta hur jag mår. Att jag skulle kunna ha vettiga tankar om vad som kunde hjälpa mig.

Råkar man ut för någon med den inställningen är det stor sannolikhet att man blir öppet motarbetad. Om jag föreslår något kommer raka motsatsen hända. För jag ska ju inte tro att jag kan veta något, bestämma något. Det görs tydligt att såna absurditeter inte har något i vården att göra. Lyssna på patienterna, vilken skrattretande idé!

Detta är nog den härskarteknik som används minst inom psykiatrin. De flesta har hyfs nog att uppföra sig korrekt, och det är så uppenbart dåligt bemötande att skratta åt eller driva med patienter, så de flesta gör inte sånt. Men det har hänt att läkare bemött mig så. Det har till och med hänt att jag blivit skrattad åt när jag berättat om helt seriösa självmordsplaner.

Och när det har hänt har det suttit en skötare eller sjuksköterska med i samtalet, utan att protestera. Utan att visa att det är oacceptabelt beteende från den som har så mycket makt som en läkare har. Jag fattar att det är svårt att säga emot en läkare inför en patient. Men att låta vad som helst sägas, att låta läkare ha vilka attityder som helst, utan att reagera, det gör att man som tyst vittne ger det legitimitet.

Vissa saker är aldrig nånsin ok. Att skratta åt, driva med, eller på annat sätt förlöjliga någon som söker hjälp för sin smärta kan aldrig bli ok. Sitter du bara tyst bredvid så säger din passivitet att du ger läkaren rätten att missbruka sin makt. Att patienten inte är värd din hjälp, trots utsattheten när något sånt händer.

Det här händer inte så ofta. Men är du i samma rum när det händer: protestera. Visa att det finns gränser, även för vad läkare kan göra. Och att detta helt utan undantag är över gränsen.

Visa att patienten har ett värde. Det hade spelat så stor roll om någon gjort det för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin del 1. Osynliggörande. (Som om jag inte fanns).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Osynliggörande. Att tysta eller marginalisera oppositionella genom att ignorera dem. 

Exempel:

• Någon tar upp det som man just sagt som om det vore en egen idé eller tar ordet trots att man just börjat prata. 
• På ett möte börjar de andra skrapa med stolarna, bläddra i sina papper, viska eller gäspa när man får ordet."

(Källa: Wikipedia)

Hur många gånger som helst har jag varit med om att försöka förklara hur jag mår, varför, vad jag skulle behöva, och så sitter läkaren och nickar lite, skriver i sitt block, kommenterar inte ens det jag säger. Vissa läkare (och andra behandlare) har en rätt tyst samtalsstil. Så jag brukar försöka tänka att det ändå går fram. Att tystnaden inte betyder att jag inte blev hörd, trodd. Bara att jag inte fick svar.

Men till slut säger ju läkaren något. Bestämmer något. Lägger fram en diagnos, en justering av medicineringen. Ett förslag kring när jag ska bli utskriven. Och då märks det, att det jag sa inte hade någon tyngd alls. Jag har blivit utskriven strax efter jag suttit i samtal och förklarat att jag inte vet hur jag ska klara att överleva. Jag har blivit tvingad på permissioner när jag sagt att jag inte vet om jag klarar att låta bli att skada mig. Jag har fått sänkt ångestdämpande medicin efter att ha förklarat hur jag har outhärdligt mycket ångest, attacker som varar i flera timmar.

Och det absolut vanligaste, jag har sällan blivit lyssnad på i att jag får mycket biverkningar av mediciner. Så om jag sagt det, hur mycket det plågar mig, har det väldigt sällan spelat någon roll för hur det beslutats om vidare medicineringar. Som att biverkningar inte existerar. (Det spelar ingen roll att det finns forskning som visar att de existerar). Det har varit som om jag inte sagt något, eller som att det inte betydde något. Ofta har jag blivit avbruten innan jag pratat till punkt, om det handlat om biverkningar. Ibland har jag blivit korrigerad, tex om jag sagt "Jag får ångest av denna medicinen" så har korrigeringen varit "Du menar att du får ångest av dina problem och att medicinen inte hjälper så mycket som du önskar". (Nej, jag menade det jag sa).

Det finns också behandlare som pratar mer, inte är lika tysta, men som lägger lika lite vikt vid det jag faktiskt säger. Redan när jag kommer in i rummet har de en färdig bild av vem jag är, varför, och vad som kan hjälpa. Vad jag än säger läser de in sin redan bestämda uppfattning. De omtolkar och förvränger om det behövs. Ignorerar helt vissa saker, som inte går att få ihop med den uppfattning de har. De lägger saker i min mun ("Jag hör att du säger att du känner dig dålig"), saker som jag inte har sagt. Som att de redan innan de träffat mig vet bättre vem jag är, än vad jag själv är. Som att de utan att lyssna på något jag säger vet vad problemet är.

Som om jag lika gärna kunde varit tyst. Som att jag inte finns. Bara som ett behandlingsbart objekt. Inte som en människa, med tankar, känslor, upplevelser, egna behov och tolkningar av vad som gör mig illa eller hjälper mig.

Detta är så vanligt. Framförallt bland läkare jag träffat, inte riktigt lika vanligt bland andra behandlare. De skapar en bild av hur min problematik ser ut, på mer eller mindre lösa grunder, på mer eller mindre förutfattade meningar. Sen spelar det inte någon roll vad jag gör eller säger. De kommer bara se vad de redan bestämt sig för att se. Höra vad de bestämt sig för att höra.

Det blockerar effektivt att ge god och välanpassad vård, så förutom att det är otrevligt att uppleva, borde man jobba på att få bort detta beteende helt enkelt för att det gör vården mindre kostnadseffektiv, och kostnadseffektiviteten är det viktigaste nuförtiden, har jag hört.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.